Snitsiga snittar

De här snittarna blev en bra start på helgen, och de var till största delen ett led i min ständiga kylskåpsrensning. Det enda jag inte hade hemma var kaprisbär, zucchini och soltorkade tomater, vilket kanske ger en bild av hur stort behovet av att rensa ut ur hyllorna faktiskt var. Att de dessutom var riktigt goda gjorde ju inte saken sämre! Fast vi var tvugna att komplettera med en liten vickning på ägg, bacon och tabasco för fredagsdekadensens skull. Mängderna i recepten är lagom som en lätt middag för två.

Snittar med hommous och marinerad ost
4 st

4 skivor kantskuret gott bröd ca 4x4 cm, smörstekt eller rostat
1 dl hommous (här är mitt enormt utförliga recept)
4-5 soltorkade tomater i olja
8 bitar marinerad ost (eller 8 små bitar haloumi eller fetaost)
persilja till dekoration

Hacka de soltorkade tomaterna och blanda dem med hommousen. Lägg hommousen på bröden, toppa med ost och en liten kvist persilja.







Snittar med zucchini och ajvarfärskost
4 st

4 skivor kantskuret gott bröd ca 4x4 cm, smörstekt eller rostat
8 skivor zucchini (ca 1 cm tjocka)
salt
1 msk olivolja
50 g naturell färskost
2 msk ajvar relish
4 kaprisbär


Salta zucchiniskivorna lätt på båda sidor och låt dem ligga och vätska sig ca 10 minuter. Torka av dem nogrannt och stek eller grilla zucchiniskivorna i olivoljan på hög värme. Låt svalna. Lägg 2 zucchiniskivor på varje snitt, blanda färskost och ajvar och lägg en klick på varje snitt. Toppa med ett kaprisbär.

Ägg och romsnittar med citronyoghurt
4 st

4 skivor kantskuret gott bröd ca 4x4 cm, smörstekt eller rostat
2 msk tjock yoghurt
2 msk hackad stjälkselleri
2 msk hackad rödlök
1 tsk rivet citronskal
1 msk hackad gräslök
1 ägg, kokt i 7 minuter
4 msk röd stenbitsrom

Blanda yoghurten med sellerin, rödlöken, citronskalet och gräslöken. Lägg en liten klick på varje brödbit. Dela ägget i 4 delar och lägg en äggklyfta på varje snitt. Toppa med rikligt mer rom.

Dagens egotripp

Just nu är Kärlek, mat och folköl den fjärde mest länkade bloggen på Bloggportalen.

Misokyckling

Det här kan vara den absolut sämsta matbild jag publicerat. Men a) jag var vrål- hungrig och b) lite full. Inte de bästa förut- sättning- arna för ett bra matfoto. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det var supergott. Trots allt mitt ylande om att jag inte gillar kyckling så har jag faktiskt börjat förlika mig med pippin. Bra det, eftersom det är nyttigare och mer miljömässigt korrekt än att äta så mycket nötkött som jag gör (nu blev jag förstås vansinnigt sugen på råbiff bara därför).

Hur som helst är det lättlagat och lite japaninfluerat. Misosoppspulvret i marinaden var en stundens ingivelse, men det gjorde hela kycklingen. Dessutom flöt det omkring massa härliga små algbitar i skyn som fick fungera som ett mycket klent grönsaksalibi (jag hade helt enkelt glömt grönsaker, och det var inte förrän jag lagt upp allt på tallriken som jag insåg att något fattades).

Misokyckling
4 personer

1 stor kyckling, styckad i 4 delar

marinad:
2 msk ljus japansk soja
2 msk mirin
1 portionspåse misosoppspulver
1 msk finhackad ingefära
2 hackade vitlöksklyftor

Lägg kycklingbitarna i en dubbel plastpåse. Blanda ihop alla ingredienser till marinaden och slå den över kycklingen. Pressa ut så mycket luft som möljigt ur påsen och knyt om. Marinera minst 4 timmar, gärna längre. Vänd påsen då och då så att alla delar marineras någorlunda jämnt.

Sätt ugnen på 200 grader. Lägg kycklingen tillsammans med marinaden i en lätt inoljad ugnsform. Stek kycklingen ca 40 minuter (ös då och då med marinaden), eller tills köttsaften är genomskinlig när du sticker kniven i den tjockaste delen av låret.

Servera med ris. Och glöm inte lite grönsaker till.

Brännande njutning

Nässlor är min favoritprimör så här om våren, och har du inte vågat laga till de små brännande skotten är det dags nu. De är inte bara godare än spenat, utan de är också fullproppade av C-vitamin, järn och kalcium. Det brännande giftet i nässlorna sitter i pyttesmå hår (tittar du noga kan du se att bladen är luddiga) som vid beröring bryts av och därmed frigör den där vätskan som gör att du helst undviker att ta i nässlor.

Nässelgiftet innehåller - precis som hos bin och getingar - bland annat histamin, som är samma ämne som ger, just det, nässelutslag. Histamin finns kroppseget i så kallade mastceller i immunförsvaret, och frigörs när vi drabbas av en allergisk reaktion. Histamin ökar blod- och lymfvätskeflöde till det drabbade området på kroppen för att diverse sorters vita blodceller ska sköljas dit och bekämpa inkräktaren. Låter det läskigt? Lugn, kokta nässlor sticks inte! Däremot vill du nog ta på dig handskar när du plockar de späda skotten.

Nässeltoast med pocherat ägg
2 personer

2 skivor gott bröd, smörade på båda sidor
1 liter nässelskott, väl sköljda
1 schalottenlök
1 msk smör
1 msk vetemjöl
2 msk tjock yoghurt
muskot, salt, svartpeppar
1 pocherat (eller löskokt) ägg

Stek brödskivorna knapriga. Förväll nässlorna några minuter i kokande vatten. Låt rinna av, men spara lite av kokspadet. Hacka nässlorna grovt. Hacka schallottenlöken och stek den mjuk och genomskinlig i smöret. Pudra över mjölet och fräs ihop. Tillsätt nässlorna och späd med någon matsked av kokspadet. Låt koka ihop någon minut. Ta av röran från värmen, rör i yoghurten (koka inte röran mer - då kan den skära sig). Smaka av med salt, svartpeppar och nyriven muskot.

Slå röran över det smörstekta brödet. Toppa med ett pocherat ägg.

Picknick i parken

Trots att det var lite blåsigt idag så bestämde vi oss för att fira in våren med en liten picknick - det är viktigt att ta vara på varje chans att dricka rosévin (framför allt nu när jag snöat in på Aussie Flamingo Blush).

Det blev en enkel picknick med (från vänster medurs:) morotstavar, Auvergne-korv samt bosnisk korv, smör, grillade majskolvar, hommous och under korven marinerad ost. Mycket gott, och speciellt majskolvarna uppskattades av min oäkta hälft. Hommousen följde mitt standardrecept, men hottades upp med lite spiskummin och cayennepeppar. Morötterna var gotländska ekologiska och ovanligt söta - perfekt med det sötkrispiga till hummousen lena syrlighet!

Inte för att jag var den enda som var ute efter de gotländska morötterna: ett par galet upphetsade kaniner cirkulerade kring vår picknickfilt. Tyvärr försvann de så fort jag tog fram teleobjektivet, så jag har bara väldigt suddiga bevis på deras närvaro. Hur som helst hade jag gärna fångat dem och stoppat dem i grytan om jag bara orkat jaga dem efter tre glas vin. Men icke, kaninerna får leva vidare! Jag kastade dock lite morot efter dem för att locka dem närmare, men det fungerade tyvärr mest avskräckande. Men när vi gick därifrån såg jag kaninerna snappa åt sig morotsbitarna. Jäkla gnagare!

De här majskolvarna är faktiskt supergoda, trots enkelheten!
Grillade majskolvar
2 personer

2 färska eller djupfrysta majskolvar
1 msk ketchup
1 msk ljus japansk soya
1 msk neutral olja
1 pressad vitlöksklyfta
1 krm nymalen svartpeppar
några stänk tabasco

Koka majskolvarna mjuka (5-10 minuter, den längre tiden för de frysta). Sätt ugnen på 250 grader. Dela varje majskolv i tre delar och lägg dem i en ugnssäker form. Blanda ihop ketchup, soya och olja. Smaka av med vitlök, svartpeppar och tabasco. Pensla majskolvarna runt om med blandningen och grilla majskolvarna högt upp i ugnen. Vänd dem då och då så att de får färg runt om.


Apropå " Jag mötte Lassie" - ser ni att det är Nettohunden som spökar i majskolven? Det är lite som jungfru Maria på rostbröd, men det är verkligen roligt. Bilden är spegelvänd från orginalet så att ni verkligen ska se hur lik den är. Vill ni köpa majskolven är det dessvärre försent, men om ni väntar ett halvt dygn så kanske den kommer ut mer eller mindre intakt (Magnus största argument mot att äta majs i någon form)....




Den marinerade osten är en historia för sig. Vanligtvis brukar man ju servera osten tillsammans med något gott sötsyrligt tillbehör, men ska man picknicka är det skönt att ha allt i ett. En enkel vinägrett på ostkuber gör det hela mycket enklare. Släng ned allt i en burk, så har du ett underbart snacks!

Marinerad ost

2oo g lagrad hårdost (vi tog Falbygdens extralagrade prästost)
200 g get- eller fårost (vi tog haloumi eftersom det var det som fanns hemma, men vad som helst går bra)
2 msk balsamvinäger
1 msk honung
4 msk olivolja
1/2 tsk salt
1 liten vitlöksklyfta
1 kvist färsk rosmarin
nymald svartpeppar (efter smak)

Skär osten i kuber och lägg dem i en burk. Blanda balsamvinäger, honung, olja och salt i en skål. Hacka vitlöksklyftan fint och blanda ned den. Hacka rosmarinen grovt och blanda ned tillsammans med ordentligt med svartpeppar. Slå dressingen över osten och sätt ett lock på burken. Marinera i alla fall 3 timmar, och vänd burken då och då så att dressingen marinerar alla ostbitar.

Laprika paprika...

Korvgryta i dessa försommartider? Nej, jag har inte blivit skvatt galen, men ibland vill man faktiskt ha någonting riktigt mustigt även fast våren går på högvarv utanför dörren. Igår var en sådan dag!

Precis som med nästan all annan mat (undantaget bakfyllepizza) blir den här grytan inte bättre än sina beståndsdelar. Använd därför en god korv och ett riktigt bra paprikapulver. Paprikan till vänster är ett bra exempel på en riktigt söt och mild paprika som kokar ihop underbart tillsammans med vitkålen.

Det är absolut ingen banbrytande gryta, men ett bra exempel på trevlig vardagsmat med mycket smak för pengarna. Servera den i djupa skålar med bara ett gott bröd till. Precis som de flesta andra grytor blir den bara godare att få stå och gotta till sig över natten...



Gulaschkorvgryta
4 portioner

1 stor gul lök
3 vitlöksklyftor
2 tsk hel kummin
1 msk neutral olja
5 dl strimlad vitkål
1 burk hela tomater
1 grönsaksbuljongtärning
2 msk milt paprikapulver
2 lagerblad
ca 4 dl vatten
svartpeppar
2 gröna paprikor
300 gram god korv (t ex kabanoss, gyualaer eller kolbasz)
hackad persilja och tjock yoghurt till servering

Strimla löken och finhacka vitlöken. Stek den genomskinlig i oljan i en gryta. Tillsätt kummin och vitkål och låt fräsa ihop några minuter, tills vitkålen börjar tappa spänsten.

Tillsätt tomater, grönsaksbuljongtärning, paprika och lagerblad. Späd med vatten till en tjock gryta. Mal över svartpeppar. Låt koka långsamt under lock i ca 40 minuter.

Strimla under tiden paprika och skär korven i bitar. Stek korven i en panna. Tillsätt korv och paprika till grytan och låt koka tills paprikan mjuknat.

Servera med en klick yoghurt och strö över rikligt med persilja.

Cupcakes, fairy cakes, muffins...

...kärt barn har många namn. Den amerikanska cupcaken är egentligen bara en muffins med någon slags topping på. Fast det är inte allting någon topping på heller och samma sak kan också heta fairy cake. Och muffins, tja, i England kan det också betyda en jästbakad liten fluffig historia som skiljer sig mycket från den svenska varianten. Förvirrad? Strunt i defintionerna, det smakar lika gott vad vi än kallar det.

Det här blir en rätt mäktig, men väldigt smarrig cupcake. Vill du bara ha vanliga muffins, så strunta bara i toppingen. De blir goda ändå!

Nöt och apelsin-cupcakes med nötcremefylling och kokostopping
9 st

1 1/2 dl hasselnötter
100 g smör
2 ägg
2 dl socker
rivet skal från 1/2 apelsin
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 1/2 dl mjölk
ca 100 gram nötcreme (nutella eller liknande*)

topping:
4 msk rumsvarmt smör
100 g naturell färskost
1 1/2 dl kokosflingor
100 g florsocker

Sätt ugnen på 200 grader.

Mixa hasselnötterna så fint du kan i matberedare eller mal dem i mandelkvarn. Smält smöret och låt svalna.

Vispa ägg och socker fluffigt och vitt i matberedare eller med elvisp tillsammans med apelsinskalet. Blanda i det avsvalnade smöret lite åt gången.

Tillsätt hasselnötshacket och sikta ned mjölet blandat med bakpulver och vaniljsocker. Rör ihop till en smet och rör i mjölken lite i taget till en jämn smet

Fyll 9 stora muffinsformar med smeten. Klicka i lite nutella i varje muffins med hjälp av två teskedar. Grädda i ca 20 minuter.

Blanda under tiden toppingen. Vispa smör, kokosflingor och färskost fluffigt och rör sedan i florsockret. Ställ det i kylen ett litet tag så blir det mer lätthanterligt.

Ta ut muffinsen och låt dem svalna ordentligt. Spritsa eller bred på toppingen och dekorera med citronchips eller någonting annat färgglatt du hittat i skåpen (strössel, maraschinokörsbär, vad som helst!). Förvara kallt.

*Jag använde mig av Familjens nötkräm som är mindre söt och mer nötig än Nutellan. Eller så inbillar jag mig det bara för att Ica Maxi reade ut den för en tia burken för ett tag sedan.

Mardrömmar

Jag skulle ut och morgonpromenera med syster Claudia idag, men efter en hel natts paniksvettiga mardrömmar* (min metabolism klarar inte lösgodis på kvällen) kände jag mig mindre sugen. Men klockan åtta pep det lyckligtvis till i mobilen. Meddelandet från syrran löd: "Vi skiter i att gå ut idag. Måste sova, har drömt så mycket i natt. Kan gå i morgon. Okej?".

Det gav mig en chans till en lat morgon. Jag har ätit baconchips till frukost, sett fem avsnitt av Alton Browns Good Eats (förvånansvärt underhållande på ett nördtöntigt vis) och funderat på om jag inte borde gå och köpa kaffe trots allt (fast jag tror jag nöjer mig med det där teet längst bak i skafferiet). Kanske inte lika konstruktivt som en morgonpromenad, men skönt ändå. Idag ska jag försöka baka lite.

*Ni som har hängt med ett tag minns kanske att Magnus bland annat hånglat upp frk Brax i mina drömmar. Den här gången ingick han skenäktenskap med någon blond liten snärta som behövde svenskt medborgarskap. Problemet var bara att jag upptäckte att det inte var något skenäktenskap och... Ja, ni fattar. Hemskt. Dessutom utspelade sig drömmen på en färja där slutfinalen av Melodifestivalen gick av stapeln. Kicki Danielsson vann. Jag blev dessutom jagad i korridorerna av Per Jodenius som ville att jag skulle förråda min mor eftersom hon tydligen satt med viktig insiderinformation i dataskandalen. Med andra ord alla komponenter som behövs för en riktig mardröm.

Little lamb, who made thee?

"Jag vill äta hamburgare idag", var det första som slank ur min mun igår morse. "God morgon på dig också" mumlade Magnus, vände sig och somnade om. Men hamburgare blev det.

Lammburgare med haloumiost och örtsås
2 personer

Örtsås:
1 äggula
1 tsk äppelcidervinäger
1/2 msk grovkornig söt senap (vi tog Graveleij)
3 msk neutral olja
2 dl tjock yoghurt
1 dl hackad persilja
1 msk hackad rosmarin
finrivet skal av 1/2 citron

Lammburgare:
250 gram lammfärs
1 ägg
1/2 tsk salt
1 finhackad vitlöksklyfta
1/2 tsk malen spiskummin
1/2 tsk malen koriander
cayennepeppar efter smak

Tillbehör:
4 skivor haloumiost
Bröd, sallad, skivad tomat, strimlad rödlök

Börja med såsen. Blanda äggula, vinäger, senap i en skål. Vispa ned oljan som till en majonäs. Blanda med yoghurt, persilja, rosmarin och citronskal. Låt vila i kylen en timme.

Blanda samman ingredienserna till lammburgarna. Forma till två biffar. Stek lammburgarna i lite olivolja ca 3 minuter på varje sida. Stek haloumiosten vid sidan tills den har fått fin färg. Rosta hamburgerbröden.

Stapla ihop burgaren efter eget tycke och servera med klyftpotatis eller pommes frites.

Lördagsläsning

En mild bakfylleletargi hindrar intelligent bloggande just nu. Jag bjuder därför på en länk till The Guardian, där Anthony Bourdain och Ian Rankin intervjuar varandra. Texten har några år på nacken men är inte mindre rolig för det.

Lyckan i det lilla:

Ett glas rosévin (Aussie Rose - jag är student så jag får köpa vilka fulvin jag vill, i alla fall när jag gillar dem!) och förvånansvärt goda rissnacks med barbequesmak.

På spisen sjuder gårdagens kycklingskrov sakta, sakta och sprider en ljuv doft kring sig.

Sökes i Göteborg: sällskapsdamer och -herrar

Lördagen den 28:e april trillar jag in på en blixtvisit i Göteborg. Egentligen skulle jag gått på konsert med Clutch, men eftersom jag är en god medmänniska gav jag min biljett till Magnus storebror som inte lyckats få tag i en egen.

Hur som helst, det här kräver att jag roar mig på annat sätt, för sitta ensam i en bar medan Magnus festar loss på Sticky Fingers är ett öde värre än döden. Ska han ha kul utan mig ska jag ha kul utan honom, så enkelt är det! Jag har redan slagit klorna i rara Jens, som lovat att göra sitt bästa för att underhålla mig, men alla intresserade Göteborgare är hjärtligt intresserade av att höra av sig i kommentarerna. Kanske kan vi till och med ha en liten bloggträff?

Äntligen gjort!

Nu har jag sökt utbildningar till höstterminen. Hit, hit och hit. Håll nu tummarna för mig!

Världens godaste kyckling!

Jag gillar inte kyckling så värst, vilket är skälet till att det hittintills bara funnits två kycklingrecept på den här bloggen. Men jag fann ändå mig själv stående med en färsk kyckling i handen på Maxi häromdagen (skälet stavas s-p-e-c-i-a-l-e-r-b-j-u-d-a-n-d-e!), och ack vad jag har lurat mig själv. Det är inte kycklingen jag ogillat, utan kycklingrecepten! Antingen blir det torrt och smaklöst (grillad kyckling) eller svampigt och smaklöst (kycklingbröstfilé). Men jag bestämde mig för att följa (nåja, nästan följa) ett recept ur Anthony Bourdains franska kök. Vilken lycka! Både Magnus och jag var nära upplösningstillstånd över något så enkelt som en grillad kyckling... Men så var den också förunderligt saftig med det godaste skinn jag ätit. Hemligheten (om man nu kan tala om en sådan när det gäller ett recept ur en välkänd kokbok) heter mycket smör, och att våga låta bli att översteka kycklingen. Precis som Bourdain skriver så behöver "en smula skärt kött vid lårbenet [...] inte nödvändigtvis innebära att du äter råa fjäderfän".

Jag följde som sagt inte receptet helt, vilket gör att jag känner att jag kan kringgå den heliga upphovsrätten och faktiskt publicera receptet.

Grillad kyckling à la Anthony Bourdain och mig
4 personer

Kryddsmör:
100 g rumsvarmt smör
2 msk finhackad persilja
1 msk finhackad basilika
1/2 msk finhackad rosmarin
1/2 msk honung
nymalen vitpeppar, salt

1 stor hel kyckling
1/2 citron
1 lök
1 kvist rosmarin
3 persiljestjälkar
3 skalade vitlöksklyftor
2 msk smör
4 dl vitt vin
flingsalt, nymalen svartpeppar (jag använde mig av madagaskarpepparn från K)
hackad persilja

Gör först kryddsmöret genom att röra ihop alla ingredienser. Smaka av med lite salt och vitpeppar. Ställ åt sidan. (Det blir en del kryddsmör över, men det går bra att frysa inlindat i lite plastfolie.)

Sätt ugnen på 200 grader. Skölj kycklingen invändigt och låt torka. Putsa bort överflödigt skinn vid halsen. Salta och peppra invändigt. Dela den halva citronen tvärs över. Dela löken i fyra delar. Fyll kycklingen med citron, två lökkvartar, rosmarinen, persiljestjälkarna och vitlöksklyftorna. Bind ihop kycklingen (det är svårt att beskriva i ord hur man gör, här finns en bra video. Det går inte att direktlänka, men klicka på videon "truss poultry").

Gnid in hela kycklingen med ordentligt med flingsalt och svartpeppar. Peta in fingret under bröstskinnet (gå via halsen) och lirka försiktigt upp en stor ficka vid varje bröst (utan att göra hål på skinnet). Peta in ca 1 1/2 msk kryddsmör långt in i varje ficka. Kladda in kycklingen i ca 1 msk smör lite slarvigt. Lägg kycklingen i en ugnsform tillsammans med de två resternade lökkvartarna. Slå i 1 1/2 dl av det vita vinet vid sidan av kycklingen. Ställ in i nedre delen av ugnen och grilla 30 minuter. Ös kycklingen då och då. Höj sedan värmen till 225 grader och grilla ytterligare 25 minuter. Kolla att kycklingen är färdig genom att sticka in en kniv i ljumsken på den. Är köttsaften som rinner ut klar är pippin genomstekt!

Ta sedan upp kycklingen (och löken) och låt den vila en kvart. Under tiden ställer du ugnsformen direkt på en het platta och slår i resten av vinet samtidigt som du rör ordentligt i botten för att lösgöra stekresterna som fastnat i formen. Låt allt koka samman till halva mängden. Vispa i den sista matskeden smör och blanda ned persiljan. Häll upp i såsskål. Skär upp kycklingen.

Vi serverade klyftpotatis och en god sallad till.

Anthony Bordain rekommenderar att man låter kråset ligga med i vinet, men tyvärr saknade min kyckling den lilla goodiebag med ätbara inälvor som brukar följa med. Trist, men gott ändå!

Sneak preview

Viktigt om reklam och skönhetsideal

Med anledning av det här inlägget kan jag inte låta bli att dela med mig av Jean Kilbournes film Killing us softly 3. Den är lång - över en halvtimme - men en väl tillbringad halvtimme. En del av er har säkert sett den på andra bloggar vid det här laget, men ni andra gör klokt i att titta.


Man kan argumentera att reklamidealen inte är lika hemska i Sverige som i USA, och det är säkert sant. Men det är illa nog här och det största skälet till att jag slängde ut tv:n för ett par år sedan är just att jag tröttnade på att känna mig så enbarmeligt ful. För det gör jag. Ofta när jag ser en reklam med en underskön kvinna hugger det till i mig. Jag känner mig ful och dessutom totalt värdelös. Jag känner att det kvittar om jag skriver bra, är intelligent, charmig och snäll eftersom jag aldrig kommer att se ut så där.

Vågar man lufta kritiska tankar mot sådana här reklambilder (kanske runt jul när man är blekfet, trött och hängig vilket ofelbart kolliderar med HM:s underklädesreklam) får man ibland höra att man "bara är avundsjuk". Och ja, det är klart jag är! Självklart skulle jag vilja vara löjligt smal och snygg och kippa sött med mina långa ögonfransar! Själva poängen med reklamen är ju att göra mig avundsjuk, att få mig att känna att jag inte duger. Så när jag ser en reklam så får jag alltså skämmas dubbelt: dels över att jag känner mig ful, dels över att jag missunnar modellen hennes retuscherade skönhet.

Det värsta är att jag inte ens blir arg när jag ser den här filmen. Den mest överväldigande känslan som kommer till mig är att jag borde hoppat över lunchen. Och helst middagen också. Och det är ingen bra förutsättning för att driva en matblogg, så nu får jag nog ta och rycka upp mig.

Fel blev rätt!

Har man slavat med bagels hela dagen måste man ju njuta frukterna av det sen! Alltså blev det en lätt middag på en god och saftig bagel fylld med örtkryddad färskost, machesallad, tomater, inlagd gurka och paprika samt den överblivna misslyckade kotletten i ny (och god!) skepnad. Som genom en snilleblixt kom jag på hur jag kunde rädda de sorgliga resterna! Kotletten skivades mycket tunt i min handvevade skärmaskin (ett klipp på Kupan för 40 kronor - den är inte lika bra som en elektrisk, men faktiskt långt ifrån så dålig som man skulle kunna tro!) och fick ligga och dra i en lag på vatten, salt, socker, lite vinäger samt blandade örter och en hackad vitlöksklyfta. Efter tre timmar var köttet saftigt och härligt saltsötsyrligt med en markant örtsmak. Högsta betyg utdelades av Magnus med orden "det här var ju skitgott!" och jag är böjd att hålla med.

Liten bagelskola

Av ljusa bröd är bagels min absoluta favorit. Kompakta, saftiga och med en underbart seg yta är de mer mättande än vad man kan tro. Och bor man i Kalmar får man allt baka sina egna, för de bagels som säljs på bagerierna häromkring har bara hålet gemensamt med riktiga bagels, och jag skulle bli förvånad om de ens är kokta. De innehåller vanligt trist franskbrödsfluff och gör ingen lycklig.

Som tur är är det ingen större konst att baka bagels. Det innehåller bara ett extra moment jämfört med vanligt brödbak: kokningen.Och det är det som ger bagels dess särprägel, så hoppa inte över det! Använd gärna en köksmaskin till degblandningen, för precis som de flesta andra bröd mår de bra av att knådas bra mycket längre än vad normala armar mäktar med. Som tur är har jag ju fått låna Vinlusens gamla trotjänare, och den klarar allt trots 40 år på nacken.

Receptet är en mest troligt en bastardisering av Vår Kokboks recept, men jag har bakat det så många gånger att jag har skapat en egen variant på proportionerna. Inte på något vis revolutionerande, men väl beprövat! Vetemjöl Special fungerar allra bäst till det här brödet, men arbetar man bara degen väl kommer man undan med vanligt vetemjöl. Vallmofrön eller sesamfrön är gott att ha på, men har man som jag förlagt sin påse blå vallmofrön (eller fått den stulen av desperata missbrukare?) går det lika bra utan.

Bagels
16 st

25 g jäst
5 dl ljummet vatten
1 msk salt
1/2 dl ljus sirap
1/2 dl neutral olja
ca 15 dl vetemjöl (gärna Special)

Smula ned jästen i en degbunke eller i bunken till köksmaskinen. Rör ut med lite av vattnet så att jästen löser sig. Tillsätt resten av vattnet samt salt, sirap och olja. Blanda. Tillsätt mjölet och arbeta ihop degen till en fast och smidig deg, ca 10 minuter i maskin och ännu längre för hand. Tillsätt mer mjöl om den verkar lös - mjölmängden blir större med vanligt vetemjöl än med den mer glutenrika specialaren. Gnid in degen med lite olja så att den inte torkar ut och täck den med bakduk . Låt jäsa en timme.

Ta upp degen på lätt mjölat bakbord och knåda den väl för att få bort eventuella stora bubblor. Dela degen i 16 bitar. Rulla varje degbit till en boll. Och nu kommer det kniviga: att förvandla en degboll till en proffsig bagel. Glöm din instinktiva vilja att rulla bollen till en längd och fästa ihändarna - det blir inte alls särskilt snyggt. Titta på de mycket informativa bilderna i högermarginalen: Stick ett hål i mitten av bullen med hjälp av ett finger och snurra runt degklumpen lite för att vidga hålet (är det bara jag, eller låter det snuskigt?). Att få den så jämn och fin som möjligt är knepigt, men efter 15 försök brukar man få in knycken på den sista bullen. Och vill du ha ett markant hål i brödet får du tänka på att göra det större än på bilden, annars jäser det igen. Lägg de färdiga bagelna (hur böjer man bagels, hjälp mig någon!) på en lätt mjölad plåt. Täck över och låt jäsa i 30 minuter.

Sätt ugnen på 225 grader. Koka under tiden upp din största kastrull med vatten. Tillsätt en matsked socker per liter vatten. När bröden jäst färdigt kokar du dem i omgångar, ca 2 minuter på varje sida. Ta upp med hålslev och lägg på plåt med bakplåtspapper. Grädda i 15-17 minuter och låt svalna på galler.

PS Bilderna ligger skitfult i texten, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska lyckas få det snyggare... Alla med blogglayotkunskaper är välkomna att förklara hur jag ska få det bättre. :)

Ljuva rester!

Det är inte så ofta ni får se vad som hamnar på tallriken till lunch, och det finns två skäl till det. Dels är det ofta rester från gårdagens mat (som jag ju redan bloggat om), dels äter jag inte ofta lunch. Ett ägg hit och dit eller kanske en macka, men sällan ett helt mål mat. Men idag tänkte jag visa upp en typisk restlunch bara för att det var så gott. Gårdagens bulgur blandades med ett ägg och frästes i panna. Sweet chilisås blandat med yohurt till det. Det var faktiskt nästan godare igår, och det är synd att bilden inte gör anrättningen rättvisa. Men jag var så hungrig att jag inte orkade fotografera mer än ett foto.

Ett fel och två rätt

Kotlettrad blev gårdagens middag trots att jag är mindre förtjust i orökt och orimmat fläskkött (typ allt som inte är bacon eller sidfläsk). Men jag saknade helt matinspiration igår och den hela benfria kotletten såg snäll ut där den låg i köttdisken. Och det blev totalt misslyckat och totalt rätt på samma gång. Jag lyckades nämligen med konststycket att glömma bort köttet i ugnen för att jag retade mig så på en usel film vi såg. Resultatet blev en torr och intetsägande kotlett som visserligen var inte var äcklig, men den stirrade besviket på mig från tallriken.

Men tillbehören! Jag kokte bulgur med en liten skvätt kycklingfond och blandade med smått tärnad paprika, blekselleri, majs och riktigt vitlöksstark ölkorv. Mums! Och dessutom lyckades jag åstakomma enormt goda sötsura palsternackor. Så det är det receptet ni får idag... Laga det redan i kväll!
Sötsura palsternackor med cashewnötter
4 personer som tillbehör

4 palsternackor
1 vitlöksklyfta
2 msk neutral olja
1 torkad thaichili (eller någon annan torkad eller färsk chili i måttlig mängd)
2 tsk äppelcidervinäger
1 msk honung
1 dl rostade cashewnötter
salt

Strimla palsternackorna och hacka vitlöken. Hetta upp oljan i en stekpanna och tillsätt palsternacksstrimlor och vitlök. Smula över thaichilin. Fräs palsternackan så att den mjuknar, får färg men ändå inte helt tappar spänsten. Rör i vinäger och honung och smaka av så att det blir lagom sötsurt. Låt allt koka ihop lite. Hacka cashewnötterna grovt och blanda ned dem. Salta efter smak.

Testosteron-cola

Någonting som retar gallfeber på mig är att den äckligt stereotypa idiotcolan Coke Zero är mycket godare än den vanliga light-colan. Ska det verkligen behövas en light-cola riktad till män för att få till en bra, nästintill sötningsmedelsbefriad smak? Och varför? Varför en manscola? Varför den idiotiska reklamen som spelar på alla dummacho-strängar som finns? Varför en flaska som är dekorerad med en bland annat en liten haj, ett par tärningar och en lättklädd kvinna? Är män så dumma att de måste lockas med primaldriftsreklam? Vissa män är det uppenbarligen - och då tänker jag på de som skapat reklamen (jag har på något sätt svårt att tro att det är ett gäng kvinnliga AD:ar som spånat ihop det här över en kopp kaffe).

Och varför kommer det - år 2007 - produkter som glassen Girlie och Coke Zero? Varför dyker ordet tjejkött upp? Sett var och en för sig så är sådana här saker så harmlösa att det knappt är värt att haka upp sig på det, men slår man ihop alla de där små pusharna man får för att konsumera kvinnligt respektive manligt får jag lust att göra revolt och köpa de fetaste, köttigaste och mest manliga produkter jag hittar i ren protest.

Det värsta av allt är att jag är snudd på beroende av cola. Men jag vägrar köpa Coke Zero eftersom jag inte vill uppmuntra itiotin, och jag vill inte heller köpa cola light för att vara duktig flicka och hålla mig inom de tänkta könsgränserna. Återstår bara att låta bli. Samt mejla Coca Cola och bifoga den här bloggtexten.

Uppdatering! Det här är det absolut värsta jag sett i stereotyp marknadsföring. Förhoppningsvis når den inte Sverige.

Smygstart på våren...

Än är det inte sparrissäsong, men jag föll för frestelsen och tjuvstartade lite med en mild och god sparrissoppa med pocherat ägg (jag har som sagt snöat in helt efter att ha lagt vantarna på ett tjog färska ägg). Till det en toast på sparristopparna och extralagrad prästost. Vårkänslor så det spritter i kroppen trots att det har varit snö i luften flera dagar nu... Soppan är väldigt milt kryddad eftersom jag tycker att det vore synd att schabbla bort den ljuvliga sparrissmaken.

Sparrissoppa med pocherat ägg och toast
4 personer

500 g färsk grön sparris
1 gul lök
1 msk smör
5 dl kycklingbuljong (hemgjord eller från tärning)
1 msk vetemjöl
2,5 dl grädde av valfri fetthalt
2-3 msk pressad citron
nymalen muskot
salt, svartpeppar

4 ägg (så färska som möjligt)
2 tsk salt
1 msk ättika

4 skivor ljust bröd
smör
4 skivor god ost

Skölj sparrisen. Skär bort någon centimeter nedtill på de grövsta sparrisstänglarna eftersom de ofta är allt för fibriga. Skär av topparna och sjud några minuter (ca 4 minuter) i en bottenskyla lättsaltat vatten. Topparna ska vara nätt och jämnt genomkokta. Kyl i kallt vatten så att kokningen avstannar och lägg åt sidan så länge. Skär resten av sparrisen i centimetertjocka bitar.

Hacka löken och fräs den genomskinlig i smöret i en kastrull. Tillsätt kycklingbuljongen och sparrisen och låt sjuda tills sparrisen är riktigt mjuk, ca tjugo minuter. Mixa soppan slät. Rör ut mjölet i grädden och tillsätt till soppan. Smaka av soppan med lite pressad citron, salt, peppar och lite, lite nyriven muskotnöt. Sjud ca 5 minuter till.

För att pochera äggen (de kan vänta på soppan i ljummet vatten i alla fall en kvart) kokar du upp ca 2 liter vatten i en vid kastrull. Tillsätt saltet och ättikan. Knäck ett ägg i taget i en kopp och häll försiktigt i ägget i kastrullen, så nära vattenytan som möjligt. Sjud i 4-6 minuter beroende på äggets storlek. Ta upp med hålslev. Servera i soppan.

Under tiden soppan kokar sätter du ugnen på 250 grader. Smöra bröden, fördela sparristopparna ovanpå och lägg på ostskivorna. Gratinera tills osten börjar få färg och servera till soppan.

Påskfirande i Västerkvarn

Trakterna mellan Alvesta och Jönköping har varit en mystisk vit fläck på min mentala karta. Men så icke längre! Det var en milt sagt skitnervös Gitto som satte sig i hyrbilen för att träffa större delen av Magnus släkt under påsk, men som alltid visade det sig att jag inte hade någonting att vara rädd för. Alla, och då menar jag alla 22 mer eller mindre främmande fastrar, farföräldrar, föräldrar, syskon, syskonbarn och så vidare, var genuint rara, trevliga och intelligenta. Helt plötsligt förstod jag att Magnus inte - vilket jag ibland haft skäl att misstänka - bara trillat ned från himlen en dag, utan att han är varsamt förädlad av många generationer smålänningar och västgötar.

Dagarna förlöpte bra. Jag satte mig själv på disktjänst när all släkt droppade in. På det viset slapp jag sitta i ett hörn och se dum ut. Fast sen fick jag det skräckinjagande uppdraget att dekorera laxtårtan Magnus mamma gjort, vilket inte var en uppgift för ett skenande hjärta, darriga händer och en hjärna på högvarv. Resultatet blev, som ni kan se, ganska surrealistiskt.
Fast god var den! Liksom all annan mat: sill, ägghalvor, köttbullar, janssons frestelse, ugnsomelett med stuvad spenat, couscoussallad och säkert tio andra saker jag glömt. Tur att några snapsar satte igång kroppen igen, annars hade jag aldrig orkat med äggletandet.

Inte för att jag hittade något ägg, hur jag än spanade i träd, husgrunder och mellan stock och sten. Magnus slutade så småningom att flinandes fotografera en ilsken Gitto och förbarmade sig över mig. Han hittade påskägget direkt.

Och jag fick födelsedagspresenter! Av Magnus rara farmor Rut fick jag en egenhändigt broderad bakduk och två grytlappar. Var beredda på att ni kommer få se dem på foton i framtiden. Av Magnus föräldrar fick jag senaste John Rebusboken (jag har redan plöjt halva) och av faster Ulla fick jag två jättesöta äggkoppar som snart ska invigas.

Ägg ja. Jag kunde givetvis inte låta bli att köpa med mig tjugo purfärska ägg från grannen för samma mängd kronor. De var alldeles nyplockade och fortfarande varma, och idag har jag för första gången lyckats göra perfekta pocherade ägg. Och så de smakar - tänk att det kan vara en sådan skillnad från butiksäggen! Jag har alltid haft problem att äta allt för rinnig gula, men det här var ljuvligt och nu kommer jag att pochera frukostägg tills det rinner gula ur öronen på mig. Ännu ett bevis på att jag faktiskt måste skaffa höns så småningom.

På andra sidan Östersjön...

Det var som attans! Nu har Kärlek, mat och folköl sprängt landsgränserna med en omnämning i lördagens upplaga av Hufvudstadsbladet (tusen tack lilla o för tipset) tillsammans med K och Broccoli. Givetvis var det den alltid lika rara Lisa som tipsat våra finska vänner. Bättre födelsedagspresent hade jag väl aldrig kunna få (jo, jag fyllde år på påskafton).

Vilket osökt leder mig till slutsatsen att det är bäst jag uppdaterar bloggen illa kvickt. Här finns ju bara gammal skåpmat. Recept kommer under dagens lopp, men först ut är en skildring av påskfirandet i mörkaste Småland!

Glad påsk!

Glad påsk på er, alla mina läsare och medbloggare! Nu åker jag iväg till mörkaste Småland för att leta påskägg och hugga ved hos Magnus farföräldrar. Dit har internet ännu inte nått, och bloggen kommer tillbaka på påskdagens kväll. Hoppas att ni får precis den sorts påsk som ni önskar er!

Mormors ryska potatissallad

Gårdagens middag blev sej dubbelpanerad i ost och ströbröd, resterna av ägg- och baconröran med ett tärnat äpple nedblandat och mormors potatissallad. Mormor i det här fallet är inte min rara mormor Olga, utan min mors mormor Claudia, känd som "ryskan" på Öland. Det här är den absolut godaste potatissalladen som finns, och slår alla majonäsbaserade varianter med hästlängder. Jag och lillasyster Claudia (döpt efter mormorsmor) är kända för surra som flugor kring salladen och slåss om att äta den direkt ur kylen när mamma inte ser.

Dessvärre sitter receptet i min mors händer och inte i en pärm, så jag kan inte ge några exakta mått. Smaka er fram! Hemligheten, om man nu kan tala om en sådan, är mycket vitpeppar och gurkspad. Det ger en härligt sötsur sallad som bara blir godare dagarna efter.

Mormors potatissallad
4 personer

7 potatisar
4 hela ättiksgurkor
1 dl gurkspad
2 tsk äppelcidervinäger
2 msk rapsolja
2 krm vitpeppar
1!2 dl hackad dill
1/2 dl hackad gräslök

Koka potatisen mjuk. Låt svalna och skala den. Skär den i tärningar. Hacka ättiksgurkorna. Blanda samman alla ingredienser. Smaka av ordentligt. Det ska vara en trevlig balans mellan vitpepparns bett, sursötman från gurkspadet och kryddgrönska och potatissalladen ska vara ordentligt fuktig. Låt vila i kyl minst 5 timmar, gärna ett dygn.

Garanterat produktfri

Här hade jag skrivit ett inlägg om att jag faktiskt tyckte rätt bra om ett lightöl som jag hade fått produktprover på (något jag också redovisade i texten). Jag trodde naivt nog att det var okej att gilla något, även om man fått det gratis. Det gick inte hem hos mina läsare, vilket jag respekterar och därför har jag tagit bort texten. Jag är ledsen om någon uppfattade mig som köpt, eftersom jag knappast skulle sälja min blogg (som jag har lagt ned otroligt mycket tid på) för ett par öl. Hur som helst är jag ingenting utan er, och därför kommer jag inte i fortsättningen redovisa vad jag tycker om olika produkter. Vill någon verkligen veta vad jag tycker om lightöl går det bra att mejla mig för att få texten. Likaledes om ni vill veta vilken min favoritolivolja, min favoritkorv eller någon annan favorit är.

I morgon kommer ett recept på min mormormors potatissallad. Fast jag är betald av Bjäre Potatis för att säga det. :)

Uppdatering: Jag har lagt upp texten igen, så att var och en kan bilda sig en egen uppfattning. Men jag blev uppriktigt sagt ledsen av några av kommentarerna till den. Som sagt lägger jag ned väldigt mycket tid på den här bloggen för att göra den så bra som möjligt. Det är oftast, men inte alltid, jäkligt kul. Hittills har jag fått två Minute Maid (äckliga), en curryäppelcreme fraiche (vidrig) och en smör- och rapsolja citron (sådär), ett smörfat, ett förkläde med västerbottenostloggan på samt åtta öl (goda). Om någon tror att jag lägger ned flera timmar om dagen, varje dag, för att få detta berg av gratisvaror så kan jag upplysa om att till och med ett Mcjobb hade varit mer lukrativt.

Lite lite-öl?

Precis som Xtian har jag fått chansen att prova lågkaloriölet Miller Lite till förmån för mina läsare (som ni vet skriver jag både kvickare och oftare med en touch av alkohol i blodet). Och eftersom jag är en notorisk öldrickare med vissa vaga bantningsambitioner till våren borde det här ölet rent teoretiskt förhålla sig till mig som Carolina Gynning förhåller sig till Aftonbladet. Vi får väl se...

Ölet innehåller bara 28 kcal per per dl, vilket faktiskt är lågt i förhållande till många andra ölsorter, alltså nästan i klass med lättöl. Kolhydratinnehållet är knappt 1 g per deciliter, vilket är en tredjedel av de flesta vanliga starköl. Finfint, med andra ord?

Nja, dessvärre är har man gjort det lätt för sig och tjänat in en hel del av kalorierna på alkoholens bekostnad - ölet håller bara 4,2 volymprocent. Inte så konstigt, eftersom 1 gram ren alkohol innehåller 7 kcal. Motsvarande siffra för fett är 9 kcal och för kolhydrater bara 4 kcal. Med andra ord får man dricka en hel del Miller Lite för att det ska fladdra till i levern. Eller dricka dem på fastande mage - då har man garanterat sparat in några kalorier!

Skämt å sido, Miller Lite är inte alls så dumt. Som sommaröl gör det sig utmärkt, men det går inte att komma ifrån att det blir blaskigare än vanlig öl. Tänk Corona eller Sol, så är du i rätt kvarter. Det är behagligt lätt att dricka, och kan nog vara förrädiskt en sommareftermiddag i parken. Ett sådant där öl då man känner sig nykter ända tills man reser sig upp och dråsar raklång in i närmsta rosenbuske. Men det är ljusår bättre än Pripps Blå Pure som borde dödskallemärkas snarast eftersom det smakar exakt som den vattniga 25-kronorsstarken på Golden i Malmö.. Det finns en liten, men bra beska i ölet, vilket i viss mån kompenserar för den bristande fylligheten. Smaken är trevligt fruktig med toner av äppelmust men tyvärr med en aningen metallisk bismak. Jag var givetvis tvungen att öppna en andra öl för att kontrollera att mitt omdöme gjorde ölen rättvisa. Efter den ölen försvann mitt omdöme.

I sammanfattning är Miller Lite ett trevligt öl för att vara en lightprodukt, men den tjänar på att drickas verkligt kall. Jag kommer inte ha några problem att dricka det i sommar för att i alla fall få låtsas att jag halsar mig glad på ett nyttigt sätt. Men jag skulle bli förvånad om det här ölet kommer att hamna någon annanstans än i kategorin tjejöl (kanske nästa års nyord för språkrådet?), precis som med de flesta andra lightprodukter. Vi får se. Magnus får representera det otäcka könet i min föga vetenskapliga undersökning och jag återkommer med hans kommentar lite senare idag.

En liten brasklapp här mot slutet: vill du verkligen banta gör du klokt i sluta dricka alkohol i några större mängder. Alkohol belastar levern - som också omvandlar fett till glukos som sedan cellerna kan förbränna - vilket gör att fettförbränningen sjunker - i alla fall är det vad min läkarstuderande kompis sagt, jag lyckades inte hitta någon närmare information om det på nätet (jag misstänker att några av mina läsare vet hur det ligger till - kommentera gärna!). Och glöm inte att alkohol innehåller en hel del kalorier. Men ska du ut och festa och valet står mellan en Mai Tai och en lightöl kan det faktiskt vara ett bra alternativ.

PS Fattar ni att min matbloggsdröm har gått i uppfyllelse eller? Företag levererar öl till min dörr, gratis! Därmed inte sagt att man kan köpa mitt gillande. I alla fall inte för mindre än en hel kartong dyr whisky, Ian Rankins samlade verk och an ask cigarrer.

Påsken är räddad!

Det här är nog off topic det kan bli, så jag ska fatta mig kort. Inte bara mitt absoluta favoritband Modest Mouse har släppt nytt, utan nu kommer även Slagsmålsklubben med en ny skiva i dagarna. Mitt slumrande musikintresse har vaknat lagom till våren!

Tvårörad bakpotatis

Bakpotatis är mums för kolhydratälskare som jag. Magnus, som är mindre förtjust i potatis lockar jag med goda röror som maskerar potatissmaken. Hemligheten, menar han, är att ha så mycket röra att man inte märker att det slinker med potatis. Klokt, tycker jag, och tillämpar samma princip på allt som jag tycker är lite läskigt (lutfisk, mystiska inälvor med mera).

Taramasalata är en mycket trevlig grekisk romröra som påminner en aning om svensk kaviar minus sötman. Ska den vara helt autentisk ska man använda sig av tarama, som strikt talat är karprom, även om torskrom har blivit allt vanligare. Och eftersom Kalmar inte direkt flödar över av vare sig lekmogna karpar eller grekiska butiker använde jag mig av en burk dansk torskrom jag hittat på Netto (perfekt butik för udda ingredienser, mindre bra som dagligvarubutik). Det funkade lyckligtvis fint! Även de gamla brödbitarna kom väl till pass här. Släng aldrig någonting du kan få användning av (det är därför mitt hem är bräddfyllt av containerfynd, gamla tändsticksaskar, udda örhängen och annat skräp som retar livet ur alla inklusive mig själv)!

Men eftersom jag inte visste hur taramasalatan skulle emottas av Magnus, som knorrar över Kalles gjordes ännu en röra, den här gången på kokt ägg och knaperstekt bacon. Fast den fick han skam å sägandes göra själv, på mina instruktioner (det vore onekligen en fördel att vara Kali i köket). Den blev faktiskt supergod och kommer garanterat att hamna på menyn igen.

Något egentligt recept på bakad potatis behövs knappast. Nagga bara potatisen lite här och där med en gaffel så att den inte exploderar i ugnen, in i 200 graders ugnsvärme i ca 1 timme. Men slå för jösse namn inte in den i aluminiumfolie, då blir de saggiga och trista och kan lika gärna köras i micron. Och ät upp skalet - det är det absolut godaste på potatisen!

Taramasalata

ca 8o g torrt kantskuret vitt bröd
1 burk torskrom (à 2oo g)
saften från 1 liten citron
1 vitlöksklyfta
1 1/2 - 2 dl god olivolja
svarta oliver till garnering

Lägg brödet i blöt en stund för att mjuka upp det och krama sedan ut överflödig vätska. Mixa det tillsammans med torskrommen i matberedare (stavmixer funkar också men är pilligare. Tillsätt citronsaft och pressa ned vitlöksklyftan och mixa samman. Tillsätt oljan lite i taget (som till en majonäs) tills du har fått en fin tjockflytande konsistens (mängden olivolja beror på hur mycket vatten det fanns kvar i brödet). Lägg upp på fat eller i skål och garnera med oliver. Det blir en ganska stor sats, men taramasalata håller i alla fall en vecka i kyl, så länge du förvarar den någorlunda hygieniskt.

Ägg- och baconröra

1 paket bacon
1/2 rödlök
2 inlagda gurkor (den eviga polska dillgurkan eller någon annan trevlig sort)
2 msk grovkornig söt senap
2 dl tjock yoghurt
några stänk tabasco
2 hårdkokta ägg

Hacka baconet och stek det knaprigt i panna. Låt rinna av på hushållspapper. Hacka rödlök och gurka och blanda det med yoghurt, senap och lite tabasco. Hacka äggen och blanda ned i röran tillsammans med det avsvalnade baconet.

Förrätt till en sötnos

Har man begåvats med en sådan underbar pojkvän som jag är det stört omöjligt att inte skämma bort honom lite extra då och då. Har han dessutom jobbat hela dagen och ryggvärk är det dags att dra in det tunga artilleriet: räkor. De små hermafroditerna är alltid lika goda, och har man dessutom lite avocado på lut i gömmorna kan man knappt misslyckas. Och huffa och puffa gärna om åttiotal och retromatlagning, men minns att man inte kan uppfinna hjulet varje dag. Avocado och räkor är helt enkelt gott tillsammans!

Idag blev det en liten kall avocadosoppa med räkor till förrätt, och även fast den inte botade ryggont (det gjorde treon!) var den mycket uppskattad. Man kan givetvis byta ut räkorna mot något annat gott garnityr. Löjrom och rödlök, knaperfräst bacon, vitlöksstekta krutonger you name it! Smaksättningen kan man också variera, limejuice och tomat är gott i. Pepparrot likaså. Huvudsaken är att man får i någonting surt och någonting med lite sting, annars blir soppan för jolmig i smaken.

Avocadosoppa med räkor
2 personer som förrätt

2 schalottenlökar
2 avocado
1 dl turkisk yoghurt
ca 2 dl kall kycklingbuljong
saften från 1 liten citron
några stänk tabasco
svartpeppar
ca 20 räkor (helst egenskalade)
lite strimlat grönt från en färsk vitlök (eller några strån gräslök)

Hacka schalottenlöken. Kärna ur och gröp ur avocadon. Lägg avocado, lökhacket och yoghurt i en bunke. Mixa till en jämn smet med stavmixer. Vispa ned buljong till en lagom tjocklek, smaka av med citronsaft, tabasco och svartpeppar. Häll upp i skålar, garnera med räkorna och vitlöksstrimlet eller lite gräslök.

Skitdrömmar och ankdammar

Det har varit ett väldigt bashande av både de kulturellt korrekta medelklasskoftorna och den ytliga konsumtionsälskande Ebba von Sydowska fashionistafalangen i såväl bloggvärlden och i de etablerade medierna. Ett skyttegravskrig där båda sidor är kulturellt bevandrade innerstadsbor med mediejobb. Den ena halvan försvarar sin rätt att konsumera, att vara ytlig och "att drömma skitdrömmar" som Nina Björk ilsket uttryckte det, och den andra halvan försvarar sin rätt att med lätt rödtonade glasögon föraktfullt se ned på de förstnämnda.

Ärligt talat förstår jag inte varför alla helt plötsligt känner sig så hotade av varandra - det kan ju knappast ha kommit som någon nyhet att dessa två falanger finns? Hitintills har de ju lyckats samexistera relativt friktionsfritt, med de vanliga små undantagsgrälen på kultursidorna som mer styrts av personliga motsättningar, om än med ideologiska förtecken. Men uppenbarligen har någonting hänt. Genom Sisela Lindbloms Stureplanskritiska bok "De skamlösa" och Johan Klings dito skildring i filmen "Darling" har en mängd pyrande ilska katalyserats. Båda sidor hävdar att den andra sidan är översittare, elitistiska och dryga, och båda sidor tycker sig slå underifrån. Båda sidor har rätt, och båda har fel.

Visst, det pågår ett ibland rent slentrianmässigt dissande av allt som har med den nyrika medelklassens påstått futtiga drömmar på kultursidorna, men samtidigt är det inte heller någonting nytt att kulturskribenter får spel på de präktigt antikonsumtionistiska värderingarna som den bildade medelklassen ångar av. Det anses fint att nära ett sunt konsumtionshat à la Nina Björk, men det anses nästan lika fint att, iklädd rollen som sanningssägare, "göra upp" med kulturkoftorna, speciellt bland den yngre generationen kulturskribenter (tänk Natalia och Skugge).

Symptomatiskt är också hur begränsad den här striden är. Det är ett bråk mellan bildade människor i innerstaden, sådana som har lyxen att kunna såväl tokkonsumera som att avstå av princip. Och hur gärna de än låtsas att de kämpar för något stort så luktar det väl mycket ankdamm om det hela. För majoriteten av det svenska folket har inte valet att skaffa dyra kök som inte används, köpa gucciväskor och manolo blahniks. De har inte råd! Man kan anföra reallöneökningar som orsaken till konsumtionshysterin tills man blir blå i ansiktet: faktum kvarstår att de flesta människor inte kommer längre än till att drömma de där skitdrömmarna. Eller, som allt fler ungdomar idag, tar ett sketet sms-lån för att ha råd med den där väskan. Det är alltså inte överflödet av pengar som skapat konsumtionen, det är överflödet av drömmar. Ska man vara riktigt elak kan man alltså påstå att båda sidor i den här striden försvarar sin rätt att tillhöra en elit, och diskussionen blir därefter.

Men vad är då summan av kardemumman i det här bråket egentligen? [här hade jag ett citat som vackert bevisade min tes, men det liiiilla problemet var att det var en skröna - se Lisas länk i kommentarerna. Så går det när man inte faktagranskar sina texter ordentligt!] Det är det gamla generationsgrollet i kulturskribenttappning. Den nya generationen visar inte tillbörlig respekt gentemot de äldre skribenterna. De vill konsumera och vara kulturellt kreddiga samtidigt, medan den äldre generationen svartsjukt bevakar sina värderingar. Har inte de fått köpa dyra kläder så ska ingen annan heller få det. Det hela är egentligen ganska gulligt trots de stundtals ganska hätska tongångarna.

Själv tänker jag fortsätta att leva på studielån ett bra tag till, och som någon påpekade för mig så kommer jag aldrig att bli rik som matskribent. Jag gör det alltså med andra ord väldigt lätt för mig: jag kommer aldrig att behöva välja sida.

Läs gärna Lisas inlägg i debatten. Vettigare kan det inte sägas.

Dinner, darling...

Lilla jag har inspirererat till en blogg! Jag skulle dyrkat den även om den var framknackad av chimpanser på skrivmaskin eftersom det känns som mitt eget barn (nä, nu tog jag i - men som en guddotter i alla fall), men faktum är att Moa redan lyckats klämma ur sig recept på både bondbönsröra och rödlöksmarmelad. Dessutom verkar hon snusa och vara hyfsat alkoholliberal! Och det är bara början, gott folk - det här har potential att bli riktigt bra... Bege er dit, läs och kommentera. Och glöm inte vem som inspirerade henne.

När pärlgrynet kom till byn

Magnus är en man som inte ser lättvindigt på sina uppdrag. Alltså hände det sig att jag efter att ha smsat en vag önskan om att han väl kunde köpa lite rotfrukter av något slag kom hem till en kyl som dignade av morötter, potatis, svartrot, majrovor, selleri, kålrot, palsternacka och en hel annat i grönsaksväg. Vilken karl! Därför har ni Magnus att tacka för dagens recept, en enkel och kryddig soppa på morot och majrova. Jag slängde även ned lite pärlgryn, eftersom puréade soppor ofta blir lite trista utan något att tugga på.

Pärlgryn kan vara lite knivigt att hitta, men finns ibland i invandrarbutiker. Men det hela låter mer exotiskt än det är, pärlgryn är bara ett lite vackrare namn för skalade korngryn ocjh vanliga korngryn är ett bra substitut (de är dessutom nyttigare!). Men de kräver en betydligt längre koktid.

Morots- och majrovesoppa med pärlgryn
4 personer

1 dl pärlgryn eller korngryn
1 liten gul lök
1 msk olivolja
1 kanelstång
3-4 morötter (400 g)
1 majrova
1 liter vatten
2 grönsaksbuljongtärningar
1 tsk gurkmeja
1 tsk spiskummin
1 msk tomatpuré
cayennepeppar efter smak
nymalen svartpeppar
saften från en halv citron

Koka pärlgrynen eller korngrynen mjuka efter förpackningens anvisningar.

Hacka löken och fräs den mjuk i olivoljan. Skala och tärna morötter och majrovan. Tillsätt rotsakstärningarna och alla andra ingredienser förutom citronsaften. Koka mjukt under lock, ca 15 minuter. Mixa allt slätt med en stavmixer, tillsätt korngrynen och smaka av med citronsaft och eventuellt mer kryddor.

Servera med ett gott bröd och en klick tjock yoghurt smaksatt med lite torkad eller färsk mynta.
Slutligen måste jag få bjuda på den här något konfunderande sentensen som kryptiskt nog prydde pärlgrynspaketet. Pärlgryn som preventivmedel, anyone?

Smalmat

Dagens middag blev för mig räksallad. Magnus skulle jobba i Älmhult men blev hemskickad på kvällen, så vad han ska äta klurar jag ännu på (entrecote från igår, men med vad?). Salladen kräver inte mycket till recept, men den var så pass god och vacker att jag ändå vill publicera bilden.

Okej, ett snabb beskrivning kan ni ju ändå få nu när jag försummat bloggen så den senaste tiden: tina en rejäl mängd räkor (det är ju så gott!). Helst oskalade - den skalade sorten är en torr och smaklös styggelse som bara passar stressade restaurangkök med en otrevlig avsaknad av ambitioner. Bottna en tallrik med lite sallad av något slag. Skär en avocado snyggt och lägg ut mot kanterna på tallriken. Strimla lite röd paprika och varva med avovadon. Strimla lite blekselleri och lägg i mitten. Skär några skivor gurka, dela dem tvärsöver och fördela dem runt sellerin. Klyfta lite körsbärsplommontomater (klart godast så här års!) och lägg på gurkan. Strössla över några matskedar majs. Skiva en halv liten rödlök och fördela över hela härligheten. Skala räkorna och lägg dem mitt på tallriken, över allt det andra. Pressa en halv citron över tallriken.

Och så en liten sås till: några matskedar mezeyoghurt blandas med några stänk tabasco, lite paprikapulver, aningen hackad vitlök och en doft spiskummin.

Voila, middag på nolltid! Dessutom är det nyttigt och smalt, vilket jag kände behövdes här på Linnégatan. Ett gott råd: väg er bara när ni vet med er att ni gått ned i vikt, och viktigare ändå: absolut inte när ni tydligt känner att vinterhullet lagt sig som en gosig filt runt midjan. Ibland mår man bättre av att inte veta.

Långstekt entrecote

Det var egentligen meningen att jag skulle gått på Jens spännande kurs, men eftersom det inte blev av var det på svajiga ben jag irrade in i lågtempsträsket. Och - märkte jag efter första tuggan - har man en gång tagit sig in är det svårt att någonsin ta sig därifrån igen, för attans så gott det blev. Visserligen var köttet inte lika rött som jag hade velat, men det var mitt eget fel eftersom jag per telefon instruerade Magnus att skjutsa in entrecoten alldeles för tidigt i ugnen. Men däri ligger vådan med distansmatlagning (jag var på Öland i helgen). Men köttet blev ändå underbart mört och härligt och nu blir jag nog tvungen att sticka till Jens några hundringar under bordet för att få lära mig mer om lågtempens frestelser och förförelser.

Tillbehören var enkla men väldigt goda: stekskyn, ankfettsfriterad pommes frites på bakpotatis (bakpotatisen lämpar sig nästan oanständigt väl till fritering, testa gärna!) och ett snabbt fräs på selleri, purjo och svartrot smaksatt med lite japansk soja och mirin. Svårare än så behöver det inte vara en söndag, och räknar man bort den långa stektiden är middagen kirrad i ett nafs!


Lågtemperaturstekt entrecote med svartrot- och sellerifräs
4-6 personer (köttet) , 2 personer (tilbehöret)

1 hel bit entrecote (ca 1 kg eller däromkring)
2 msk smör
havssalt
krossad svartpeppar
5 svartrötter
3 stjälkar blekselleri
2 dm purjolök (gärna det gröna)
1 vitlöksklyfta
1 msk sesamfrön (gärna oskalade eftersom de har en kraftigare smak)
1 msk neutral olja + 1 tsk sesamolja
1 msk japansk soja
1 msk mirin


Ta ut entrecoten ur kylen i alla fall en timme innan du tänkt tillaga den. Det är egentligen en generell regel, detta att inte försöka steka kylskåpskallt kött eftersom det kyler ned stekpannan och därmed förhindrar att en fin stekskorpa att bildas. Torka av vätskan från köttet med hushållspapper och klappa in rejält med både svartpeppar och havssalt. Sätt ugnen på 100 grader. Hetta upp smöret i en stekpanna och bryn köttet på hög värme runt om så att det får en fin stekyta. Lägg köttet i en ugnsform, stick in en stektermometer så den hamnar mitt i den tjockaste delen av köttet och ställ in i ugnen. Vänta. Fortsätt vänta och vänta lite till.

Så småningom kommer termometern ha krupit upp i ca 55 grader och då har du ett perfekt, ganska blodigt och oändligt saftigt kött. Har du kroppsvätskeskräck väntar du ett tag till och låter temperaturen nå 60 grader (men inte ett uns mer, då har du just sabbat en god måltid!). Hur som helst, ta ur steken, svep in den i aluminiumfolie och låt den vila tio minuter. Skär upp i tjocka skivor. Ta tillvara på stekskyn som bildats och vispa ur ugnspannan med lite vatten för att få ut det sista. Häll också med köttsaften som läcker ut när du skär upp köttet!

Under tiden du har väntat har du förhoppningsvis varit så förutseende att du skalat svartrötterna, skurit dem i hanterbara bitar (ca 5 cm långa) och kokat dem mjuka i ca 15-20 minuter. Vill du inte koka svartrötterna genast så lägg dem efter skalning i vatten med lite citronsaft eller vinäger i, annars oxiderar de från vackert vitt till svart igen (eller i alla fall fult missfärgat). Skär också purjo och selleri i strimlor och hacka vitlöken. Rosta sesamfröna tills de knäpper i en torr stekpanna.

När du tagit ut köttet ur ugnen är det dags att hetta upp oljorna i en stekpanna (eller ännu hellre en wok). Fräs sedan grönsakerna hastigt (de ska ha mjuknat, men fortfarande vara spänstiga). Tillsätt soja och mirin och låt puttra ihop någon minut. Lägg upp i skål eller på tallriken och strö över sesamfröna.

Ankpress: del 2

Det var inte ett aprilskämt det här med ankpressen, men jag erkänner villigt att det kunde passera som ett sådant... Men så här ligger landet: min mor utlyste tävlingen, och hon bestämmer vinnaren. Hon har bestämt sig för att det är en ankpress efter att ha sett en liknande bild i en kokbok, och jag kan knappast knata när hon utnämner sig själv som vinnare. Själv var jag rätt tveksam till hennes idé (jag tror mer på citruspress), men om det får henne att hitta ett användningsområde till pressen är jag mer än nöjd - även om det innebär att hon aldrig kommer använda den. Och så var jag förstås lite småkanelad på baginboxen och var villig att blogga om det hela för att få återgå till mitt alkoholmeditativa stadium.

Men i sammanfattning: min mor vill att det ska vara en ankpress: alltså är det en sådan och med det vann hon på ett något lumpet sätt tävlingen. Sanningen ligger hos betraktaren. Hoppas bara hon pressar en ankdjävel nu.