torsdag, april 12, 2007

Viktigt om reklam och skönhetsideal

Med anledning av det här inlägget kan jag inte låta bli att dela med mig av Jean Kilbournes film Killing us softly 3. Den är lång - över en halvtimme - men en väl tillbringad halvtimme. En del av er har säkert sett den på andra bloggar vid det här laget, men ni andra gör klokt i att titta.


Man kan argumentera att reklamidealen inte är lika hemska i Sverige som i USA, och det är säkert sant. Men det är illa nog här och det största skälet till att jag slängde ut tv:n för ett par år sedan är just att jag tröttnade på att känna mig så enbarmeligt ful. För det gör jag. Ofta när jag ser en reklam med en underskön kvinna hugger det till i mig. Jag känner mig ful och dessutom totalt värdelös. Jag känner att det kvittar om jag skriver bra, är intelligent, charmig och snäll eftersom jag aldrig kommer att se ut så där.

Vågar man lufta kritiska tankar mot sådana här reklambilder (kanske runt jul när man är blekfet, trött och hängig vilket ofelbart kolliderar med HM:s underklädesreklam) får man ibland höra att man "bara är avundsjuk". Och ja, det är klart jag är! Självklart skulle jag vilja vara löjligt smal och snygg och kippa sött med mina långa ögonfransar! Själva poängen med reklamen är ju att göra mig avundsjuk, att få mig att känna att jag inte duger. Så när jag ser en reklam så får jag alltså skämmas dubbelt: dels över att jag känner mig ful, dels över att jag missunnar modellen hennes retuscherade skönhet.

Det värsta är att jag inte ens blir arg när jag ser den här filmen. Den mest överväldigande känslan som kommer till mig är att jag borde hoppat över lunchen. Och helst middagen också. Och det är ingen bra förutsättning för att driva en matblogg, så nu får jag nog ta och rycka upp mig.

2 kommentarer:

K sa...

Ja, jag håller med, det är som att det är tabu att kritisera det här. En annan vanlig kommentar är att man är tråkig och borde slappna av. Typ, "vad inte så trist, ta en sup". Nu fick jag det sagt.

Annette sa...

Hinner inte titta på filmen - men jag förstår precis hur du känner. Been there, done that (fast aldrig hoppat över middagen).

Det här låter helt idiotiskt, jag vet, men: Det blir bättre med tiden. När du har fyllt fyrtio är du mer än dubbelt så gammal som brudarna på bilderna (hur sofistikerat uppsminkade och retuscherade de än är är endast ett ytterst litet fåtal över 20 - eller 17).
Och då kommer du att tycka synd om de hetsade, drogberoende små köttbitarna.
Du kommer inte längre vilja bli så smal som de (fast du vill gärna gå ner några kilo, men mat är så gott...)
Och du kommer precis att börja misstänka att du kanske duger.