lördag, mars 03, 2007

Helghysteri

Eva kommenterade i mitt förra inlägg att jag skulle skriva av mig om det kändes jobbigt. Och det gör jag nu, delvis.

Jag tänker inte förklara exakt vilken jävla fjäder som blev till en stor höna på jobbet i kväll, men klart är att jag skulle kunna skriva en lång jävla harang om min chef som uppenbarligen är sadist. "Sluta", säger jag med en sista kraftansträngning innan allt stockar sig "Jag kommer börja gråta". Varpå han fortsätter med ett flin. Och jag börjar storgråta, och kan inte sluta. Och jag serverar öl tyst hulkandes med rödsvullna ögon som rinner tårar. Och fortsätter gråta tills jag får gå hem. Och snyftgråter med axlarna skakandes hela trekilometersvägen hem. Och tystgråter när jag köper ett sexpack folköl så kineserna på Maxims frågar hur det är och jag kan bara tokgråta till svars. Och totalkollapsar stortjutandes så fort jag stänger dörren till lägenheten. Och gråtgråter när jag skriver det här. Och kommer ensamgråta ända tills jag somnar. Inte så mycket för vad han sa som för att han sa det trots att jag bad honom att inte göra det. Och för att först då förstod hur ensam jag egentligen är i mig själv. Och för att allt jag vill göra är att röka, men det vägrar jag eftersom jag inte tänker låta nikotinet eller min dumma jävla chef vinna. Fan ta dem båda. Fan ta allt.

6 kommentarer:

Anonym sa...

stå på dej, det blir bara bättre. Jad minns att det ibland kändes pest, men det blir så mycket större sedan, att slåss mot sig själv är alltid den värsta striden, begäret har störst fördel, men din styrka vinner säkert, till ett bättre smaksinne och nya dofter.
Provade att sila av tomater till pizzasmeten i går, det var så mycket bättre. gillar din blogg

Jessika sa...

Ibland är ju chefer exakt så där jävla elaka att man vet att de i nästa liv kommer att återfödas som ja, en mygga. Man kan alltid försöka trösta sig med det. Det behöver ju inte bero på att du håller på att sluta röka - vilket jag tycker är skitbra för övrigt *stor applåd* - utan ibland är det bara sådär.

Lagers tabberas sa...

När jag och Rodjana hade vårt tredje gräl förstod jag kulturskillnaderna. Det här är ånga år sedan, men fortfarande ringer det i öronen det hon sa, lugnt och sakligt:
"Vad är det för fel på Dig som gör att Du blir så arg på mig"!
Herregud tänkte jag, det är bara jag själv som ansvarar för mina egna känslor - det är bara jag som avgör om jag ska låta mig bära iväg. Vilka är alla dessa andra i min omgivning som jag tillåter komma in i mig.
Sedan den dagen kommer ingen åt mig - jag kan inte styra andra människor, vad de gör, vad de säger, hur de beter sig, men jag kan hindra dem från att krypa under skinnet på mig, a över mina känslor, mitt liv, mitt sätt att leva. Det handlar om att älska sig själv och först därefter bli kompetent att älska andra.

eva sa...

Lagers ord är väldigt kloka!!

Chefer som din kan man inte göra mycket åt. Man kan ändra sig själv, sitt jobb, men man kan aldrig ändra andra.

Det tar tid för gifterna att komma ur kroppen och under den tiden går humöret likt vågor i en storm. Men det blir mycket bättre snart, mycket snart! Vänta bara tills du plötsligt fått tillbaka lukt- och smaksinne - du kommer att möta en symfoni av dofter och smaker!

Stå på dig! Håll ut!

Max sa...

Oj, jag minns inte att det var jobbigt. Ge det några dar till så lovar jag att det känns bättre.

Evaldsdottir sa...

Vet vad du går igenom, har varit där. Men det kommer att gå bra!

Fatta hur mäktigt det är att våga erkänna för sig själv att man gråter för att man saknar nikotinet! De flesta hittar på 1000 andra skäl. Men stå på dig, böla som Helena Bergström skrik och vråla, för det som kommer ut av det här är en rökfri tillvaro. Och i den kan du lägga en massa cigarettpengar på roliga matvaror istället.

Och chefen... det är inte mycket att säga. Vissa människor har ett inneboende behov av att bete sig kast mot andra. Och det beteendet brukar på sikt ge dem både magsår och huvudvärk, för att inte tala om allt för få vänner. Så där får du nog din hämnd förr eller senare, utan att agera. Och det är ju uppenbarligen inte din chef som har en beroende framkallande blogg, som man bara måste läsa varje dag, det är ju du!