Lördagsutflykt

Inne i sälhägnet hördes en osynlig sjöelefant bröla desperat. Det lät som förlossningsvärkar i kombination med vinterkräksjuka men var antagligen bara sjöelefantens sätt att säga "Wuzup?" till sina kompisar.

Eftersom vi hade hyrt en bil för att hälsa på Magnus farföräldrar bestämde vi oss för att utnyttja den, nu när influensan förstörde planerna. Och eftersom ingen av oss har någon vidare impulskontroll bestämde vi oss på fredagkvällen efter en del whisky (immundigad i rent medicinskt syfte förstås) för att åka till Kolmården.

"Tänk att ha en sådan i sängen" sade pappan till sin lilla pojke framför de pyttiga silkesaporna. Både jag och Magnus rös till i ofrivilliga associationer.

Varför inte, liksom? Det var gratis inträde och julkrubba och det var 15 år sedan jag senast var där, och säkert 25 år sedan Magnus satte sin fot där. Dessutom ville jag se chimpanserna eftersom det inte var länge sedan jag läste några av Jane Goodalls böcker. Och delfinerna! Och elefanterna, och, och, och... Allt!

Ja, jag är en apa. Och här är bildbeviset!

Sagt och gjort. Väl preparerade med treo, nässpray och cola light begav vi oss i ottan iväg mot Östergötlands mörka skogar, och nådde vid ett-tiden äntligen målet (förseningarna var ett plötsligt köttbullesug som fick oss att tvärnita invid "Kockens gatukök" i Söderköping, spolarvätskan som tog slut och cola som behövde inhandlas titt som tätt).


Inte minns vi att det var så förbannat långt att gå mellan djuren, men vi fann oss snart till rätta och beskådade allt från elefanter till chimpanser till glasögonpingviner. Höjdpunkten var utan tvekan chimpanserna, som verkade vara på rasande gott humör. Jag fastnade för en pyttig apbebis, och försökte - med måttlig framgång - övertala Magnus att vi skulle skaffa en likadan.

Magnus var en fena (excuse the pun) på att fotografera snabba, hala delfiner i nästan helt mörker.

Delfinshowen var visserligen mäktig, men de är liksom tacky av definition. Delfiner är helt enkelt "Det stora blå"-soundtracket i de flesta människors medvetanden, och därför är det den estetiken som dominerar. Men jag ska inte klaga, jag satt som en femåring och hoppade på mitt säte och klappade händerna.

Vi orkade inte stanna tills julkrubban skulle börja, och det var nog lika bra det. Sist jag såg en levande julkrubba var jag två år i Spanien och klättrade in bland djuren, rev allt i min väg och höll tag i ett stackars lamm som jag vägrade att släppa. Jag kan inte garantera att saken inte skulle kunna upprepas.

Alla fantastiska bilder är tagna av Magnus Petersson. Låna dem gärna, men glöm inte att nämna var du hittade dem.