Världens bästa!

Jag var jättearg idag. Magnus kom hem och jag längtade verkligen efter honom. Men när han kom hem var allt jag kunde kväsa ur mig "jag är så lipig idag", varpå jag självklart började storgråta - någonting jag verkligen föraktar hos mig själv... Jag försöker verkligen att vara en sådan där lugn, sval och intelligent människa som kan bete sig som man väntar sig av folk. Men det slutar alltid med att jag plockar på mina nagelband och skämmer ut mig.

Nu är det kanske inte så värst synd om mig (ge mig ett par nyfödda kattungar och jag börjar hulka), men desto mer synd om Magnus. För oavsett hur man ser det så är det inte alldeles lätt att leva med någon som garanterat får ens minsta lilla känsla att förvanskas till en Stor Sak. Och bara det att han håller ut gott folk, bara det att han håller ut och står ut med min hysteri säger en hel del om honom. Kan ni fånga någon liknande så klamra er fast vis honom och släpp homom aldrig!