Helvetes jävla skitdag!

Jag hade tänkt blogga en massa trevliga saker i helgen, men jag har drabbats av en släng höstdepression och vill inget annat än att lipa lite. Allt är skit, och som grädde på det äckelstabbiga moset har jag jobbat som julbordsservitris idag. Jag hatar människor ibland, och när det är fulla medelålders män som kallar mig "lilla gumman" och "stumpan" hatar jag dem per definition. Jävla förbannade underklass som inte får några klockringningar av namnet Magdalena Ribbing. Av den varan hade vi trettiotalet fulla, sura och odrägliga exemplar idag.

Dock var även den mycket sympatiska engelska föreningen på specialjulbord med turkey, roast potatoes, brussel sprouts, carrots, baked ham, blackcurrant jelly och diverse, av dem själva, hemlagade desserter. De var sjukt trevliga, och dessutom visade det sig att min grammatiklärare Mike Fenn vara där. Vilket jag i och för sig räknat med, eftersom Kalmars engelska community inte är så enormt. De samlade ihop 400 kronor i dricks till mig och mina medarbetare (pojvännnen Magnus, den gravt alkoholiserade och påfrestande pratglade raggarkocken Pinnen och den eminenta servitrisen Hallberg), vilket är snudd på rekord. När man jobbar på min restaurang är man verkligen inte bortskämd med dricks. Klientelet är inte riktigt det rätta... Oftast är det arbetarklassmänniskor som tror att de har betalat för att få vara så oförskämda so möjligt. De tycks leva med vanföreställningen att fint folk behandlar serveringspersonalen illa, någon annan förklaring har jag inte till deras elakhet. För även om jag öser galla över dem på min blogg så behandlar jag dem exemplariskt trevligt. Allt annat är jag för feg för.

Det som räddade kvällen för att bli en totalsnyftig gråtmisär för min del var att två sexor Tullamore Dew med en extratwist i form av bananflygor råkade gå ut till de otrevliga underklassjävlarna. De förpassades således bakom disk och efter att diverse flygfän avlägsnats med tesked utgjorde de en välbehövlig livlina mellan varven.

Dricksen omvandlades via Maxims till folköl och ett paket fulcigaretter, så nu ska jag vaka och möta nattdepressionen med ett hånskratt. Eller storsnyftandes... Men ibland behöver man gråta också, det är inte skamligt eller fult, även om det känns så. För anstränger man sig för att vara stark och värdig i alla situationer går man faktiskt miste om många av livets nyanser. Jag säger inte att det är skönt att vara ledsen, men ibland är det välbehövligt. På det viset känner man igen lyckan när den väl kommer, och förmår att uppskatta den mer. Klychigt, ja visst! Men vissa klychor är just klyschor eftersom de är sanna, och tål att upprepas.