torsdag, mars 22, 2007

Pelmeniminnen

När jag gick i fjärde klass började Tatjana i min klass. Hennes familj var ryska judar från Moskva, och de hade flytt från antisemitiska trakasserier på arbetsplatsen, i skolan och från grannarna. Jag och Tatjana, eller Tanja som hon kallades, blev snabbt bästa vänner och mellanstadiets sommarlov tillbringade jag därför till större delen på flyktingförläggningen, bildskönt belägen vid Byrums strand. Inga andra ölänska barn fick leka där, för det visste ju alla att det bara var tjyvande zigenare och annat löst och potentiellt farligt folk som bodde där. Som tur var har mina föräldrar alltid struntat fullständigt i vad andra säger och lät mig gärna leka där (vem vill inte hellre att ens barn ska umgås med intellektuella ryssar än öländska bondungar?).

Och vilka somrar sen! Vi hoppade mellan raukarna, metade från piren, lekte bosnisk kull (ett väldigt våldsam och rolig ta-fastlek som mest gick ut på att föra så mycket oväsen som möjligt), gick ärenden åt tanter och spionerade på Tanjas storasyster Oksana. Då och då blev man handgripligen insliten i någon av lägenheterna och blev bjuden på allt från burek och albanska dolmas och till extremt sockerlagsindränkta baklavor och madeleinekakor av leende tanter som muttrade på konstiga språk. Hur mätt man än var gällde det bara att äta, le tillbaka och mumla "dobre" till allas förtjusning.

Mitt bästa matminne från dessa somrar är ändå Tanjas mamma Irinas underbara pelmeni. Hon gjorde dels små söta tortelliniliknande pelmeni av den sorten de flesta känner till, men också enorma portionspelmeni med stekt oljig köttfärs och vitkål i. Och det är dessa jag minns bäst - det räcker med att tänka på dem så känner jag precis hur det smakade... Vi brukade sitta på trappan ned mot stranden med varsin ångande varm pelmeni i handen. Servetten som var lindad runtomkring degknytet hindrade bara nödtortigt fettet från att rinna längs underarmarna när man bet hål i toppen, och när man ätit upp var det bara att hoppa i vattnet och tvätta sig ren.

Tyvärr har jag aldrig lyckats återskapa Irinas recept, och det är länge sedan nu som jag hörde av familjen. Trist nog fick de inte stanna i Sverige, eftersom de inte ansågs tillräckligt förföljda i sitt hemland. De flyttade så småningom till Israel, men hade svårt att förlika sig med behandlingen av palistinerna, och ogillade tanken på att både Oksana och Tanja skulle behöva göra militärtjänst. Det senaste jag hörde var att de slagit sig ned i New York, där föräldrarna hade välbetalda jobb som datorprogrammerare.

Mina pelmeni påminner om Irinas i storleken, men fyllningen är av det klassiska slaget: blandfärs med bara lite lök och svartpeppar som smaksättning. Det går givetvis bra att göra vanliga små pelmeni, men tänk då på att koktiden blir kortare, ca 5-7 minuter. Det här är inget exakt recept, av den enkla anledningen att jag gör olika från gång till gång. Men det är lätt att prova sig fram!

Här gottar sig två stora pelmeni i en aning buljong, en rejäl klick smör och hackad persilja.

Pelmeni
8 stora

5 dl vetemjöl
3 ägg
1/2 tsk salt
ev lite vatten

400 gram blandfärs
1/2 dl mjölk
1 stor gul lök
1/2 tsk salt
svartpeppar

Buljong eller vatten till kokning

Till servering: smör, persilja, någon god senap eller riven pepparrot

Blanda mjöl, ägg och salt till en smidig deg. Tillsätt någon matsked vatten om degen är för torr (det beror på storleken på äggen). Knåda degen ordentligt.

Hacka löken smått. Blanda den med färs, mjölk, salt och peppar.

Koka upp vattnet eller en god buljong i en stor gryta.

Nu kommer det enda knepiga: att uppskatta hur mycket deg du behöver. Hela degen går inte åt om du gör stora pelmeni, men väl om du gör små. Det som blir över håller hur länge som helst i frysen, så det är ingenting att oroa dig för). För stora pelmeni behövs bitar som är lite större än en golfboll, för små behövs, tja, betydligt mindre bitar.

Ta alltså degbitar av valfri storlek. Kavla ut dem på mjölat bakbord till tunna cirklar. Lägg ordentligt med färs på varje bit. Vik ihop varje degcirkel till en halvmåne och försegla kanterna med lite vatten. Se till att de är väl hopnypna, annars kan de gå upp under kokningen! Sjud pelmenin (några åt gången) i ca 12 minuter. Ta upp med hålslev och servera med några av tillbehören, eventuellt också med lite av buljongen (annars blir den en god soppa dagen efter - det är bara att slänga i vad man har hemma!).

Ska man inte äta upp alla pelmeni samma dag är det bäst att frysa in dem okokta och koka dem frysta (då får man givetvis koka några minuter längre).

8 kommentarer:

Anonym sa...

Mormödrarna Claudias och Olgas pelmeni var små (högst 3 cm) och bara fyllda med färs med sop, möjligen torkad svamp om det fanns till hands. De kokades i buljong och var klara när de flöt upp. Åts med buljong och smetana. Och jag har visst haft det när du var liten - då jag var hemma med sex småungar och inte hade något att göra. Men ett himla pilljobb var det. Tycker att du fuskat lite men såna jättebamsar.

Gitto sa...

Mamma, jag orkade väl inte stå och pilla med små finpelmeni klockan 23 igår!

Anonym sa...

Åh! Det lät som en sommar värd namnet...!

Anonym sa...

Spännande recept, måste prova! Litar på dina recept efter att ha provat några stycken och blivit mycket nöjd med resultatet. Dessutom har jag (eftr att har ätit rätt dåligt en längre tid)återfått matlusten genom att läsa din blogg, tack!
En liten fråga om det här receptet bara; har jag fattat rätt - färsen ska alltså inte skall brynas först? Blir den genomlagad ändå?

Gitto sa...

karolina: tusen tack för dina fina ord, du anar inte hur det värmer!

Och du har fattat helt rätt - köttfärsen blir genomkokt ändå. Fast testa gärna att bryna färsen med strimlad vitkål också, det blir en helt annan smak, men definitivt inte mindre gott!

Anne sa...

Kul! Jag har växt upp med estniska pelmeenid, som visserligen är lika men inte samma.. där är det absolut nötfärs som gäller, hårdare deg, och mycket kort kokning. Och doppning i ättika innan man äter. :) Eller så har i alla fall alltid min familj gjort. Åh, nu blev jag *riktigt* sugen....

Anonym sa...

Spännande - både receptet och att få in helt fördomsfria "alltid struntat fullständigt i vad andra säger" i samma mening som "vem vill inte hellre att ens barn ska umgås med intellektuella ryssar än öländska bondungar?" Varför skulle det ena utesluta det andra? Tråkig inställning.

/Bondunge, dock inte från Öland

Gitto sa...

ida: Du har en poäng där, och givetvis utesluter inte det ena det andra, och självklart vill jag inte få det att låta som om jag rackar ned på någon på grund av att de är bönder. Men det intellektuella klimatet på norra Öland VAR faktiskt ganska förfärligt när jag växte upp, och många i klassen skröt ända upp på högstadiet om att de aldrig läst en hel bok.

Men jag förstår att du ogillar min generalisering, den är inte berättigad - det fanns förstås många trevliga och intelligenta barn i Löttorp också!