torsdag, februari 22, 2007

När bomben föll

Off topic så det skriker om det, men jag måste ändå dela med mig av minnet som poppade upp när jag såg Vetenskapens värld om strålning idag. När jag var liten, kanske 11 år eller där omkring (dvs någon gång i början av 90-talet) visade Unga tvåan en tecknad film om Hiroshimabombningen. Jag kom ihåg att programledarna varnade för starka scener, men inga varningar hade kunnat förbereda mig för mardrömsscenerna i filmen. Ansikten smälte, skelett och brända kroppar på gatorna, en mamma som överlevde bomben tog tag i sin dotters hand bara för att få näven full av lossnade skinnslamsor. Blod, död och förödelse. Jag kunde ligga vaken i panik flera år efteråt och mardrömmarna slutade inte förrän jag började gymnasiet.

Jag försöker inte skapa någon slags trauma kring det här, men faktum är att det är en av mina värsta barndomsupplevelser och allt jag egentligen undrar är om någon annan i min ålder minns den här filmen och om ni i sådana fall upplevde den som lika vidrig som jag gjorde...

7 kommentarer:

Sannah sa...

Gud ja, hur kan man glömma den dokumentären? Inte om man var i en så mottaglig ålder som vi var då. Minns att de voice overade ögonvittnessklidringar också, i stil med: "när smällen var över hade jag inga kläder på kroppen längre och inget hår", alternativt, kläderna hade smält fast på kroppen.

Ja, det är fan konstigt att man inte är räddare för kärnkraft...

Anonym sa...

föddes -45. Läste om bomben när jag var 8 -9 -årsåldern. Fick tag i en bok som var ämnad för större. Hade sömnproblem år efter, Undrar om vad som hänt om jag sett en film om dem, bomberna, Hade nog varit ett psykfall ännu. Har nog påverkat mitt liv väldigt mycket, ser inte ens en krigsfilm, även det är för grymt, om man betänker vad det finns för allvar bakom.

Anonym sa...

Förresten tack för att du skriver din blogg? så bra och ofta, den tillför alltid lite nytt till livet på landet,prexit som att ha en vän som hör av sig då och då

Mikael sa...

Såg aldrig den filmen, med som född -77 är jag uppvuxen med "bomben" i bakhuvudet. Den fanns alltid där, aldrig längre bort än en halvtimme(man visste/vet aldrig vad Moskva kan få för sig). Men ibland tror jag nästan skräcken för bomben hade sina positiva sidor; när jag var 10 år var bomben den stora skräcken, ett decenium senare var 10-åringarnas största rädsla att inte få "jobba med media". Lite skillnad på rädsla och rädsla om ni frågar mig...

Lagers tabberas sa...

På åttiotalet jobbade jag med morgonsändningar på Sveriges Radio Gotland.
En morgon var det x antal år sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Jag hade en konstnär och Javanesisk krigsflykting i morgonstudion, ett levande vittne och han berättade hur han som ung pojke minerat broar hemma på Java. Bara tre dagar tog det för Japan att ta över Java. De ujnga soldaterna fördes till djunglerna i Burma.
Min gäst i studion hade varit med i djungelhelvetet och byggt bron över floden Kwai mellan Burma och Thailand i Kanchanaburi. Han tecknade hela tiden - jag har några av dessa teckningar hemma. Som straff blev alla hans naglar bortrivna. Helvetet, hettan, slavarbetet, ohygienen, råttorna, ormarna, myggen, febern och det ständiga bestraffningshotet från Japanska fångvaktare.
Efter flera år kom det som en befrielse när han blev förflyttad till Japan. Han skulle som krigsfånge jobba i kolgruvorna i Nagasaki, eländig 44 kilo lätt.
-Det var lindrigare, men fullkomligt livsfarligt, trånga orter, giftiga gaser, hög explosionsrisk.
-En dag, berättade han, var det väldigt mycket ras i gruvan. När jag kom upp var allt öde. Ingen levde, allt var dött. Utplånat. Nere i hamnen vid havet låg en amerikansk jagare och där fick jag sitta ner och bli rakad och de spelade sentimental journey med Doris Day på grammofon.
Fan jag grät under intervjun och jag har bandet kvar, det var direktsändning och något helt annat än "Kigsspel" som jag såg några tiotal år innan - det var på riktigt.
-Jag flydde till Sverige för jag ville till ett land där det inte fanns några krigsmonument, sa han.
-Här fanns ingen taggtråd och här drack man söt mjölk ur enliterflaskor.

anna sa...

Jag minns den tecknade filmen! När jag läste här kom den tillbaka, mamman som tar i handen som löses upp drömde jag också mardrömmar om, allt var grått. Är det inte märkligt att en tecknad film kan göra så djupt intryck? Jag var nog ungefär som du i ålder, född -82.

Anonym sa...

jag kommer ihåg en liknande teknad film ifrån när jag var liten..vet inte om det var den..men den var ganska hemsk och jag har inte glömt den upplevelsen....någon som vet vart man kan få tag på den?
har sen dess vart ganska anti krig och kärnkraft..