tisdag, mars 06, 2007

Lupinprojektet sjösatt!


Tack vare Evaldsdottirs kunniga råd är nu lupinprojektet sjösatt. Först ut är blötläggning i 24 timmar. Uppdatering följer.


För er mindre nördiga är lupinfrön precis vad det låter som: frön av lupiner. (Eller om vi ska vara riktigt noga så är det inget frö, utan en ärta. Men för att inte helt trassla in oss i språknätet kan vi väl enas om att lupinärtan kan få heta frö?) Men tro nu inte att du kan koka ihop någonting smaskigt på fröna du sparat till utsådd i vår - vissa arter är störtgiftiga! Den sort man äter bär det latinska namnet Lupinus Albus. Ordet lupinus är härlett från den latinska ordstammen lupus som betyder varg och ett gammalt svenskt namn på lupinen är just vargböna.

Enligt Encyclopedia Britannica så fick lupinen sitt namn eftersom den ansågs vara hungrig som slika genom att växten girigt sög åt sig av jordens mineraler och näringsämnen. Men tji, vad fel de lärde hade! Lupiner binder tvärtom kväve till jorden genom att leva i symbios med små bakterier som den härbärgerar på rotknölarna - precis som många andra bajlväxter.

Hur som helst tillhör lupiner till ärtväxterna, och den platta, ljusa ärtan är bitter, smågiftig och stenhård om man inte smickrar den rejält genom att ge den en veritabel spahelg: den ska badas, kokas och badas på nytt i vinäger och salt, och sedan gärna marineras eller friteras innan den pryda nippertippan till böna behagar låta sig uppätas, men det är väl värt besväret. Lupinfröna är ganska hårda för att vara baljväxter och skalet spricker tillfredställande när man biter i det - lite som att äntligen klämma den där jättefinnen på näsan, fast gott förstås. Innanmätet har en smak som påminner lite om knappt mogna hasselnötter parat med kikärtens ljuvliga sträva smulighet.

Till råga på allt är lupinfröna så pass nyttiga att man lätt kan misstänka att den är kollektivt ihopdrömd av folkhälsoinstitutet och Fredrik Paulun - hör på det här: lupinfrön innehåller mest proteiner och minst stärkelse av alla baljfrukter och det är fullpackat av thiamin, kalcium, magnesium och andra vitaminer och mineraler. Fetthalten är 9 procent, men nästan allt är omättat och fleromättat nyttigt fett.

Så, kan du få tag i lupinfrön, räds inte av den långa transportsträckan från påse till mun. Att blötlägga är så pass enkelt att du kan sätta dina barn på det, eller din man, eller din hund. Eller göra det själv.

4 kommentarer:

Kråkan sa...

Jag hade ingen aning om att de gick att äta överhuvudtaget - har ju alltid fått höra om hur giftiga lupiner är, som sagt.

Sådant här får mig alltid att undra över processen som gjorde att man kom fram till ett fungerande recept. "Nehej, alla blev fortfarande jättesjuka av det här - ska vi pröva att hälla på lite vinäger och se om det går bättre?"

Men, vad gör man inte för lite protein... :)

Anna-Eva sa...

Men så underbart. Jag försökte mig på projektet för några år sen men lyckades inge bra på egen hand så jag väntar med spänd förväntan. Jag åt nog kilovis förra året på Mallorca.. :)

Lisa sa...

Rafflande! Det spelar ju inte så stor roll om det blir gott så länge man kan skryta om att ha ätit det.
Mina komplimanger för initiativet!

Gitto sa...

kråkan: Ja, det undrar jag också hur det egentligen går till. Men din teori känns rimlig. :)

anna-eva: Vad blev fel med lupinfröna när du gjorde dem? Jag är nyfiken eftersom jag inte vill göra fel...

Lisa: Hmpf! Klart att det blir gott! :)