Måndagsbekräftelse

Googlar man på "vackrast" hamnar min blogg på plats nr 2.

Inte draget i Bolaget

Är det bara jag som retar mig på att Systemets tidning Bolaget är så PK att de alltid har en massa recept på alkoholfria drinkar? I det här numret presenterar de tre alkoholfria citrusdrinkar. De skriver visserligen i ingressen att "till priset av minskad nyttighet kan du tillsätta 4 cl sprit - rom, gin, vodka, tequila, cognac eller whisky. Citruslikör, till exempel Cointreau, Grand Marnier eller Stierman passar också mycket bra". Now really? Det är en tidning för ett bolag som säljer alkohol. Alltså borde man kunna bjuda läsarna på någonting roligare i drinkväg än tre juicedrinkar som enligt utsago går att grogga med vad man nu har hemma. Eller är det bara jag som är grinig?

Jag inbillar mig nämligen att väldigt få nykterister plockar upp tidningen Bolaget, och att de som ändå gör det knappast kan finna något större intresse i den ändå, för det mesta handlar ändå om alkohol på ett eller annat vis. Möjligtvis kan de skadeglatt njuta av den obligatoriska "problematiserande" artikeln om alkoholens skadeeffekter... För ett tag sedan stod det om tonårsflickors drickande. I artikeln sattes flera gånger likhetstecken mellan fulla flickor och ökat antal våldtäkter. Tänka sig, och jag som alltid trott att det är fulla (och förvisso även nyktra) killar som våldtar. Ligger inte problemet i mäns alkoholanvändning i sådana fall?

Hur som helst, Bolaget är inte speciellt rolig läsning, även om den kan innehålla en del matnyttigt. Jag har visserligen ingenting emot det statliga monopolet på sprit eftersom det fungerar hyggligt och ger oss ett stort sortiment - däremot vill jag gärna slippa fostran och pekpinnar från deras kundtidning, det är bara för 70-tal.

Undrens tid är inte förbi...

Min syster Claudia kom över idag för att hämta minipiller (vi delar systerligt på allt utom pojkvänner och alkohol). Förutom en lång harang om fryst is på cykelsadeln och en missad buss berättade hon dessutom någonting helt fantastiskt: Claudia har fått smak för blodigt kött!

För er andra kanske det inte låter som någonting att slå på stora bloggtrumman för, men jag trodde aldrig att den dagen skulle komma. Men tydligen hade min mamma gjort två rostbiffar igår - en well-done och en rare, och Claudia hade av någon anledning fått för sig att smaka den blodiga. Till saken hör att Claudia har sjukt bestämda idéer om vad hon gillar. Snittar är bäst. Och annan kall mat. Vitlök går bort, liksom grytor, soppor och annat hopkokt. Ostbågar går före middag, vilken dag som helst i veckan. Och blodigt kött är läbbigt.

Men nu öppnar sig en helt ny värld när det gäller middagar med syrran... Jag ska köpa med mig riktigt fint kött från Latinamerikanska livs och bjuda på en blodig biff med bearnaisesås à la Andreas. Mums.

Vänliga Jens gör vänlig mat!

Och nu har Morrissey-tokige Jens, som gästbloggade sitt fina chilirecept häromdagen tagit steget ut i bloggosfären med sin alldeles egna blogg Vänlig mat. Där hyllar han det gröna teet, bland annat med en gangsterdrink från Hong Kong - kan det börja bättre? Surfa dit genast!

*&%¤!#-SAS!

Det här är inte sant så otroligt irriterande jobbigt och dumt... Hör här:

I morgon, klockan 13-15 har jag en obligatorisk laboration i min psykologikurs. På onsdag går Årets Kock 2007 av stapeln, vilket jag ska bevaka å bloggens räkning om nu någon nytillkommen läsare missat det.

Hur som helst insåg jag att jag skulle bli tvungen att flyga upp för att överhuvudtaget ta mig till Stockholm från Kalmar utan att missa vare sig laboration eller Årets Kock. Via SAS löjligt ofunktionella hemsida hittar jag till sista minutenbiljetter för 400 kronor. Ett klipp. Flyget går vid 17-tiden. Jag lånar pengar av min mor, bokar biljetten och vad dimper ned i min mejllåda? En bekräftelse på att jag bokat en resa Kalmar - Stockholm klockan kvart i sju på morgonen!

Gah, jag måste slå sönder någonting, så arg är jag! Eftersom det är sista minuten-biljetter går de inte att boka om eller av, och I'll be damned om jag kastar 400 kronor som jag inte ens har i sjön. Återstår alltså bara att mejla min lärare och förklara min situation.

Det värsta är att jag VET att jag klickade i rätt flyg, eftersom jag alltid är nogrann på gränsen till vansinne innan jag bokar biljetter. Men på något vis misstänker jag att varken SAS eller min lärare kommer att tro på mig.

Skål Oskar!

Hemulen och jag har folkölskväll ihop. Via mejl.

På resande fot

På tisdag når jag Stockholm igen, och då blir det någon slags informell bloggträff på kvällen. Eller ja, jag och Andreas ska dricka öl och eventuellt prova griskind. Hur som helst är alla välkomna att göra oss sällskap. Tid och plats är ännu inte bestämt, men vik gärna tisdagkvällen åt samkväm och umgänge med dina två favoritexil-ölänningar.

Och i helgen är det dags för Malmö och Lund, så är det någon som vill hitta på någonting så är det bara att höra av sig via mejl eller i kommentarerna.

Till mamma:

Ja, vad ska man engligen göra med ett kilo palsternacka om man vill att de otacksamma barnen ska äta upp det? Gratäng gick visst inte hem. Men palsternackspuré då?

Ta hälften mjölig potatis och hälften palsternacka. Skala, skär i bitar. Koka mjukt. Mosa med potatisstöt. Späd med lite mjölk eller grädde (det är lika bra att göda dem, framför allt nu när Claudia är hemma. Går hon upp lite i vikt behöver hon köpa nya kläder som jag också kommer i!).
Salta och peppra.

Eller gör, som jag förslog på telefon, sötsyrlig palsternacka i ugn. Skala och skär palsternackan i strimlor. Rör ihop några matskedar honung, lite citronsaft (jag vet att jag sade vinäger, men det var bara för att jag var yrvaken), citronrasp och kanske lite stött fänkål. Salt, peppar, olivolja. In i ugn tills de är fina, rör då och då så att det inte bränner fast.

Eller fritera palsternackan i stavar. Låtsas att det är vanliga pommes frites och se om de märker skillnaden (det är långt ifrån säkert, de kan ju inte ens skilja på svart vinbärssylt och lingonsylt).

Summan av den svarta kardemumman

Jag hittade kinesisk svart kardemumma i en av Kalmars asiatiska butiker för några månader sedan. Den har levt ett oförtjänt anonymt liv i mitt skafferi med enstaka gästspel i några linssoppor. Men idag hittade jag till min förtjusning påsen. Det, i kombination med min ohyggliga matlagningslathet när Magnus är borta (idag filmar har Torsås-revyn. Två gånger, den stackaren!) och en smygande hunger fick mig att svänga ihop en kryddig tomatsoppa till lunch.

Svart kardemumma ska inte förväxlas med den för oss vanligare, gröna kardemumman. Svart kardemumma torkas traditionellt över eld, och skulle klanta dig och slänga ned fel sorts kardemumma i bullbaket skulle det lukta grillfest i hela köket. Men i en soppa som den här kommer rökigheten helt till sin rätt. Får du inte tag på svart kardemumma kan du ersätta den med vanlig kardemumma, men smaken blir inte den samma (men säkert god ändå!).

Kryddig tomatsoppa
2 personer eller 1 hungrig Gitto

1 gul lök
1 stor vitlöksklyfta
1 kanelstång
2 kapslar svart kardemumma
1 msk neutral olja
1 tsk mald spiskummin
1 tsk mald koriander
1 mycket liten torkad thaichili
1 burk krossade tomater
3 dl vatten
1/2 grönsaksbuljongtärning
salt och peppar
(ev en nypa socker om tomaterna är för sura)

Hacka lök och vitlök. Fräs löken, kardemummakapslarna (de ska vara hela) och kanelstången några minuter i oljan. Tillsätt koriander, spiskummin och smula ned chilin. Låt fräsa ytterligare någon minut. Slå sedan över vatten och tomatkross och tillsätt grönsaksbuljongen. Koka på svag värme under lock i 30 minuter.

Mixa soppan ganska slät med stavmixer eller i matberedare. Smaka av med salt och peppar. Är soppan för sur, byt märke på tomatkonserverna till nästa gång och justera med lite, lite socker. Servera med en klick yoghurt och bröd.

Mardrömmar och drömmar

Jag drömmer mardrömmar så gott som varje natt. Inte sällan handlar de om att Magnus gör slut, är otrogen eller bara elak. Han har hört mig skrika förtvivlat många nätter nu, och inte sällan är jag rejält förbannad på honom när jag väl vaknar. Alla från Emma Gray Munthe till Isobel Hadley-Kamptz har sått split mellan mig och Magnus i mina vansinniga drömmar. Föga förvånande är mina drömmar fast förankrade i dagens händelser (förutom det där att Magnus är dum dock, det är nog mer ett utslag av mina egna rädslor). Alltså spådde jag igår innan sängdags att jag skulle drömma om att Magnus hånglade med Alice Brax på Årets Kock-festen. Och minsann, mardrömmen var inte långt ifrån... Detaljerna lämnar jag därhän, eftersom drömmen så här i retrospektiv ter sig ganska obegriplig. Men Alice Brax stal givetvis Magnus, vad annars?


Från den hemska drömmen till en mycket behagligare sort: en trevlig variant på vanliga drömmar får man om man tillsätter lite rivet apelsinskal i smeten. Magnus mumsade glatt i sig 4 stycken av dessa, 3 biscotti och 1 mandelkaka. Till frukost. Att mannen ser ut som en flaggstång har uppenbarligen mer att göra med gener än med matvanor.

Jag använde mig av receptet från en gammal utgåva av Sju sorters kakor (ICA Bokförlag), men med en tillsats av apelsinskal och en halvering av mängden vaniljsocker.
Apelsindrömmar
5o st

100 gram smör eller margarin
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
det rivna skalet av en apelsin
1 dl neutral olja
1 tsk hjorthornssalt
4 dl vetemjöl


Sätt ugnen på 150 grader. Rör smör, socker, vaniljsocker och apelsinskal pösigt. Tillsätt oljan, lite i taget. Blanda hjorthornssaltet med mjölet och rör ned i smörblandningen.

Rulla små bollar av smeten och lägg på bakplåtspapperstäckt plåt. Grädda mitt i ugnen ca 20 minuter.

Potatis och ägg - en oväntad fredagslyx!

Igår skulle vi fredagslyxa lite med en fiskgryta, men när vi väl kom till fiskdisken på Maxi sparkade någonting i hjärnan bakut och jag kunde omöjligt bestämma mig för vad jag skulle köpa. "Nej, jag vill inte göra fiskgryta idag..." väste jag något panikslaget till den givetvis oförstående Magnus. "Det finns för mycket fisk!". I stället flydde jag in bland grönsakerna och fann mig själv plocka på det tryggaste av allt: potatis. Och potatis blev det, i form av tortilla Española - underbar comfort food om man som jag växt upp med spanska köksinfluenser.

Varje gång jag ätit tapas beställer jag in en tortilla Española, och varje gång blir jag grymt besviken. Trist, torr och halvbränd, brukar mitt griniga omdöme bli. För en riktigt god tortilla española kräver stora mängder olivolja och inte allt för stark värme på spisen. Har man inte begripit det blir resultatet en tråkig bondomelett utan sovel, och inte den kulinariska höjdpunkt som jag så ofta har önskat mig till födelsedagsmiddagen.

Som tur är så är min mamma en fena på tortilla Española, och det var också en av de första maträtter jag lärde mig till fulländning. Förutom att det är gott är det dessutom billigt (förutom då olivoljan, som i nödfall kan drygas ut med rapsolja) och mättande. Det bästa av allt är att den är minst lika god dagen efter, gärna som frukostsmörgås. Allt som behövs är att man ljummar den i mikron, för helt kall förlorar den lite av sin charm.

Tortilla Española
4 personer

1,2 kilo fast potatis
4 stora vitlöksklyftor
8 stora ägg
salt, peppar
4 tomater
olivolja

Skala och tärna potatisen i centimeterstora kuber. Lägg potatisen i en kökshanduk och låt överflödig vätska rinna av. Fyll en normalstor stekpanna till en 1/3 med olivolja och hetta upp.

När oljan är het friterar du potatisen i två omgångar på medelstark värme i ca 10 minuter. Fyll eventuellt på med mer olja efter första omgången.

Den ska vara genomkokt, men inte ha för mycket färg.

Låt potatisen rinna av på en gammal tidning och salta potatisbitarna lätt.

När den andra omgången potatis börjar bli färdig skivar du två av vitlöksklyftorna tunt, tunt och sänker värmen på frityrkoket till lägsta. Ta upp potatisen och släng ned vitlöksskivorna. Fritera tills de börjar få färg (passa noga, bränd vitlök är bittert och äckligt som få andra saker!) och fiska sedan snabbt upp dem. Låt rinna av på tidning de med, men blanda inte ihop dem med potatisen, utan lägg dem för sig.

Hacka sedan de två andra vitlökarna fint. Knäck äggen i en bunke och vispa ihop dem med nymald svartpeppar och salt (mängden beror på hur mycket du har saltat potatisen, men knappt en halv tsk salt räckte i min smet.

Hetta upp ungefär hälften av oljan igen (spara den andra hälften!), och släng i hälften av potatisen på nytt. Låt puttra på medelvärme i någon minut och tillsätt sedan hälften av den hackade vitlöken. Låt allt fräsa ytterligare en minut. Slå på hälften av äggsmeten och stek ett par minuter, tills det mesta av ägget har stelnat.

Nu är det dags för det roligaste: vändningen! Det verkar svårt, men är i själva verket lätt som en plätt. Lägg en stor tallrik över stekpannan, tippa allihop uppochned. Låt sedan din vända tortilla glida ned i stekpannan igen. Stek klart, ca 2 minuter till.

Ha, den första tortillan klar! Inte vacker, men god! Nu är det bara att hetta upp resten av oljan och börja om från början. Bry dig inte om att varmhålla den färdiga tortillan under tiden, den är ändå godast lite ljummen.

När du stekt färdigt din andra tortilla lägger du den ovanpå den första. Skiva tomaterna och fördela dem överst. Mal över svartpeppar och ringla rikligt med olivolja över hela härligheten. Strö över den friterade vitlöken! Färdigt! Skär i tårtbitar och njut.

Ett riktigt gott, nybakt bröd är viktigt till. Det behövs för att suga upp all den goda oljan och tomatsaften som ofrånkomligen hamnar på tallriken.

Tre skäl till extas!

Oj.

Det är ungefär vad jag har sagt hela dagen. Först så upptäcker jag att Tasteline har smällt upp en fet bild på mig som medlemsexpert i vegetarisk mat, dessutom med länk till bloggen (skrolla ned lite så ser du en ful gammal bild på mig där jag ser ut som en häst i fejan). Jag som totalt ignorerat tasteline den senaste tiden rusade upp från sängen och satte mig sömdrucket att svara på alla frågor jag försummat.

Oj.

Min blogg har nått över 20 000 besök. Jeez! Jag är stum av lycka att så många läser mig.

Oj.

Men det här, det här slår allting med hästlängder. Den 31 januari har jag har blivit inbjuden att bevaka Årets Kock 2oo7. Årets Kock! OMG! Att jag inte får gå på själva festen utan äta buffémat tillsammans med resten av journalisterna gör mig ingenting, det är liksom så stort att jag inte ens kan greppa det.

Ojojojoj...

Och så lite kakor...

Jag kan bjuda på ett trevligt kakrecept jag höftskapade i kväll, när jag inte hade någonting kvar att göra och lite-av-allt kvar i skafferiet... Jag hade dubbla mängden anis i, och det blev på tok för stark lakritssmak. Men den nyss hemkomna Magnus tyckte det var jättegott. Så har du ett lakritsfreak i familjen kan du möjligtvis testa att ha i en hel tesked anis... Annars bör du hålla dig till receptet.

Mandelkakor med anis
ca 35 st

100 g sötmandel
1/2 tsk anis
50 g rumsvarmt smör
1 ägg
1,5 dl strösocker
1 3/4 dl vetemjöl

Sätt ugen på 200 grader.

Kör sötmandeln i matberedare till ett grovkornigt mjöl. Stöt anisen i morteln och tillsätt den, sockret och smöret skuret i bitar till mandelhacket. Kör ihop till en deg. Knäck ned ägget och kör ihop blandningen snabbt. Tillsätt mjölet och kör ihop precis så länge att degen klumpar ihop sig. Låt degen vila i kylen i 30 minuter.

Rulla degen till en längd och dela längden i 36 bitar. Rulla dem till små bollar och lägg dem på bakplåtspapperstäckta plåtar. Ta en gaffel och tryck till på varje kaka så att den blir räfflad.

Grädda i ca 8-1o minuter i mitten av ugnen. Den kortare tiden gör kakorna lite sega i mitten, men gräddar du dem längre blir de ganska knalliga, vilket också är gott.

Övertalning

Mamma i telefon:

Mamma: Men du? Kan du inte skriva att du är kvartsalkoholiserad i presentationen i stället?
Jag: Varför då? Det är jag ju inte.
M: Tänk på att du nästan är matskribent nu för tiden!
J: Jamen...
M: Du måste ju ha en seriös framtoning. Tänk på framtiden.
J: Jajaja, men jag tänker referera till det här samtalet i bloggen.
M: Ja, gör det. Men skriv kvartsalkoholiserad. Skriv det.

Jag är kvartsalkoholiserad. Men på heltid. Bara så att ni vet.

Kärleksfulla fyllda baguetter

Magnus är i Älmhult och målar tak. En intellektuell man som dessutom är händig, kan man önska sig mer? Möjligtvis en flaska Laproaigh, men det brukar han faktiskt också ombesörja ibland. Åh, vad bra han är! Erkänn nu, blir ni inte lite avundsjuka?

Alla ihärdiga läsare av Kärlek, mat och folköl vet att frånvaro av Magnus betyder två saker: en flaska vin (för att dämpa saknaden) och bakning (ett slagt rituellt tillbakalockande av honom). Vinet är inhandlat och uppkorkat (Carl Reh organic riesling 2005) och jag smuttar på första glaset och i ugnen väntar fyra fyllda bröd på att äggklockan ska ringa.

Jag har använt mig av alla slattinläggningar i kylen, men det går att använda sig av vad man nu har hemma. Oliver, soltorkade tomater, peccorino, fetaost, ruccola, basilika, salami, parmaskinka... Stoppa in sådant som du har hemma som börjar närma sig utgångsdatum. För det kommer att gå åt när de väl är inlindade i det här goda brödet...


Fyllda baguetter
4 st

Till degen:
25 g jäst
5 dl vatten
2 tsk torkad rosmarin
1 tsk salt
2 msk olivolja
11-13 dl vetemjöl

Fyllning:
1 burk krossade tomater
1 rödlök
20 svarta oliver
1/2 burk grillad zucchini i olja (140 g)
10 soltorkade tomater i olja eller 10 torkade lagda i hett vatten
salt och peppar

Smula ned jästen i en bunke. Häll på lite av vattnet och rör tills jästen löst sig. Tillsätt resten av vattnet, rosmarinen, saltet och olivoljan och rör om. Tillsätt nästan allt mjöl och knåda ihop till en smidig deg.

Låt jäsa under kökshandduk 1-2 timme (ju längre desto bättre). Under tiden kärnar du ur oliverna och hacka dem grovt. Hacka rödlöken, zucchinin och de soltorkade tomaterna ganska grovt och blanda allt i en skål.

Stjälp ut degen på ett mjölat bakbord, knåda igenom den snabbt och dela i 4 delar. Kavla ut varje del ganska tunt, till en ca 20x30 cm kvadrat. Klicka ut lite krossade tomater (ca 2-3 matskedar) på varje rektangel - har du för mycket tomatkross i blir det en saggig, degig rulle som inte är så rolig att äta. Bred ut över degen, men spar en centimeter eller två vid kanterna. Fördela grönsakshacket över och rulla ihop degen som en kanelbullelängd. Lägg de färdiga baguetterna på en bakplåtspapperstäckt plåt med skarven ned. Vik in de yttersta kanterna, så att inte allt det goda läcker ut. Sätt ugnen på 250 grader och låt jäsa 30-40 minuter.

Pensla bröden med lite god olivolja eller, om du har använt dig av oljeinlagda ingredienser till fyllningen, lite av den oljan. Grädda baguetterna i 15 minuter i mitten av ugnen, sänk sedan värmen till 160 grader och grädda dem ca 20 minuter till.


Servera till en god soppa, till grönsaksgratäng eller ensamt som ett smaskigt mellanmål.

Gästbloggare: Jens Toshach

Jens har hängt ett tag i kommentarna på Kärlek, mat och folköl, och frestat oss alla med sina chipotle-haranger. Tyvärr hinner han inte skaffa egen blogg (tro mig, jag har tjatat), men som tur är för oss matfanatiker har han varit älskvärd nog att anta utmaningen om att gästblogga med sin rökiga, lättlagade och mycket läckra chili:

Det här receptet har jag delvis stulit från Pelle "Kock-Pelle" Johansson som lagade det tillsammans med Tobbe Trollkarl. Det var en sen repris av "Lättlagat" (är det inte fantastiskt att även folk med bara bondkanalerna kan se matprogram kl 04 på natten!) som handlade om chili i allmänhet och chipotle i synnerhet. Jag tyckte chipotle verkade så häftigt, chili med röksmak! Nu hittade jag ingen riktig chipotle utan fick nöja mig med chipotle-pasta som du kan hitta i tex-mexhyllan. Det blir lite som sjömansbiff och det fina är löken som reder grytan självt. Jag hade öl (helst porter el. liknande) i till skillnad från Pelles recept och även lite svarta bönor. Skulle varit mer för i den mängd jag hade var dom tämligen meningslösa.

Jens chili

ca 1 kg högrev (jag hade 750 gr vilket var i underkant)
3-4 gula lökar
1 ingefära
2 chipotle eller 3-4 tsk chipotlepasta
1 mörk öl
Vatten
(Små svarta bönor)
Salt

Putsa köttet och tärna. Skiva löken. Stek i stor gryta. Skala och hacka ingefäran. Hacka chipotle. Häll i grytan. Häll på öl och vatten så att det täcker. Häll ev. i svarta bönor (enligt mig lite onödigt, hellre mera kött). Koka i minst en timme. Smaka av med salt. Servera med rostat bröd,
gräddfil och riven ost. Drick en god öl typ Corona Extra.

Konsten att få tag på konstiga ingredienser

Chipotle, rosenvatten, favabönor... Jag får en del förfrågningar om vad man hittar allsköns udda ingredienser som jag bloggat om eller kan tänkas känna till. Helt rätt, eftersom jag hoppas att min blogg inspirerar till en del nya mateskapader.

Men var för man då tag i mer svårtillgängliga ingredienser om man inte bor i någon av Sveriges tre större städer? Kolla först på till exempel Eniro om det finns någon "invandrarbutik" i staden, ofta ligger de väl gömda i utkanterna av staden och är fullpackade av just sådant man letar efter. Där kan du garanterat hitta mycket roligt och matnyttigt, bara du vågar fråga om vad alla spännande saker används till.

Men annars har jag ett lika handfast som självklart tips, som dessutom fungerar i 9 fall av 10. Ring din lokala stormarknad, fråga om de kan ta hem ingrediensen. Du kommer bli förvånad över hur tillmötesgående de flesta handlare är!

Några ord om hur du bör gå till väga. Be alltid att få tala med inköpsansvarig. Ju större ställe, desto viktigare. Annars riskerar du att din förfrågan transformeras till en post it-lapp gömd under bokföring, reklambroschyrer och de anställdas telefonlista. Jag vet, för jag har själv jobbat på ICA. Inköpsansvarig alltså. Påpeka gärna (utan att bli överdriven) att du är en trogen kund hos butiken (ljug om det behövs), att du uppskattar deras stora och inspirerande sortiment men att du saknar just den här produkten. Fråga om det är möjligt att ta in, och lämna helst namn och telefonnummer och be att de ringer dig när varan kommit in. Dels slipper du att gå dit och kolla varje dag, dels är det en trygghet för inköparen att ha kontaktuppgifter på en person som faktiskt vill köpa den där konstiga ingrediensen.

Är det riktigt udda ingredienser du är ute efter kan du försöka undersöka vilka grossister som har ingrediensen. På det viset underlättar du för butiken och ökar dina chanser att de orkar ta hem den där svarta kardemumman eller vad det nu var du ville lägga vantarna på. Ofta räcker det med en googlesökning för att hitta till rätt grossist, annars kan du faktiskt slå upp ett orientaliskt/kinesisk/vad-det-nu-kan-vara-livs i till exempel Stockholm, fråga om de har ingrediensen och be om namn och telefonnummer till deras grossist. Förklarar du bara hur det ligger till brukar de inte vara avogt inställda. Har du tur kan de kanske till och med skicka det du är ute efter till dig via posten - hör dig för!

Fungerar inte det här får du helt enkelt höra dig för bland bloggvänner, bekanta, gamla skolkamrater och liknande i större städer och be dem att försöka få tag på ingrediensen. Kom ihåg att i mat och kärlek är allt tillåtet! Så länge du har en solig ton och är någorlunda ihärdig kommer du troligen lyckas i ditt uppdrag.

Sannah mina ord!

Sannah (hon som förgyllde mina kommentarer i december med det underbara foul-receptet) har skaffat en blogg - kanske efter min uppmaning (egocentrisk som jag är vill jag gärna tro det). Stick hur som helst dit på en gång. Schas på er!

Off topic: Psykologi för dummies 1-20 p

Jag måste bara få gnälla av mig lite över kursen psykologi 1-20. Förutom det lilla problemet att jag inte är särskilt intresserad av ämnet (jag är intresserad av det mänskliga psyket, men jag föredrar lite hårdare vetenskaper som neurologi framför teorier och föklaringsmodeller av Freud och Piaget) så visade det sig efter en snabb överslagsräkning att säkert hälften av mina kursare ömt vårdar något specifik diagnos som de ställer frågor om i tid och otid (mest otid) för att riktigt visa att de minsann har förstahandserfarenhet av torgskräck, trauman, panikångest och så vidare. Tyvärr verkar ingen lida av social fobi, då skulle de klädsamt nog vara lite mindre pladdriga.

Jag har inget problem med att folk har psykiska problem, det har jag själv så att det räcker till ett helt kompani. Däremot har jag problem med människor som inte inser att de sitter på föreläsningarna för att lära sig någonting nytt, utan i stället försöker få läraren att agera obetald psykolog. På min studietid.

Idag hamnade dock trauma-mannen (som inte försitter en chans att berätta att han minsann lyckades tänka bort ett stort ospecigierat trauma genom positiva tankar och mental styrka) hamna i bråk med torgskräcks-kvinnan genom att hävda att hon lätt borde kunna tänka bort sina problem för det hade minsann han gjort. Jag bet ihop och försökte se det som en fallstudie.

Jag är medveten om att jag är vädligt elak och grinig nu, men jag går helt enkelt inte så bra ihop med andra människor. Framför allt inte 5 timmar om dagen, varav hälften av tiden är grupparbeten. Det lakar ur mig totalt, och jag börjar tänka onda tankar om personer som säkert är rätt hyggliga egentligen. Lösningen? Jag går hem, bakar, lagar lite mat, läser DN och bloggar och får en extra kram av Magnus. Det brukar hjälpa.

Return of the biscotti

Det var ju bara några dagar sedan jag bakade biscotti, men de börjar redan tryta. Några har gått till min mor och de ohängda bröderna, men de flesta har jag och Magnus (läs: mest Magnus) ätit till frukost (i sängen givetvis), till kaffet och på maten. Kanske inte så nyttigt, men väldigt, väldigt gott.

Och har man nu en pojkvän som varje dag bevisar att han är världens bästa blir man ju faktiskt tvungen att återgälda honom på något sätt. Därför drog jag igång ett tämligen oortodoxt biscotti-bak fullspäckat med choklad, hasselnötter, kaffe och ett uns muskot. Om de blev goda? Gissa...


Biscotti med hasselnötter och choklad
50-60 st

100 g hasselnötter
100 g mörk choklad av god kvalitet
100 g smör eller margarin
3 dl socker
3 ägg
2 msk starkt, kallt kaffe (eller ännu hellre espresso om det finns att tillgå)
1 krm nyriven muskot
8 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 180 grader.

Rosta hasselnötterna högt uppe i ugnen i ca 5-7 minuter (passa noga så att de inte blir brända). Lägg sedan hasselnötterna i en kökshanduk, vik ihop och gnugga dem hårt mot varandra. På det viset lossnar det mesta av skalet. Är du riktigt petig kan du pilla bort de skalrester som är kvar med nageln, men det är egentligen bara onödigt pill.

Hacka hasselnötterna och chokladen grovt och lägg det åt sidan.

Rör socker och smör poröst och rör sedan ned ett ägg i taget det kalla kaffet samt muskoten. Tillsätt hasselnötter och choklad. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker och rör ned det i smeten. Blanda till en deg.

Dela degen i två delar och rulla ut dem till två längder (degen är lite kladdig, så mjöla händerna innan). Lägg dem på en plåt och grädda längst ned i ugnen i 30 minuter.

Sänk värmen till 75 grader.

Ta ut längderna och skär dem i skivor på snedden. Bry dig inte om att de går sönder lite, det gör de gärna. Lägg tillbaks skivorna på plåten och torka dem i 45-50 minuter, eller tills de är riktigt torra. Sätt gärna en smörkniv eller någonting annat tåligt i springan mellan ugnslucka och ugn så att eventuell fukt pyser ut.

'Tis the season to be yellow...

Apelsinerna är som bäst nu, så passa på att frossa i dem. Dessutom kan man behöva det där C-vitamintillskottet extra väl så här års, när orken tryter. Satsa på tunga navelapelsiner, så slipper du förhoppningsvis de där tristtorra träiga klyftorna som man förknippar med fruktstunden på dagis.

Igår gjorde vi lättaste desserten med inspiration av Anna Bergenström. Riktigt gott och fräscht, och någonting man orkar få i sig till och med efter två skålar gulaschsoppa.

Apelsiner med rosenvatten och honungsmandel
2 personer

2 apelsiner
några stänk rosenvatten
1 näve mandel
1 msk honung

Skär skalet av apelsinerna med en vass kniv - all den vita hinnan ska bort. Det är enkelt gjort, bara man accepterar lite svinn. Skär apelsinerna i tunna skivor och arrangera på två assietter. Stänk några droppar rosenvatten över. Hacka mandeln grovt och rosta den lätt i stekpanna. Klicka sedan ned honungen i stekpannan och rör om så att mandeln täcks av honungen. Låt fräsa ihop en minut så att honungen karamelliseras lite. Fördela mandeln över apelsinen.

Servera eventuellt med lite mezeyoghurt-"glass". Blanda två dl mezeyoghurt med några matskedar florsocker (smaka dig fram till lagom sötma) och en doft kanel och frys in i en bunke ett par timmar. Kör snabbt i matberedare alldeles innan servering.

Spelrecension: Sybarit

Förutom att jag faktiskt förlorat två av åtta omgångar har jag nästan ingenting ont att säga om Sybarit. Bara det att Magnus har börjat vinna säger en del om hur allmänbildande det är (åh, vilken elak diss av en intelligent man, men hans andra vinst inträffade just och jag har inte kunnat smälta det ännu!).

Jag fick spelet i julklapp och har nu grundligt spelat mig igenom det, för att kunna ge ett rättvist omdöme. Jag kan nog drista mig till att säga att det är ett riktigt bra spel för alla med ett gediget intresse för mat.

Spelet har nästan löjligt enkla regler. Två kortlekar blandas samman (för den snabba versionen tar man bara en lek). Varje färg betecknar ett kunskapsområde (mat, vin, etikett, blandat). Man turas om att vända upp ett kort och får sedan välja mellan en 1- eller 3-poängsfråga. Poängen förs upp, och dessutom får man i slutet bonuspoäng på den totala summan av de kort man samlat. Wham bam!

Om reglerna är lättfattade så är själva frågorna desto svårare, och dessutom är det långt ifrån alltid som det finns någon korrelation mellan svårighetsgrad och poäng. Sådeles blir det lätt så att man alltid chansar på 3-poängsfrågorna. Men det är också den enda invändningen en frågesportsnörd som jag har på Sybarit. För även om frågorna är svåra, så är de faktiskt tämligen fria från faktafel (och det en ovanlighet inom frågesportspelen), och dessutom väldigt matbildande. I alla fall om man, som jag, är intresserade av franska kökstermer, indonesiska chili-sorter och vilket år mikrovågsugnen slog igenom i Sverige. Appellerar den här typen av frågor inte till dig bör du nog låta bli att köpa spelet, men i annat fall kan jag verkligen rekommendera det!

Slutligen måste jag förklara varför den - i jämförelse med mig - matblinde Magnus vunnit 20% av omgångarna. Första gången var det oerhört jämnt, men jag föll på vad den blå potatisen hette. "Öööh, blå, blå... Blå angola!" skrek jag triumferande och något berusat. Idag var däremot Magnus överlägsen. Han var helt enkelt bättre än vad jag var. Jag fasar för nästa omgång.

Off topic: jag är ilsken!

Jag har inget snus. Alltså föll jag i gråt säkert tio gånger under gårdagen - pang bom så ligger jag raklång över köksbordet och hulkar samtidigt som jag inte kan låta bli att skratta åt mitt labila psyke. Dagen var ett litet helvete ända tills jag upptäckte räddningen i form av bortglömda nikotinplåster i olika styrkor. Jag tapetserade kroppen med ett medelstarkt och tre svaga plåster, vilket gjorde att jag till och med klarade av att förlora i frågesportspel framåt kvällen.

Idag har jag dock bara ett litet sketet plåster kvar, vilket gör att jag har gjort flera aggressiva utfall mot Magnus. Som den filbunke han är skrattar han bara åt mig, vilket förstås gör mig ännu ilsknare. Men förhoppningsvis trillar det in lite pengar under dagen så att jag kan få mina osunda begär tillfredställda.

Och rätt svar var...

...Homarus Gammarus, mer känd som hummer. Ingen lyckades klämma ur sig det rätta svaret, även om Jonas Bergroth var noga med att påpeka att det inte var hummer. Jag korar Jessica - som gissade på kräftor från farbror Bengt - till vinnaren. För visst var det av honom jag fick den vackra hummern! Fast hon får dela platsen med Jonas, vars färgblindhet snuvade honom på priset.

Att leveransen kom från mor och far har sin förklaring. De andra fick sina humrar (då färska!) vid nyår. Min stoppades i frysen och kommer nu äntligen nå sin slutdestination, dvs min och Magnus magar.


Hummern ska ätas som den är, med endast lite majonäs och hembakad baguette. Aldrig i livet att jag krånglar till någonting så ljuvligt som hummer! Fast majonäsen är smaksatt med lite rivet apelsinskal och ett uns anis...

Min syster har för övrigt något av mani på kräftor och för ett tag sedan bekände hon sina kulinariska drömmar för mig: "Åh, tänk dig att koka in humrar i kräftlag, Margit! Åh, jag skulle dö! Tänk dig stora humrar som smakar kräfta. Mm-m-mm!" Här börjar hon göra bitrörelser ut i tomma luften. "Åh, jag skojar inte, det vore det godaste man skulle kunna äta ju! Jjag MÅSTE göra det någon gång!" Syrran är för övrigt den enda jag träffat som kan äta kräftor snabbare än jag, vilket gör oss till ett livsfarligt inslag på kräftskivor, eftersom vi båda är dödligt inställda på att inte den andra ska få lägga vantarna på flest kräftor.

Claudia, ska vi inte ha vinterkräftskiva snart? Snälla?

Gissa om du kan!

Efterlängtad leverans från mor och far på Öland. Men vad är det för någonting mystiskt?

Gissar du rätt får du ett hedersomnämnande på bloggen. Lite som veckans matnörd, fast inte lika prestigefullt förstås. Tävlingen avslutas i morgon kväll, för då ska hela rasket ätas upp.

Nej Claudia, du får inte gissa. Inte mamma heller. Eller någon annan i min familj.

Rödbetor i gott sällskap

Precis som allt inte är guld som glimmar är inte heller alla rödbetssoppor borstj. Det här är visserligen en besläktat historia (kanske syssling?) men saknar en del av borstjens komponenter. En förenkling alltså, kanske rent av en bastard? Men god och mättande är den i alla fall. Jag använde mig av alla delar av mitt sågade halva halal-lamm som såg ut som soppkött - det vill säga slaksida, fram- och bakben, och diverse odefinierade bitar. Egentligen borde jag lagt ihop hela lammet som ett pussel när jag köpte det, bara för att vara säker på vad som var vad. Hur som helst, det går lika bra med annat lammkött, typ stek, lägg, bringa eller vad du nu hittar.


Lammsoppa med rödbetor
5-6 personer

1,5 kilo lammkött med ben (kanske hälften om det är benfritt)
2+2 liter vatten
2 tsk salt
2 lagerblad

2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
1 liter strimlad vitkål
5 normalstora rödbetor
2 morötter
4 potatisar
1 grönsaksbuljongtärning
buljongen från lammkoket
1 flaska lättöl
2 tsk torkad timjan
2 lagerblad
salt och peppar

Skär lammet i mindre bitar om det inte redan är gjort. Lägg köttet i kallt vatten i en kastrull så att det täcker (ca 2 liter, kanske mer) och koka upp. Låt koka fem minuter och slå sedan av vattnet och diska ur kastrullen (det här knepet är ursprungligen ur Anna Bergenströms kokböcker och gör så att man slipper att skumma koket). Skölj av köttet snabbt.

Koka i nytt vatten med salt och lagerblad i ca 1 timme och 15 minuter. Fiska upp köttet och låt buljongen svalna, gärna i kyl. När den svalnat har fettet stelnat på ytan och är lätt att ta bort med en sked.

Om köttbitarna är feta och innehåller ben så rensa då bort detta och skär sedan köttet i lagom stora soppbitar.

Hacka lök och vitlök och fräs långsamt i smör utan att det tar färg. Efter ett tag låter du även vitkålen fräsa med. Tillsätt lammbuljongen, ölen, lagerbladen, buljongtärningen och timjanen. Låt koka upp.

Skala potatis och rödbetor och skär dem i bitar. Skala moroten och skär den i slantar.

Tillsätt rödbetorna och moroten till grytan efter uppkoket och låt koka i 15 minuter. Tillsätt därefter potatisen och lammköttet och låt koka tills potatisen är färdig.

Servera med en klick creme fraiche och ett gott bröd (gärna skrädkakorna nedan).

Förlåt!

Okej, jag lovar: jag ska aldrig mer hålla uppe med mitt bloggande 5 dagar i sträck. Visserligen sjunker min besöksstatisk drastiskt över helgerna, men att ha gått från 260 förra lördagen till 20 personer idag är verkligen såväl knäckande som avskräckande. Att vara ensam hela dagen för att ens pojkvän filmar Kalmarrevyn utan att få mer än tre kommentarer är så sorgligt att det borde göras en film om det.

Så snälla läsare, kom tillbaka! Jag har lammsoppa med rödbetor på blogglut och lovar att jag ska fortsätta vara lika bra, full och rolig som innan. Jag behövde bara lite Stockholms-semester... Deal?

Argh, så nu har jag börjat prata med (skriva till?) mig själv också, med tanke på att jag postar inlägg som ingen läser!

Uppdatering! Jag har insett att jag har något problem med min sitemeter, och att jag inte alls blivit övergiven av mina läsare... Det är dock väldigt frustrerande, eftersom mitt självförtroende har direkt korrelation till antalet besökare på min blogg.

Baklördag: skrädkakor på mitt vis

När det är kallt och rått ute är skrädkakor* med ost och soppa någonting av det snällaste man kan göra åt sig själv. Men vanliga skrädkakor är inte så mycket att blogga om, så jag bestämde mig för att piffa till dem lite med skållade gryn och spännande kryddning.

Planen var egentligen inte så djärv, men när jag upptäckte att min pomerans var slut rotade jag djupare i köksdjupen och hittade till min lyckliga förvåning en påse torkat-yuzu-skal. Yuzu är en asiatisk citrusfrukt som ser ut som en väldigt liten grapefrukt och hur den har hamnat i mitt skafferi är jag inte längre säker på. Hur som helst har den en trevlig och ganska stark citruston som visade sig passa mycket bra i brödbaket.


Annorlunda skrädkakor
4 stycken

3 dl vatten
3 dl Axa grynblandning (vete, havre, råg och korn)
3 dl lättmjölk
50 g smör eller margarin
50 g jäst
2 tsk salt
1/2 dl sirap
1 tsk hel anis
1 tsk yuzu-skal (eller pomerans)
5 dl fint rågmjöl
5-7 dl vetemjöl

Mät upp grynblandningen i en bunke. Koka upp vattnet och slå det över grynen. Rör om och låt stå tills det svalnat.

Rosta anisen lätt i stekpanna och rosta därefter yuzuskalen en pyttestund. Mortla samman.

Smält smöret i en kastrull. Häll på mjölken och värm till 37 grader. Rör ihop lite av mjölken med jästen och tillsätt både jästblandning och resten av mjölken till grynblandningen. Tillsätt salt, sirap och den stötta anisen och yuzun och blanda väl. Tillsätt rågmjölet och 5 dl av vetemjölet och arbeta ihop. Arbeta in mer mjöl om så behövs. Knåda till en smidig deg. Den ska inte vara direkt kladdig, men är den för mjölstinn blir slutresultatet tråkigt och torrt, som alltid när det är rågmjöl med i leken. Låt jäsa 40 minuter under bakduk.

Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord och dela den i 4 delar. Rulla varje del till en boll och kavla ut till en rund kaka, lite mer än en cm tjock. Ta ut ett hål i mitten med ett drinkmått eller liknande. Nagga ordentligt med gaffel, låt jäsa på bakplåt i 30 minuter och grädda sedan i 200 graders ugnsvärme. Låt svalna under bakduk.


Mums! Den pikanta yuzun gav en riktigt härlig citruston som samsas bra med den lilla lakritssötman från anisen. Perfekt till en god ost! Med skållade gryn blir bröden visserligen lite plattare än i vanliga fall, men å andra sidan blir de så saftiga att smör är helt överflödigt.

Och snart ska soppan tillagas, bara jag kommer på vad i hela friden jag ska göra den på. Eller så värmer jag lite gulasch från förra helgen.

*Att skräda någonting är ett gammalt ord för att sikta det, och här syftas då på mjölet. Att skräda sina ord innebär följdaktligen att man siktar dem, det vill säga att man rensar bort de värsta elakheterna. Slut på dagens språkspalt!

Sjukt off topic

Jag måste bara berätta vad jag drömde i natt efter att ha läst National Geographic strax innan sängdags. Dels läste jag en bildspecial om kolibris, dels en artikel om Smokey Mountains, där även en älg figurerade. I mitt sjuka nattliga inre sammanblandades detta till en mardröm av rang.

Jag blev således jagad av en älg, som till hörntänder hade två enorma kolibrinäbbar (en meter långa säkert). Dessa näbbar stack den tydligen in i ögonen på människor för att på det viset nå till hjärnan och suga ut innehållet. Behöver jag berätta att jag snubblade och att älgen fick tag på mig?

Jag vaknade skakandes och storgråtandes och försökte förklara för en sömndrucken Magnus om den hjärnätande kolibriälgen. Jag tror inte han förstod.

Baklördag: biscotti

Jag är rasande på vädret ute. Blötsnö och blåsigt, huga! Dessutom är jag trött och har ont i huvudet. Jag bestämde mig för att värma upp lägenheten med hjälp av ugnen och har härmed utsett denna fula lördag till bakdag.

Eftersom jag tänkt baka hålkakor masade jag mig ut i kylan och köpte anis. På vägen hem insåg jag att det är en utmärkt krydda även i söta bakverk. Och med hela skafferiet fullt av överbliven mandel från mitt julkaksmaraton slog det mig att jag hade en perfekt startelva för biscotti.

Så håll till godo. Vill man så kan man skålla mandeln, men jag tycker det ser trevligt ut med de lite mörkare skalen, så att inte allt blir blektrist. Det räcker med gråslasket ute.


Mandelbiscotti med anis
50-60 st

100 g smör eller margarin
3 dl socker
3 ägg
1 tsk hel anis
200 g mandlar
7,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 180 grader.

Skålla eventuellt mandeln. Rosta den i en torr stekpanna tills den får lite färg. Hacka grovt. Rosta anisen lätt i samma panna och stöt den sedan i mortel.

Rör ihop socker och smör till en pösig röra. Rör ned ett ägg i taget samt anisen och mandel. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker och rör ned det i smeten. Blanda till en deg. Dela degen i två delar och rulla ut den till två längder. Lägg dem på plåt med bakplåtspapper och grädda långt ned i ugnen i ca 25-30 minuter.

Sänk värmen till 75 grader och ta ut plåten. Skär längderna i skivor lite på snedden (här kommer garanterat en del skorpor gå sönder, men det är ingenting att bry sig om!) och lägg tillbaka på plåten.

Torka biscottin i ugnen 45-55 minuter eller tills de är knuspertorra. Sätt gärna en smörkniv eller någonting annat (helst inte av metall om du inte längtar efter att bränna dig!) mellan ugnslucka och ugn så att fukten kan pysa ut.

Biscotti ska traditionellt doppas i vin santo, men har man inte det går det bra med kaffe. Eller ät dem som de är, helt enkelt. Fast inte i sängen - aja baja.

Barhäng med Björn!

Äntligen har den mycket kunnige och trevlige Björn skaffat sig en egen blogg i stället för att hänga i Lisas kommentarer och ge så initierade och kunskapsspäckade svar att vi vanliga dödliga får skämmas...

Stockholm i sammandrag

Måndag: Bloggträffen har det redan skrivits spaltmeter om i bloggosfären. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga annat än att det var jättetrevligt. Vad är egentligen chansen att 18 vilt främmande människor alla är supertrevliga? Det var de i alla fall. Jag fick min peppar, andra fick griskinder och alla fick beskåda den rultiga kinesen från Kalmar (det vill säga mig). Jag hade nästan chans på ett jobb (Lisa fick oss tack och lov att hålla in våra skenande hästar), åt enormt god bratwurst på Moldau, blev aningen berusad (allt annat hade ju varit att svika mina ideal!) och försökte övertala stackars Andreas att skriva en Öländsk kokbok med mig (jag: "Vi ska skriva en Öländsk kokbok ihop!" A: "Ööh, ska vi?" Jag: "Ja! Så klart!" A: "Ehm, okej."). Hur som helst var det sanslöst roligt, och jag hoppas verkligen att det inte är sista gången en sådan här träff inträffar.

Tisdag: Aningen bakfulla beger vi oss till Tekniska Museet och deras 4D-bio, som faktiskt var riktigt rolig. I alla fall om man som jag är en förvuxen 5-åring. Själva utställningarna var tyvärr rätt trista, med flagande färg och trasiga robotar, men på grund av ett tekniskt fel vid bion (lite krångel med någon interaktiv frågesport) fick vi pengarna tillbaka. Annars hade vi nog grämt oss lite över att ha pungat ut med 60 kronor var.

Kvällen tillbringades på Östgötakällaren, där vi såg Xtian. Magnus åt en saffransdoftande fiskgryta och jag åt en enorm och väldigt god råbiff som sköljdes ned med en Zlatopramen. Vi avrundade med en liten whisky var till kaffet.

Onsdag: Vi tumlade runt ett tag i Gamla Stan och fikade på Stadsmissionen. Jag spillde kaffe över hela Magnus kanelbulle, men det hör inte till ovanligheterna. En kombinerad lunch/middag intogs på Nippon Sushi på Norra Angegatan. Gott sa både jag och Magnus (han slapp sushin utan satsade på kyckling i stället).

Kvällen var vikt åt Tjuvlyssnats releasefest vilket var riktigt roligt. Jag frossade i makirullar och öl, festade vidare på Ljunggrens och hamnade slutligen på efter-efterfesten på Spy Bar, vilket i alla fall var en upplevelse.

Torsdag: Ajajaj, våra huvuden. Vi tillbringade nästan hela dagen i sängen, tittandes på Discovery. Vi åt en enorm pizza (den största jag sett verkligen!) på Kungsholmens pizzeria, frossade i Ben & Jerrys Chocolate chip cookie dough ice cream och åt ostbågar. Ibland behöver man det också. På kvällen vågade vi oss ut till AG tillsammans med Magnus lillebror, där det pågick vernissage för Dizel and Sate och volymen var allt för hög för att stanna någon längre stund. Därför hamnade vi på en bar med Hawaii-tema vid St Eriksplan i stället. Märklig upplevelse, framför allt när man är så trött att maskerna på väggen tycks tala med en.

Fredag: Lunch på Seyhmus med Lisa, som förärade mig ett ex av sin bok Krydda! (mycket trevlig och informativ och utmärkt läsning på bussen hem) samt ett par Gourmet. Dessutom mycket trevligt sällskap och många goda råd. Glassmaskinen, som var mitt egentliga ärende, glömdes i villervallan när vi diskuterade svalda spindlar och toalettmonster på vägen hem. Det känns helt oväsentligt i sammanhanget. Hemresa vid 16, vilket var alldeles lagom. Hade jag stannat längre hade nog mitt huvud exploderat av intryck och människor, vilket var skälet till att jag satt djupt begraven i mina böcker på vägen hem.

Det blev inga soltorkade oliver, trots mina goda föresatser. Däremot ett paket marrowfat peas från The English Shop. De ska bloggas i morgon kväll.

Bloggen snart tillbaka!

Alla som undrar: jag ska sätta igång med bloggandet i morgon. Datorerna i lobbyn är alltid upptagna här på vandrarhemmet, så jag har inte fått skrivro. Men nu ska vi åka hem igen, så i morgon kommer utförlig rapport!

statisk elektricitet

Nytvättat hår + torktumlat täcke + 3 folköl=penntroll

Stockholmsnerver

Avresa klockan 9:05 i morgon med Silverlinjen. Jag har småfåglar i magen och har klättrat på väggarna hela dagen, Magnus är lugn som en idisslande ko. Bloggen kommer att uppdateras kontinuerligt eftersom Fridhemsplans vandrarhem har uppkopplade datorer på rummen.

Nu ska jag packa, packa om tre gånger och ändå glömma tandborsten. Samt vara aningen hysterisk.

Förtydligande

"Du kan ju inte skriva att jag har tre plattänger, folk kommer ju tro att jag är helt blåst!" förmanade syrran i telefon igår kväll. Men den som tror att så är fallet bedrar sig, för syrran är faktiskt osedvanligt intelligent och jag tjatar hela tiden på henne att uppfylla sitt löfte om att gästblogga. Att hon har tre plattänger har sin förklaring. Som inofficell innehavare av titeln "snyggast i stan" (det är hon!) har hon ett visst ansvar. Det går inte att se ut hur som helst då. Snygg och smart alltså. Och med exemplariskt platt hår.

Det är som vackrast när det skymmer...

Telefonsamtal klockan 12:10 idag:

Margit: Men då kommer jag över till dig och lånar plattången?
Syrran: Ja, gör det, så kan vi gå på promenad, det är ju som vår ute!
M: Men har du något att äta då?
S: Nääee... Ingenting. Det är tomt i kylen.
M: Det är lugnt, jag tar med lite saker!

Min syster har aldrig mat hemma - men å andra sidan har hon tre plattänger att låna ut, så jag ska inte klaga. Med handväskan till brädden fylld av lök, morot, rotselleri, palsternacka, bacon och turkisk yoghurt tog jag bussen mot Norrliden. Min syster bor oerhört vackert men alldeles för långt ifrån civilisationen. Men nu har hon fått en taklägenhet mitt i stan, så det var kanske sista gången jag fick en chans att njuta av strandpromenaden. Därför bjuder jag idag på ett bildreportage från Kalmars vackraste omgivningar på det som kändes som vårens första dag.

Utsikten från Claudias kök är som vackrast när solen börjat dala och trädstammarna glöder.

Det spirar i varje buske och hasseln har redan fått hängen. För en vinterhatare som mig är det alldeles underbart, även om klimatförändringarna ger lite skrämselhicka.

Det enda som röjde att det faktiskt var en januarieftermiddag var att horisonten skiftade i rosa redan vid tretiden.

I den här dammen finns det fisk, enligt min syster. Jag ville fånga en, men min syster hävdade att de nog "låg på botten allihop". Ja, nedgrävda i slammet allstå.

Här stod vi med vatten upp till anklarna, eftersom min systers vanliga vandringsstråk hade lagts under vatten. Men varför avvika från utstakad kurs? Jag hade ett par gamla gympadojor på mig, så det gjorde ingenting att strumporna blev till vattenballonger i skorna. Klafs.

Visst är det vår! Här är beviset!

Ölandsbrons profil är så vacker, och betyder "hem" för mig så mycket att det nästan gör ont i magen när jag ser den. För mig är den ett löfte, en nostalgisk tagg i hjärtat, en längtan... Allt på samma gång.

Men maten då? Jodå, vi förberedde den innan promenaden och tillagade den när vi väl kom hem efter mer en än timmes vadande, stånkande och andäktig beundran av naturen.


Rotsakspytt med bacon och syrrans sås
2 hungriga systrar

Till pytten:
1 röd lök
3-4 potatisar
1 liten bit rotselleri
1 palsternacka
1 morot
2 msk smör
1 paket bacon
salt och svartpeppar

Till såsen:
2 saltgurkor
2-3 msk mild senap (min syster svär vid Heinz variant)
1 tsk flytande honung
2 dl turkisk yoghurt
svartpeppar

Hacka rödlöken. Skala och ansa rotfrukten och potatisen och skär dem i små kuber (ju mindre, desto snabbare blir det färdigt). Lägg allt att vänta i vatten och gå på promenad eller stek rubbet direkt i smör i medelhet panna. Strimla under tiden baconen ganska fint. När pytten stekt 10-15 minuter under omrörning borde allt vara mjukt (i annat fall kan du - som vi vrålhungriga gjorde - slänga in fanskapet i mikron två minuter för att låta det gå färdigt). Maka upp pytten på kanterna, höj värmen lite och fräs baconstrimlorna småknapriga. Blanda med pytten.

Till såsen tvingar du din syster att hacka du två saltgurkor smått (småät gärna en kvart gurka under tiden så att du blir törstig nog att tigga ett glas sherry av lillsyrran) och blandar det med resten av ingredienserna. Låt stå kallt en stund.

Och ja, som ni kan se på bilden kompletterade vi med ett par frysta köttbullar var. Har man gått en timme så har man, och då får man äta vad man vill. Stek dem gärna i eventuellt överblivet baconflott, då smakar de härligt rökigt. "Kan man inte röka köttbullar?" frågade min syster... Ja, varför inte? K som har kallrök stor som ett sovrum kanske kan testa åt mig?

Mat för gudar!

Jag har varit sugen på gulasch ända sedan jag köpte 2 kilo högrev för en månad sedan, men det har aldrig blivit av. När så Karin Fransson i torsdagens Meny lagade till världens mustigaste gulaschsoppa tog jag det som ett tecken. När jag dessutom fann att alla ingredienser fanns hemma - så när som på rotselleri och palsternacka som snabbt införskaffades - förstod jag att det var ett spel av högre makter.

Jag ökade på mängden grönsaker och surkål, eftersom jag älskar mustigheten det ger och dessutom gillar tallriksmodellen även när det gäller soppor. Lite extra kryddor åkte också ned, och i stället för rödvin slängde jag ned ett slatt fryst rödvinssås. Och resultatet blev helt underbart! Mustigt, kryddigt, varmt och extremt mättande. Jag och Magnus åt tills vi fick ont i magen - det gick liksom inte att sluta. Till serverade vi yoghurten och mycket trevliga (om än aningen brända) vitlökspitabröd.

Och det är också det enda, aningen banala, recept jag kan erbjuda idag.


Pitastrips med vitlökssmör

3 pitabröd
30 g smör
2 msk olivolja
1 pressad vitlöksklyfta
en nypa vegeta eller herbamare

Sätt ugnen på 250 grader. Rör smöret mjukt tillsammans med olivolja, pressad vitlök och örtkryddan. Bred vitlökssmöret på pitabröden och skär brödet i mindre remsor. Grädda i ugn i ca 4-5 minuter tills de är gyllene. Passa noga eftersom de snabbt bränns.

Ett konstgjort problem

Det är lite som att spela TP mot sladdsyrran, att basha Karin Ahlborg. Ingen vidare match, alltså. Hade jag varit en vänligare själ hade jag låtit bli båda aktiviterna, men jag är, trots min söta uppsyn, rätt igenom ond. So, here we go...

Karin Ahlborg är som vanligt helt vild över någon kemisk substans - den här gången är det sukralos - och som vanligt när hon blåser i sin mistlur trasslar hon in sig i begreppen. Jag säger ingenting om sukralos, jag dricker cola light i mängder och inbildar mig inte på något sätt att jag gör min kropp en tjänst, men jag vill helt enkelt inte bli tjock. Det är säkert skadligt, även om det inte finns några klara bevis på det än. Och att ett ämnes kemiska struktur liknar DDT betyder faktiskt inte att det behöver bära på samma egenskaper.

Vad som retar mig än mer är att Karin Ahlborg ställer konstgjorda sötningsmedel mot naturliga sådana (i det här fallet stevia), på ett sätt som ska få oss att tro att allt som är naturligt är bra, medan konstgjorda ämnen är sådant som blandas ihop i labratorier av galna professorer med världsdominans på agendan. Kan ingen på Aftonbladets mat-redaktion ta sig tid att förklara för Karin Ahlborg att bara för att någonting växer ur jord så betyder det inte nödvändigtvis att det är nyttigt? Eller vad sägs om till exempel digitalis, belladonna, stormhatt eller gullregn? Alla är de fullt naturliga, men ändå inte så nyttiga att sätta i sig.

Det här med människors uppfattning om konstgjort kontra naturligt är något av ett problem. Det är inte säkert att naturligt alltid är bäst, eller ens nyttigast. Jag läste någonstans (eventuellt i Diane Ackermans "A natural history of the senses") att till exempel articifiell banansmak dels är mycket mindre resurskrävande (tänk dig själv hur mycket banan det behövs för att få ut lite koncentrerade bananestrar), dels nyttigare, eftersom det vid framställningen av det naturliga banansmaksextraktet krävdes en hisklig massa onyttiga kemikalier och dessutom fanns det ofta rester av bekämpningsmedel kvar i den färdiga, ack så naturliga produkten. Det konstgjort framställda extraktet var dock helt rent. Se där, så man kan bedra sig!

Nu verkar i och för sig stevia vara ett tämligen bra sockersubstitut utan kända biverkningar, men detsamma gäller faktiskt för sukralos. Hade det funnits väl sammanställda bevis för sukralosets farlighet hade du inte hittat ämnet i din läsk, utan i en dödskallemärkt dunk. Och hittills har ingen jag känner trillat ihop och dött av light-läsk, däremot trillar folk ihop och dör av överviktsrelaterade sjukdomar varje dag. Vilket fenomen bör vi lägga vår energi på?

Peppar, peppar, ta i trä...

Nu har pepparn anlänt till K. Jag fantiserar redan om allt roligt jag ska hitta på med mina nyvunna vänner. Pepparglass kanske, i och med att Lisa lovat att förära mig en gammal glassmaskin... Eller pepparbiff?

Oj, jag längtar redan efter att få sticka nosen i pepparrören. Hoppas jag nyser, jag älskar att nysa. Som sex, fast inte lika mycket arbete bakom.

Galning!

Which Historical Lunatic Are You?
From the fecund loins of Rum and Monkey.

Hoppsan!

Man vet att man är alldeles för trött när man har fisksås i stället för mjölk i kaffet.

One little piggy...

Det här har ingenting med vare sig folköl, matlagning eller kärlek att göra, men jag skrattade så att jag tjöt. Ge dig till tåls en minut eller två in i klippet, och du kommer att skratta tills mjälten spricker på dig.

Gittogether (utrrycket myntat av Lisa)

Bloggträffen har växt till oanad volym, vilket gläder mig något oerhört. Och skrämmer mig en aning. Därför bör ni veta detta redan nu:

1. Räkna med att jag häller i mig två glas vin det första jag gör på Judit & Bertil, men sedan kommer jag å andra sidan vara oerhört charmant och trevlig.

2. Ser jag sliten och konstig ut beror det på att jag når Stockholm klockan 15 samma dag, så jag kommer nästan direkt från bussen. Kommer jag för sent beror det på att jag försökt motverka bussresans degenererande inverkan.

3. Jag kommer inte komma ihåg ett enda namn, för jag blir så nervös när jag ska hälsa på människor att jag inte kan koncentrera mig på annat än att se normal ut och få ur mig rätt ord. Därför kommer jag kanske råka kalla er allt möjligt, utom då det som står på er dopattest.

Med dessa brasklappar insmugna vill jag bara säga att jag verkligen, verkligen ser fram emot att träffa er alla!

Bloggträff!

Precis som Lisa skriver så ska jag göra storstan nästa vecka. Och då vill jag givetvis passa på att träffa så många av mina medbloggare och läsare som möjligt! Därför blir det bloggträff på Judit & Bertil på måndag klockan 17-19. Se så, var nu inte blyga (det är jag om det är till någon tröst) utan hör av er antingen till mig (gittogitto/snabela/hotmail.com) eller Lisa om ni är sugna på att närvara. Jag lovar att det kommer att bli rasande trevligt och antagligen det bästa sättet att tillbringa en sketen måndagskväll på!

Äckligt småplock

Det finns så mycket äcklig mat att laga.Vad sägs till exempel om spam-gratängen med cornflakes och pommes borta hos Henrik på MUMS? Det verkar så vidrigt att jag nästan måste prova det. Fast ändå inte.

Något jag definitivt inte tänker prova är stekta råttor. Även om jag är stolt över mitt matmod är det någonting med tanken som får det att vända sig i magen på mig.

För den som vill fördjupa sig mer i udda mat kan jag rekommendera en av mina favoritböcker, Weird Cuisine av Michael Freeman och Anthony Bourdain.

Och om man vill testa sina nyvunna kunskaper om udda mat kan man göra det här testet. Jag hade 81% rätt, vilket jag är nöjd med.

Vill man bara vara lite lagom småroligt äcklig så kan man med fördel svänga ihop lite bajskakor. Det ska jag prova!

Bloggtips

Den här bloggen har blivit utnämnd till en av årets 50 bästa sajter borta hos jänkarna på Time Magazine. Jag förstår varför. Kolla bara den här enkla och genialiska soppan som får mig att förbanna gudarna för att jag redan ätit middag. Och nu måste jag baka pretzels så att jag kan låta dem bli gamla och sen sätta igång med det här receptet!

Det hela blir inte värre av att den München-baserade duon Nicky och Oliver har en ovanligt vackert designad layout, matfotografier på mycket hög nivå, en utförlig och rolig länklista och att de dessutom verkar förbannat trevliga. Jag föreslår att alla vi svenska matbloggare hyr en buss och åker på München-semester nu till påsk.

Om misstag och andra demoner

Jag måste erkänna någonting skamligt. Mycket skamligt. Jag kan inte göra potatisgratäng - det blev jag varse igår. I alla fall inte en potatisgratäng som går att äta. Jag ska inte skylla på receptet, min mor har använt sig av det med utmärkt resultat. Men faktum är att den gratäng jag ställde fram på bordet inte ens hade dugt som svinföda (grisar har för övrigt utmärkt smak- och luktsinne och äter definitivt inte vilka skulor som helst om de själva får välja). Det var ett läskigt, snorklistrigt, ihjälsaltat monstrum till potatisrätt! Tvi vale!

Trots min skam tog jag med gratänghelvetet till min mor idag (Magnus är i Älmhult och jag har svårt att vara ensam - därav dessa ständiga våldgästningar), och hon skrattade bara rått åt den och påpekade att det var utmärkt bloggmaterial. Och det har hon förstås rätt i. För vad vore vi utan våra misstag?

För trots att jag ser mig själv som ganska händig i ett kök finns det vissa saker som är mig övermäktiga. Förutom gratäng har jag till exempel aldrig lyckats med ett kok potatis, de blir alltid överkokta eller råa i mitten hur jag än gör. Inte heller kan jag åstakomma annat än pannkaksplatt sufflé, och jag misslyckas rätt ofta med mina maränger. Dessutom är jag riktigt dålig på att steka biff lagom småblodig.

Ibland leder misstag till ny kunskap, men ofta är ett misstag bara ett misstag. Inte lär jag mig någonting nytt av att ständigt lyfta på locket och se ett knippe disintegrerade potatisar flyta runt i sitt spad - den enda slutsatsen att dra är att jag är oförmögen att koka potatis, och när man väl tagit till sig det åtestår mycket lite lärdom att inhämta. Det blir liksom inget nytt penicillin av det.

Men det fina i kråksången är att när man väl accepterat sina brister som människa tvingas man utforska alternativa vägar som många gånger leder in på mer spännande banor. Kan du inte steka en biff? Gör en mustig köttgryta istället. Inte koka potatis? Bli tillsammans med en kokt potatishatare. Misslyckas dina gratänger? Släng otyget och gå på fin restaurang i stället.

Favism*

Bondbönor (lat. Vicia Faba), eller favabönor som de också kallas är stora, härliga bönor. Färska är de så underbara att de trotsar all beskrivning, men även torkade utgör ett trevligt komplement till våra vanligare baljväxter. Det är en av världens äldsta kulturväxter och har precis som många andra baljväxter den trevliga egenskapen att det binder kväve i jorden. Detta gör att marker där bondbönor växt behöver tillföras mindre konstgödsel - ett trevligt plus i sammanhanget som har utnyttjats av bönder i långa tider.

Intressant och fullkomligt ovidkommande kuriosa vad gäller bondbönor är att man i vissa delar Italien sår bondbönor på Allhelgonadagen. Det är en rest från Romarriket, där bondbönor betraktades som de dödas mat och offrades i stora mängder till dödingarna under Lemuriahögtiden.

Jag älskar bondbönor. Det är någonting i den mjöliga, smått gräsiga smaken som tilltalar mig oerhört, och de är både praktiska och goda till mycket. Falafel på blötlagda, malda bondbönor är oslagbar och klassisk mat i bland annat Egypten. I Kina friterar man bondbönor tills skalet spricker, saltar och serverar dem sedan som snacks (det fräser och spottar dock något enormt, så testa inte hemma om du inte är både modig och smärttålig!). En av mina allra bästa - om än kanske inte så spektakulära - paradrätter är en fiskgryta smaksatt med ett uns tomatpuré och lite sherry med stora härliga bondbönor och lite blandade rotfrukter i, toppat av härligt citron- och dillsmör.

Igår blev det dock inga excesser, men väl en av mina vardagsfavoriter, nämligen det grekiska bönmoset fava (som ju helt enkelt betyder böna). Det är oslagbart enkelt och väldigt gott. Hemligheten är god olivolja och rostad och egenmalen spiskummin (men igår fuskade jag och använde färdigmalen). Och använd för allt i världen oliver med kärnan kvar, de färdigurkärnade euroshoppervarianterna smakar bränt gummi och har ingen plats i matlagning.

Fava
2 hungriga eller till 4 som förrätt

5 dl kokta bondbönor
1 dl olivolja
ev 2-3 msk vatten
2 tsk spiskummin
3 stora pressade vitlöksklyftor
saften av 1 liten citron
salt och peppar
1 stor hackad rödlök
svarta oliver

Mosa ihop bondbönorna med olivoljan i en kastrull. Värm sakta och späd eventuellt med lite vatten om det blir för stabbigt. Tillsätt spiskummin, pressad vitlök, citronsaft och salta och peppra ordentligt. Det ska bli ett ganska löst mos (så fort det svalnat av lite blir det torrt och hårt!), som lätt går att skopa upp med bröd. Stjälp upp i en skål och dekorera med mycket hackad rödlök(jag brukar jag låta den hackade löken ligga i blöt en halvtimme i kallt vatten och sedan låta den rinna av. På det viset blir den mycket mildare i smaken) och generöst med oliver. Servera varm med ett gott bröd och extra olivolja att ringlas över.

Blir det någon fava över går det bra att klicka ut små biffar på en tallrik eller bricka och låta det stå i kylen över natten. Sedan är det bara att steka det till små härliga biffar morgonen efter och servera med tapenade på bröd till en lyxig frukost.

*Favism är en sjukdom som Oskar en gång upplyste mig om. Det är en ärftlig enzymbrist som innebär att om man äter bondbönor eller andas in dess pollen så spricker de röda blodcellerna som poppat popcorn (eller ja, inte riktigt, men det låter så härligt äckligt att beskriva det så!), med blodbrist och akut njursvikt som följd. (Sorry Oskar för eventuella fel i min beskrivning, du är hjärtligt välkommen att rätta till dem!)