Lupinprojektet: exorcism!

Med dödsförakt och en envishet som gränsar till debilitet har jag nu gett mig attans på att få bort bitterämnena ur lupinfröna. Märkligt nog har Anna-Eva, som använt samma lupin-märke som jag (det libanesiska märket "Khater Bros") fått bitterfria lupinfrön med nästan exakt samma procedur som jag. Jag misstänker att det rör sig om olika batchar.

Hur som helst vägrar jag som sagt att ge mig, och i skrivande stund har lupinfröna kokat 4 timmar på spisen för att exorcera bitterdjävlulen ur dem. Och det fungerar faktiskt. I början var de bittrare än min exman, men nu har de bara en aningen besk eftersmak som kittlar tungan obehagligt. Jag har bytt vatten efter varje timme eftersom jag inte velat ge bitterämnena en chans att nästla sig tillbaka in i lupinfröna när de nu tagit sig ur, så den sammanlagda koktiden är nog inte längre än tre timmar (jag har kokat en ansenlig mängd lupiner tillsammans med mycket vatten i min 10-litersgryta).

Trevligt nog kan jag konstatera att konsistensen inte har påverkats nämnbart av det idoga kokandet, frörackarna är fortfarande så där nötigt knapriga inuti. Det leder mig till slutsatsen att lupinfrön är fascinerande tåliga och förtjänar all vår respekt. Vilken annan baljväxt hade gått med på så lång koktid utan att vifta med den vita flaggan och slå till reträtt i en enda saggig mosröra?

Nästa gång tror jag jag struntar i de gängse tillagningsanvisningarna och helt enkelt kokar ihjäl lupinfröna - det verkar fungera bra!