Så äntligen ett inlägg om kärlek och folköl...

Hitintills har min blogg inte gjort skäl för sitt namn, eftersom jag bara skrivit om mat. Därför inför jag nu äntligen folkölen och kärleken i sammanhanget.

Folkölen är snabbt avklarad: idag har jag druckit 6 stycken Norrlands Guld. De smakade som sig bör och brukar. Inköpta på Maxims, det enda stället i Kalmar (förutom mackarna låååångt bort) som saluför folköl vid tidpunkter då jag kan tänka mig att dricka det.

Kärleken då? Jo den finns där, den också. Jag är tillsammans med Magnus, detta unikum bland utfyllnadsmänniskor. Bara det att våra Trivial Pursuit-resultat står 4-3 med fördel Magnus (genius-versionen), är en hyllning så god som någon. Aldrig förr har jag träffat en man som appellerat så till mina dålig förlorare-sidor som han. Tack gode gud att jag kan skylla på att han med sina 35 års leverne har 10 års oförtjänt försprång. Han är dessutom nästan lika halvakoholiserad som jag, litterärt så väl som populärkulturellt bevandrad och dessutom är han så outsägligt gullig att han tycker att AC/DC är världens bästa band. Kan man be om mer, ens i sina drömmar? Faktum är att i mina drömmar hade jag nog bett om någon helt annan, inte tilnärmelsevis så bra!

Vi träffades i somras på vår gemensamma arbetsplats: helvetets femte krets (en Kalmar-restaurang jag inte tänker nämna vid namn). Jag visade mitt intresse genom att smuggla mintchoklad (den typen man får till kaffet på otaliga restauranger) till utegrillen där han regerade, han befäste intresset genom att bjuda in mig på en datorbashing som ännu inte blivit av. Vi möttes halvvägs (på KM Bar), och jag kysste honom på halsen i en desperat men - så här i efterhand i alla fall - lyckad invit. Natten tillbringades rökandes, kyssandes och slantkastandes-i-huvudet-på-oskyldiga-förbipasserande på ett hustak på Kvarnholmen. Sedan dess har jag bara trampat ned mig djupare i kärleksträsket, och efter vad jag iakttagit och kunnat sluta mig från kommentarer och slikt gäller det samma för honom.

Men den kärlek jag känner djupast just nu är till min underbara kattunge Pivo, som jag helt fräckt har stulit från min familj. Pivo betyder, som den ölbevandrade vet, rätt och slätt "öl" på tjeckiska. Egentligen heter hon Pivo Tmavé, vilket betyder "mörk öl". Detta har sin grund i två saker: Magnus och min Pragresa i augusti och Pivos syster, som är mycket ljusare i färgen. Hon heter (enligt mig) Pivo Svetlé ("ljus öl"). Till saken hör att båda kattungar är röda, men där Svetlé är ljust aprikosfärgad har Pivo Tmavé en djupare nyans som påminner om den ljuvliga öl vi drack på det lilla mikrobryggeriet och restaurangen Pivovarsky Dum i Prag. Pivo är förunderligt söt och har en ljust honungsfärgad päls med tigrering i noisette. Hennes ögon har samma färg som bärnsten med en svag ton av viol, och hon har dessutom hår så att det skulle räcka åt tre katter till. Hon har morrhår som skulle pryda vilken paradisfågel som helst och bakom öronen ståtar hon dessutom två Uppfinnar-Jocketofsar som är sanslöst roliga att tvinna till djävulshorn.

Hur som helst, eftersom jag hälsade på min pojkväns familj i Karlsborg förra helgen var jag tvungen att lämna tillbaka henne till familjen, och diverse omständigheter (läs tidsbrist och pankhet) gjorde att jag inte kunde hämta henne förrän idag. Men nu är hon tillbaka. Hon ligger i mitt knä och spinner sin säregna melodi, samtidigt som hon sträcker än den ena tassen, än den andra på ett sätt som påminner om aerobics, fat slöare och sötare. Jag älskar henne innerligt, även om jag önskade att hon inte lärt sig att öppna badrumsdörren inifrån genom att hoppa på handtaget. Hela min nattsömn är nämligen avhängig av att ingen slickar mig i ansiktet och jagar min näsa. Men jag älskar henne ändå, min lilla Pivo Tmavé.