lördag, januari 13, 2007

Det är som vackrast när det skymmer...


Telefonsamtal klockan 12:10 idag:

Margit: Men då kommer jag över till dig och lånar plattången?
Syrran: Ja, gör det, så kan vi gå på promenad, det är ju som vår ute!
M: Men har du något att äta då?
S: Nääee... Ingenting. Det är tomt i kylen.
M: Det är lugnt, jag tar med lite saker!

Min syster har aldrig mat hemma - men å andra sidan har hon tre plattänger att låna ut, så jag ska inte klaga. Med handväskan till brädden fylld av lök, morot, rotselleri, palsternacka, bacon och turkisk yoghurt tog jag bussen mot Norrliden. Min syster bor oerhört vackert men alldeles för långt ifrån civilisationen. Men nu har hon fått en taklägenhet mitt i stan, så det var kanske sista gången jag fick en chans att njuta av strandpromenaden. Därför bjuder jag idag på ett bildreportage från Kalmars vackraste omgivningar på det som kändes som vårens första dag.

Utsikten från Claudias kök är som vackrast när solen börjat dala och trädstammarna glöder.

Det spirar i varje buske och hasseln har redan fått hängen. För en vinterhatare som mig är det alldeles underbart, även om klimatförändringarna ger lite skrämselhicka.

Det enda som röjde att det faktiskt var en januarieftermiddag var att horisonten skiftade i rosa redan vid tretiden.

I den här dammen finns det fisk, enligt min syster. Jag ville fånga en, men min syster hävdade att de nog "låg på botten allihop". Ja, nedgrävda i slammet allstå.

Här stod vi med vatten upp till anklarna, eftersom min systers vanliga vandringsstråk hade lagts under vatten. Men varför avvika från utstakad kurs? Jag hade ett par gamla gympadojor på mig, så det gjorde ingenting att strumporna blev till vattenballonger i skorna. Klafs.

Visst är det vår! Här är beviset!

Ölandsbrons profil är så vacker, och betyder "hem" för mig så mycket att det nästan gör ont i magen när jag ser den. För mig är den ett löfte, en nostalgisk tagg i hjärtat, en längtan... Allt på samma gång.

Men maten då? Jodå, vi förberedde den innan promenaden och tillagade den när vi väl kom hem efter mer en än timmes vadande, stånkande och andäktig beundran av naturen.


Rotsakspytt med bacon och syrrans sås
2 hungriga systrar

Till pytten:
1 röd lök
3-4 potatisar
1 liten bit rotselleri
1 palsternacka
1 morot
2 msk smör
1 paket bacon
salt och svartpeppar

Till såsen:
2 saltgurkor
2-3 msk mild senap (min syster svär vid Heinz variant)
1 tsk flytande honung
2 dl turkisk yoghurt
svartpeppar

Hacka rödlöken. Skala och ansa rotfrukten och potatisen och skär dem i små kuber (ju mindre, desto snabbare blir det färdigt). Lägg allt att vänta i vatten och gå på promenad eller stek rubbet direkt i smör i medelhet panna. Strimla under tiden baconen ganska fint. När pytten stekt 10-15 minuter under omrörning borde allt vara mjukt (i annat fall kan du - som vi vrålhungriga gjorde - slänga in fanskapet i mikron två minuter för att låta det gå färdigt). Maka upp pytten på kanterna, höj värmen lite och fräs baconstrimlorna småknapriga. Blanda med pytten.

Till såsen tvingar du din syster att hacka du två saltgurkor smått (småät gärna en kvart gurka under tiden så att du blir törstig nog att tigga ett glas sherry av lillsyrran) och blandar det med resten av ingredienserna. Låt stå kallt en stund.

Och ja, som ni kan se på bilden kompletterade vi med ett par frysta köttbullar var. Har man gått en timme så har man, och då får man äta vad man vill. Stek dem gärna i eventuellt överblivet baconflott, då smakar de härligt rökigt. "Kan man inte röka köttbullar?" frågade min syster... Ja, varför inte? K som har kallrök stor som ett sovrum kanske kan testa åt mig?

6 kommentarer:

Andreas sa...

Tack. Ölandsbron är vacker.

josefine sa...

vilka fina och våriga bilder. själv har jag noll vårkänslor just nu. snön vräker nämligen ned utanför mitt fönster!

Moophl sa...

Trevliga bilder att se efter dagens snöanfall... Vi fick här i Ljusdal uppskattningsvis 20-30 cm på nolltid.
Dock måste jag påpeka att jag anser senapsvalet i såsen vara närmast en faux pas - men det är kanske inte så lätt för er sydlänningar. Var det någon produkt jag saknade under min korta tid som Linköpingsbo så var det Graveleijs remarkabla senap.

Gitto sa...

moophl: Det var min systers sås. :) Själv älskar jag Graveleijs senap, men min syster är inte lika förtjust. Jag älskar förvisso all senap, ju starkare desto bättre.

claudia sa...

jag gillar nästan bara heinz, för den är så mild att den knappt smakar senap. men då ska man ha i åtanke att jag faktiskt just lärt mig äta senap överhuvudtaget - var nämligen en stor senapsmotståndare för bara ett år sedan.

Stellan sa...

Det är nånting med broar. Fast jag är ju öbo som blivit fastlänning, så det är kanske inte så konstigt. Min favorit är Tjörnbron. När jag var i exil i Skåne, fick jag nästan tårar i ögonen när jag åkte över den.
I vanliga fall kan jag se bron från mitt hus - nu är rutorna vita av salt efter stormen Per.
Inga vårkänslor här, inte.
Senap är inte så gott på egen hand, men en klart underskattad smaksättare.