Skitdrömmar och ankdammar

Det har varit ett väldigt bashande av både de kulturellt korrekta medelklasskoftorna och den ytliga konsumtionsälskande Ebba von Sydowska fashionistafalangen i såväl bloggvärlden och i de etablerade medierna. Ett skyttegravskrig där båda sidor är kulturellt bevandrade innerstadsbor med mediejobb. Den ena halvan försvarar sin rätt att konsumera, att vara ytlig och "att drömma skitdrömmar" som Nina Björk ilsket uttryckte det, och den andra halvan försvarar sin rätt att med lätt rödtonade glasögon föraktfullt se ned på de förstnämnda.

Ärligt talat förstår jag inte varför alla helt plötsligt känner sig så hotade av varandra - det kan ju knappast ha kommit som någon nyhet att dessa två falanger finns? Hitintills har de ju lyckats samexistera relativt friktionsfritt, med de vanliga små undantagsgrälen på kultursidorna som mer styrts av personliga motsättningar, om än med ideologiska förtecken. Men uppenbarligen har någonting hänt. Genom Sisela Lindbloms Stureplanskritiska bok "De skamlösa" och Johan Klings dito skildring i filmen "Darling" har en mängd pyrande ilska katalyserats. Båda sidor hävdar att den andra sidan är översittare, elitistiska och dryga, och båda sidor tycker sig slå underifrån. Båda sidor har rätt, och båda har fel.

Visst, det pågår ett ibland rent slentrianmässigt dissande av allt som har med den nyrika medelklassens påstått futtiga drömmar på kultursidorna, men samtidigt är det inte heller någonting nytt att kulturskribenter får spel på de präktigt antikonsumtionistiska värderingarna som den bildade medelklassen ångar av. Det anses fint att nära ett sunt konsumtionshat à la Nina Björk, men det anses nästan lika fint att, iklädd rollen som sanningssägare, "göra upp" med kulturkoftorna, speciellt bland den yngre generationen kulturskribenter (tänk Natalia och Skugge).

Symptomatiskt är också hur begränsad den här striden är. Det är ett bråk mellan bildade människor i innerstaden, sådana som har lyxen att kunna såväl tokkonsumera som att avstå av princip. Och hur gärna de än låtsas att de kämpar för något stort så luktar det väl mycket ankdamm om det hela. För majoriteten av det svenska folket har inte valet att skaffa dyra kök som inte används, köpa gucciväskor och manolo blahniks. De har inte råd! Man kan anföra reallöneökningar som orsaken till konsumtionshysterin tills man blir blå i ansiktet: faktum kvarstår att de flesta människor inte kommer längre än till att drömma de där skitdrömmarna. Eller, som allt fler ungdomar idag, tar ett sketet sms-lån för att ha råd med den där väskan. Det är alltså inte överflödet av pengar som skapat konsumtionen, det är överflödet av drömmar. Ska man vara riktigt elak kan man alltså påstå att båda sidor i den här striden försvarar sin rätt att tillhöra en elit, och diskussionen blir därefter.

Men vad är då summan av kardemumman i det här bråket egentligen? [här hade jag ett citat som vackert bevisade min tes, men det liiiilla problemet var att det var en skröna - se Lisas länk i kommentarerna. Så går det när man inte faktagranskar sina texter ordentligt!] Det är det gamla generationsgrollet i kulturskribenttappning. Den nya generationen visar inte tillbörlig respekt gentemot de äldre skribenterna. De vill konsumera och vara kulturellt kreddiga samtidigt, medan den äldre generationen svartsjukt bevakar sina värderingar. Har inte de fått köpa dyra kläder så ska ingen annan heller få det. Det hela är egentligen ganska gulligt trots de stundtals ganska hätska tongångarna.

Själv tänker jag fortsätta att leva på studielån ett bra tag till, och som någon påpekade för mig så kommer jag aldrig att bli rik som matskribent. Jag gör det alltså med andra ord väldigt lätt för mig: jag kommer aldrig att behöva välja sida.

Läs gärna Lisas inlägg i debatten. Vettigare kan det inte sägas.