måndag, februari 19, 2007

Alfahonan

Jag är definitivt en alfakock (du måste registera dig för att läsa på NY times, men det är det värt).

Jag blir minst sagt irriterad om någon försöker åla sig in i köket. Ger man mig råd så kommer jag visserligen beakta dem - och bara ibland finna dem bättre än mina egna ideer - men för det mesta kommer jag att ta det som en förolämpning, eller som en dum kommentar av en människa som inte vet bättre. Men jag kommer inte att visa det, utan ge en uppmuntrande kommentar och ibland - de gånger jag känner mig på riktigt jävligt humör - använda mig av rådet bara för att kunna ge kommentaren: "Ja, det blev verkligen härligt knaprigt med ditt recept" (om broccolipuré som inte fick koka färdigt) eller motsatsen: "Ja, herrregud vilken härlig mild, mjuk yta det blev" (om pankofriterad kyckling på för låg temperatur).

Innan de hatiska kommentarerna strömmar in vill jag först erkänna att ja, jag är en vidrig människa. Ja, jag är rädd om mitt revir. Ja, mitt självförtroende är helt baserat på min matlagningskunskap. Och nej, jag tror inte att jag kan klara mig själv i köket. För även om Magnus blir satt på bassingsuppdrag som att skala rotfrukter eller att flå ett kilo räkor så är det ändå hans reaktion jag litar på. Säger han att "jo, det var väl gott" misstänker jag att jag misslyckats och ligger vaken tills jag har hittat den felande kryddan, men är han tyst och tar om så antar jag att jag har lyckats.

Magnus är en fantastisk människa, och jag är beredd att göra allt jag kan för att få honom att fastna för mig. Let's face it: jag är varken enastående snygg, supercharmig eller särskilt speciell på något vis. Men jag kan laga mat, och jag kommer inte sätta mitt ljus under skäppan. Jag ger vad jag kan i mitt förhållande, och jag ger det bra. Jag tänker inte finna mig i tanken att man måste vara en orakad Britney för att bli lycklig. Jag är kanske inte är Scarlet Johansen, men jag lagar god mat, Magnus hjälper till i utkanten och allt är således väl.

Och såvida Magnus* inte verkligen döljer sin matlagningsiver så har jag bara ett NY Times-citat att avluta med:

“Men have gotten better at cooking, and that’s all positive,” Mr. Richman said. “But men can’t share. If you can find a man who’s O.K. with a woman being in charge in the kitchen, tell any woman to marry him immediately.”

*Magnus kan alltså laga mycket god mat, men han har jobbat som kock så pass länge att jag misstänker att han inte finner någon större glädje i själva matlagningen.

8 kommentarer:

Kinna sa...

Du har helt fel. Du är både snygg, charmig och speciell. Det är därför Magnus är tillsammans med dig. Att du kan laga mat är en underbar bonus! kram

Sannah sa...

åh vad jag känner igen mig! Mina vänner som blir bjudna på middag brukar få sitta rakt upp och ner som fån och fråga lite försynt om de kan hjälpa till (med annat än potatisskalningen). De som känner mig väl har gett upp för länge sen.

Till min fasa har jag upptäckt att min tyrannin inte bara gäller inpissade revir (mitt kök)utan har spridit sig när jag är på annan mark. Så fort någon som jag vet inte har grym koll på matlagning står och rör i grytorna får jag nästan lite ångest.

När min kompis förklarade hur hon skulle göra risotto till sin pojkvän (först kokar jag ris, sen rör jag ner de andra ingredienserna på slutet) fick jag ta till all självbehärskning jag kunde uppbåda. Det är inte för inte som mina bästa vänner har börjat kalla mig "köks-Hitler".

Förresten tror jag visst att Magnus ser en hel del annat hos dig också, annars vore han ju dum och så verkar inte vara fallet!

Jens sa...

Hehe.. jo man känner ju igen sig ganska redigt. Det är en självvald plats i mångt och mycket, att stå i köket, men ibland känner man att man förväntas fixa allt i matväg så fort det vankas middag med vänner bara för att man är så jävla duktig. Och visst det är jag! Och jag vill absolut inte se någon annan göra en töntig ostpaj! Det är en välsignelse och en förbannelse

Kul med Göteborg förresten, visar dig gärna stadens matoaser!

Liv sa...

Smyger in och skriver något helt orelaterat om att jag inte alls fattat att du är du. Jag är i allra högsta grad rätt Liv. Uppmärksamhet är inte det jag är bäst på kanske.. Men jag skyller på att jag fick strps-länken från veganvrak och inte kollade så mycket närmare, det ska jag göra nu - alla köttorgier till trots :).

Anja Allvin sa...

Hallå!
Jag är här igen!!!
Du är välkommen till Malmö :)

Evaldsdottir sa...

Då kan jag konstatera att jag har gjort precis rätt val av make. Han är fullt nöjd med att göra de "trista" köksgöromålen när det behövs men kan svänga ihop en fullt godkänd måltid också. Fast för mig kanske det inte var en nyhet att han är en pärla.

Jessika sa...

Och Magnus har ju ett vapen som det står sist i artikeln. Eventuellt missnöje.
KRAM.

K sa...

Jamen du har ju tur som har en kock bredvid så att du inte behöver tänka efter så länge innan du kan ge honom ett uppdrag att pyssla med för att känna sig delaktig.