lördag, mars 31, 2007

Ankpress, wtf?

Tävlingen om den mystiska pressen kan äntligen få sin vinnare - min mor själv! Idag hittade hon en bild i en kokbok på en nästan identisk press. Vad det är? Håll i er... Det är en ankpress! För att citera kokboken (s 189, Mat från hela världen, Robert Carrier, Bernces förlag, 1964): "dela skrovet i två delar och pressa i ankpressen ut så mycket blod och köttsaft som möjligt. [...] Häll den utpressade saften i såsen och hetta upp den ordentligt."

Ja, vad ska man säga? Det låter som ett bergsäkert sätt att få en torr och trist anka. Men såsen blir säkert bra i alla fall.

Gittogether II - summeringen

Bloggträffen, ja. Det har ju redan skrivits en hel del, men jag måste givetvis summera det hela också. Vem kan låta bli att skriva om en så trevlig händelse? SVT var som sagt där och visade sig vara otroligt trevliga. Hoppas bara att de har vett nog att klippa bort mina fippliga händer under intervjun.

Först in var Mathimlen - som formligen strålade av skönhet - och Louise som var lika söt som hon var nervös. En verkligt trevlig ny bekantskap! Sedan började det välla in folk. Göran Lager var - precis som väntat - jovialisk och vältalig herre, Lisa och Johan lika som alltid och Björn visade sig vara på rätt sida av HRF - jag trodde han jobbade för facket (som jag av personliga och principiella skäl avskyr), men det var näringslivet han representerade. K var lika söt som vanligt och bjussade på underbar salami. Senare anslöt även K:s andra halva L som var lika trevlig hon. Kinna var - precis som många andra påpekat - rasande vacker. Och dessutom enormt trevlig och oerhört peppande, precis sånt man behöver när man känner sig som en liten ful lantis på nåder i storstan. Alice Brax var förkyld men charmig ändå, På stan-Elin lika sprudlande som alltid. Min all time favorite och nya vapendragare Malin från Allt om mat dök upp och imponerade alla med ett läppstift som satt som berg hela kvällen. Jessika var även hon väldigt trevlig och en härlig ny bekantskap och Vinlusen var inte bara trevlig utan lånade mig även sin mors gamla oranga köksmaskin (som ni redan vet). Slutligen var Sushi-David en rolig bekantskap som jag hoppas hålla kontakten med.

I övrigt då? Jag gjorde mitt bästa för att sno varenda tillbehör på Moldau i min iver att komma över skålen med gulaschsoppa som jag beställt. Stackars servitrisen fick spel på mig, och det med rätta. jag blev ganska berusad, men det var kanske rätt väntat. Jag pratade för mycket och säkert ganska förvirrat vid sina tillfällen, men det är så jag är. Yusie bjöd ut mig på dim sum någon gång i framtiden. När vi åkte tillbaka till Hägersten började Magnus må illa och tvingade oss att gå av vid Telefonplan, varpå han glömde illamåendet. Tyvärr missade vi därför sista tunnelbanan hem 0ch fick ta en taxi, men det är sånt som händer. Sammanfattningsvis var det, precis som väntat en mycket trevlig kväll.

Hemkomst


Vad gör man när man kommer hem från en svettig och fullpackad buss och möts av sallad på öländsk getost i vitlöksolja, kassler, ruccola, rödlök, körsbärstomat, paprika och Magnus familjehemlighetsrecept på jägardressing?

Jo, man lipar lyckligt över att man har en sådan underbar pojkvän, hugger in och tar om.

torsdag, mars 29, 2007

Summan av Gittogethern: korv!

Tusen tack alla ni underbara bloggare som gjorde kvällen så rolig och morgonen så plågsam (eller vänta, det var vinet ja...). Alla var strålande rara, vackra och roliga - det är helt fantastiskt att få omge sig med så trevliga människor! Och tv-teamet var inte så läskiga som jag trodde, även om jag hoppas att de klipper bort mina nervöst fipplande händer som levde sitt eget liv under intervjun.

Ingen tid finns dessvärre att utvärdera det hela idag, eftersom jag sitter på lånad dator vars tangentbord är synnerligen svårbearbetat, men jag måste passa på att glatt välkomna en ny medlem av familjen Petersson/Richert till kyffet på Linnégatan: Vinlusens härligt tunga köksmaskin är vårt fosterbarn under Vinlusens spännande Kinavistelse. Vilket betyder att jag kan sluta att bara drömma om korvstoppning och snart skrida till verket! Och det i sin tur betyder att Magnus blir tvungen att bygga den där röken han har lovat mig! Haha, bara det gjorde det värt ansträngningen att kånka runt det säkert tolv kilo tunga paketet på Söder!

Jag skriver mer om bloggträffen i morgon!

tisdag, mars 27, 2007

Färdkost

I görligaste mån ska man undvika att utsätta sig för pressbyråmackor med sladdrig gurka och hushållsost. I stället blev det ciabatta med tomat, kallrökt hjortinnanlår, grönpeppar-rambol, lökmarmelad, grön paprika och massor av sallad. Mycket godare, och faktiskt också billigare i slutänden!

Stockholm, här kommer vi! Batteriet är slut i Magnus mp3-spelare, så han får stå ut med mitt pladder hela vägen upp. Han har redan ställt in sig i dövläge och har inte hört ett ord av vad jag sagt den senaste timmen.

måndag, mars 26, 2007

Lök i eget kök


Andra halvan av burken med konfiterat anklår gick åt idag. Eftersom den köpta lökmarmeladen tröt kokade jag en egen. Det är något av det fulaste jag har lagat (undantaget fesenjan), men desto godare. Snilledraget att tillsätta lite kaffe gav en mycket fyllig och trevlig ton åt anrättningen - men var försiktig, för mycket kaffe är garanterat inte gott!

Det här receptet går att variera i oändlighet - du kan använda vitvinsvinäger, sherryvinäger eller äppelcidervinäger, söta med råsocker eller honung, slänga i kryddor som vitlök, lagerblad, timjan eller rosmarin eller jazza loss med rödlök, vitt eller rött vin eller kanske rentav äppelcider eller öl. Gott blir det hur som helst till allt från patéer till lagrad ost.

Lökmarmelad
1 burk

4 gula lökar
1 dl balsamvinäger
1 dl socker
1 tsk salt
2-3 msk kaffe
nymald svartpeppar

Strimla löken och lägg den i en tjockbottnad kastrull och tillsätt alla övriga ingredienser. Sjud under lock i ca 1 timme. Mixa marmeladen lite slarvigt (det är mindre gott om den är helt slät) med mixerstav eller i matberedare. Låt sjuda utan lock tills överflödig vätska har kokat in och marmeladen har en lagom tjock konsistens, ca 15-20 minuter. Häll på burk och förvara i kylen - det håller flera månader.

Gittoghethern har nått SVT

På Gittoghetern kommer det att dyka upp ett tv-team från Niklas Mat. Eller rättare sagt så kommer de att dyka upp en timme innan, alltså vid 17:00, eftersom det givetvis inte ska
bli så att de som inte vill vara med i tv ska behöva det. Då är de i alla fall jättesugna på att träffa matbloggare av alla de slag, så de av er som vill får hemskt gärna dyka upp klockan 17.

söndag, mars 25, 2007

Stick it where the sun don't shine...

Den kan inte på något vis tävla med K:s socialistiska dito, men den är rätt gullig ändå, Lindvalls salami. Fast mer som en ovanligt god prickig korv än som riktig salami förstås.

lördag, mars 24, 2007

Närproducerat vin inte alltid bäst?

En mycket intressant artikel i DN tar upp spännande frågeställningar kring närproducerade viner. Vinimportfirman Giertz (som för övrigt har ett mycket hedervärd miljömedvetenhet) har räknat ut att det krävs mindre koldioxidutsläpp för att transportera vin från Argentina och Sydafrika med båt än med lastbil och tåg från Frankrike. Kanske inte helt förvånande om man betänker att båt är ett tämligen energisnålt fraktsätt, men det är ju alltid roligt att få siffror som hjälper en att konsumera någorlunda miljövänligt. Men precis som Björn Wittmark påpekar är det inte bara transporten som avgör koldioxidutsläppen, utan hela produktionskedjan måste räknas samman, något som jag hoppas kommer att bli standard inom en inte allt för avlägsen framtid.

Roligt också att Giertz argentinska viner snart ska ska bli rättvisemärkta, vilket verkligen är välkommet eftersom förhållandena i den sydamerikanska vinodlingarna på många ställen inte är mycket bättre än i kaffeodlingar.

Ja ja, resten får ni läsa själva i artikeln. Jag är bakfull efter att ha fördruckit mig lite på mitt ekologiska vin igår och saknar formuleringsförmåga nog att skriva längre än så här.

fredag, mars 23, 2007

Bönhörd!


Den stora skafferiutrensningen inleddes idag med bönburgare som inspirerades av vinnarreceptet hos Sara på Veganvrak. Dessvärre hade jag inte så mycket grönsaker hemma, men en majonäsbaserad sallad på majrova och schalottenlök gjorde susen med sin friskt peppriga smak och krispiga konsistens - perfekt konstrast till den lite mosiga och milda bönburgaren. Jag hittade till och med en stor påse hemgjorda hamburgerbröd i frysen - fantastiskt vad man kan hitta i sina gömmor!

Bönburgare med majrovesallad
2 personer

1 dl mandel
2 dl kokta vita bönor
1 ägg
3 msk vetemjöl
1 pressad vitlöksklyfta
1/2 tsk malen spiskummin
1/2 dl hackad persilja
1/3 tsk salt
svartpeppar

1/4 majrova
1 schalottenlök
2 msk skånsk senap
1 dl majonäs

Kör mandeln i matberedare. Tillsätt resten av ingredienserna och kör till en smet. Forma två stora hamburgare. Stek på medelstark värme på båda sidor tills burgarna fått fin färg.

Strimla majrova och schalottenlök ganska fint. Blanda med senap och bind ihop med majonäs.

Servera bönburgaren med majrovesalladen i ett hamburgerbröd.

torsdag, mars 22, 2007

Gittogether II: nu bestämt!

Nu är det slutgiltigt bestämt, gittogether den 28:e och inget annat datum. Judit och Bertil, klockan 18 och framåt. Eventuellt med en mycket spännande överraskning för de linslusiga i sällskapet.

Skafferiexorcism

Jag har så mycket mat i skafferiet, kylen och frysen att jag har bestämt mig för att inte köpa nytt förrän jag har rensat ur det mesta. Undantaget är förstås basvaror som mjölk, lök, potatis och liknande. Men inget annat. Inget kött, ingen fisk, inga nya, spännande ingredienser. Bered er på kreativt matlagande och en del rester de närmaste veckorna - det här kan bli hur kul som helst!

Gula linser i kryddigt sällskap


En enkel chana daal fick förgylla min lunch idag. Chana daal görs på en slags indiska gula linser som ibland (aningen missvisande) kallas gula kikärter. Nyttiga och goda är de i alla fall, och har man tur kan man hitta dem i sin lokala butik. Har man svårt att hitta svart kardemumma går det utmärkt att utesluta den. Det här blir god och vegansk vardagsmat för en billig penning - perfekt så här innan studiemedlet trillar in...

Chana daal
2 personer

2 dl gula liner
6-7 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
2 cm färsk ingefära (skalad)
1 svart kardemummakapsel
1 kanelstång
1/2 tsk gurkmeja
1 gul lök
2 msk matolja
2 vitlöksklyftor
1 tsk garam masala
1 torkad thaichili
hackad koriander eller persilja

Skölj och rensa linserna ordentligt. Lägg dem i en kastrull tillsammans med vattnet, buljongtärningen, ingefärsbiten, kardemummakapseln, kanelstången och gurkmejan. Koka ca 1 1/2 timme, rör om då och då. Tillsätt mer vatten om det blir för tjockt - konsistensen ska vara som en tjock soppa. Ta ur kardemumman, kanelen och ingefäran

Strimla löken tunt och fräs den på låg värme i oljan ca 10 minuter. Hacka vitlöken och tillsätt den, garam masalan och smula ned thaichilin. Fräs ytterligare 2 minuter på lite högre värme. Rör ned lökblandningen i grytan och strö över hackad koriander eller persilja. Servera med naanbröd (eller något annat gott bröd) eller basmatiris.

Pelmeniminnen

När jag gick i fjärde klass började Tatjana i min klass. Hennes familj var ryska judar från Moskva, och de hade flytt från antisemitiska trakasserier på arbetsplatsen, i skolan och från grannarna. Jag och Tatjana, eller Tanja som hon kallades, blev snabbt bästa vänner och mellanstadiets sommarlov tillbringade jag därför till större delen på flyktingförläggningen, bildskönt belägen vid Byrums strand. Inga andra ölänska barn fick leka där, för det visste ju alla att det bara var tjyvande zigenare och annat löst och potentiellt farligt folk som bodde där. Som tur var har mina föräldrar alltid struntat fullständigt i vad andra säger och lät mig gärna leka där (vem vill inte hellre att ens barn ska umgås med intellektuella ryssar än öländska bondungar?).

Och vilka somrar sen! Vi hoppade mellan raukarna, metade från piren, lekte bosnisk kull (ett väldigt våldsam och rolig ta-fastlek som mest gick ut på att föra så mycket oväsen som möjligt), gick ärenden åt tanter och spionerade på Tanjas storasyster Oksana. Då och då blev man handgripligen insliten i någon av lägenheterna och blev bjuden på allt från burek och albanska dolmas och till extremt sockerlagsindränkta baklavor och madeleinekakor av leende tanter som muttrade på konstiga språk. Hur mätt man än var gällde det bara att äta, le tillbaka och mumla "dobre" till allas förtjusning.

Mitt bästa matminne från dessa somrar är ändå Tanjas mamma Irinas underbara pelmeni. Hon gjorde dels små söta tortelliniliknande pelmeni av den sorten de flesta känner till, men också enorma portionspelmeni med stekt oljig köttfärs och vitkål i. Och det är dessa jag minns bäst - det räcker med att tänka på dem så känner jag precis hur det smakade... Vi brukade sitta på trappan ned mot stranden med varsin ångande varm pelmeni i handen. Servetten som var lindad runtomkring degknytet hindrade bara nödtortigt fettet från att rinna längs underarmarna när man bet hål i toppen, och när man ätit upp var det bara att hoppa i vattnet och tvätta sig ren.

Tyvärr har jag aldrig lyckats återskapa Irinas recept, och det är länge sedan nu som jag hörde av familjen. Trist nog fick de inte stanna i Sverige, eftersom de inte ansågs tillräckligt förföljda i sitt hemland. De flyttade så småningom till Israel, men hade svårt att förlika sig med behandlingen av palistinerna, och ogillade tanken på att både Oksana och Tanja skulle behöva göra militärtjänst. Det senaste jag hörde var att de slagit sig ned i New York, där föräldrarna hade välbetalda jobb som datorprogrammerare.

Mina pelmeni påminner om Irinas i storleken, men fyllningen är av det klassiska slaget: blandfärs med bara lite lök och svartpeppar som smaksättning. Det går givetvis bra att göra vanliga små pelmeni, men tänk då på att koktiden blir kortare, ca 5-7 minuter. Det här är inget exakt recept, av den enkla anledningen att jag gör olika från gång till gång. Men det är lätt att prova sig fram!

Här gottar sig två stora pelmeni i en aning buljong, en rejäl klick smör och hackad persilja.

Pelmeni
8 stora

5 dl vetemjöl
3 ägg
1/2 tsk salt
ev lite vatten

400 gram blandfärs
1/2 dl mjölk
1 stor gul lök
1/2 tsk salt
svartpeppar

Buljong eller vatten till kokning

Till servering: smör, persilja, någon god senap eller riven pepparrot

Blanda mjöl, ägg och salt till en smidig deg. Tillsätt någon matsked vatten om degen är för torr (det beror på storleken på äggen). Knåda degen ordentligt.

Hacka löken smått. Blanda den med färs, mjölk, salt och peppar.

Koka upp vattnet eller en god buljong i en stor gryta.

Nu kommer det enda knepiga: att uppskatta hur mycket deg du behöver. Hela degen går inte åt om du gör stora pelmeni, men väl om du gör små. Det som blir över håller hur länge som helst i frysen, så det är ingenting att oroa dig för). För stora pelmeni behövs bitar som är lite större än en golfboll, för små behövs, tja, betydligt mindre bitar.

Ta alltså degbitar av valfri storlek. Kavla ut dem på mjölat bakbord till tunna cirklar. Lägg ordentligt med färs på varje bit. Vik ihop varje degcirkel till en halvmåne och försegla kanterna med lite vatten. Se till att de är väl hopnypna, annars kan de gå upp under kokningen! Sjud pelmenin (några åt gången) i ca 12 minuter. Ta upp med hålslev och servera med några av tillbehören, eventuellt också med lite av buljongen (annars blir den en god soppa dagen efter - det är bara att slänga i vad man har hemma!).

Ska man inte äta upp alla pelmeni samma dag är det bäst att frysa in dem okokta och koka dem frysta (då får man givetvis koka några minuter längre).

onsdag, mars 21, 2007

På blixtvisit i storstan

Gårdagens fylleslag med J i Stockholm började på Café Piastowska, fortsatte på Sturehof och slutade på Riche. En hel del öl inmundigades. Jag blev dessutom bjuden på öl av en väldigt go' göteborgare på Centralen när jag väntade på J. Han tränade Sävehofs damlag och var extremt vältalig.

Den äldre damen på Piastowska var, hrm, orginell och ville duka av innan vi ätit färdigt, plockade bort ölflaskor med halva innehållet kvar, bara för att nästa gång lämna en tom flaska med orden "Åh, den var inte tom". Gurksoppan till förrätt var mycket trevlig och lagom syrlig, schnitzeln serverades med rösti och var stor som en LP-skiva. Röstin till bestod uppskattningsvis av lika delar fett och potatis. Men gott var det!

J och jag drack som sagt ganska kopiöst och hade mycket trevligt. Vid elvatiden blev jag upplockad av Magnus med kompis som hade kändisspottat på 100 höjdare-galan på Södra teatern. Jag somnade innan vi ens kommit utanför tullarna och vaknade inte förrän vi var hemma i Kalmar. Idag har jag varit så bakfull att jag djupt ångrade mitt skryt inför J att jag ytterst sällan mår dåligt dagen efter.

I kväll blir det äntligen pelmeni och receptet läggs förhoppningsvis upp redan i kväll.

måndag, mars 19, 2007

Lupinprojektet: antiklimax

Nej, de blev faktiskt inte speciellt goda alls, mina lupinfrön. De smakar nästan ingenting. Efter allt detta arbete och gullande med de små fulingarna står jag nu med tre burkar av någonting som smakmässigt (med en enorm portion god vilja) kan beskrivas som sojabönor i saltlake - inte alls som de jag ätit tidigare.

Uppenbarligen står lupinfrönas bitterhet i direkt omvänd proportionalitet till min egen sådan.

Men det var i alla fall ett hedervärt projekt, och någongång snart ska jag ta itu med felsökning och försöka en gång till. Under tiden har jag gott om annat att syssla med. I morgon åker jag på blixtvisit till Stockholm eftersom Magnus ska på 100 höjdare-gala (han har gjort en dokumentärfilm om Nybros egen James Bond) och jag ska äta middag med en god vän.

Kanin i vin

Nu kommer då äntligen kaninreceptet. Camilla undrade i en kommentar hur kanin egentligen smakar, och det kan nog närmast beskrivas som kyckling med en lite sötaktig smak. Alla gillar inte den här söta bitonen, men då är det här receptet perfekt för nybörjarkaninätare eftersom det blir en ganska kraftig gryta med mycket och mustig smak av annat.

Själv gillar jag verkligen kaninsmaken och hade egentligen tänkt koka den i vitt vin eller cider, men eftersom hjärnan slog slint på Systembolaget fann jag mig själv med bara en flarra rött att laga mat på. Och det här receptet är inte på något vis misslyckat, så ingen skada skedd.

Bild kommer i kväll, eftersom jag var för hungrig för att ta någon bra bild i lördags. Det får bli bild på resterna i stället! Uppdaterat! Som ni ser blev det ingen vacker bild, men ibland får smak gå före skönhet.

Kanin i viltgryta
4 personer

1 kanin, strax över 1 kilo, gärna med njurar, hjärta och lever
1 msk timjan
2 tsk rosmarin
5 enbär
2 vitlöksklyftor
4 dl rött oekat vin
vetemjöl
smör eller ankfett
3 dl vatten
2 msk kalvfond
1 msk svart vinbärsgelé
3 lagerblad
4-5 morötter
2 stora lökar
1 paket bacon
hackad persilja

Ta ur kaninen om så redan inte är gjort. Spara njurar, hjärta och lever. Dela kaninen över ryggraden och sedan tvärsöver på andra hållet. Mortla rosmarin, timjan, vitlök och enbär och gnid in kaninen med detta. Lägg i dubbla plastpåsar eller i bunke och slå över vinet. Marinera i kyl minst 5 timmar, men gärna över natten (det går att marinera några timmar i rumsvärme om man har bråttom, det är inte så hälsovådligt som det ibland framställs).

Ta upp kaninen ur marinaden och torka den torr. Vänd kaninen i vetemjöl och stek den i omgångar i ankfettet eller smöret tills den är gyllenbrun. Lägg i gryta allt eftersom. Slå över marinaden, tillsätt vatten, kalvfond, svartvinbärsgelé och lagerblad. Hacka lever och njurar mycket smått och släng i grytan.

Skär löken i klyftor och morötterna i slantar och släng i grytan. Koka grytan ca 50 minuter (och ta upp lagerbladen om du har gäster som sväljer innan de tänker). Stek baconet riktigt knaprigt, strö över grytan tillsammans med persiljan och servera med spätzle och svartvinbärsgele.


Det här receptet av Jan Hedh hittade jag i en gammal Allt om Mat, och det var förvånande gott med tanke på att det inte är några spektakulära ingredienser.

Spätzle
4 personer

5 dl vetemjöl
3 ägg
1 1/2 dl mjölk
smör till stekning
1 krm nyriven muskot
1 krm nymalen vitpeppar

Blanda mjöl, ägg och mjöl till en smidig deg. Knåda ordentligt. Koka upp en stor kastrull med lättsaltat vatten.

Bred ut spätzledegen på en stor skärbräda, luta den över kastrullen och skär av små avlånga bitar och fös ned dem i kastrullen - det här är lite knepigt, men man får snart det rätta knycket. Koka 5 minuter, ta upp och lägg i iskallt vatten.

Stek spätzlen i smör några minuter tills den får fin färg, krydda med muskot och vitpeppar och servera.

söndag, mars 18, 2007

Egendomligheter

Andreas utmanar på egendomligheter, och det blir det enda blogginlägget ni får idag. Jag dras med en ihärdig bakfyllelathet och föredrar att snaska popcorn i sängen och läsa deckare och välta mig som en lycklig knubbsäl. Kaninen koktes i rödvin och viltkryddor och serverades med spätzle. Receptet får ni i morgon.

Egendomligheter, ja... Det går alltså till så att man ska lista 5 egendomliga fakta om sig själv och skicka iväg utmaningen till nya bloggare.

1. Jag har druckit en lockespindel av misstag. Den trillade ned i mitt vattenglas när jag satt vid min franska balkong och läste. Jag märkte det först när jag kände någonting som sprattlade längst bak i gommen. Jag har hysterisk spindelfobi (och nu pratar vi verkligen hysterisk!) och kräktes föjdaktligen rätt ut från balkongen och sprang sedan runt i hela lägenheten och gallskrek.

2. Jag är extremt vidskeplig på en enda punkt. Jag är övertygad om att jag tänker onda tankar om någon för att de är fula, tjocka eller bara idioter så kommer jag drabbas av samma öde själv. Vilket inte på något sätt hindrar mig från att tänka onda tankar, däremot ger det mig en hel del ångest.

3. Jag är fixerad vid att smaka olika sorters kött. Det första jag tänker när jag ser ett djur är "undrar om den är god?", vare sig det är en djuphavsfisk i ett naturprogram, en lemur på zoo eller min grannes hund.

4. Jag har aldrig lyckats läsa Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Min mamma har uppmanat mig åtskilliga gånger att läsa den, vilket har lett till någon slags låsning. Varje gång jag försöker är jag vettskrämd att jag inte ska tycka den är bra och fattar därför inte ett ord av vad jag läser.

5. Jag är tokborglig. Efter att ha varit bindgalen kommunist som citerade Mao och gick i palestinasjal under hela ungdomstiden svängde det helt, och nu mera är jag nog mer moderat än något annat. Fast egentligen gör politik mig bara deprimerad, och mitt politiska engagemang begränsar sig till att gå och rösta och rasa över ledarsidor.

Utmaningen går nu vidare till Mathimlen, Anja, Kråkan och Krakel.

lördag, mars 17, 2007

A modest proposal*

Dagens middag skulle egentligen bli pelmeni, men i charken hittade jag färsk lokal kanin för 59 kronor kilot. Vem kan motstå ett sådant erbjudande?

*A modest proposal, av Jonathan Swift.

fredag, mars 16, 2007

Fyllda pungkulor*

Någonting som inte märkts i bloggen är min stora avocadokonsumtion de senaste veckorna. Inte så konstigt med tanke på att jag äter dem som de är med några stänk tabasco på. Inte så mycket att blogga om. Men just nu svämmar butikerna över av extraerbjudanden på avocado, så det är bara att passa på att frossa. Min favoritsort är Hass, som är av den typen att skalet blir svart när det mognar. Den kommer ofta från Mexico, och visst är det lite slöseri att skeppa den hela vägen hit, men de israeliska Ettinger-avocadona är helt enkelt inte lika goda.

Hur som helst svängde jag ihop en liten röra till avocadon idag, eftersom vi gick på årets första picknick. Men givetvis glömde jag den hemma, så den åts som ett litet snack senare idag. Mycket trevligt!

Avocado med kallrökt nötkött
2 personer som förrätt

2 avocados
75 g kallrökt nötkött
1 stor inlagd gurka (jag använder mig som vanligt av polsk dillgurka)
1 schaottenlök
ca 1 dl majonäs, hemgjord eller på tub
några stänk tabasco
svartpeppar
kryddkrasse eller persilja

Hacka köttet, gurkan och löken smått. Bind ihop med majonäs och smaksätt med tabasco och peppar.. Enkelt och gott! En annan variant är att byta ut tabascon mot lite riven pepparrot eller lite dijonsenap, eller nötköttet mot renkött eller... ja, ni fattar. Fritt fram för egna idéer med andra ord.

*Ja, ordet avocado är en spansk förvanskning av det aztekiska ordet ahuacacuahatl som betyder just pung, eftersom aztekerna såg en viss likhet mellan frukten och det manliga attributet. I Sverige har det ju förvanskats vidare till både avdokat- och alligatorpäron, men det är en annan historia.

I ankans vändkrets

Det blev en kväll i ankans tecken, eftersom det var dags att provsmaka de underbara håvorna min mor anbringat från Frankrike. Förrätten, som inte ser så mycket ut för världen, var helt ljuvlig. Paté på anka med en absolut oslagbar lökmarmelad från Les Impeccables som jag måste se till att antingen återskapa (ingredienserna var uppmuntrande få och naturliga) eller hitta i någon av Stockholms saluhallar. Magnus, som är tveksam till allt vad patéer heter åt pliktskyldigt upp med en aningen skärrad min. Men jag älskade det!

Till huvudrätt blev det confiterat anklår, som nog är det godaste jag någonsin ätit. Jag överdriver inte! Det var så underbart gott att jag inte ens tänker ge mig på att beskriva det - varje försök kommer att få mig låta som en Bong på syra.

Confiterad anka betyder för övrigt att den är långsamt inkokt i sitt eget fett, vilket gör den förunderligt mör och saftig och inte nådigt onyttig. Dessutom får man på köpet en massa underbart ankfett som är det bästa man kan steka och fritera i smakmässigt. Rent hälsomässigt är det ungefär som att kedjeröka asbest eftersom det är ett väldigt mättat fett, men det behöver man inte låtsas om.

Receptet är i alla fall så löjligt enkelt att det inte ens är ett recept, men ni får det ändå!

Confiterade anklår med persiljepotatis
2 personer

1 burk confiterat anklår
7-8 potatisar
1 liten bunt persilja
flingsalt och nymalen svartpeppar

Lägg ankburken i hett vatten en halvtimme så att fettet smälter. På det viset slipper du karva fram anklåren ur något som liknar ett djupfryst paket smör. Plocka fram två anklår och spara de andra två till en annan dag (så länge de ligger under ett skyddande fettlager håller de minst en vecka om du försluter burken noggrant). Häll av en deciliter av fettet och ställ åt sidan så länge.

Stek ankan riktigt knaprig (det behövs inget extra matfett), först med skinnsidan ned och sedan andra sidan. Ta upp och varmhåll i ugn (100 grader räcker). Skala och skiva potatisen i halvcentimetertjocka skivor. Hetta upp ankfettet i stekpannan. Fritera potatisen riktigt krispig och fin (det tar cirka tio minuter).

Hacka persiljan. Häll av fettet ur stekpannan (spara det, det kan användas igen!) och blanda potatisen med persilja, salt och rikligt med svartpeppar.

Servera. Även här åt vi ankan med lite av lökmarmeladen, men det är egentligen onödigt med sås eftersom ankan är så saftig och smakrik att det inte behövs.

torsdag, mars 15, 2007

Kvällens middag:

Återkommer med recept senare...

Spotted dick, anyone?

En amerikansk tjej i skotsk exil äter sig igenom den brittiska matkulturen. Sanslöst roligt för oss som gått igenom samma sak, och intressant för alla som tror att brittisk mat bara är fish and chips och scones. Speciellt rolig är hennes underbara dissning av det genomvidriga pålägget marmite. Smaken är "similar to what I imagine it would be like to give a blowjob to a diseased hobo". Euwh! Hellre lite spotted dick i sådana fall!

onsdag, mars 14, 2007

Litterär matematik

Idag har jag läst de två sista tredjedelarna av Kung Leopolds vålnad avAdam Hochchild samt hela Lagt kort av Joan Didion. Det förstnämnda om profithungerns förråande inverkan på människan och hur relativt människovärldet är, den andra om idéen att det inte finns någon mening i någonting. Slår man ihop de två böckerna får man en sådan fasansfullt deprimerande bild av mänskligheten och dess villkor att man faktiskt mår fysiskt illa.

Gittogether II

Läs mer här!

Glufsa lufsa!

Någonting som är långt mer öländskt än kroppkakor är lufsa och som av en händelse är det dessutom bra mycket godare, trots att elaka tungor ibland kallat det latmanskroppkakor. Men det är ett djupt orättvist påstående! Lufsan påminner mer om en gigantisk fläsktoppad ugnsraggmunk och är ingenting för de vekhjärtade: till två kilo potatis krävs hela ett kilo fläsk. Jag och syrran hade i och för sig bara 650 gram sidfläsk, men det berodde på att vi inte hade råd med mer. Vi åt i alla fall tills vi kollapsade i soffan, och den som tror att paltkoma (eller schwiimen som det heter i Piteå) är någonting specifikt norrländskt borde utsätta sig själv för lufsakoman.

Receptet är taget från Sandviks kvarn (men något ombearbetat), där Ölands bästa restaurang-lufsa görs.

Lufsa
6 personer

2 kg mjölig potatis
4 dl vetemjöl
5 dl röd mjölk
1 stort ägg
1 1/2 tsk salt
nymalen svartpeppar
1 kg rimmat sidfläsk

Blanda mjölet med lite av mjölken till en klumpfri smet, tillsätt resten av mjölken och ägget och blanda till en jämn smet. Låt stå 30 minuter.

Sätt ugnen på 250 grader. Skala och riv potatisen grovt. Lägg i durkslag och pressa ur eventuell vätska. Blanda med smeten, salta och peppra. Fördela smeten jämnt i en smord och mjölad långpanna. Skär sidfläsket i 1 cm tjocka skivor och lägg det tätt i rader ovanpå potatissmeten. Grädda 50-60 minuter i mitten av ugnen.

Servera med lingonsylt. Hardcore-ölänningen vill dessutom gärna ha grädde eller smör till, men det är för mäktigt för min smak. En grönsallad till kan kännas fräscht, men det skulle definitivt inte hända i ett traditionellt öländskt hem.

tisdag, mars 13, 2007

Kvällsknäcke


Ett mycket trevligt knäckebröd som jag improviserade ihop i går kväll samtidigt som jag drack vin, pratade på msn med Oskar, Xtian och min gode vän Pelle och dansade loss till Roddans gamla dänga "(What am I gonna do) I'm so in love with you". Och med tanke på att bara några kakor blev lite brända i kanterna så måste jag nog berömma min simultanförmåga.

Jag gjorde en lite mindre deg, för vem vill egentligen stå och kavla ut femtioelva knäckekakor klockan tio på kvällen? I och för sig låter det precis som något i min stil, men igår blev det bara en liten sats.

Gittos knäckebröd
16 st

25 g jäst
3 dl mjölk
2 msk neutral olja
1/2 tsk kummin
1/2 tsk fänkål
2 msk ljus sirap
1/2 msk salt
3 dl fint rågmjöl
6-7 dl vetemjöl

Smula ned jästen i en bunke. Värm mjölken till 37 grader och blanda ut med jästen. Tillsätt olja, kryddor, sirap och salt och blanda. Tillsätt rågmjöl och det mesta av vetemjölet och arbeta ihop till en fast, men inte hård deg. Se bara till att den inte är för kladdig, då blir den svår att hantera. Jäs en timme under bakduk.

Sätt ugnen på 225 grader. Ta upp degen på mjölat bakbord. Dela den i 16 delar och rulla varje del till en bulle. Låt jäsa under bakduk i 1o minuter. Kavla sedan ut varje del till en någorlunda rund kaka, ca 15-20 cm i diameter. Kavla sedan med kruskavel eller nagga kakan ordentligt. Lägg två och två på bakplåtspapper allt eftersom och låt jäsa 10 minuter (det brukar vara lagom att börja grädda när du tagit dig igenom hälften av degen). Grädda sedan några minuter tills kanterna får färg. Låt svalna på galler.

Lupinprojektet: the unbitter end

Se så söta de blev till slut, de motsträviga och bångstyriga lupinfröna! Nu är de inlagda i en lag på 1 msk salt samt 1 dl äppelcidervinäger till varje liter vatten och dessutom lite vitlök, lite fänkålsfrön samt några bitar citronskal. Gott, även om de nog ska få stå till sig ett tag i lagen!

måndag, mars 12, 2007

Lupinprojektet: exorcism!

Med dödsförakt och en envishet som gränsar till debilitet har jag nu gett mig attans på att få bort bitterämnena ur lupinfröna. Märkligt nog har Anna-Eva, som använt samma lupin-märke som jag (det libanesiska märket "Khater Bros") fått bitterfria lupinfrön med nästan exakt samma procedur som jag. Jag misstänker att det rör sig om olika batchar.

Hur som helst vägrar jag som sagt att ge mig, och i skrivande stund har lupinfröna kokat 4 timmar på spisen för att exorcera bitterdjävlulen ur dem. Och det fungerar faktiskt. I början var de bittrare än min exman, men nu har de bara en aningen besk eftersmak som kittlar tungan obehagligt. Jag har bytt vatten efter varje timme eftersom jag inte velat ge bitterämnena en chans att nästla sig tillbaka in i lupinfröna när de nu tagit sig ur, så den sammanlagda koktiden är nog inte längre än tre timmar (jag har kokat en ansenlig mängd lupiner tillsammans med mycket vatten i min 10-litersgryta).

Trevligt nog kan jag konstatera att konsistensen inte har påverkats nämnbart av det idoga kokandet, frörackarna är fortfarande så där nötigt knapriga inuti. Det leder mig till slutsatsen att lupinfrön är fascinerande tåliga och förtjänar all vår respekt. Vilken annan baljväxt hade gått med på så lång koktid utan att vifta med den vita flaggan och slå till reträtt i en enda saggig mosröra?

Nästa gång tror jag jag struntar i de gängse tillagningsanvisningarna och helt enkelt kokar ihjäl lupinfröna - det verkar fungera bra!

Iakttagelse

Man vet att man tillhör de lätt labilas skara när man börjar lipa för att han har lindat sladden så prydligt runt brödrosten och hängt upp ens ladyshave fint på väggen. Men det är sådant som kallas vardagskärlek.

(Och tangentbordsinkontinens är vad det kallas att skriva sitt sjunde blogginlägg utan substans på en och samma dag, men ni får ha överseende med mig. Magnus är i Älmhult och kommer inte tillbaka förrän tidigast onsdag kväll och jag är EEEEEEEENSAAAM!)

Off topic: filmtips!

Igår såg jag äntligen Das leben der anderen (tack Pelle för tipset) och den var så bra att jag fick hjärtsnörp. Ulrich Mühe gör sitt livs roll som den tjuvlyssnande, alltigenom grådaskige stasiagenten som fattar tycke för sina offer. Och Martina Gedeck är så vacker att det hade skrikit i min avundsjukenerv om det inte var för att hon är en sådan fantastisk skådespelare.

Långtifrån lika bra, men ändå rätt underhållande var A Prairie Home Companion, som kändes väldigt, tja, Robert Altman helt enkelt. Skruvad, pladdrig och aningen överarbetad, men att Meryl Streep hade en sådan underbar countryröst höjde hela filmen. Fast Lily Tomlins rökiga, raspiga röst var snäppet roligare att lyssna på.

Att även Hugh Grant kan sjunga hyfsat kunde man sluta sig till efter att ha sett den genomgulliga Music & Lyrics. En bagatell till kärleksfilm, men vilken underbar liten bagatell sen! För att parafrasera ett påstående från filmen så behöver inte all film vara middag, utan ibland vill man ha dessert. Och som dessert gjorde sig denna sockervaddssöta, ganska rappa film utmärkt! Ett plus också till den underbara tidstypiska åttiotalsmusiken signerad Adam Schlesinger från Fountains of Wayne. Jag menar, titta och lyssna bara på det här fantastiska lilla örhänget. För italodiscofans som mig är det helt underbart!

(Ja, jag såg tre filmer på en dag, men det var faktiskt söndag!)

¿Que es? ¡Es una quesadilla!

Quesadillas är enkelt, gott och fruktansvärt onyttigt. Men äter man en liten portion och kompletterar med en sallad så behöver man inte skämmas allt för mycket. Egentligen behövs knappast något recept till den här enkla anrättningen, men bilden var färgglad och jag kommer nog inte laga någon mat idag att blogga hem om eftersom Magnus åkt iväg till Älmhult igen.

Quesadilla med rostad paprika
2 portioner

2 små gröna paprikor
2 stora vetetortillas
2 msk salsa
2 - 3 dl riven ost (efter smak, tycke och önskat midjemått)
matolja till stekning

Värm ugnen till 275 grader. Dela paprikorna på mitten, ta bort stjälk och frön och lägg med snittsidan ned i en ugnsfast form (lätt smord om du inte använder dig av nonstick-material). Grilla paprikan tills skalet svartnat (ca 15-20 minuter) och lägg de heta paprikorna i en plastpåse att svalna av (på det viset går de lättare att skala). Skala paprikan och dela i längder.

Hetta upp en stekpanna med lite olja i på medelstark värme. Fördela salsa, ost och paprika på en tortilla och lägg på den andra. Stek på båda sidor tills osten har smält och tortillorna är frasiga, men inte brända.

Skär upp och servera med en blandad sallad.

Bloggträff på gång!

En inbjudan till Årets Barista damp ned i mejlboxen samtidigt som jag svepte det sista av mitt kaffe. 26 mars är det alltså dags för mig att inta storstaden igen, så boka in er för en bloggträff sista veckan i mars! Exakt tid och plats ber jag att få återkomma med, men alla är såklart välkomna.

Min mammas kommentar var rakt på sak och dessvärre sann: "Du har ingen klänning. Du måste spara till en".

Lupinprojektet: svårigheter på vägen

Trots att jag är inne på femte dagens blötläggning smakar lupinfröna fortfarande helt hårresande beskt, och jag misstänker att jag blir tvungen att ge dem ett nytt uppkok idag och hoppas att det frigör lite mer bitterämnen. För jag tänker i alla fall inte erkänna mig besegrad - de SKA gå att äta!

Rosenvattnets mångsidighet

Någonting som går förvånande bra ihop är vodka, Cuarenta y tres, björnbärsläsk och en liten skvätt rosenvatten. Och byter man ut björnbärsläsken mot mjölk så har man nått de himmelska höjderna vad gäller mjölkdrinkar. Ibland hjälper det att vara lite full när man blandar drinkar.

Fast å andra sidan är det ju ett känt faktum att det mesta smakar gott när promillehalten når över 0,7 eller däromkring.

Franska delikatesser

Min rara mor har återvänt från Bretagne med en hel radda godsaker åt mig, som tack för att jag hjälpte en av de ohängda småbröderna med läxorna. Och överdådigt betalt fick jag för mina tjänster, eller vad sägs om en enorm burk confiterad anka, Isigny-smör, Auvergne-korv, lökmarmelad och ankpastej.

Jag har hunnit smaka både smöret och korven till frukost, och jag är ganska lyrisk. Smöret var verkligen gott och smakade helt annorlunda än svenskt smör (i en liten ovetenskaplig blindprovning på mig själv och Magnus var skillnaden klart markant). Korven var också den ljuvlig. Mycket mild, svagt muskotdoftande och med härliga champinjontoner från det skyddande lagret vitmögel runtom.

Jag kan knappt vänta på att få sätta igång att äta upp godsakerna, men eftersom Magnus gör ännu en runda till Älmhult den här veckan ska jag leva på all den perfekt mogna avocado som jag köpt hem samt några apelsiner som snart förlorar sin spänst om de inte äts upp.

lördag, mars 10, 2007

Snackslördag: kanderade kikärter

Små festliga färgade hjärnor ser de ut som, de kanderade rostade kikärterna som Magnus ofta åt i Damaskus som liten när hans pappa officeren med familj var stationerad där. Och även om det låter som en dum ide att täcka just kikärter med sockeröverdrag så fungerar det faktiskt rätt bra, även om de är väldigt söta. Knaprigt och gott, och dessutom kan man inbilda sig att man faktiskt är liiiite nyttig.

Snackslördag: shopping

Jag har shoppat loss ännu en gång på Nya Frukthuset, och precis som vanligt när vi varit där är det omöjligt att äta normal middag samma dag eftersom man så gärna vill prova allt man köpt. Lösningen är snacks och smårätter utspridda över dagen!

Jag kom hem med ovanligt bra saker idag, tycker jag själv.

I bakgrunden från vänster finner vi lite arabisk chilisås, och sedan tre trevliga drycker som påminner löjligt mycket om Bacardi Breezer, men givetvis alkoholfria och med betydligtt roligare smaker: tranbär, tamarind och björnbär. Utmärkt till drinkar i kväll, även om jag misstänker att de kan vara ruggigt söta. Brevid dryckerna sticker lite paprikapulver upp. I mitten ligger Magnus fynd kanderade rostade kikärter och till höger om dem lite kvittenmarmelad. Allra längst fram till vänster tronar kallrökt nötkött (fråga mig inte vilken del, det framgick inte på förpackningen och bakom den mer av den underbara kallrökta bosniska korven. Längst fram till höger skymtar en burk minibläckfisk i tomatsås.

Helgbröd

Emmertalerflätan är då inte nyttig, men rasande god. Framför allt lätt rostad till frukost med bara lite smör och en god marmelad på (gissa vad jag åt i morse?). Perfekt helgbröd när man vill unna sig någonting lite lyxigare.

Gris i grytan!


I min värld stod rimmad fläsklägg stod väldigt länge för det äckligaste man kunde tänka sig eftersom jag bara smakat skolmatsalens vidriga version med torrtrådiga köttskivor, unket rotmos och rälig Johnnys senap. Men efter en utmärkt fläsklägg hos en kompis mamma för några år sedan har jag tänkt om och tänkt rätt. Fläsklägg är underbart! Tillsammans med en riktigt kärleksfullt tillagad surkål är det helt oslagbart, även om Magnus slår ett slag för rotmosen (som jag fortfarande håller på att lära mig att uppskatta). Hur som helst var det det godaste jag har ätit på länge - och då vet ni ju ändå hur gott jag brukar äta.

Ni får inget recept på själva fläskläggen, för det finns ett alldeles utmärkt sådant hos Andreas. Men släng i ett par vitpepparkorn och några enbär också, så blir det ännu bättre!

Däremot delar jag gärna med mig av mitt surkålsrecept. Inte på något vis banbrytande men ack så gott. Se till att hitta en bra surkål som passar dina smaklökar bara. Själv använde jag mig av en polsk variant med rejäl syra och klös i, men vill man ha lite mildare smaker är Druvans variant inte så dum.

Surkål
4 personer

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
3 msk ister eller smör
1 burk surkål 600-700 gram
2 tsk kummin
4 lagerblad
3 dl kokspad från fläskläggen
2 dl vitt vin
2 tsk honung
vitpeppar, ev salt

Finstrimla löken och hacka vitlöken. Hetta upp matfettet i en kastrull och fräs lök och vitlök långsamt utan att det tar färg. Tillsätt vittkål, kummin lagerblad, kokspad och vin och låt småputtra utan lock i ca 50 minuter. Späd eventuellt med mer kokspad eller vin om det kokar ihop allt för mycket. Smaka av med honung, vitpeppar och eventuellt salt, beroende på hur salt spadet från läggen var.

Servera med god senap och inlagd gurka. Hackad persilja är också gott.

fredag, mars 09, 2007

WWRD?

Duger det åt John Rebus så duger det åt mig. Givetvis med en IPA till. Har ni inte läst Ian Rankins underbara deckarromaner om John Rebus så är det dags nu eftersom den desillusionerade detektiven firar 20 år i år. Vanligtvis är jag inget fan av deckare, men jag är banne mig kär i John Rebus. Som tur är så är det Magnus största förebild, så vi har så att säga funnit varandra.

Och du har alltid en gedigen ursäkt att dricka ett glas whisky - det handlar bara om att fråga sig "What would Rebus do?".

torsdag, mars 08, 2007

Ordning och reda


Det här är alltså min bokhylla. Jag kände mig så jäkla smart när jag hittade bänken i soprummet. Inget IKEA här inte. Trava böckerna! Föga anade jag att jag en dag skulle vilja läsa mina böcker igen (kortsiktig som jag är tänker jag sällan längre fram än timmen ut) och att varje bokexkursion skulle kräva enorma logistiska ansatser. Och hur fint jag än hade travat de tyngsta böckerna längst ned så har tiden flyttat dem överst i de numera oerhört svajiga pelarna. Värst till ligger kokböckerna, som jag då och då konsulterar eller bara matonanerar över (nej, det är inte därför sidorna är fläckiga och stela). Snart kommer allting rasa...

Jag publicerar ett högupplöst foto så att ni riktigt kan studera mitt fina bibliotek (som ändå bara är hälften av sin verkliga storlek, mycket vilar i lådor i föräldrahemmet). Och ja, det som vilar högst upp på den gula boken är faktiskt bröd. Det ska bli rivebröd så småningom.

Karin - Margit 1-0?

Hrm, jag får väl ta tillbaka lite av min Karin Ahlborg-bashing efter att ha läst den här artikeln. Men bara lite. För det är en studie vi talar om. Visserligen väl underbyggd, men likväl bara en studie, för övrigt den första riktigt grundligt genomförda. Framför allt slås jag av att ingen diet ledde till någon särskilt viktnedgång, vilket tyder på att en hel del människor gick ned mycket och att en del inte gick ned någonting alls. Vilket i sin tur antingen tyder på att Atkinsdieten inte fungerar för alla, eller att en del inte följde programmet. Och hur vet vi att Atkins-kvinnorna inte följde programmet bättre (med mindre kalori-intag till följd) än de andra grupperna? Spekulationer? Ja visst, men kom ihåg att en studie faktiskt inte är annat än en indikation åt det ena eller andra hållet.

Men men, jag är inte den som slåss mot väderkvarnar, och det är ju faktiskt underbart om det visar sig att det finns en diet som håller vad den lovar, framför allt som det nog inte bara är jag som har lagt på mig ett tjockt lager skyddande späck så här på vinterhalvåret. Men, och det här kan jag inte framhålla nog, min största invändning mot Atkins och andra lågkolhydratdieter kvarstår. Det är ett enormt resursslöseri att äta sig mätt på protein och det finns ingen chans i världen att hela västvärlden kan, eller bör, lägga om kosten på ett sådant sätt. Kött växer inte på träd, och vad vi behöver är inte mer, utan mindre köttproduktion och -konsumtion.

Hrrgh!

För alla som undrar: nej, det är ingen myt att lupinfrön är bittra innan de är färdigpreparerade. Jäsiken, vad vidrigt!

I första hand second hand

Jag har kommit in i en av mina fyndarperioder. Då och då beger jag mig till Kupan för att shoppa loss. Helt underbart, framför allt eftersom man kan fylla en hel kundkorg med spännande onödigheter för under femtiolappen. Den här veckan har jag varit där både i tisdags och idag och befinner mig således på utmärkt humör. Fast ju billigare utbudet är, desto snålare blir man, har jag märkt. Alltså står jag och velar över om jag verkligen vill lägga 5 kronor på ett glas, eller 3 kr på en assiett, och i slutändan lämnar jag en massa saker jag vill ha och blir tvungen att gå dit dagen efter igen för att köpa de där sakerna som jag legat och grämt mig över att jag lämnat. Men då är de ofelbart uppköpta och jag kommer hem med massa annat skräp i stället.

I alla fall, här är veckans fynd!

Enorm emaljbalja som jag, om jag inte helt missminner mig, sett på Åhlens en gång i tiden. 30 kronor fick jag punga ut med. Däri ligger nu två stackars ensamma tomater och skvalpar, men skålen ska nog fyllas upp så småningom.

Överst från vänster: glasskål, 5 kr. Inte vacker, men jag är i ett akut behov av många små glasskålar. Perfekt för kalla såser, pickles och liknande.
Citruspress 1 kr. Inte så vacker den heller, men bättre än att pressa citroner med en gaffel i alla fall.
Glasskålar, 10 kr st. Som sagt, glasskålar. Man kan aldrig få för många.

Stor, söt sjal i kattun, 5 kr. Precis som när det gäller glasskålar så har jag ett omättligt begär efter sjalar och scarves av alla de slag. Kanske är jag en djupt störd människa, men jag älskar särskilt att de ofelbart luktar gammal parfym och påminner om när man var liten och klädde ut sig i mammas kläder. Fast jag använder sällan mina fynd eftersom jag tycker att jag ser tjock ut i ansiktet utan min hals (fix idé av rang).


Söta små kaffekoppar med fat, 3 st. 6 kronor allt som allt. Helt underbart söta och tunna utan att vara så små att man måste dricka fem koppar för att vakna på morgonen.

Minipajformar, 4 st à 1 krona. Precis vad jag letat efter! Visserligen är glasyren lite krackelerad, men det syns ju knappast när de är fyllda.

Ruggigt fula tallrikar, 2 av varje. Även de 1 krona stycket. Den till vänster kunde jag inte motstå på grund av den glada färgen som nog gör sig bra att fotografera på. Den andra är av plast och är, tja... Ruggig. Men papegojbården hade jag älskat när jag var liten och jag tänker på mina framtida barn.

Söt duk som inte kommer till sin rätt här. 5 kr. Lägg märke till mitt vackra blomsterarrangemang med krasse och hrm, persilja.

Och slutligen, vad köper man till pojkvännen som har allt (inklusive en alldeles fantastiskt omtänksam flickvän)?


Bowlingklotet Allan så klart! För 50 kronor var det en riktigt dyr Kupan-pryl, men sist vi var där spanade han in den så ingående att jag bara var tvungen att skaffa honom det.

Tips för vilsna bokslukare

Till dem av er ännu inte läst Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam säger jag bara: Grattis, ni har en helt underbar läsupplevelse framför er! Spring ut och köp boken nu och njut av den här språkliga lilla pärlan till citat på vägen till bokhandeln:

"Våld föder våld och elden hade frigjort de hundratals knivskarpa eggar som varje glasruta lugnt och stilla härbärgerat inom sig så länge den var hel."

Finns nu som pocket för den kostnadsmedvetne. Fast köp den helst på engelska, även om den är mycket kompetent översatt av Ann Björkhem.

Lupinprojektet: kokning och blötläggning

Efter ett dygns blötläggning var det så dags att koka mina lupinfrön. Evaldsdottir föreslog en halvtimmes koktid, men jag bestämde mig för grundligare efterforskningar, den här gången med gott resultat. Sist hade jag sökt på lupin seeds, vilket de visserligen heter, men det tycks vara ett namn som används mer i den industriella förädlingen av lupinfrön till djurfoder än i matlagning. Men namnet lupini beans ledde till en hel del tillagningsanvisningar för de bittra små rackarna.

Till mitt stora förtret varierade koktiden en hel del, allt från 20 minuter till två timmar föreslogs av olika källor. Jag tog ett uppskattat medianvärde på koktiden och hamnade på 45 minuter, vilket lät rimligt. Fast när de kokat 45 minuter gav jag dem 10 minuter till bara utifall att. Kokvattnet var nu riktigt äckligt pissgult och luktade aningen hårresande - lite stopp & väx över det hela. Feg som jag var vågade jag därför inte smaka på lupinfröna, utan nöjde mig med att klämma på dem för att kontrollera mjukhet.

Nu väntar 4 dagars blötläggning i nytt vatten varje dag. Vissa rekommenderar tillsats av salt och vinäger i vattnet, andra rekommenderar först blötläggning och sedan slutförvaring i saltlag. Jag slängde i alla fall i en matsked salt per liter vatten och ett par msk äppelcidervinäger.

Nu väntar jag med spänning på söndag, då jag ska provsmaka lupinfröna för första gången. Hoppas att de är lika goda som jag minns dem!

onsdag, mars 07, 2007

Hamburgerchocken!

Ja, inte blev den liten i alla fall, hamburgaren. Men så himmelskt god att det tangerade det anständigas gräns. Om vi orkade äta upp allt? Ja visst, och pommes frites därtill.

Hamburgare à la systrarna Margit och Claudia Richert*
2 st

300 nötfärs
1 ägg
1 tsk worchestersås
1 msk mirin
1 msk japansk soja
några stänk tabasco
2 krm nymalen svartpeppar

Blanda allt ordentligt i en bunke. Låt vila en timme i kylen. Bry dig inte om människor som säger att saltet drar ut vätskan ur köttet, det är inte riktigt så illa. Forma till biffar och stek på medelhög värme ca 5 minuter på varje sida.

Till blue cheese dressingen behöver du en god mögelost. Jag och syrran grälade säkert tio minuter över ostdisken. Jag ville köpa roquefort, man hon ville ha danablu, eftersom den enligt henne inte såg lika stark ut. Givetvis vann hon.

Blue cheese dressing

1 dl majonäs
1 dl creme fraiche
1 tsk worchestersås
1 tsk dijonsenap
75 g smulad danablu
lite nymalen svartpeppar

Blanda allt.

Jag ville ha persilja med i leken, men det tilläts inte av Claudia. Övriga hamburgertillbehör var bacon, svensk cheddarost, hamburgerbröd bakade enligt Bonniers nya kokbok, polsk dillgurka, sallad, tomat och rödlök.

* Som ni kan förstå blev inte minsta systern Siri glad över att det hette hamburgare à' la systrarna Richert, eftersom hon inte fått vara med och göra dem. Och det kan man ju förstå, så nu har jag specifierat vilka systrar Richert som var med och gjorde hamburgarna.

tisdag, mars 06, 2007

På spaning efter den tid som flytt...

Jag och Claudia äter pistaschnötter och läser Köksalmanack från 1984, 1985 och 1987 och håller på att skratta ihjäl oss. Roligast är att kolla vad vi skulle ha ätit på våra födelsedagar enligt kalendern, skratta åt en ung Bengt Frithiofsson, Marie-Louise Telegrin och att äcklas åt "Kineskarré", "Stora grytan" (skinkstek med vitkål, ananas och buljong och just inget mer) och åt "härliga soppan" (rotelleri, grönsaksbuljong och vita bönor i tomatsås). Och vem hade gissat att stekt torskrom var en sådan stapelvara att det skulle ätas minst en gång i veckan?

En legend har gått ur tiden

Kungen av feta mejeriprodukter har avlidit och lämnar ett stort tomrum efter sig i dessa GI-tider. I morgon bakas det emmerthalerfläta för att hedra honom.

Gröna fjäderfän


Vid första anblicken ser det ut som vanlig smörgåskrasse. Men tittar man närmare ser man snabbt att man i själva verket odlat en tallrik flamongoer från Nakuru-sjön i Kenya.

Uppdaterat! Det är givetvis inte jag som tagit en sådan här vacker bild, utan Magnus. Förtrollad av bildens skönhet som jag blev glömde jag att nämna detta. Men alltså, copyright Magnus Petersson. Bara så ni vet.

Lupinprojektet sjösatt!


Tack vare Evaldsdottirs kunniga råd är nu lupinprojektet sjösatt. Först ut är blötläggning i 24 timmar. Uppdatering följer.


För er mindre nördiga är lupinfrön precis vad det låter som: frön av lupiner. (Eller om vi ska vara riktigt noga så är det inget frö, utan en ärta. Men för att inte helt trassla in oss i språknätet kan vi väl enas om att lupinärtan kan få heta frö?) Men tro nu inte att du kan koka ihop någonting smaskigt på fröna du sparat till utsådd i vår - vissa arter är störtgiftiga! Den sort man äter bär det latinska namnet Lupinus Albus. Ordet lupinus är härlett från den latinska ordstammen lupus som betyder varg och ett gammalt svenskt namn på lupinen är just vargböna.

Enligt Encyclopedia Britannica så fick lupinen sitt namn eftersom den ansågs vara hungrig som slika genom att växten girigt sög åt sig av jordens mineraler och näringsämnen. Men tji, vad fel de lärde hade! Lupiner binder tvärtom kväve till jorden genom att leva i symbios med små bakterier som den härbärgerar på rotknölarna - precis som många andra bajlväxter.

Hur som helst tillhör lupiner till ärtväxterna, och den platta, ljusa ärtan är bitter, smågiftig och stenhård om man inte smickrar den rejält genom att ge den en veritabel spahelg: den ska badas, kokas och badas på nytt i vinäger och salt, och sedan gärna marineras eller friteras innan den pryda nippertippan till böna behagar låta sig uppätas, men det är väl värt besväret. Lupinfröna är ganska hårda för att vara baljväxter och skalet spricker tillfredställande när man biter i det - lite som att äntligen klämma den där jättefinnen på näsan, fast gott förstås. Innanmätet har en smak som påminner lite om knappt mogna hasselnötter parat med kikärtens ljuvliga sträva smulighet.

Till råga på allt är lupinfröna så pass nyttiga att man lätt kan misstänka att den är kollektivt ihopdrömd av folkhälsoinstitutet och Fredrik Paulun - hör på det här: lupinfrön innehåller mest proteiner och minst stärkelse av alla baljfrukter och det är fullpackat av thiamin, kalcium, magnesium och andra vitaminer och mineraler. Fetthalten är 9 procent, men nästan allt är omättat och fleromättat nyttigt fett.

Så, kan du få tag i lupinfrön, räds inte av den långa transportsträckan från påse till mun. Att blötlägga är så pass enkelt att du kan sätta dina barn på det, eller din man, eller din hund. Eller göra det själv.

Frossarkväll

I kväll är Magnus bortkörd till förmån för lillasyster Claudia. Vi ska äta hemgjorda cheese & baconburgare med blue cheesedressing, någonting vi båda är snuskigt förtjusta i. En viss mängd vin kommer troligen inmundigas och det finns en risk att Claudia äter upp alla mina cashew- och pistaschnötter, men det ingick i riskkalkylen vid inbjudan.

Och det är inte ett dugg synd om Magnus om någon nu trodde det. Han åkte härifrån med balsamvinägerglaze till ett recept han ska svänga ihop till middag i kväll, en halv bosnisk kallrökt korv, ett par biscotti med whisky, choklad och pecannötter, en ultimat chokladkaka samt en grabbnäve tamarindkarameller. Därtill medtog han sin Playstation 2, ett par öl och en flaska kahlua till några vita ryssar.

Och det bästa med att vara två systrar till bords är att man kan få äta hur mycket man vill utan att någon tycker att man är girig, konstig eller bara omättlig. Vi har lika töjbara magar båda två. Och vi är dessutom lika gnälliga båda två, så räkna med en hel del ylande om magont under kvällen.

Lupinfrön, hur göra?

Nu behöver jag hjälp. Jag har köpt en påse torkade lupinfrön på Frukthuset, men som jag förstått så är de både bittra och aningen giftiga om man inte behandlar dem rätt. Blötläggning 24 timmar, kokning en halvtimma och ytterligare blötläggning i flera dagar och slutligen förvaring i saltlake är vad jag kunnat sluta mig till av en del trålande på nätet (men jag hittade bara 2 referenser till detta över huvud taget, så jag känner mig minst sagt osäker). Så, vad göra? Det sitter inte händelsevis någon lupinexpert bland mina läsare och väntar på ett tillfälle att ge sig till känna? Nu är rätta tiden, i sådana fall.

måndag, mars 05, 2007

shuuur?

Telefonsamtal mellan lillasyrran och Gitto.

G: Jag ska kolla på Apkungen nu, minns du honom? Kung Markatta, den kinesiske apan?
C: Klart jag minns, men det var ju bara när han åt persikor som var roligt. Och Hasse Alfredsson.
G: Jo, men det var ju skitkul ändå. *härmar kinesiska cymbaler* Bara dch-dch-dch-dch när han hoppar runt och äter persikor...
C: Ja, och kommer du ihåg de snygga damerna?
G: Och hästarna som han släpper lös?

Förklaring och bilder kommer i morgon. Jag har äntligen kunnat kröna tre års aktivt letande efter Apkungen med en pixlig VHS-avspelning i avi-format. Lycka!

Still going strong!

Jag har kommit på varför jag faktiskt verkar lyckas sluta röka nu (för jo, trots en del utbrott och en del deppighet så har jag inte rökt och har heller ingen större lust): jag har slutat att tycka synd om mig själv för att jag inte får röka. Det är ju inte ett dugg synd om mig , tvärt om!

söndag, mars 04, 2007

Snackssöndag: smörgåsen över alla andra

Det knådfria brödet återvänder: mjuk, salt fetaost och rosenbladsmarmelad, nymald svartpeppar. Smörgåsen som klår alla andra smörgåsar. Förutom möjligtvis nybakad baguette med en riktigt mogen brie och mango chutney. En smörgås som är baserad på samma kombination av umami, fett, salt och blommigt sött som den jag just åt.

Snacksöndag: chokladchock


Borta på Kitchen Wench har jag hittat den ultimata chokladkakan. Härligt fluffig men ändå saftigt kompakt på ett lent och nästan obscent chokladkladdigt sätt. Fungerar nästan som ett förspel i sig själv, och är garanterat ett afrodisiakum om man är på det humöret (Magnus har obegränsad ranson). Ärligt talat, det här slår alla kladdkakor, alla tryfflar och alla andra chokladrecept.

Jag använde mig av Marabou Premium Raspberry, vilket var en oanad succé. Nästa gång slänger jag nog i några frysta hallon också, men mer än så vill jag inte mixtra med en sådan här underbar chokladkaka.

Snacksöndag: socca


Socca är en klassisk provencalsk rätt. Speciellt populär är den i Nice, där den - i alla fall förr i tiden - kunde köpas i varje gathörn. Frasiga i kanterna och mjuka i mitten, örtdoftande, olivoljedrypande och kikärtsnötiga i smaken. En underbar rätt!

Kikärtsmjöl hittade jag på nya frukthuset, men det finns förutom i mellanösternbutiker även i en del hälsokostbutiker.

Socca
4 personer

100 g kikärtsmjöl
2,5 dl vatten
1/2 tsk salt
3 msk olivolja
1/2 tsk rosmarin
1/2 tsk timjan
olivolja till stekning
flingsalt, nymalen svartpeppar

Blanda kikärtsmjöl, salt och vatten med stavmixer eller elvisp. Eller vispa ihop riktigt, riktigt ordentligt så att det inte blir några mjölklumpar kvar. Blanda ned olivolja och örtkryddor. Låt smeten stå och svälla en timme.


Hetta upp en stekpanna (gärna gjutjärn) riktigt hett. Häll i rikligt med olivolja och (beroende på stekpannans storlek) 1/2 till 1 dl smet. Vicka ut smeten över pannan och stek tills smeten börjar bli brun i kanterna. Dela soccan på mitten med stekspaden och vik ihop varje del tre gånger (se bilden) och lägg på tallrik. Stek resten av pannkakorna likadant. Salta och peppra och ät direkt.

Snackssöndag

Idag blir det ingen riktig mat lagad. Vädret är underbart och vi promenerade helt sonika iväg till Nya Frukthuset och fyllde på förråden med massor av härlig turk-mat, som Sannah skulle kallat det. Så idag kommer vi bara att äta småtugg och jag kommer att rapportera allt eftersom.


Först ut var Magnus kap: saltade och rostade melonfrön. Mums!


Här trängs underbart bäbisbajsdoftande oliver med bosnisk kallrökt nötköttskorv. Underbart god för övrigt!

lördag, mars 03, 2007

Oh jolly good fish'n'chips, my dear fellows...


Jag älskar fish and chips! Visst, friterad fisk och potatis är givetvis alltid smaskigt, men det som gör fish and chips så där alldeles extra underbart är tillbehören. Tartarsås! Maltvinäger! Mushy peas! För er som inte är med i gemet är det tre underbara tillbehör. Tartarsås är ju inget konstigt (men givetvis får ni mitt bästa recept ändå!), men maltvinäger? Det stänks i ganska frikostiga mängder på potatisen och är en helt ljuvlig upplevelse. Surt och fylligt och... surt? Alla som smakat salt- och vinägerchips vet att det är bra mycket godare än vad det låter.


Men bästa av allt till fisken är mushy peas, som är populärt i nordvästra england, främst i Yorkshire. Det är helt enkelt sönderkokta marrowfat peas (märgärter på svenska, men jag har aldrig sett dem i svenska butiker) med en klick smör nedblandat. I Storbritannien är ärtorna ofta helt söndermosade, men jag föredrar ärtorna ganska hela, eftersom konstistensen är underbart mjölig. Och nej, ingen annan begriper varför jag är så tokig i ärtjävlarna, så don't get your knickers in a twist om du inte lyckas få tag i dem. Enligt Magnus smakade det ungefär som ärtsoppa, vilket fick mig att fnysa ilsket. Sanningen är att märgärter inte smakar som någonting annat!
'
Mushy peas - godare än vackert!

Det är absolut inte svårt att göra fish and chips. Är man ovan vid fritering gör man bäst att investera i en fritös, men har man gjort det ett par gånger är det inga problem att fritera på känn i en stor kastrull. Några saker är extra viktiga att tänka på: fritera potatisen två gånger, annars är det omöjligt att få dem riktigt krispiga och goda. Använd mjölig potatis som t ex King Edward eller ännu hellre bakpotatis om du har råd. Den skurna potatisen mår bra av att ligga i blöt en timme innan fritering, men se till att potatisen är torr när den ska friteras.

Fisken bör givetvis vara färsk och fin och vilken vitfisk som helst går bra, även om kolja är min personliga favorit. Fast igår blev det budget och ishavstorsk, men det är inte dumt det heller. Viktigast är ändå smeten. Använd en god, mörk öl - jag tog mörk Krusovice vilket visserligen inte är särskilt brittiskt, men mycket gott. Exakta proportioner mellan mjöl och öl beror på hur tjock frityrsmet du vill ha - vissa föredrar tunn smet, men jag vill ha den tjock och härlig. Hur som helst, nu kör vi.

Fish and chips
2 personer

600 g mjölig potatis
1 liter neutral olja

300 g filé av kolja, hoki eller annan vitfisk
vetemjöl till panering

1 1/2 dl vetemjöl
1 krm salt
1 krm vitpeppar
1/2 msk bikarbonat
några stänk tabasco
2 msk citronsaft
1 - 2 dl mörk öl

Skala potatisen och skär den till ganska tjocka pommes. Lägg i blöt en timme. Ta upp dem och torka med en kökshanduk.

Hetta upp oljan till 180 - 190 grader. Fritera potatisen 3 - 4 minuter, plocka upp den om den börjar få färg. Låt rinna av på hushållspapper eller en gammal tidning. Sänk temperaturen på fritösen något till 170 grader.

Dela filéerna i mindre bitar, låt det bli 4 - 6 bitar. Doppa fiskbitarna i mjölet.

Blanda alla torra ingredienser till frityrsmeten. Vispa ihop med ölen och citronsaften till en klumpfri smet. Späd med mer öl tills du får en smet som inte är allt för tjock.

Doppa fisken i smeten och släng ned den i oljan. Fritera ca 5 - 6 minuter. Ta upp fisken och håll den varm i ugnen.

Fritera potatisen gyllene. Servera.

Och du? Glöm bara inte tartarsåsen! Den är supergod till det all stekt och friterad fisk.

Tartarsås

1 äggula
2 msk dijonsenap
1 tsk äppelcidervinäger
5 stänk tabasco
1 1/4 dl neutral olja
3/4 dl finhackad saltgurka, ättiksgurka, cornichons eller ännu hellre polsk dillgurka
1/2 dl avrunnen och hackad kapris
3 msk hackad persilja
2 msk hackad gräslök
salt och nymalen svartpeppar

Blanda äggula, dijonsenap, vinäger och tabasco. Vispa ned oljan. Tillsätt den droppvis till att börja med, men snart kan du tröttna på att vara nogrann och tillsätta större skvättar - den skär sig inte ändå (den som säger någonting annat är lejd av majonäsföretagarnas branschorganisation - jag har gjort majonäs med många promille alkohol i blodet och ändå aldrig misslyckats). Tillsätt resten av ingredienserna. Smaka av med peppar och eventuellt lite salt.

Krasserace

Ingen kan pigga upp mig som Magnus. Vi har precis sått smörgåskrassefrön på varsin assiett, och nu ska vi tävla om vem som först får upp sina. Samt vilken som blir finast. Lagom seriös lördagsunderhållning om man inte gillar melodifestivalen något vidare.

Magnus pionjäranda ledde till att han åt ett par krassefrön. "Hm... Gott. Nötigt." löd första omdömet, men eftersmaken var visst inget vidare, för han hostade fram någonting om stark vidrig smak och sträckte sig efter ölen. Så nu behöver inte ni prova.

Så sött att man spyr regnbågar*

Det här är något av det gulligaste jag sett och muntrade nästan upp mig där jag vältrar mig i rättmätig självömkan. Via min bror Marcus.

*Fri översättning av det klassiska Cute Overload-uttrycket.

Helghysteri

Eva kommenterade i mitt förra inlägg att jag skulle skriva av mig om det kändes jobbigt. Och det gör jag nu, delvis.

Jag tänker inte förklara exakt vilken jävla fjäder som blev till en stor höna på jobbet i kväll, men klart är att jag skulle kunna skriva en lång jävla harang om min chef som uppenbarligen är sadist. "Sluta", säger jag med en sista kraftansträngning innan allt stockar sig "Jag kommer börja gråta". Varpå han fortsätter med ett flin. Och jag börjar storgråta, och kan inte sluta. Och jag serverar öl tyst hulkandes med rödsvullna ögon som rinner tårar. Och fortsätter gråta tills jag får gå hem. Och snyftgråter med axlarna skakandes hela trekilometersvägen hem. Och tystgråter när jag köper ett sexpack folköl så kineserna på Maxims frågar hur det är och jag kan bara tokgråta till svars. Och totalkollapsar stortjutandes så fort jag stänger dörren till lägenheten. Och gråtgråter när jag skriver det här. Och kommer ensamgråta ända tills jag somnar. Inte så mycket för vad han sa som för att han sa det trots att jag bad honom att inte göra det. Och för att först då förstod hur ensam jag egentligen är i mig själv. Och för att allt jag vill göra är att röka, men det vägrar jag eftersom jag inte tänker låta nikotinet eller min dumma jävla chef vinna. Fan ta dem båda. Fan ta allt.

fredag, mars 02, 2007

Givin' it up!

Nu ska ni få höra någonting jag knappt skulle trott på själv för några dagar sedan: jag har slutat röka och snusa. Tvärt. Bara så där. Tredje dygnet nu. Utan nikotinplåster eller andra hjälpmedel efter tretton års intensivt nikotinslukande. Och det konstiga är att jag inte lider några stora plågor! En viss nedstämdhet som dock försvinner när jag tänker på hur skönt det är att vara nikotinfri och en helt rubbad nattsömn (mardrömmar, ständiga uppvaknanden och en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält) är ganska milda uppoffringar för att slippa slösa pengar på att dö i förtid, framför allt som det kommer att gå över på några få veckor.

Och varför har jag nu plötsligt lyckats med det som jag gått bet på så många gånger tidigare? Det är så löjligt att jag knappt vågar berätta det. För några månader sedan, när jag var hos min barnmorska för att få nya minipiller började vi diskutera rökning, och hon tipsade mig om boken Äntligen ickerökare av Allen Carr. Eftersom jag är innerligt misstänksam mot självhjälpsböcker köpte jag den givetvis inte. Vad skulle en bok kunna göra för skillnad? Men när jag såg den på Coops bokrea-bord för 19 kronor häromdagen mindes jag hur oerhört rar min barnmorska var, och köpte boken för att i alla fall kunna säga till henne att jag försökt men inte lyckats tyvärr.

Och boken är... tja, riktigt dåligt skriven. Den är repetitiv, pratig och allmänt hurtfrisk. Man skäms lite å författarens vägnar när man läser den. Men efter bara några kapitel börjar man ryckas med. Mot sin vilja. Man vill ju inte sluta röka, varför skulle man vilja det? Det är ju trevligt och gott. Men helt plötsligt sitter man där med ett stort, taggat leende och längtar efter att läsa ut boken så att man får fimpa sin sista cigarett. Bokhelsiket fungerar

Tror du mig inte? Köp boken och testa själv.

Vinnare och nästanvinnare i tävlingarna

Tävlingarna är nu avgjorda. Eller i alla fall den ena. Efter alla vittnesmål, kommentarer och upplysta mejl tvivlar inte långre på att mackapären som avbildades är en citruspress, men min mamma är mer skeptisk. När jag lyckats övertyga henne får emma, som nämnde citruspress-idén först sin vinst.

När det gällde de mystiska växterna var det lättare att utse vinnaren. Allas vår revolutionär K använde både botanisk kunskap och deduktiv förmåga för att lista ut att det var chili som spirade, närmare bestämt sådan där söt prydnadschili som man kan se i blomsterbutikerna då och då. Men givetvis går den att äta också, vilket är huvudskälet till att jag lade vantarna på dem. Frågan är nu om jag ska klippa bort toppskottet så att den inte sticker iväg till en lång ranka, utan blir en sådan där söt liten buske.

Fast jag hade ju hellre sett att det var cannibis, som Oskar gissade. Aningen mer lukrativt än chiliodling, misstänker jag.

torsdag, mars 01, 2007

Utmattning

Jag är ledsen att bloggandet fått lida, men jag har varit utan internet sedan tisdag natt på grund av byte av leverantör. Men nu äe jag uppkopplad igen!

Tyvärr är jag så dödstrött efter att ha jobbat idag att jag inte orkar skriva någonting annat än att jag inte orkar skriva. Häpp.

Ses i morgon!