tisdag, januari 09, 2007

Om misstag och andra demoner

Jag måste erkänna någonting skamligt. Mycket skamligt. Jag kan inte göra potatisgratäng - det blev jag varse igår. I alla fall inte en potatisgratäng som går att äta. Jag ska inte skylla på receptet, min mor har använt sig av det med utmärkt resultat. Men faktum är att den gratäng jag ställde fram på bordet inte ens hade dugt som svinföda (grisar har för övrigt utmärkt smak- och luktsinne och äter definitivt inte vilka skulor som helst om de själva får välja). Det var ett läskigt, snorklistrigt, ihjälsaltat monstrum till potatisrätt! Tvi vale!

Trots min skam tog jag med gratänghelvetet till min mor idag (Magnus är i Älmhult och jag har svårt att vara ensam - därav dessa ständiga våldgästningar), och hon skrattade bara rått åt den och påpekade att det var utmärkt bloggmaterial. Och det har hon förstås rätt i. För vad vore vi utan våra misstag?

För trots att jag ser mig själv som ganska händig i ett kök finns det vissa saker som är mig övermäktiga. Förutom gratäng har jag till exempel aldrig lyckats med ett kok potatis, de blir alltid överkokta eller råa i mitten hur jag än gör. Inte heller kan jag åstakomma annat än pannkaksplatt sufflé, och jag misslyckas rätt ofta med mina maränger. Dessutom är jag riktigt dålig på att steka biff lagom småblodig.

Ibland leder misstag till ny kunskap, men ofta är ett misstag bara ett misstag. Inte lär jag mig någonting nytt av att ständigt lyfta på locket och se ett knippe disintegrerade potatisar flyta runt i sitt spad - den enda slutsatsen att dra är att jag är oförmögen att koka potatis, och när man väl tagit till sig det åtestår mycket lite lärdom att inhämta. Det blir liksom inget nytt penicillin av det.

Men det fina i kråksången är att när man väl accepterat sina brister som människa tvingas man utforska alternativa vägar som många gånger leder in på mer spännande banor. Kan du inte steka en biff? Gör en mustig köttgryta istället. Inte koka potatis? Bli tillsammans med en kokt potatishatare. Misslyckas dina gratänger? Släng otyget och gå på fin restaurang i stället.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Jag gillar mina biffar så blodiga att det sporrar kommentarer av typ vill du inte ha veterinärintyg med det där så att du vet att den är död?

Jag gör den simplaste potatisgratängen som finns potatis, matlagningsgrädde, lök, lite vitlök, krydda, in i ugnen till färdig. Jag föll inte för Tinas variant just för klistereffekten.

Anonym sa...

Jösses flickor, här kommer en bekännelse av det mer grava slaget. Jag har inte ens vågat skriva om det på min egen blogg än, så jag smyger ut det här hos Gitto: Jag misslyckades häromdagen kapitalt med att koka makaroner. Jag har förmodligen kokt ett ton pasta i mitt liv, men vad som hände nu fattar jag fortfarande inte. När jag skulle röra om i kastrullen, var det bara en flera centimeter tjock kaka i botten. Skiten hade blixtsnabbt bränt fast i kastrullen, och det tog en kvart att diska den.
Oj, det kändes skönt att få bikta sig. Nu kanske jag vågar skriva om det på salt också…