Vilken pudding!

I Prag köpte jag massor av konstiga matvaror (bland annat en slags salamipaté som garanterat vad det vidrigaste jag stoppat i min mun). Roligt men tungt att släpa hem. Och av någon anledning som jag inte kan erinra mig - hjärnan var ganska uppmjukad av 32-gradig hetta och frikostiga mängder öl - köpte jag en påse vaniljpuddingpulver. Vaniljpuddingpulver? Det är knappast en regional specialitet, for guds skull! Jag som dessutom avskyr puddingar av alla de slag, hur resonerade jag egentligen? Det får vi nog aldrig veta...

Hur som helst rotade jag i skafferiet idag på jakt efter gud vet vad bland min kuriösa samling av gula linser, persiska nudlar, japanska pocky-pinnar och annat matnyttigt. Då hittade jag vaniljpuddingpåsen och fan flög i mig. Nu skulle den ätas upp, banne mig! Sagt och gjort tillbringade jag säkert 20 minuter med att försöka dechifferera baksidetexten. Mleke var lätt, det är mjölk. Cucru var också ljudlikt nog. Men "polevkove lzice" går liksom inte att gissa sig till. Men efter en ganska lång google-session kunde jag sluta mig till att det var tjeckiska för matskedar. Varje dag lär man sig någonting nytt!

Sagt och gjort, jag blandade ihop puddingrackaren och kunde, av utseende och smak att döma, sluta mig till att det var en klassisk, vidrig blancmange jag närt vid min barm och fraktat över hela centraleuropa. Men skam den som ger sig. Jag blandade i lite citronskal för att motverka vanillinets jolmighet och hällde upp gegget på vinglas. Ser det snyggt ut så smakar det i alla fall lite bättre.

Till dekoration blev det citronchips, som ser ganska proffsiga ut och har ett härligt bett. Men de är hur enkla som helst att göra:

Citronchips
till garnering

Sätt ugnen på 80 grader. Skär en citron i tunna skivor. Doppa båda sidor av skivorna i lite florsocker. Lägg på bakplåtspapper. Torka i ca 3 timmar och vänd efter halva tiden.

Och kolla så tjusigt det blev!

Det fascinerande är att när jag och Magnus (ej heller han vän av puddingar) satte i oss det varsin portion insåg vi att det faktiskt var riktigt gott. Det var inte riktigt blancmange, utan mer som en blandning av engelsk custard och risgrynsgröt. Det var några slags spännande korn i som inte riktigt gick att identifiera (nej, det var inte dåligt blandat, så långt har jag klurat ut. Men vad det var, det får gärna någon tjeckien-kunnig upplysa mig om). Nu ångrar jag nästan att jag inte köpte med mig fler paket, framför allt som de kostade mindre än 50 öre styck.