Mina köksrötter

Jag har varit över hos min mor och ätit en mycket trevlig viltskavsgryta med arlas nya skogssvampspanna, champinjoner och torkade tranbär (en gammal present från mig till min mor). Till det tunt hyvlad potatis och morot med vitlök och haricot verts bakat i ugn med rikligt med smör. Dessutom svartvinbärssylten jag kokade i somras (min bror Max kommenterade den med orden "Ovanligt god lingonsylt, morsan!"), en blandad sallad och Tcherga - det faktiskt ganska goda fulvinet som Systemet rear ut för 43 kronor flaskan - rusa och köp gott folk!

Vad som slog mig som lite sorgligt mitt i all mateuforin var att min mor muttrade lite uppgivet mellan skavstekandet att "man vågar ju knappt laga mat till dig nu när du har din matblogg med alla konstiga recept". Efter ett försäkrande om hennes förträfflighet och mitt påpekande om att jag bloggat om hennes ljuvliga raggmunkar tidigare smalt hon, men det gav mig faktiskt en tankeställare. Liknande har hänt mig tidigare: till exempel hade jag i 20-årsåldern en pojkvän som hade hyllat min matlagning till den grad att hans föräldrar bad om ursäkt för allt de satte på bordet - och de lagade ändå ljuvlig mat!

Men kanske är det lite infekterat, det här med matlagning. Det symboliserar så mycket att ett misslyckande i köket lätt projiceras på andra plan i livet. Framför allt, tror jag, när det gäller kvinnor. Det hör liksom till att man ska kunna amma sina barn med ena tutten och handen samtidigt som man trollar fram läckra hors d'ouvres med andra (handen, inte tutten!), helst samtidigt som man konverserar jovialiskt med alla runt omkring. En riktig kvinna ska helt enkelt kunna laga god och närande mat, sköta ett hem och dessutom vara en värmande och kravlös hamn på ett stormigt hav. OCH göra karriär, glöm inte det!

Vad jag försökte berätta för min oroliga mor i kväll var hur mycket hon har betytt för mitt matlagningsintresse. Symptomatiskt är att mitt första blogginlägg stoltserade med hennes fantastiska tumbét. Min mor har alltid lagat underbar mat. Trots att jag ofta varit förvisad till de enklare beredningsmomenten (framför allt att skala potatis till vår niohövdade familj) har jag inte kunnat undgå att formligen impregneras av hennes matlagningskunskaper. Tack vare tiden hon och min far tillbringat i 70-talets Spanien har min gom också vant sig vid mer spännande smaker än vad 80-talets Sverige i stort haft att bjuda på. Hon har lärt mig att göra en perfekt frasig tortilla de española, en ljuvligt saffransdoftande sopa de garbanzos och hon har gett mig ett livslångt beroende av vitlök, spansk peppar och olivolja. Dessutom har hon, i sitt jobb som engelsk- och svensklärare inom hotell- och restauranglinjen alltid varit en outsinlig källa av kunskap att ösa ur.

Jag avslutar kvällens inlägg med min mors egna ord: "Glöm inte att skriva varför du inte fick hjälpa till mer i köket hemma!" Först trodde jag hon menade min besatthet av att smaka av, smaka av igen och småäta ur grytorna, men när hon spred ut sina armar i en flamboyant gest illustrerad med ljudet "shwoooopf" förstod jag att hon syftade på min enorma förmåga att skapa disk. Och hon har rätt, precis som mammor alltid har. Fast nu för tiden diskar jag själv upp det kaos jag skapat.