...önskar jag alla er som läser mig. Hoppas att ni får en gudomlig champagnebubblande gladfylla samtidigt som ni mirakulöst nog lyckas undvika att möta årets första dag med huvudvärk och darriga händer.
Kvällen firas i metropolen Älmhult i glada vänners lag med öl, whisky och den tjeckiska ölchampagnen Sámp.
Churrasco italiano-receptet hittade jag som sagt i Under valnötsträdet. Min lillasyster Siri - som är tokig i ryggbiff - fastnade direkt för receptet och avtvingade mig ett löfte om att tillaga det åt henne. Men det såg så gott ut att jag inte kunde hålla mig, utan lagade till det redan igår. Riktigt gott, och skön snabbmat när man inte orkar laga någonting monumentalt.
Jag skriver inte av receptet direkt, utan nöjer mig med en receptskiss. Det är så lätt att det knappast behövs recept ändå!
För två tar man rimligen en halv baguette var (eller något annat gott bröd - jag tog Annas vridna baguetter när jag nu ändå var inne på Bergenströmspåret). Bre den med majonäs, gärna hemgjord. Hacka en avocado grovt, blanda med lite citronsaft och en nypa salt och mosa ihop lite lätt. Skiva lite tomat (så här års är körsbärstomater på kvist bäst, även om de är dyra). Stek två skivor ryggbiff hastigt och skiva dem sedan. Fördela allt på baguetterna och ringla över lite chiliolja (mortlad chili, vitlök och lite salt får dra ihop med en neutral olja). Ät och var glad.
Siri! Du får komma och hälsa på mig så lovar jag att laga till dig också, gumman. Puss puss!
Jag har ju tidigare gjort fynd i soprummet, men det här tog priset! En hel soffa. Snygg dessutom, och sjukt skön. Jag var visserligen tvungen att flytta min "bokbänk" (bänken där jag travar mina 60 kilo böcker, jag har inte investerat i en bokhylla än) till andra sidan rummet, vilket var ett enormt logistiskt projekt, men det var det verkligen värt. Det är därför jag inte bloggat så mycket idag - jag är fullt upptagen med att njuta frukterna av min erövring.
Hunden som sover på soffan heter för övrigt Bigge Beagel och har hängt med mig sedan mitt dop 1981, därav den matta lystern i hans ögon.
I kväll ska vi glufsa i oss ytterligare ett recept ur "Under valnötsträdet": churrasco italiano. Återkommer med detaljer i morgon om jag inte är allt för bakfull.
Magnus är givetvis förlåten för att han kom fram först klockan 23. Vårrullarna var mycket goda, men de åts upp innan jag hann fota dem. Men nästa gång har jag mer fisksås och mer chili i.
1) använd gärna för gamla ägg, eftersom "de måste ju ändå göras nåt av".
2) glöm för all del att ha i hälften av sockret.
3) spritsa ut dem jättetätt - alldeles för tätt alltså - på en plåt, eftersom det är jobbigt att ta fram en till
4) sätt ugnen på för låg temperatur
5) glöm helt bort marängerna i en timme eftersom du viker vårrullar
6) titta till marängerna, konstatera "här händer ju ingenting!" och vrid upp ugnsvärmen rejält
7) glöm bort marängerna igen till förmån för vårrullarna
8) upptäck att det luktar djävulskt illa i köket - vad kan det vara?
9) inse att marängerna har blivit mörkbrända små monster men fortfarande är långt ifrån färdiga inuti!
10) förbanna dig själv och kasta en hel plåt maränger i soporna.
I kväll klockan 23 kommer Magnus tillbaka från Karlsborg. Själv är jag åter i Kalmar. Och tro inte att den sena timmen kommer att hindra mig från att göda honom - det är ju faktiskt mig vi talar om. Dessutom firar vi sex månader, hurra! Men håll med om att det är oerhört fräckt av honom att komma tillbaka så sent, vi hade kunnat rulla runt i sänghalmen och druckit champagne och haft det underbart hela dagen (så som det anstår ett sexmånadersfirande, det hörs ju till och med på ordet!), men i stället ska han sitta på ett tåg hela dagen och jag ska behöva drabbas av trånsjukan... Skamligt, det är rätta ordet!
Det blir hur som helst vietnametiska vårrullar med med nuoc cham, lite öl och bara en aning vin. Receptet är från min julklapp, Anna och Fanny Bergenströms Under valnötsträdet. Jag lekte med tanken att bryta mot upphovsrättslagstiftningen och publicera receptet, men jag föredrar nog att ni köper boken. Anna Bergenström verkligen är en kokboksförfattare värd att stödja. Dessutom är det en så oerhört trevlig kokbok att den vore värd det dubbla priset bara för fotona. Fanny Bergenström är garanterat Sveriges bästa matfotograf.
Men likväl ska jag utmana hennes överjordiska talang genom att publicera mina egna, rasande fula vårrullebilder i morgon.
Bara så att ni vet vad jag är för en typ egentligen saxar jag här lite fakta från Faerie Folk:
"Gitto: [Ghee-toes] They originated in Wales and are also called Griffith and Griffin; both of which are popular Welsh surnames. Also spelled Gryphon and Geetoe. Their element is air. Gittos have the heads of horses and the bodies of goats, but they have human speech and laughter. Though they have no wings, they can fly for short distances. They do not like people. They are active all year, but most common at harvest time. They like to blight crops and claim for themselves all crops left in the feild after sundown on Samhain. they have an intensely malevont nature and would love to harm humans if given the opportunity They are found in feilds after sundown between Samhian and Bealtaine. Contact is not advised."
Fast mitt smeknamn har jag fått av en helt annan anledning, men det är en annan historia.
sillsallad med rödbetsgrädde
senapssill
löksill
vitlökssill
glasmästarsill
kräftsill
kaviarröra
janssons frestelse
rökt lax
ägghalvor med räkor
surkål
coleslaw
rödbetssallad
köttbullar
prinskorv
revbensspjäll
dopp i grytan/ julkorv
julskinka
rökt lammfiol
saltkött
ryska köttfärspiroger
rödkål
potatis
rödbetor, ättiksgurka, äppelmos, lingonsylt
3 sorters senap
julost, cheddar, stilton, brieost
smörgubbe (jepp, precis vad det låter som, en snögubbe av smör)
vörbröd
portionsbröd
julknäckebröd
julgodis (bland annat kola, knäck, massor av olika praliner, ischoklad, nötsplit och marsipangodis)
Det här var alltså bara själv julbordet. I dagarna har det dessutom ätits risgrynsgröt, ris à la malta, julkalkon med stuffing och hasselbackspotatis, mer julbord, julsnittar och diverse japanskt godis. Jag borde önskat mig en fettsugning och inte matlagningsattiraljer.
Det är svårt att få tillgång till datorn här hemma, men nu ska det i alla fall bloggas. Min brors japanska flickvän har skickat ett enormt paket fyllt med olika sorters japanskt godis. Jag har hela tiden haft ögonen på ett paket Ika no sugata furai eftersom min bror läste på paketet att det innehöll fisk. Och när jag lyckades övertala honom att öppna den fick jag mina önskningar uppfyllda. Knapriga, flottiga, akvariefiskmatsluktande, sötstarka kex som INGEN annan i familjen kunde få i sig! Rena himmelriket för någon som brukade äta upp guppisarnas mat som liten...
I övrigt har inte mycket hänt. Jag fick ett pussel, precis som varje år. I mina åtagande som dotter ingår av någon anledning att mer eller mindre ensam lägga ett 1500-bitarspussel innan jag åker därifrån. Jag misstänker att det är för att 1)pacificera mig, 2) hålla mig borta från vinet och 3) få mig att stanna ett par dagar. Bland övriga julklappar märks en köksvåg, en mortel, boken Kafkas soppa av Mark Crick (hysteriskt roliga receptpastischer på klassiska författare) samt Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström.
julfrukosten avklarad: rosenbröd, saffransbröd, mjuka pepparkakor, stollen, varm choklad med vispad grädde eller kaffe och var sin individuellt dekorerad stor pepparkaksgubbe/gumma. Större delen av min familj (speciellt den kvinnliga delen) har jultics och går runt och säger "God jul" i tid och otid, men det hör till.
Vi fick nya Monopol i morgonjulklapp, men jag tror jag hoppar över det i år. Förra julen spelade jag Monopol 2 gånger dagligen i en vecka mot sladdsyster Siri, och det får nog gå minst fem år innan traumat bearbetats tillräckligt för att jag ska närma mig det spelet igen.
Snart vankas glögg då vännerna Göran och Anna tittar in. Efter det jullunch med risgrynsgröt. Efter det julkaffe med otroligt många kakor (ni vet ju vem som bakat dem), sedan glögg igen till Kalle Anka. Därefter julbord. Därefter klenäter. Sist julgodis, nötter och frukt. Jag har tagit på mig mina tajtaste jeans så att jag inte ska förledas att föräta mig helt.
Och om det är någon bloggare jag glömt önska god jul så är det inte meningen. Mina RSS-bokmärken är kvar på Kalmardatorn, och jag har uselt minne.
Dagens citat från familjen:
"Jag är inte arg, jag är förbannad!"
Min far sätter upp glittret längt upp på granen och får det inte snyggt. Varpå han skäller ut granen efter noter.
"Bra, för jag vill inte ha sån där arabies."
Siri, 10 år, om att min far jagat ut en fladdermus från jordkällaren.
I övrigt inte mycket att rapportera. Vår familj är tämligen Norénsk, och dagen har innehållet åskilliga konflikter, hämmade aggressioner och rena raseriutbrott. Är man 9 starka viljor så går det inte att komma ifrån. Men det löser sig alltid till slut. Nu är nästan allt ordnat, julkrubban är uppställd (en milt schizofren blandning av spanska gipsfigurer och plastkor från "Min första bondgård"), skinkan är griljerad och min mor ska skura golven. Själv ska jag snart dra mig tillbaka till min säng.
I matlagningsväg har inget hänt förutom att jag och Claudia gjorde en coleslaw till morgondagen. Av någon anledning hör det hemma på julbordet hos familjen Richert. Den blev bra. Jag rev moroten och fick med en bit av fingret. Kött även i de vegetariska inslagen med andra ord.
Om två timmar bär det av till familjen i Vedborm för en femdagarssejour i hemmets härd. Magnus tumlade iväg till familjen i Karlsborg i morse. Jag ska äta julmat, öppna paket och plöja böcker. Uppdateringarna kommer kanske bli knapphändiga då vi är sju ungar som slåss om datortid, så jag passar på att önska er alla en riktigt god jul.
Någon har hittat till min blogg genom att googla på frasen "med kläderna på". Då har de ju faktiskt kommit rätt, så vad ska man säga? Naken kock blir jag nog aldrig.
Efter mitt sju sorters kak-maraton hämtade jag andan ett par dagar, men idag kunde det inte längre skjutas upp... Julknäckebrödet måste bakas. Min mor lämnade ett knapphändigt recept i bloggkommentarerna:
"Mammans julknäcke
Ta lite surdeg, cirka 7 dl ljummet vatten (eller lite mer?), 1 pkt jäst, mycket malda brödkryddor, salt, grovt och fint rågmjöl, också lite annat mjöl av vad du har hemma(specialvete, vanligt, dinkel, graham, rågsikt etc.) Blanda till fast deg. Låt jäsa och knåda ut till små bullar som du kavlar ut tunt, sist med kruskaveln på båda sidor. Lägg dem i flera högar på varandra (lätt mjölade med rågmjöl) och låt jäsa lite innan du gräddar dem på heta plåtar i ganska hög värme (får prova dig fram. Ev. får du nagga dem innan om de blåser upp. Låt dem "torka" lite innan du lägger ihop dem.
Lätt som en plätt och blir mycket gott! Fast jag brukar tycka att det är ganska jobbigt. Låt inte Magnus äta upp dem."
Ett sådant recept passar mig som ett par sjyssta ballerinaskor, eftersom det ger mig utrymme för improvisation. Jag kan omöjligen ge er mer utförligt recept än min mors skiss, eftersom jag höftade hejvilt på mjölet och i princip allt annat. Men en hel påse brödkryddor ska i. Och en matsked kummin eller två. Mjölet var både grovt och fint rågmjöl och vetemjöl special, och gräddningen skedde i 225 graders ugnsvärme, på het plåt i ca 6 minuter. In i köket och improvisera med dig - titta så fina de blev!
Och det var inte alls jobbigt, men det tog lång tid. Klockan 18:30 började utbakningen och först nu är jag färdig. Men det var värt det! Nu njuter jag resultatet med lite Allerum XO, skivad körsbärstomat och ett par droppar balsamvinäger. Ljuva fredag. Snart kommer Magnus och då ska vi dricka glögg.
(Magnus får givetvis äta upp så många han vill, men säg ingenting till min mor!)
Hur kul det än är att laga mat så orkar man inte från scratch alla dagar. Framför allt inte om man har julhandlat i fem timmar med sin syster, vilket var fallet igår.
Jag tog en tur till det närbelägna och nyöppnade Netto och även om jag inte gärna erkänner det så har den butiken sina poänger. Zucchini för 5 kronor kilot är ett för bra erbjudande för att undvikas av principskäl när man är fattig student. Två och ett halvt kilo fraktades hem. Dessutom hittade jag gigantiska (dubbelt så stora som vanligt, minst!) avocados. Dessutom perfekt mogna. Och jag hittade även green giants grillade små lökar i solrosolja för en femma, danska fiskbiffar, pitabröd och små vackra mogna kvistkörsbärstomater. Bland annat. Och jag kan inte låta bli att fascineras inför alla underliga matvarumärken. Det är spännande, även om utbudet är mer än nådigt skralt.
Middagen blev således stekta fiskbiffar i pitabröd med guacamole (jag använde mig av det här receptet), gurka, halverade körsbärstomater, rödlök, blandad sallad (röda mangoldskott, ruccola och machesallad), grillad lök och en sallad på favabönor med vitlöksvinägrett vid sidan om (Magnus stoppade det i pitabrödet ändå som ni kan se på bilden).
Det låter kanske som en lätt schizofren måltid, men det var faktiskt jättegott. Allt utom favabönorna, de hade en äckligt burkig smak... Inte alls som de stora torkade jag brukade köpa på Mariehemsstjärnan, den butik som gjorde att jag inte tog livet av mig under det grymma vinterhalvåren i Umeå. De bönorna var underbara att göra falafel på, att blanda i fisksoppor och att göra grekisk fava på. De här små fulingarna dög bara till att kastas.
Om man vill att ens pojkväns föräldrar ska tycka om en (vilket man rimligtvis vill) gör man lämpligen en burk glasmästarsill till dem i julklapp. Det är dels ruskigt lätt att göra, dels den snyggaste sillinläggningen av alla. Och underbart god! Låt dig inte luras av kokboksrecepten, de är menlösa och trista och innehåller på tok för lite grönsaker. Det ska vara mycket grönsaker! Det är snyggt och går faktiskt att äta också (även under den stora kötthelgen).
Det hjälper om man får tag på så vackra sillar som jag, men det ska ni dessvärre inte räkna med. Så stor och fet sill är rätt sällsynt i butikerna, och man får vara glad om man ens hittar en silltunna. Men urvattnade filéer duger hur som helst inte - på glasmästarsillen ska ryggbenet vara kvar.
Glasmästarsill
2 ganska stora burkar
1 kilo salt sill
4 dl vatten
2 dl ättikssprit (12%)
3 1/2 dl socker
3 msk vitpepparkorn
2 msk kryddpepparkorn
10 lagerblad
2 morötter
1 liten purjolök
2 röda lökar
2 cm pepparrot
Tag ur sillen och skölj den väl. Blötlägg i mycket vatten i 1 dygn. Byt gärna vatten efter halva tiden.
Koka en lag på socker och vatten. Tillsätt ättikan när lagen svalnat lite, så slipper du sönderfrätta lungor och ättiksångor i hela köket. Låt lagen svalna helt.
Stöt pepparkornen och skär pepparroten i små, små kuber. Skala och skär morötterna i tunna slantar, skiva rödlöken tunt och skär purjolöken i sneda skivor, ca 1/2-1 cm tjocka.
Skär sillen (med ryggbenet kvar) i 1 1/2 cm tjocka bitar. Varva sill, grönsaker, lagerblad, krossad peppar och pepparrot. Packa tätt, tätt i två burkar. Slå över lagen - räcker den inte får du koka lite till.
Ställ in burkarna i kylen och håll fingrarna borta från burken i tre dagar, sedan är den färdig att ätas. Den färdiga sillen håller i alla fall en vecka i kylen, men troligen ganska mycket längre om du inte petar ned fingrarna i den och i övrigt iakttar god livsmedelshygien (men det gör du ju givetvis!).
Underbart att 80% av de röstande tycker att jag gör mitt (desvärre obetalda) jobb som matbloggare bra! Och roligt 11% av det som inte var nöjda med den rådande ordningen tyckte att jag skulle bli nördigare - det tar jag som ett gott betyg! Jag forstätter således med min matnördighet.
I kväll kommer jag inte att blogga mer. Magnus har kommit tillbaks från Älmhult och jag är upptagen med TP och kärlek. I morgon kommer receptet på glasmästarsill (den verkar bli mycket bra!).
Isobel skriver indignerat och utmärkt om hanteringen av apatiska flyktingbarn. Läs det, och förundras över att det inte är fler som reagerar.
Min mor har ringt mig och uttryckt halvt sammanhängande tankar om att jag borde bli kommersiellare. Satsa mer på en svensk adaption av fesendjan till exempel, i stället för att blogga om ett recept som kräver så mycket valnötter att det avskräcker medelsvensson.
Och min syster har tidigare avfärdat min blogg som pretentiös. Hon tycker att jag inriktar mig för mycket på konstiga ingredienser och för mycket på vitlök (vilket hon hatar). Samtidigt läser hon min blogg jämt.
Själv ser jag inte min blogg som ett redskap för att nå ut till så många som möjligt (visst älskar jag att folk läser och kommenterar, men huvudsaken är ändå att jag får förmedla min matkärlek och min humor till folk som är intresserade). Och samtidigt finns det så många utmärkta bloggar av typen "Dagens recept" och liknande att jag misstänker att jag skulle ha svårt att stå mig i den eminenta konkurrensen.
Jag måste också påpeka att jag egentligen inte ser någon skiljelinje mellan nördighet och folklighet. Idag är så många människor nyfikna på ny mat att det är löjligt att dela in oss i grupper. De gånger man är nyfiken på mer utmanande mat än den vanliga måste man ju också ha någonstans att vända sig!
Efter det här inlägget blir en omröstning lätt vinklad, men jag vill ändå fråga dig läsare vad du tycker om min blogg. Är den för nördig? Eller för lite nördig? Lämna gärna kommentarer, och känn dig fri att vara anonym så att du slipper vara rädd för att jag hyser ett oresonligt agg mot dig (det gör jag inte). Jag är uppriktigt intresserad av hur min blogg uppfattas av er läsare. Ge mig konstruktiv kritik, så att jag kan bli en bättre bloggare.
Min far hade vänligheten att köpa på sig två kilo otroligt fet och fin saltsill åt mig. Titta bara så vacker den är,och betänk att de tre sillarna väger 1,1 kilo tillsammans. DET är sill det!
Hälften frös jag in för senare behandling, men den andra hälften ska bli glasmästarsill som jag ska ska skicka med Magnus. Någonting måste jag ju ge hans föräldrar i julklapp! Det bästa med glasmästarsillen (förutom att den är vansinnigt god förstås) är att den kräver att ryggbenet är kvar, vilket betyder att jag slipper filéa sill med en usel ikea-kniv. Underbart.
De är rensade och ansade och ligger nu i en gryta i kylen för ett dygns blötläggning. Receptet kommer i morgon kväll.
(Och blogger låter mig inte lägga upp foton - vare sig fråm flickr eller direkt på blogger. Jag tänker inte låta sådana petitesser hindra mig, ni får helt enkelt fantisera ihop en bild av feta, vackra islandssillar. I morgon kommer bilderna, om inte blogger fortsätter sin bildstrejk!)
Uppdatering! Nu fungerar bilduppladdningen igen. Visst är de vackra, sillarna?
Jag har varit och hälsat på min mor och mina bröder i kväll. Min mor lovade igår (om än motvilligt) att jag skulle få bjuda på lite av den fesenjan jag har stashat i frysen. Till saken hör att jag känner mig så otroligt ensam utan Magnus (han är fortfarande i Älmhult) att jag kommer på vilka ursäkter som helst för att få träffa människor.
Hur som helst tog jag en bunke fesenjan, lite basmatiris och mitt glada humör och traskade över till Södercentrum. Riset blötlades och grytan tinades i mikron. Så småningom tumlade min mor hem med en tetra vin, lite marsipanfrukter (mest för att de alltid har funnits bland julgodiset hos oss - nästan alla i familjen hatar marsipan!) och min ohängda systerClaudia i släptåg. Claudia skulle göra hårförlängning hos en kompis i kväll och vägrade smaka på fesenjan. Det skulle ge henne en jobbig eftersmak i munnen hävdade hon.
Jag hade ju i söndags varit över med kalops till bröderna, och min mor föreslog hädiskt nog att vi skulle blanda ned resterna av den i min fesenjan, men jag vägrade givetvis. Min mor må vara bra på att laga mat, men känsla för konsekvens har hon då inte. Hugaligen. Kalopsen värmdes så småningom för sig och utgjorde ett komplement för de som inte vågade prova persisk mat.
Men faktum var att mjna tre bröder faktiskt gillade maten. Samt min mor. Alla bröderna anmärkte på en "konstig" smak, vilket jag förklarade var granatäppelkoncentrat. Det verkade stilla deras farhågor, för de åt ordentligt.
Utanför min mors hus finns en grässlänt, och på den grässlänten säljs större delen av Kalmars julgranar. När jag efter ett par vin påpekade för min mor att det vore busenkelt att stjäla en julgran delade hon med sig av följande historia:
"Ja, men nån i familjen har ju faktiskt gjort det... Fatta vad arg jag blev den kvällen då Claudia kom hem stupfull klockan tre på natten med en jävla gran i släptåg! Den natten sov dessutom Max (min minsta bror alltså) över i hallen, så hon slängde ju en hel gran över honom när hon kom in. Hon var jättestolt och nöjd, men jag var ju tvungen att släpa ut granen igen, tre trappor ned, i bara nattlinnet. Det roliga är att Claudia fortfarande inte förstår varför jag blev så arg..."
Och med den berättelsen i minnet gick jag småfnissandes hem förbi alla Södercentrums granar.
Den här är gammal, men fortfarande hysteriskt rolig. Jag hoppas verkligen att den är fejk.
Jag blev så förtjust i granatäppelkoncentratet att jag var tvungen att göra slut på det häromdagen i en trevligt kryddig bastardisering av fesenjan. Helt vegansk dessutom och med bara lite valnötter eftersom en rätt med sju hekto valnötter inte är något man bör sätta i sig allt för ofta. Det mår varken plånbok eller mage bra av.
Aubergine är en helt underbar grönsak. Den har en mild men ändå distinkt frisk smak, faller samman på ett härligt geggigt sätt om man kokar den tillräckligt länge och suger upp andra smaker på ett härligt vis. En perfekt grytfrukt med andra ord, så det var ingen slump att den fick utgöra basen i grytan. Och lyssna inte på dem som säger att aubergine är beskt, det är den inte. I alla fall inte om den tillagas ordentligt. Det där med att ha salt på auberginen "för att dra ur det beska" är en missuppfattning. Det enda som händer är att en del vätska dras ut, vilket gör auberginen mindre sladdrig om den ska stekas. I en gryta som denna är det med andra ord helt onödigt.
Auberginegryta med granatäpple och valnötter
3 personer
2oo g valnötter
2 gula lökar
2 msk olivolja
1 tsk spiskummin
2 tsk mald koriander
1 aubergine
1 grön paprika
1/2 spansk peppar (eller annan chili)
4 dl vatten
3/4 dl granatäppelkoncentrat
1/2 dl socker
salt och peppar
hackad persilja till garnering
Grovhacka och rosta valnötterna i en torr stekpanna. Lägg åt sidan så länge.
Strimla löken och fräs den i en gryta med olivolja, spiskummin och koriander tills den mjuknar. Skär auberginen i skivor som du sedan skär i kvartar. Låt fräsa med löken. Hacka chilin, skär paprikan i bitar och tillsätt till grytan. Låt auberginen få lite färg och slå sedan över vattnet.
Tillsätt granatäppelkoncentrat, socker och de rostade valnötshacket. Salta och peppra. Låt koka ihop minst en kvart, gärna lite längre. Späd eventuellt med mer vatten om det behövs.
Garnera grytan med persilja och servera med basmatiris.
Magnus gav mig ett par grytlappar i före-julpresent igår. Jag blev överlycklig. Föga anade han vilken hjälp de skulle vara. I vanliga fall använder jag mig av en släng (köksslang för en gammal skitig handduk som vikarierar för allt från svettnäsduk, via grytlappssubstitut, till vapen mot fientliga servitriser), men idag fick jag verkligen användning av mina fina grytlappar.
Magnus är nämligen i Älmhult i kväll (om ni bara visste hur jag hatar den staden som stjäl min älskling allt som oftast), och det betyder att jag har gott om tid att göra vad jag vill. I den bästa av världar i alla fall. De som hängt med min blogg ett tag vet att jag lovat min mor att baka en del av julkakorna. Sagt och gjort.
I och med Fuglesang-febern (oh yeah, det ordet kommer att ge så många googlegenererade besök de närmsta dagarna!) bestämde jag mig för att testa var människans gräns går... Är det verkligen möjligt att baka sju sorters kakor i rad? Är den mänskliga kroppen byggd för att röra kakdeg efter kakdeg? Efter en sväng ned på ICA Maxi för att proviantera de få saker som min mor inte redan försett mig med (och ett besök på Systembolaget givetvis, i ett hett kök behöver man svalka sig!) började jag mitt experiment: sju sorters kak-maraton!
14:30 började jag med degen till de finska pinnarna. Den åkte in i kylen. Under tiden lagade jag Märtas skurna chokladkakor.
14:45 In med chokladkakorna i ugnen.Jag låter den där förbannade pinndegen vila och satsar i stället på drömmar. Det går bra, förutom att jag råkar ha i lite för mycket mjöl. Jag knådar in lite extra olja, vilket avvärjer katastrofen. Jag öppnar en öl (pripps blå light - jag måste banta i mig mina kläder igen).
15:00 Dags att baka drömmarna. Det går alldeles utmärkt. Köket stinker hjorthornssalt och jag inser att cigaretterna är slut. Jag går och köper nya eftersom drömmarna ska vara 20 minuter i ugnen (jag har 2 1/2 plåt). När jag kommer tillbaka gör jag bondkakedegen och slänger in den i kylen.
Så här ser det ut efter chokladrutorna är skurna och svalnade. I påsen ligger sirap, ägg, potatismjöl och hasselnötter. På golvet skymtar ogräddade drömmar samt min matta som jag använde som avsvalningsplats.
15:30 Jag tar en rök- och mejlpaus och låter alla kakor gräddas färdigt. Jag smsar Magnus och får reda på att han krockat, dock utan personskador. Jag ringer min mor och diskuterar kakor i allmänhet.
16:00 Jag gör degen till schackrutorna. Min mor kräver 3x3 rutor samt en kant. Jag funderar länge på den optimala ration mellan brun och vit deg och stoppar sedan in degen i kylen. Jag öppnar ännu en öl.
16:15 Jag gör en paus för mejlande, dricker min öl och mår bra.
16:3o Jag skär och gräddar bondkakedegen. Den blir ganska fin faktiskt.
17:00 Jävla finska pinnar! Jag tar itu med dem nu. Först ett glas vin bara. Och kolla mejlen. Sen fixar jag dem. Har ni förresten märkt att finska pinnar-deg (liksom playdough) har en förmåga att under knådning bilda luftfickor inuti degen. När man råkar trycka lite extra på den utsatta biten spricker den och sjunker ihop. Det är sådant stoff mina febermardrömmar skapas ur (och känslan av att bläddra med tummen genom hela psalmboken). På riktigt.
17:15 Finska pinnarna fixade och in i ugnen. Nu gör jag syltkaksdegen. Den ska också ligga och vila ett tag.
17:20 In med de sista finska pinnarna i ugnen.
17:30 Dags för schackrutorna. Jag skär upp i 9 bitar (plus en vit bit extra för kanten) och inser först för sent att a) jag har för lite deg till kanten runt och b) de fyra hörnen på kakan är av vit deg, vilket gör att den vita kanten inte framträder så vackert som den borde. Min mor förlåter mig dock efter ett telefonsamtal. Jag använder lite syltkaksdeg för att täcka de skarvar där degen inte räckte.
17:50 Gräddning av schackrutorna och tillverkning av uppåkradegen.
18:00 Utbakning av syltkakorna. Observera att det här inte är vanliga små syltkakor utan kavlade cirklar med en mindre degcirkel med hål i. Den lilla cirkeln penslas med ägg, mandelhack och pärlsocker strös på och sylt läggs i hålet. Jag har INGA kakformar. Men som tur är glas av olika storlek. Jag tar ett glas vin. Jag bakar ut kakhelvetena och dricker lite vin till. För att ta ut cirkeln i mitten använder jag mitt drinkmått.
18:30 Kakjävlarna är färdiga. Jag har ett långt samtal med min mor om allt möjligt (jag dricker ett glas vin till under tiden). Hon avslutar med kommentaren: glöm inte uppåkrakakorna bara, det är din systers favorit. Min syster Claudia alltså, hon som är 22 år gammal och då och då gör sin röst hörd på den här bloggen. De kakorna vill man inte misslyckas med. Jag avstår ett glas vin.
18:40 Paus för mejlande.
18:50 Jävla uppåkrakakor, nu kör vi! Och det går perfekt - degen är lätt att kavla ut och kakorna lägger sig precis som de ska. Mandelhacket har blandat sig perfekt med pärlsockret och världen känns som en bra plats att leva på.
19:20 Alla kakor är färdigbakade och det råder någon slags julefrid. Jag tar ett glas vin till. Ett stort glas vin alltså. Jag mår bra.
19:30 Jag är ganska berusad. Skit i kakorna. Raj raj raj! :)
Och resultatet? Jag skulle kunnat fotografera de 10 kakburkar som står i min hall, men jag nöjer mig med en allmän bild på min bedrift:
Och ja, jag är helt utmattad. Jag kommer nog inte äta en enda kaka till jul. Jag vill inte se skiten mer! Nu ska jag dricka mig full... I alla fall så pass berusad att iag kommer sova länge i morgon.
Nu är Karin Ahlborg ute på farligt hal is i sin senaste krönika. Hon tar där parti för läkaren Annika Dahlkvist som bland annat hävdar att man inte blir fet av fett, och att vi tvärtom blir feta eftersom vi äter för lite fett. Det är minst sagt fascinerande att se Ahlborg så villigt ta till sig fakta som stämmer med hennes egen ståndpunkt (som för övrigt mer tycks bottna i ren trots än vetenskapliga belägg), samtidigt som hon i ett svep avfärdar hela den moderna fetma-forskningen.
Nu kan man ju tycka vad man vill om fettskräcken i samhället som gör att i övrigt rationella människor jagar minimjölk och lättmargarin tills de stupar, men ett vetenskapligt faktum är att kaloriintag och kaloriförbränning avgör vår vikt. Äter man mer än man gör av med lagras extrakalorierna i form av fettvävnad. Allt annat vore ren magi och lika fantastiskt som det smått legendariska fettplåstret.
Rent teoretiskt kan man äta vad som helst utan att gå upp i vikt - gelehallon, kokosfett eller morötter spelar ingen roll - men fett är vanskligt eftersom det är det kaloririkaste vi har: 1 gram innehåller 9 kalorier. Protein och kolhydrater har runt 4 kalorier per gram. Det krävs ingen avancerad matematik för att förstå att det är lättare att äta sig fet på en fettrik kost än på en fettfattig dito.
Visserligen kan man kritisera kostråd som får oss att sky fett. Fett är nyttigt, i små mängder och av rätt sort. I en varierad och nyttig kost behöver fett ingå, och man kan faktiskt gå ned i vikt utan att skära ned på sitt fettintag (tänk Atkins). Men då måste man å andra sidan skära ned på annat för att kompensera kalorierna, vilket gör att man riskerar gå miste om viktiga vitaminer och mineraler. Det är fullt möjligt, och det är inget som forskningen hymlar med. Men att som Annika Dahlkvist hävda att det är en myt att fett gör oss feta är helt enkelt inte sant.
Förutom att vara dyra är finns dessutom tecken på att lågkolhydratdieter kan vara farliga på sikt. Som en parantes är det för övrigt ett ohyggligt resursslöseri att äta protein i stället för kolhydater - för varje kilo kött (protein) krävs åtskilliga kilo spannmål (kolhydrater).
Det som skrämmer mig med det här är främst att Karin Ahlborg - skribent på Sveriges största kvällstidning - inte har uppvisat mer kritiskt tänkande än en undulat i det här fallet. Kanske är det önsketänkande som får henne att omfamna Dahlqvist, men som journalist borde hon veta bättre. Låter något för bra för att vara sant är det troligtvis just det det.
Vill du gå ned i vikt gör du klokt i att inte låta dig förföras av mirakelkurer och dåligt underbyggda rön. Ät helt enkelt lite färre kalorier och rör dig mer. Det är kanske inte lika roligt som att äta bacon till frukost, men det ger garanterat resultat. Och ha tålamod, viktminskning sker inte över en natt (såvida du inte köpt fettplåstret då förstås).
Jag lånar min vän Pelles ord dagislogik för att beskriva hur jag härledde receptet till gårdagens gryta: kalops är gott. Bacon är gott. Alltså är kalops med bacon ännu godare. Jag hade, som jag tidigare berättat, fått i uppgift att tillverka en gryta till mina stackars svältande lillebröder som tillbringar helgen utan min mors omsorger. Sagt och gjort, för jag är en lydig dotter. Fast inte så lydig att jag låter bli att "krångla till det" (min mors ordval apropå bacon).
Typ kalops fast inte riktigt
2 personer och 2 hungriga bröder
ca 1 kilo högrev i grytbitar
4 msk smör
6 gula lökar
3 vitlöksklyftor
10 kryddpepparkorn, krossade
2 lagerblad
8-9 dl vatten
1 1/2 tärningar mörk oxbuljong
2 msk tomatpuré
3 msk vetemjöl + 2 msk smör
4 morötter
1 purjolök
1 paket bacon
Bryn grytbitarna i omgångar i stekpanna (ge dem ordentligt med färg, du vill åt maillardreaktionens underbara smaker!) och lägg över dem i en gryta allt eftersom, tillsammans med klyftad gul lök och hackad vitlök.
Tillsätt vatten, krossad kryddpeppar, lagerblad, buljongtärningar och tomatpuré och låt koka upp. Skumma ytan om det behövs. Låt koka under lock en timme.
Fräs mjölet i smöret i en stekpanna. Rör om tills det börjar bli svagt ljusbrunt och rör sedan ned blandningen i grytan. Hädanefter får du sänka värmen och röra om då och då eftersom den har en tendens att bränna fast i botten.
Skala moroten och skär den i mindre bitar. Skölj purjolöken och skär den i 2 cm stora bitar. Släng ned i grytan och låt koka en timme till.
Skär bacon i tunna strimlor och fräs knapriga. Rör ned i grytan alldeles innan servering.
Servera med ris eller potatis och gärna lite asiegurka.
"Kvinnor väljer helst vin med snygga etiketter, män frågar om råd" banunerar CBS News ut i ett lite underligt inslag. För är det verkligen någon som blir förvånad av att kvinnor i allmänhet lockas av mjukare linjer, gulliga djur och blommönster? Och nog finns det många män som slår vakt om sin bräckliga manlighet till den grad att de skulle skämmas om de blev ertappade med ett tjejvin i påsen? Jag säger inte att det är bra, men så är det. Könsrollerna lever och frodas, även i vinbranschen.
Själv går jag ytterst sällan efter etikettens design, utan mer på recensioner, ursprungsland, krav-märkning och i slutet på månaden: APK. Men är man inte kunnig inom vin och kanske inte vill störa personalen med frågor (vilket jag tror i högre grad gäller kvinnor) så måste man ju faktiskt gå på någonting konkret i sitt vinväljande. Det är där den snygga flaskan kommer in i bilden. Dessutom ska man inte underskatta accessoar-faktorn på en snygg och tjejig vinflaska.
Men jag kan inte låta bli att undra om trenden är lika stark i Sverige som i USA? Av någon anledning inbillar jag mig att svenska kvinnor är mer medvetna och kunniga som vinkonsumenter, men det kanske bara är mina fördomar mot landet i väster som talar? Jag undrar också om det finns ett förhållande mellan jämställdhet och vinval, och hur det ser ut i sådana fall.
Slutligen fläskar man på CBS på med ett test där man konstaterar att många av de tjejigt designade vinen smakar illa. Nähä? Att flaskans design inte säger någonting om innehållet borde vara uppenbart för alla som nått den lagstadgade åldern för att få köpa alkohol... Men hur som helst finns det ju många odesignade viner som också smakar apa, så man kan ju som kvinna trösta sig med att tjejvinerna i alla fall bjuder på estetisk upplevelse och en snygg vas när skiten är uppdrucken.
Igår blev det debreciner från Rosas tillsammans med ett ganska medelsvensson-purjolök- och paprikafräs. Vitlök, paprika purjo och matlagningsgrädde kryddat med dijonsenap och rosmarin. Gott i all enkelhet. Det blir inget recept den här gången eftersom jag utgår ifrån att eventuella hågade spekulanter kan återskapa det själva.
Idag såg vi Hästmannen på Saga (mycket bra och bloggvärt i morgon) och snart ska vi äta min nästan-kalops. Urrinnelsen till den grytan finns i ett samtal med min mor igår:
Mamma: Pojkarna är kvar på Södercentrum och de behöver mat. Kan inte du koka ihop en gryta på högreven du köpte?
Jag: Visst! Jag har lite bacon och så, som jag kan slänga i, så blir det lite roligare.
Mamma: Ingen bacon, det är onödigt.
Och visst, bacon behövs inte i varje gryta. Men nu måste jag ju slänga ned lite baconhack bara för att jävlas. Tonårsrevolt vid 25-årsåldern är bra mycket roligare än när man är 15 och olycklig. Och ur detta skapades nästan-kalopsen. Recept kommer i morgon.
Här får ni en inblick i min äntligen välfyllda kyl.
Översta hyllan från vänster: öl (såklart), massor av margarin (bidrag från mor till julkakorna), en skål kokt basmatiris som nog åker i soporna, Magnus frukostdryck bragojuice med apelsin, citron och morotsmak och slutligen ett minne från Pragresan: en flaska samp, eller ölchampagne som det kallades. Den ligger och väntar på nyårsafton...
Andra hyllan: En flaska Tcherga (fruktsyreäcklig med en bismak av gammal matta, upptäckte jag tyvärr), en burk torskrom (taramasalata kanske?) och bakom den två kilo högrev, en västgöta kloster-ost, bakom den en Allerum XO och på den vilar ett halvt granatäpple. Slutligen mortadella i plastpåsen och under den en ask dadlar.
Tredje hyllan: Bakom meze-yoghurten skymtar ett gäng ägg, sedan bregott (jag äter inte smör, men Magnus behöver gödning). I burken bakom lite mandelbräck som gjort sitt (åts krossad på vaniljglass), och sedan en väldig massa burkar. Dijonsenap, Önos grillade feferoni och vitlök (5 kr styck på netto och oljan är riktigt god i sallader) och en burk hemgjord svartvinbärssylt. Bakom dem mer sylt, mer dijonsenap och en burk mumsiga asiegurkor.
Fjärde hyllan: Morötter, gurka, aubergine, selleri, paprika och ett stackars äpple.
Längst ned: Potatis, scharlottenlök och gul lök. Samt ett vitkålshuvud.
I dörren (ej på bild): vitlök i drivor, tomatpuré, kinesisk och japansk soya, mjölk, sweet chili-sås, granatäppelkoncentrat, fisksås, rosenvatten, jäst och buljong av olika slag.
En välfylld kyl är det absolut bästa jag vet. Det får mig att känna mig trygg.
Magnus har drabbats av beef jerky-sjukan efter att ha provat en liten påse igår. Idag köpte han inte bara en liten påse med terayaki-smak, utan slog på stort med en 100 gramspåse. Han mumlade något osammanhängande om kuponger, men när jag såg att han dessutom köpt möllers starka ölkorv förstod jag vad det handlade om: stackarn har fått leva på alldeles för mycket vegetarisk kost den senaste tiden. Tur då att jag köpte Rosas Handels härligt kummindoftande och småstarka debreciner för att göra ett trevlig liten korvgryta i kväll.
Magnus vann på frågan vad flugsnappare äter. Jag förlorade på en fråga om Michael Robotham. Ni måste hålla med om att det inte är helt rättvist.
Vinlusen skrev såhär om Dufvenkrooks whisky-spetsade specialare: "det här är glögg för människor som i den mån de överhuvud taget läser fiktion, helst läser Robert Ludlum och Tom Clancy". En sådan underbar diss gjorde mig givetvis sjukt sugen på att ge den ett försök. För glögg är gott. Whisky är gott. Alltså borde en sådan glögg förena det bästa av två världar... Svinstark glögg är dessutom ett underbart alibi för en lite smålullig kväll.
Sagt och gjort tog jag Magnus med mig till Systembolaget. Han var inte svårövertalad, nämn ordet bara ordet whisky så... Passade även på att plocka på mig lite högrev (förbluffande låga 39 kronor kilot, och givetvis svenskt) samt purjolök till kvällens fiskgryta. Magnus hittade en ny upplaga av TP Genus, och eftersom vi verkligen harvat igenom varenda fråga i den gamla versionen var han bara tvungen att slå till. Så om ni ikväll hör någon som vrålar i vantro och ilska så är det jag som förlorat igen.
Men glöggen då? Ja, den var jättegod. Det som Vinlusen tyckte var vek kryddning tyckte både jag och Magnus var en befriande ren eftersmak. Och spritigheten upplevde vi som behaglig. Det surrar trevligt i mitt huvud efter en inmundigad deciliter. Kort och gott, en mycket trevlig knockout till glögg. Med 20% alkoholhalt är den dessutom perfekt för alla som inte orkar med julafton med släkten utan att bedöva neuronerna ordentligt.
Vad jag läser? Inte Clancy i alla fall. Ni kan kolla in mina favoritböcker i min blogger-profil.
Det pågår ju redan en stor och intressant ekologi-diskussion borta hos Vinlusen. Lisa har redan skrivit kritiskt och bra om en intressant artikel i dagens DN. Så vad har jag egentligen att tillföra? Inte mycket. Många har kommit med tänkvärda och ingelligenta resonemang de senaste dagarna i den här frågan. Även om jag inte håller med i allt som sagts så tycker jag att det är underbart att ekologiskt, rättvisemärkt och närproducerat diskuteras så mycket. Vi behöver alla ta oss en tankeställare. Hur mycket konsumerar vi? Vad och varför konsumerar vi som vi gör. Och framför allt: hur konsumerar man bäst? Allt ekologiskt är givetvis inte per se bra, och rättvisemärkt är ingen ideal lösning. Och ska man minimera sitt miljömässiga avtryck i världen maximerar man i stället hålet i plånboken. Så fram för ännu mer diskussion i ämnet. Kasta er in i kommentarerna till inläggen ovan och spåna idéer, dela med er av tips och tänk kritiskt. Det är nyttigt.
Damon frågade för ett tag sedan om jag lagat hans favoriträtt fesenjan. Det hade jag inte, men sporrad av hans beskrivning var jag givetvis tvungen att att göra ett försök. För hur ska man kunna motstå en rätt som inbegriper kombinationen valnöt och granatäpple? Fast lite läskigt är det ju att laga någon annans favoriträtt - tänk om jag fått allt om bakfoten? Jag har alltså trålat recept över hela google, gått till biblioteket och botaniserat kokböcker och till och med frågat ut Mikrolivs iranske ägare över en påse valnötter. Men i slutänden gjorde jag som vanligt: litade på mina smaklökar under tillagningsprocessen. Resultatet kan du ta del av nedan.
Damon har dessutom lovat att blogga fesenjan någon gång i framtiden, så håll utkik. Hans recept lär vara bra mycket bättre än mitt. För laga fesenjan SKA du (nötallergiker är ursäktade, men inga andra), det visade sig nämligen vara gudomligt gott! Tack Damon för tipset!
Som du ser är inte rätten främst populär för sitt vackra utseende, men i det här fallet står faktiskt smaken i omvänd proportion till skönheten. Att det ser ut som om någon har använt din kastrull som avträde är bara att acceptera.
Fesenjan
En jättesats
900 g kycklingfilé
700 g valnötter
3 gula lökar
3 vitlöksklyftor
3 msk smör
1 kanelstång
1 tsk riven muskot
7 dl vatten
1 kycklingbuljongtärning
0,5 g saffran
2-3 dl granatäppelkoncentrat (fontana)
3-4 msk socker
salt och peppar
Skär kycklingfilén i mindre bitar. Bryn hastigt i lite smör och lägg åt sidan så länge. Mal valnötterna fint i matberedare.
Hacka lök och vitlök. Ta fram din största kastrull, helst tjockbottnad eftersom såsen har en tendens att bränna fast annars. Fräs lökhacket på medelvärme i smöret och tillsätt efter ett par minuter de malda valnötterna, kanelstången och muskoten. Fräs ytterligare några minuter under omrörning. Pass på, valnötter är inte goda när de är brända!
Häll på vatten, tillsätt buljongtärning och saffran. Nu kommer den roliga delen! Tillsätt granatäppelkoncentrat och socker. Här får du smaka dig fram. Jag tyckte att 3 dl granatäppelkoncentrat och 3 matskedar socker var lagom, men jag har å andra sidan ingen aning om hur fesenjan "ska" smaka. Men det man inte låta sig hindras av. Huvudsaken är ju att det smakar gott.
Låt såsen koka på ganska svag värme utan lock i 30 minuter. Rör om då och då så att det inte bränner fast, och tillsätt mer vatten om/när det behövs. Det ska bli en tjock, mörk sås.
Tillsätt sedan kycklingen och låt koka ytterligare 20 minuter, nu under lock. Servera med basmatiris. Mums fillibabba - vad det nu kan tänkas heta på farsi.
Därför nöjer jag mig med att konstatera att jag har ätit en underbar fesenjan (tack Damon!), släpat hem 9 kilo basmatiris från Coop, druckit en aning glögg, lite vin och kun lite öl. Nu lyssnar jag på Cyndi Lauper och lever livet.
Recept och foton kommer i morgon.
Dagens raid mot Coops etniska hylla resulterade i granatäppelkoncentrat, favabönor (aka bondbönor, min absoluta favorit bland baljväxter!) och rostade vita kikärter. Just kikärterna kräver en förklaring: det är helt enkelt rostade kikärter överdragna med en vetemjöl- och saltblandning. Kanske är det en potentiell perversion hos mig, men jag gillar verkligen mjölsmak! Det där lite torra, kolhydratiga mjöligheten är en strike i min värld. Och om man nu händelsevis inte gillar denna profanering av kikärter kan ju alltid prova den vanliga rostade varianten.
Jag borde varit med i Cyberkocken, men när jag stod där i grönsaksdisken och tittade på grönkålen kände jag att "nä, det här är mer en rödbetsdag". Grönkål blir det förhoppningsvis någon annan dag eftersom jag är sjukt förtjust i den portogisiska soppan caldo verde. Mmm... Kanske idag är en grönkålsdag?
Igår blev middagen således stekt, panerad hoki med rödbetspytt och dijonyoghurt. Ingen nobelmiddag kanske, men mycket, mycket gott. Rödbetspytten blev helt underbar och kommer garanterat att lagas igen. Vackert djupröd i färgen och full av höstlig rotsakssmak. Den söta rödbetan gifte sig dessutom perfekt med den syrliga yoghurtsåsen, och senapen gav ett välbehövligt sting till alla milda fina rotfruktsmaker.
Rödbetspytten gör sig även bra som vegetarisk ensamrätt för den som så önskar, eller som ett komplement till lite god stekt korv. Gärna från Rosas Handel.
Rödbetspytt
4 personer
Ta förslagsvis följande:
1 stor gul lök
4 rödbetor
2 potatisar
1 liten bit rotselleri
2 stjälkar blekselleri
2 syrliga äpplen
salt och peppar
smör till stekning
Hacka löken. Skala och skär rödbetor, potatis och rotselleri i små tärningar (skär du för grovt blir stektiden evighetslång). Skär även bleksellerin i tärningar av samma storlek. Stek allt på medelhög värme i stekpanna ca 10-15 minuter eller tills rödbetorna är nätt och jämnt mjuka (men absolut inte mosiga). Skala och tärna äpplena lika smått som det andra och låt dem fräsa med mot slutet. Smaka av med salt och peppar.
Om du inte har en hel stekhäll behöver du troligen steka pytten i två omgångar. Varmhåll då den färdiga pytten i ugn.
Till yoghurtsåsen rör du ihop 2 dl mezeyoghurt med några matskedar dijonsenap, smaka av tills du får ett lagom bett i smaken. Släng gärna i några matskedar grovhackad kapris också så är du i hamn. Löjligt enkelt och mycket gott.
Ibland hamnar man i det tunghuvade bakfylleträsket trots sina goda föresatser. Eftersom jag är ett erfaret bakfyllo känner jag mig manad att dela med mig av mina bästa tips för att underlätta dagen efter. Mycket är självklart och annat är helt utan vetenskaplig grund, men här kan ni i alla fall ta del av saker som underlättar mina tunga stunder.
1. Drick vatten under kvällen, natten och morgonen
Givetvis glömmer man ofta bort att dricka vatten under kvällen - det är ett av skälen till att dagen efter är så vidrig - men jag måste ändå poängtera vikten av att få i sig vätska. Alkohol hämmar nämligen ett hormon kallat ADH, som ser till att återupptaget av vatten i njurarna hålls på en bra nivå. Alltså försvinner alldeles för mycket värdefullt vatten ut genom urinledaren när du är full. Kom du inte ihåg att dricka under kvällen, svep ett par stora glas vatten när du kommer hem. Glömmer du det, så drick ordentligt när du vaknar.
2. Använd vätskeersättningsmedel
I och med att du förlorar mycket vatten av alkohol försvinner även många andra viktiga spårämnen och närsalter ur kroppen på köpet. Därför kan det vara bra att svepa i sig lite vätskeersättning. Helst på kvällen, men det lindrar även symptomen morgonen efter.
3. Mår du illa - kräks
Försök inte hålla tillbaka illamåendet. Mår du illa är det troligen för att din mage vill få dig att göra dig av med överflödig saltsyra. Speciellt vanligt om du druckit vin (speciellt vitt vin som har hög halt av fruktsyra och påverkar syrabalansen i magen negativt). Så spjärna inte emot, utan lyd din mage. Är du riktigt illa däran kan du behöva kräkas flera gånger. Drick då helst vatten mellan gångerna för att underlätta flödet.
4. Tryck i dig värktabletter!
Är du av den typen som vägrar värktabletter av princip så har jag inget till övers för dig. Då kan du må dåligt bäst du vill. Vi lever i det 21:a århundradet och har fantastiska medicinska upptäckter att dra fördel av - gör det! Ibuprofen och paracetamol är skonsamma mot magen, men däremot belastar de levern ganska hårt (det är därför du inte ska dricka alkohol i samband med intag av dessa), så dem bör du vara lite försiktig med. Bäst mot bakfyllehuvudvärken är utan tvekan acetylsalicylsyra (helst Treo, eftersom brustabletten ger ett snabbare upptag än vanliga piller). Acetylsalicylsyra är dock en riktig bitch mot magen, så är du illamående (se föregående punkt) kan den vara svår att behålla. Om du är riktigt djärv kan du först ta ett par Rennie eller annan saltsyrabindande produkt för att mildra Treons maguppretande effekt. Har du inga värktabletter brukar huvudvärken mildras av att lägga huvudet mot den förhoppningsvis kalla betongväggen vid sängen.
5. Duscha kallt/varmt
Min pojkvän hävdar att en riktigt kall avrivning botar honom från den värsta bakfyllan. Själv känner jag mig värre än någonsin efteråt, och dessutom frusen, blöt och ynklig. Däremot mår jag bra av en varm dusch, och själva duschandet i sig lurar hjärnan att du är piggare än vad du är. Testa dig fram.
6. Ät fet, söt och salt mat!
Jag har försökt hitta vetenskapliga förklaringar på nätet till varför en english breakfast eller en pizza är en sådan bakfyllelindring, men inte lyckats. Att saltet lindrar har väl sin förklaring i punkt 2, men jag misstänker att fettet och sockret helt enkelt ger dig lite enodorfiner som hjälper dig att må bättre. Hur som helst är det nästintill omöjligt att bota en bakfylla utan att äta någonting ruskigt onyttigt. Äta nyttigt kan du göra alla andra dagar!
7. Ha sex
Det här knepet fungerar bäst för personer i parförhållanden, eftersom den som vaknat med ett one-night-stand vid sin sida allt för ofta redan har ångest nog över att överhuvudtaget ha släpat hem någon. Men sex frigör också endorfiner, och ska inte underskattas. Även om bakfyllan inte försvinner så känns den med stor sannolikhet mindre jobbig när du väl fått dig ett nyp. Men är du för bakis gör du klokt att först gå igenom några av de andra punkterna först, för annars är du troligen inte så sugen på en stunds älskog. Är du singel kan du alltid leka lite med dig själv.
8. Skölj ögonen
Av samma skäl som resten av din kropp blir uttorkad (punkt 2) blir även dina ögon torra och ömma. De kan även börja tokrinna för att kompensera uttorkningen. Har du linser kan du med fördel skölja ur ögonen med lite linsvätska. Annars kan du använda Gahns Ögonbad. Eller vanligt vatten med en knivsudd salt i.
9. Somna om
Det här är antagligen det bästa råd jag kan ge. Du är troligen sjukt trött eftersom alkoholen troligen har gett dig sömnrubbningar. Alkohol stör REM-sömnen, vilket gör att din sömnkvalitet troligen inte varit den bästa under natten. Somna därför om, och hoppas att bakfyllan är lite mindre påträngande när du vaknar.
10. Ta dig en återställare
Det här är verkligen ingenting jag rekommenderar, eftersom det är en av de tydligaste varningstecknen för fullfjädrad alkoholism. Dessutom brukar det sista man vill ha när man vaknar bakis vara mer att dricka. Men, faktum är att det hjälper. Ett snabbt svept glas vodka eller någon annan neutral spritsort (du vill troligen inte känna smaken av till exempel whisky eller rödvin dagen efter) botar bakfyllesyndromen så snabbt att man ibland kunde önska att man var alkoholist. Men prova det inte om du inte har en uppenbar dödslängtan. Inte ens jag har sjunkit så lågt.
Här är min önskelista inför julafton:
En glassmaskin
Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström
En köksvåg
En slickepott
On food and cooking av Harold McGee
En trådsil
Pickled, potted and canned av Sue Shephard
Salt av Mark Kurlansky
Ett par sjyssta knivar
en stavmixer
En brödkavel
En kruskavel
Riddarbageriets bröd av Johan Sörberg
Alla med generös disposition är välkomna att bidra. :)
Mikrolivs stiger i graderna! Nu har de tagit in gula linser: underbara kikärtsbesläktade små tingestar som är stapelvara i Indien. För er som bor i storstaden kanske det inte verkar så fantastiskt, men i Kalmar är man tacksam för var enda liten smula matvaror som inte tillhör basutbudet.
Räkna med ett chana daal-recept här på bloggen inom de närmsta dagarna!
Nu var ju inte kastanjer det enda vi lyckades sätta i oss igår. Eftersom ICA Södercentrum av någon anledning reade ut sina ekologiska jordärtskockor kunde jag inte motstå tanken på en krämig jordärtskocksoppa.
Jordärtskockor har en så ljuvlig smak i sig själv att det är dumt att krångla till det. Less is more i det här fallet och receptet är därför enklast möjliga. Jordärtskockor finns både i den bulliga formen som du ser på fotot, men även i en betydligt mer knölig variant som är en styggelse att skala. Skippa dem om du inte har en ängels tålamod och överseende med att större delen hamnar som skal i slasken.
Gräddmängden står som vanligt i proportion till samvetskval och fettpreferenser. Jag tycker inte om en allt för framträdande gräddsmak, så jag nöjde mig med en deciliter.
Jordärtskockssoppa
2 personer plus en lunchlåda
500 gram jordärtskockor
3 scharlottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 msk smör
5-7 dl vatten
1 kycklingbuljongtärning
1-2 dl grädde
Saften från 1/2 -1 liten citron
1-2 tsk honung
salt och peppar
Skala jordärtskockorna, skär dem i bitar och lägg dem i citronsaftspetsat vatten (annars oxiderar de lätt).
Hacka scharlottenlök och vitlök och fräs dem genomskinliga i smöret i en kastrull. Tillsätt jordärtskockorna och fräs ytterligare ett par minuter.
Häll på vatten (börja med 5 deciliter och justera tjockleken på soppan det sista du gör, annars riskerar du en tunn och tråkig historia) och tillsätt buljongtärningen. Låt koka 20 minuter. Mixa sedan soppan slät i matberedare eller med mixerstav.
Tillsätt grädde efter behag, och smaka av med salt, peppar, citronsaft och honung.
Till soppan serverades en bruschetta med en skiva underbart stark Allerum XO (gratisgåva från Allt om Mat, jippie!) och körsbärstomater ihopfrästa med en droppe olivolja, balsamvinäger, honung och aningen pressad vitlök.
Soppan får ni ingen bild på, för gräddvita soppor är helt enkelt inte fotogeniska. Framför allt inte när fotografen druckit upp allt det goda vinet.
Kastanjer är något av det hösttrevligaste jag vet. Smaken är söt och nötaktig och konsistensen är kolhydratmjölig, lite likt enorma kikärter. Dessutom är kastanjer löjligt enkla att tillaga, magra och c-vitaminrika.
Ta så mycket kastanjer du orkar äta, skär ett kryss i toppen (annars kan de explodera i ugnen på grund av ångtrycket), lägg dem i en ugnsform och släng in i 200-gradig ugsnvärme i 20-25 minuter. Många kokböcker rekommenderar att kastanjerna ska ställas i grovt salt, men det är helt onödigt. Det enda saltet gör här är att få kastanjerna att stå stadigt, och så vida inte din ugn har för vana att skutta runt i lägenheten så kommer kastanjerna hålla sig på plats ändå.
Under tiden kastanjerna ligger och gonar sig i ugnen så rör du ihop smör, citronskal och eventuellt lite extra salt som du serverar till. Gärna ett gott glas vin och kanske en brödskalk eller två.
Visst ser det ut som en liten hjärna?
Nu hade jag avstått länge nog från godis, chips, bacon och andra kaloristinna produkter för att komma i mina blå cheap mondays. Jag tar på mig dem - de sitter som gjutet utan att vara så där jobbigt tighta som de varit den senaste månaden - och så står jag där lugnt och fredligt och rör i min jordärtskockssoppa, lägger ena foten på nedre ugnsluckan som jag alltid gör (det är skön avlastning för trötta fötter) och så spricker byxhelvetet! En liten reva i och för sig, men det är fräckheten som irriterar mig. Här har man avstått sina favoritbyxor eftersom man drabbats av sambosyndromet och allt man får som tack när man äntligen tagit sig tillbaka till status quo är en luftning av vänster skinka! Byxorna är lagade med björntråd, paniktråckel och langettstygn. De ser ut som de ska.
Men fräckheten!
(Nej, de gick inte sönder för att jag var för tjock, däremot för att jag nött dem konstant sedan januari 2005)
Nej, som ni märker sover jag inte ännu. Men det tar jag igen i natt.
Jag måste bara tipsa om bloggen Feminist Mormon Housewives. Den är underbar i det att den ger mig en inblick i ett liv jag hälften avundar (vilken trygghet att bli styrd med fast hand av Gud!), hälften föraktar (jag menar mormoner? Vad fan?). Jag som är väldigt oreligiös kan ibland känna ett litet stygn av avundsjuka inför de människor som så uppenbart har hittat en plats där de känner att de hör hemma och har en mening i livet. Även när de själva tvivlar söker de hjälp bland sina medtroende... Missa inte inlägget och den tillhörande debatten om tjejen som känner sig som en hora för att hon tänker på sex. Fascinerande som få andra bloggar idag.
En av mina bekanta gifte sig faktiskt med en mormon och flyttade till USA. Nu har hon tre barn och verkar bra mycket lyckligare än när jag kände henne. Kanske det har att göra med att hennes största merit här i Sverige är att ha haft sex med Daddy Boastin', Ola Salo och diverse andra halvkändisar? Jag är skeptisk mot all sorts religion, men kan det skänka någon mål och mening i livet så har jag inga invändningar.
...bara en redovisning över några spännande google-sökningar som fört folk hit:
snuskiga bilder (sorgligt nog är det närmsta jag kommit snusk är den här bilden)
varm glögg förkylning (så rätt, så rätt)
katt som jagar fötter (gör inte alla katter det?)
katt adhd (som sagt...)
folköl nyttigt (det vet väl alla..?)
folköl helar (ja visst!)
tomt skafferi recept (någon som var desperat misstänker jag)
Fast den googlesökning som genererar mest besök är utan tvekan slånbärslikör. Hade ingen aning om att suget efter den drycken var så enormt!
Jag är så dödstrött att hjärnan knappt lyder mig, men det gick bra på tentan och jag har firat genom att köpa kastanjer och Dão Primavera till kvällen. Nu ska jag diska, dammsuga och sätta en knådfri deg till morgondagen. Sedan ska jag äntligen krypa till kojs en timme eller två.
Eftersom jag ser det knådfria brödet som något av mitt skötebarn kan jag inte låta bli att nämna att mer intressant för oss frälsta nu finns att läsa på NY times hemsida. Tyvärr nämner de ingenting om surdegs-tillsats, så jag får fortsätta att experimentera.
Om det är tyst på min blogg beror det på att jag har jobbat hela dagen och har en tenta i morgon. Jag räknar med att sova tre timmar i natt och ta igen sömnen i morgon. Efter det kommer Kärlek, mat och folköl köra på med sin vanliga sinnessjuka publiceringstakt åtminstone fram till jul.
I mina rosenvattensexperiment har jag nu kommit fram till persisk glass. Eftersom jag (ännu) inte äger en glassmaskin tvingas jag komma på andra lösningar för att göra min glass. Och eftersom jag dessutom var väldigt lat igår tog jag helt enkelt den enklaste och fulaste lösningen av dem alla: färdig glass och en matberedare. Gott blev det i alla fall!
Persisk fuskglass
2 personer
I/2 liter vaniljglass
0,3 gram saffran (lite drygt ett halvt kuvert)
2 msk rosenvatten
1 dl osaltade pistaschnötter
Skär glassen i kuber och släng ned i matberedaren. Pulsa till en glassgegga. Tillsätt saffran utrört i rosenvattnet och pistaschnötterna. Kör tills allting är blandat. Servera direkt.
Jag kan stolt presentera gästbloggaren Per Egerström, islamologistudent, vrålsnygg officer och medalkoholist. Jag uppmuntrar alla intresserade att råflörta med honom i kommentarerna, för han är guld värd! Här kommer han med ett inlägg om studentvin:
I egenskap av student och rödvinsfantast, ja nära nog alkoholist, har jag av Margit blivit ombedd att gästblogga om just rödvin eller lite vad som helst. Eftersom hela min personlighet kretsar kring ”lite vad som helst” har jag valt att bara skriva om rödvin, eller försöka i alla fall.
Det var snart fyra veckor sen Margit bad mig skriva. Min slöhet kombinerat med ett aktivt fältarbete bland Lunds rödvinsdimmor har gjort att min ändalykt inte lyft sig förrän nu.
Jag tänker här inte försöka mig på något försök att härma Bengt Fritjofson (som för övrigt står för allt jag inte gillar inom vinprovningsyrket). Jag är alltså inte ens lite utbildad inom rödvinsområdet, jag dricker bara en hel del. Huruvida det är bra eller dåligt är väl upp till någon annan.
För det första, ett billigt rödvin behöver inte betyda att det smakar illa. Givetvis finns det undantag som man absolut måste akta sig för. Golden Gate California Red (nr. 6507) i en liters pappförpackning får man för 53 kronor. Jag ser nog hellre att man kastar pengarna på något annat då detta tveklöst är ett rödvin som borde skämmas. Jag kan inte ens försöka beskriva smaken, det är, plain and simple, äckligt. Så pass att det inte ens duger till en vanlig fredagsfylla.
Jag föreslår att man rör sig en liten bit över 50 kronorsklassen, man dricker ju trots allt inte rödvin för att det snurrar roligt i huvudet, utan för att det är gott!
Det första vinet jag måste rekommendera är Don Jacobo (nr. 6573) som säljs på systembolaget för 74 kronor. Ett kanonbra vin som fungerar lika bra till såväl mat som trevliga samtal. Det är varken för mustigt eller för blaskigt utan flyter på en slags gyllene medelväg. I försök att koppla det till mat tror jag det passar bra till lite lättare rätter, alltså inte älg eller rådjur. Försök hellre med kyckling eller nötkött.
Om man vill ha ett mustigt rödvin (med mustigt rödvin menar jag ett vin som smakar kraftigt, jag skulle kunna förklara vad jag menar med kraftigt i och för sig, men så här kan jag hålla på i evighet…) rekommenderar jag Penfolds Thomas Hyland, lite dyrare men det smakar som ett riktigt rödvin ska göra (enligt mig alltså).
Penfolds är för övrigt min absoluta favorit inom genren, så pass mycket att om jag vore ett land skulle Penfolds tveklöst vara mitt nationalvin! Prova gärna Penfolds Bin 2 en dag då det finns lite över av studentpengen, helt perfekt för en übermyskväll med katt/pojk- flickvän/Louis Armstrong.
Mer än så har det inte blivit än, men tack för mig!
Jag har medvetet undvikt att skriva någonting om den här plågan till låt, för den fastnar så villigt i huvudet att man riskerar sinnessjukdom. Ett tag gick jag och sjöng alla mina tankar till den entoniga melodin, och varje gång den dyker upp i mitt huvud förbannar jag min syster för att hon spelade den för mig. Men den är så rolig! Lyssna och plågas. Mona L Olsson kan du läsa mer om här. Det finns inte så mycket information om henne, men jag hoppas någonstans inom mig att hon fick sin kapten-i-marockanska-armén, hinsides om inte annat.
Som ni märker har jag ingenting att skriva. Jag bakade scones i morse eftersom jag paradoxalt nog inte orkade gå 20 meter till det Ekelunds konditori för min frukostmat. Men ingen människa behöver ett sconesrecept, så jag tänker inte blogga om det. I morgon blir det dock andra bullar. Eller småkakor. Någonting ska hittas på i alla fall.
Den här bloggen är den mest kärlekfulla jag någonsin stött på. Tänk att bröder kan älska varandra så. (läste du in snusk i den meningen är det DIG det är fel på. I alla fall om du redan har kollat in bloggen)
Det här testet borde alla göra. Föga förvånande var jag miljömässigare än de flesta, men vad som skrämde mig var att det här:
"Oh dear. You reported a life satisfaction of 3. Sorry that things aren't working out. At a national level, only one country scores as low as you - Burundi (and this score is an estimate based on objective data and reduced to account for the ongoing war in the country). Compared with other individuals, in the World Values Survey, 15% of respondents worldwide, and 4.6% of British respondents reported a life satisfaction of 3 or lower."
Så olycklig känner jag mig inte! Är alla andra så mycket lyckligare än jag? Wtf?
Ja, vad gör man med rosenvatten, frågade Jonas Bergroth i en kommentar till förra inlägget. Med tanke på att det luktar gammal tant-parfym kan det första som faller en in vara att hälla ut det i slasken, men då begår man ett misstag! I sig själv är det förstås ingen höjdare, men det kan tillsättas i ganska små doser till mycket. Fruktsallader, kakor och glass är tre ställen där rosenvatten har potential. Prova till exempel persisk glass, med saffran, pistasch och rosenvatten. Eller varför inte bandung, en malaysisk dryck på mjölk, socker och rosenvatten.
Jag ska inte tråka ut er med användningsområden för rosenvatten, utan hänvisar till Lisas fina tv-inslag om det samma. Det var för övrigt genom det inslaget som jag för första gången hörde talas om sohan, ett persiskt knäckigt nötgodis (eller kaka, jag är osäker på vad man egentligen ska kalla det). Allt sedan det inslaget har de stått på min bakningsönskelista, och idag när min syster kom över kände jag att tiden var mogen. Akta er dock för att äta den läckert saffransgyllene heta smeten om ni inte som vi vill ha skållade gommar och ihopklibbade tänder.
Sohan asal
16 st
2,5 dl skållad mandel
2,5 dl osaltade pistaschnötter
2,5 dl socker
3 matskedar honung
50 g smör
0,5 g saffran (1 kuvert)
2 msk rosenvatten
Hacka mandel och pistaschnötter grovt. Lägg undan 1/2 dl pistaschnötter till garnering. Hetta upp smör, socker och honung i en tjockbottnad kastrull och låt koka på medelvärme i 5 minuter. Rör om då och då. Tillsätt nöthacket och koka 2 minuter till under omrörning. Blanda saffran och rosenvatten och rör ned i nöthacket. Koka ytterligare 2-3 minuter och klicka ut till små kakor på bakplåtspapper. Låt stelna.
Äntligen har Coop tagit in rosenvatten! Och inte vilket rosenvatten som helst - titta bara på innehållsförteckningen:
Så vackert! Jag log hela vägen från Coop hem till mig.
