Containerfyndaren, c'est moi!

Vissa dagar spelar det ingen roll att det är kallt och mulet, att man är trött och lite halvbakis, att man han 100 sidor lingvistik att läsa på två timmar, att man inte har några pengar och att katten är jobbig - det känns liksom ruskigt bra ändå. Idag är en sådan dag. Jag blir bara mer och mer kär och för mig är det faktiskt obegripligt att jag lyckats träffa en sådan underbar människa som Magnus, och än mer obegripligt att han också tycker om mig. Inte på grund av att jag-är-inte-värd-det-här eller någon annan dåligt självförtroende-harang, utan helt enkelt eftersom sannolikheten, den där futtiga mot-alla-odds-chansen som fick mig att gå på anställningsintervjun trots bakfylla, trots att jag inte ens hittade dit, trots att jag inte ville jobba där, sannolikheten är så oändligt liten att den nästan inte finns. Det kan kännas skrämmande när så mycket underbart balanserar på en sådan mikroskopisk udd, men egentligen är det ju fantastiskt. Det känns som om jag lyckat lura systemet och kommit undan med det!


Gårkvällen var mycket trevlig. Lammracks med vitlökssky och potatisgratäng på Larmgatan 10, sedan ett par öl och en whisky på Lilla Puben och slutligen hem till mig där vi snodde en tv ur soprummet. Någon hade lämnat hela sitt bohag (eftersom alla vet att ett soprum är samma sak som Myrorna, eller?), och jag fyndade förutom tvn en vit låg bänk som fungerar som provisorisk bokhylla, en tvättkorg och en fullt fungerande brödrost. Tvn visade sig dock inte vara det kap jag hade hoppats på, eftersom den vägrar fungera ordentligt. Den är dessutom djävulskt tung och otymplig, och jag vet inget annat råd än att bära tillbaks den till soprummet, hur illa det än låter.