tisdag, februari 27, 2007

Pizza för ensamma


När det gäller pizza är jag inte mycket för gamla hederliga kombinationer. Allt som är gott ska på pizzan, och gärna så mycket av det som möjligt. Vill ni göra en traditionell pizza så kan ni googla vidare, men vill ni ha en riktigt god, för-mycket-av-allt-pizza som botar alla bakfyllor så kan ni läsa vidare. Och dessutom har jag världens bästa knep för att få en riktigt krispig och fin pizza!

Till råga på allt har Magnus åkt till Älmhult för ännu ett av sina uppdrag som flyttkille/bagare/kaffekokare/alltiallo så jag är helt ensam. Det är helt rätt tillfälle att tröstäta pizza och dricka ett par öl. Och så jag har bränt mig på tummen. Skit också. Buhu.

Bakfyllepizza
2 personer

deg:
3 dl vatten
1/3 paket jäst
1/2 tsk jäst
1 msk olivolja
7 dl vetemjöl

fyllning:
2 msk olivolja
1 burk krossade tomater
2 tomater
1/2 rödlök
1 paket bacon
3 vitlöksklyftor
2oo g ost (valfri hårdost och gärna lite fetaost)
1 msk oregano
salt och peppar
(ev ananas i jucie - sunkigt men gott!)

Lös upp jästen i lite av vattnet. Tillsätt resten av vattnet, salt och olivolja. Arbeta in mjölet och knåda till en smidig deg. Jäs i en, eller ännu hellre 2 timmar.

Under tiden låter du burktomaterna rinna av i ett durkslag - det blir alldeles för blaskigt annars. Hacka vitlöken, strimla rödlöken, riv osten och klipp baconen i strimlor.

Och nu kommer det smarta tricket: sätt ugnen på 275 grader. Sätt in en plåt i ugnen och låt den bli rikigt het. Ta ett bakplåtspapper och stjälp upp degen på den. Häll de två matskedarna olivolja över degen och gnugga in den - på det viset slipper du använda mjöl till utbakningen. Kavla ut degen över hela bakplåtspappret och låt ligga 10 minuter. Ta sedan ut den heta plåten och stjälp upp degen med bakplåtspappret upp och dra av pappret.På det viset får du en riktigt knaprig och fin botten.

Lägg på tomatkross och alla andra ingredienser. Strö över salt, peppar och oregano och avsluta med ost. Grädda i 275 grader ca 8-10 minuter.

Om GMO och kampen mot svält

Intressant, om än inte purfärsk, krönika av den alltid lika eminente Nathan Schachar.

Jag är för GMO till hundra procent, och förstår faktiskt inte dramatiken kring det. Växtförädling har människan sysslat med allt sedan jordbrukssamhällets början kring Tigris flodbankar och den enda skillnaden mellan genmanipulering och vanlig förädling är att det går bra mycket fortare och att man kan vara lite mer kreativ. Det har talats om att gener kan hoppa mellan olika arter och på det viset skapa monster, men jag ser inte problematiken i det hela. Detta genutbyte gäller ju alla växternas gener och inte bara de som inympats av forskare, vilket betyder att växter som förädlats på vanligt vis för att t ex bli resistenta mot insektsgifter eller mögelangrepp är lika troliga kandidater för att sprida generna vidare till ogräs som genmanipulerade sådana. Och hittills har studier visserligen visat att manipulerade gener kan spridas vidare till andra växter, men de har däremot inte visat några större biverkningar av det hela. Ekosystem har inte kollapsat av GMO. Men vi får väl se: only time could tell me right on this matter.

Ett vanligt argument mot GMO-grödor är att det inte är naturligt. Naturligt i betydelsen lokalt och pittoreskt som ett litet vajande fält dinkel med stenåldersanor odlat på Gotland helt utan bekämningsmedel. Det må så vara, men glöm inte att den sortens ingrediensonani är en lyx, någonting bara vi i väst kan unna oss. Att leka tillbaka till ursprunget må vara hur tillfredställande som helst, men det är inte lösningen på svälten i världen. De flesta människor vill nog i första hand äta sig mätta (och möjligtvis sen begrunda de statushöjande element som går att mjölka ur växtens odlingsplats, tillvägagångssättet och grödan i sig), och ska det ske så krävs bra grödor. Grödor som går att odla i det klimatet där folk svälter. Det finns genmanipulerade grödor som klarar extrem torka, mögelangrepp och olika sjukdomar, vilket är stora problem i just de områden där människor svälter. Ställ det mot konstbevattning och giftbesprutning och annan konstgjord växt-andning och tänk efter vad som är bäst för miljö och människor. Jag har svårt att se humanismen i att människor ska svälta ihjäl på grund av missväxt och torka tack vare västvärldens principfasta avstånd mot "onaturliga" grödor.

Kanske är det den vanliga okunskapen som ligger bakom motståndet mot GMO. Allt nytt är läskigt och framför allt genteknik som, dristas jag att säga, har fått vissa apokalyptiska
konnotationer. Ofta avfärdas genforskning med det minst sagt suspekta argumentet "Människan ska inte leka gud". Men är det inte det vi har gjort hela tiden, och är det inte just det som i själva verket gör oss till människor? Nyfikenhet, intelligens och en vilja att förbättra saker har lett oss hit. Den som klagar på 2000-talet gör klokt i att beställa en tidsresa till 1500-talet (eller vilket annat århundrade som helst) och se om det var så mycket bättre då. Folk svalt, dog unga i diverse numera behandlingsbara sjukdomar och slog ihjäl varandra i blodbad utan like. Allt detta finns kvar, men i bra mycket mindre omfattning.

(Som en helt ovidkommande parantes kan jag påpeka att jag minns att Sofie Zelmani en gång i en intervju sorgset suckade att hon inte visste om hon vågade föda ett barn, världen hade ju blivit så hemsk nuförtiden. Då kan man ju fråga sig vilken era hon egentligen hade velat föda barn i?)

Det finns dock ett stort argument mot GMO-grödor. Monsanto och andra storföretag använder samma genteknik som gör grödorna så användbara för att hindra återsådd. Växterna görs sterila, vilket gör att en bonde måste köpa nytt utsäde varje år. Rent marknadsmässigt kan man ju förstås argumentera att det är nödvändigt för att företagen överhuvudtaget ska kunna ta fram sådana här grödor. Hur ska man kunna begära av ett börsnoterat företag att de ska ta fram GMO bara för att vara snälla och lösa världsvälten? Sant på sitt sätt, men det är likväl skamligt eftersom det gör bönder världen över beroende av ett företags fröleveranser för sitt överlevande. Men förhoppningsvis är ändå nyttan av GMO större än bristerna med den. En människa som svälter ihjäl är alltid oändligt mycket värre än att ett multinationellt företag tjänar lite pengar till sina ägare - allt annat vore en oerhört cynisk inställning.

Odlingssäsongen har börjat!


I mitt hem brukar växter bli tämligen kortlivade eftersom jag är ruggigt disträ när det gäller vattningen. Men nu järnspikar ska det odlas! Först ut är givetvis de två mystiska plantorna jag fått av min far (det rätta svaret avslöjas i kväll!), men även andra stackars växter ska bli uppdrivna av mig. Citron och blodapelsin finns med i planerna, och kanske även oliv. Vi får se vad det lider.

Dagens projekt är avocado. När jag var liten satte vi alltid avocadokärnor som tilläts växa sig enorma. Ett träd blev mer än 2 meter högt, även om det aldrig gav någon frukt. Och att få en avocadokärna att gro är busenkelt om än tålamodskrävande för den som vill se resultat nu-nu-NU! - vilket är skälet till att jag älskar smörgåskrasse.

Så här gör du. Ta en avocado, ät upp den och spara kärnan. Skala bort det yttersta mörka skalet, skär ett grunt kryss i den runda änden, stick in två tandpetare i den andra änden (se bilden) och häng den med den runda sidan ned i ett glas vatten (vattnet bör gå ungefär halvvägs upp på kärnan). Fyll på vatten då och då så att kärnan inte torkar ut. Vänta ett par veckor. När kärnan väl grott planteras den i vanlig blomjord. Voilà!

Det går precis lika bra att peta ned kärnan som den är i en kruka och vattna lite då och då. Men då tar det längre tid. Och tror dú att du kommer kunna plocka avocados från ditt vackra träd kan du tänka om, för den börjar inte ge frukt förrän det är ett fullvuxet träd. Men den är ju söt ändå.

måndag, februari 26, 2007

Japansk räksallad


De här japanska salladsnudlarna på potatis- och majsstärkelse har jag fått av en japansk kompis. Det var uppenbarligen dags att göra någonting av dem, eftersom de trillade ned i skallen på mig när jag öppnade skafferiet för att inventera. Men har man ingen japansk vän som skickar salladsnudlar med snigelpost så går vanliga tunna risnudlar bra till den här rätten.

Det här blev en fräsch och lätt rätt som säkert inte är speciellt japansk. Jag kommer säkerligen få milt hånfulla kommentarer av min japanstationerade bror och uppmuntrande och rättande kommentarer av Jessika, men det är smällar man får ta. För det här visade sig vara en både fräsch och god sallad.


Japansk räksallad
2 personer

till räkorna:
700 g räkor med skal
saften av 1/2 citron
1/2 dl hackad persilja

till nudlarna:
100 gram salladsnudlar eller tunna risnudlar
2 msk mirin
3 msk japansk soja
1 msk riven färsk ingefära
1 tsk sesamolja
2 msk neutral olja


till omelettrullarna:
2 ägg
2 msk vatten
1/2 tsk socker
1 krm dashipulver eller 1 tsk misosoppspulver

till salladen:
1 liten burk majs (180 g)
10 körsbärstomater
1 grön paprika
10 cm purjolök
1 avocado

2 msk rostade sesamfrön (rosta dem tills de börjar knäppa i stekpannan)

Tina räkorna. Skala dem och blanda dem med citronsaft och låt stå i kylen. Blanda med persiljan strax före servering.

Koka nudlarna enligt paketets anvisning. Blanda dem med oljorna, mirinet, sojan och ingefäran. Låt vila i kyl en timme.

Blanda ägg, socker, vatten och dashipulver väl. Hetta upp en stekpanna på hög värme och häll i en fjärdedel av smeten. Vicka på pannan så att smeten fördelas tunnt över hela pannan och vänd den mycket tunna omeletten när kanterna börjar bli bruna. Stek ca 10 sekunder på andra sidan och lägg omeletten att svalna på ett fat. Stek de andra 3 omeletterna likadant och lägg dem på varandra. Rulla ihop till en rulle och skär den i centimetertjocka skivor.

Skär purjon och avocadon i tunna strimlor, avokadon i skivor och tomaterna i kvartar. Låt majsen rinna av.

Lägg nudlarna i mitten av tallriken och fördela grönsakerna och omeletterna runt om. Lägg räkorna på nudlarna och strö över sesamfröna. Servera.

Räkfrossa

Har du köpt räkor med skal är det bara dumt att slänga skalen. Har du släpat hem ett kilo räkor så vill du väl ändå ha valuta för pengarna och inte stå där med 3 deciliter räkstjärtar och hela diskhon full med skal?

Så klart inte! Koka buljong på skalen i stället och använd det i nästa fisksoppa du gör. Bra mycket bättre än fiskbuljong på tärning och mycket mer tillfredställande.

Persiljestjälkar sparar du lämpligtvis de gånger du köper persilja. Släng in dem i frysen och förgyll buljonger och soppor med dem. Fast fiska upp dem när det kokat klart - då har de gjort sitt.

Räkbuljong
1 1/2 liter

3 msk smör
resterna av 700 gram räkor med skal (skal, huvuden, rom etc)
2 små morötter
det gröna från en purjolök
3 persiljestjälkar
5 vitpepparkorn
1 vitlöksklyfta
1 1/2 l vatten
en nypa salt

Smält smöret i en stor kastrull. Släng i räkorna och låt dem steka 5 minuter på hög värme utan att de bränns vid. Skala och skiva morötterna tunt och tillsätt dem. Hacka purjon, bryt sönder persiljestjälkarna, krossa vitlöksklyftan och pepparkornen och tillsätt rubbet till
grytan. Låt fräsa några minuter till.

Slå på vattnet och låt koka 30 minuter utan lock. Sila i ett durkslag med silduk (eller en kökshandduk) eller i en finmaskig sil. Använd i soppor eller koka ihop till halva mängden och använd i såser.

söndag, februari 25, 2007

Glasögonförbannelsens helg

Den här helgen har en glasögonförbannelse vilat över oss. I fredags satte sig Magnus på sina bågar och knäckte ena skalmen. Det gick lätt att byta ut till en liknande hos optikern, så ingen skada skedd förutom irritationen i det hela.

Idag knäckte jag bågen vid näsroten med följden att ena glaset trillade ur. Det är lagat (av händige Magnus förstås!) med sådan där brun härlig packtejp och jag ser jättebra. Förutom den där stora bruna blaffan som hela tiden inkräktar på mitt vänsteröga, förstås. Dessutom råkade jag gå iväg till jourlivset med glasögonen på som ett annat miffo. Jag kom på det i samma ögonblick jag kom in i butiken och lyckades 1) smuggla ned de i$nkriminerande glasögonen i kappfickan 2) studsa runt som ett flipperspel mellan hyllorna p g a min bristande syn och 3) inte hitta kortet när jag skulle betala. Men jag slapp i alla fall skammen.

Tävling x 2

Nyss hemkommen från ett dygns gödning och avkoppling på Öland. Semlor, oxfilé, renstek, polynéer med mera har förtärts. Trevligt var det, trots att sladdsyster Siri fock ett enormt utbrott som varade större delen mitt besök när hon fick reda på att jag och Magnus kanske ska till Liseberg senare i vår.

Men, till saken. Två tävlingar utlyses härmed. Först och främst undrar min mor vad det här är:


Det är ett av min fars alla Kupan-fynd och varken jag eller mamma har lyckats klura ut vad den ska användas till. Eftersom jag inte har facit premieras vilda gissningar, fantasifoster och kreativa idéer. Fast allra helst vill jag förstås veta vad den varit ämnad till från början.

Nästa tävling har jag dock svaret på. Även här har min far varit i farten och förärat mig två stycken små plantor. Men vad ska det bli för något?

Tävlingen pågår till på onsdag och vinnarna får varsin en ärofylld plats på högerkanten i bloggen samt en drink om och när de har möjlighet att ta emot den.

lördag, februari 24, 2007

Skynda fynda

Förhandsbokat på Ad libris bokrea:

Anderson, Warren: Mastering the craft of smoking food
Turner, Jack: Spice, a history of temptation
Pamuk, Orhan: Istanbul, minnen av en stad
Auster, Paul: Orakelnatten
Bourdain, Anthony: Anthony Bourdains franska kök
Bourdain, Anthony: Kitchen confidential
Diski, Jenny: På tunn is, en resa till Antarktis
Bergenström, Anna: Annas svenska kök

fredag, februari 23, 2007

Anka för opanka!

Jag bryr mig inte om att den här bilden inte är så värst lockande, för dagens middag var så oerhört god att jag fortfarande befinner mig i halvkoma. Jag har alltså längtat efter anka i två år (jepp, så länge sedan var det sedan jag sist satte tänderna i ett av de väsande, ondsinta, vita fågelfäna), och jag har alltid tvekat inför priset. Men jag lovar dig, käre läsare, 165 pix för 4 portioner ankbröst (eller 3 portioner om man är så köttfanatisk som vi) är värt det. Fy vad gott det var! Magnus var helt lyrisk, och han är i vanliga fall så jämntjock att det förslår. Han rapade banne mig poesi, gott folk!


Anka à l'orange
4 personer

2 ankbröst (ca 600-700 g)
salt och nymald vitpeppar

5 stora apelsiner
3 schalottenlökar
1 stor vitlöksklyfta
1 msk smör
2 msk råsocker
2 msk balsamvinäger
1 dl vatten
3 msk kalvfond
50 g smör

Skåra ankbröstets skinnsida i ett rutmönster. Salta och peppra på båda sidor Stek ankbröstet utan fett på hög värme med skinnsidan ned i ca 5 minuter. Vänd ankbröstet och stek ytterligare 3 minuter. Låt steka färdigt i ugn på 125 grader tills innertemperaturen är 60 grader (ca 15 minuter). Låt vila på skärbrädan 5 minuter och skär sedan upp brösten i sneda bitar.

Till såsen:
Skär hinnfria klyftor (nej, jag orkar inte förklara själv) av tre av apelsinerna. Ta vara på juicen som samlas på skärbrädan och pressa ur det sista ur hinnorna. Lägg åt sidan så länge. Riv skalet av 1/2 apelsin och lägg undan det med. Pressa saften ur de sista två apelsinerna - det ska bli ca 4 dl totalt tillsammans med saften från de andra apelsinerna.

Hacka schalottenlöken och vitlöken. Stek på ganska låg värme i ca 1o minuter. Tillsätt sockret och låt det smälta ned. Tillsätt balsamvinäger, apelsinsaft, vatten, kalvfond och apelsinskal och reducera såsen till lite mindre än hälften. Sila av löken. Koka upp såsen igen och vispa ned smöret. Tillsätt apelsinklyftorna och mixa ihop såsen med en stavmixer. Servera till ankbröstet.

Till detta är potatisbakelser mycket gott. Se bara till att det är mjölig potatis du använder, annars blir det bara slemmigt och äckligt, i stället för fluffigt och gott...

Potatisbakelser
8 st

5 stora mjöliga potatisar
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 dl grädde
1 ägg
1 tsk rosmarin
1/2 tsk salt
1 ägg
100 gram riven stark ost

Skala potatisen och skär den i mindre bitar. Koka den mjuk. Hacka lök och vitlök och stek den mjuk i smöret utan att den får färg. Sätt ugnen på 225 grader.

Häll av vattnet av potatisen. Mixa potatisen med alla andra ingredienser, men spara lite ost till garnering. Fyll 8 stora muffinsformar med potatisröran, strö över det sista av osten och grädda i ca 20 minuter.

Panik i kubik!

Vad är det med mig? Jag har drabbats av akut folkskygghet, irritation och lipsillssyndromet om vartannat. Jag har fått trycka i mig betablockerare för att ta bort de fysiska symptomen (hjältklappning, svart hål i magen, klump i halsen, andnöd - you name it!), men den psykiska biten kvarsvår. Stackars Magnus har fått trösta och försiktigt klappa på ryggen större delen av dagen, och jag kan inte ens förklara vad som är fel. Kanske är det den hemska drömmen jag hade i morse där min mamma sa åt mig att jag blivit riktigt fet? Eller är det på grund av den hemska kylan utomhus? Eller bara den tiden på månaden?

Skit samma, jag vill inte ha det så här! Lite whisky botar temporärt, även om det säkerligen ger mig än större ångest i morgon. Men det här med långsiktiga lösningar är inte riktigt min grej. Jag ska ha en trevlig kväll, äta apelsinanka och inte grina ned i tallriken.

(Observera att det här inte är ett så kallat rop på hjälp, utan bara en saklig redogörelse för min överdjävliga situation just nu. I morgon har jag garanterat glömt bort att jag någonsin mådde dåligt.)

Do the the duck walk!

CSN bevärdigade mig med strax över 7000 kronor idag, och då måste man ju faktiskt fira - köttrestriktioner eller ej. Alltså ligger två ankbröst och tinar i köket, en flaska Grants har precis öppnats och biscotti smaksatt med sagda whisky, choklad och pekannötter torkar i ugnen. Fast till försvar för mitt hedeonistiska beteende måste jag åberopa dagens dammsugning och tvätt. Då måste man väl få unna sig någonting extra, eller hur?

Ankbrösten ska för övrigt inte experimenteras ihjäl: canard a l'orange är en ljuvlig rätt som passar utmärkt när apelsinerna ligger under en tia stycket. Tråkigt kanske, men ack så gott.

torsdag, februari 22, 2007

När bomben föll

Off topic så det skriker om det, men jag måste ändå dela med mig av minnet som poppade upp när jag såg Vetenskapens värld om strålning idag. När jag var liten, kanske 11 år eller där omkring (dvs någon gång i början av 90-talet) visade Unga tvåan en tecknad film om Hiroshimabombningen. Jag kom ihåg att programledarna varnade för starka scener, men inga varningar hade kunnat förbereda mig för mardrömsscenerna i filmen. Ansikten smälte, skelett och brända kroppar på gatorna, en mamma som överlevde bomben tog tag i sin dotters hand bara för att få näven full av lossnade skinnslamsor. Blod, död och förödelse. Jag kunde ligga vaken i panik flera år efteråt och mardrömmarna slutade inte förrän jag började gymnasiet.

Jag försöker inte skapa någon slags trauma kring det här, men faktum är att det är en av mina värsta barndomsupplevelser och allt jag egentligen undrar är om någon annan i min ålder minns den här filmen och om ni i sådana fall upplevde den som lika vidrig som jag gjorde...

Musselmums

Det var alltså detta som blev av musslorna igår. Fisksoppa på sej, fänkål, musslor och lite annat smått och gott i hemgjord hummerfond (ni trodde väl inte att jag kastade skalen från hummern?) uppiffad med saffran, tomatpuré, dill och lite grädde. Jag hade tänkt blogga receptet, men jag insåg att det är allt för likt fisksoppan jag gjorde sist för att det ska vara bloggbart. Enormt god var soppan i alla fall och den gifte sig väl med citronbrödet. I kväll äter vi upp resterna från gårdagens skrovmål och glor på tv som de fån vi är (Magnus har fått ryggskott och har beordrat sig själv sängläge - så jag sympatislöar givetvis brevid honom).

Och i morgon kommer CSN-pengarna, så då är det dags för en hel del nya köksexperiment!

onsdag, februari 21, 2007

Små citroner bruna


Ett sött litet bröd med inspiration från en gammal Allt om mat som passar utmärkt till fisk och skaldjur. Egentligen är jag inte så förtjust i Arlas smör- och rapsoljeblandning, och framför allt inte den med citronsmak eftersom den känns alldeles för stickligt syntetisk i smaken. Men eftersom den fanns med i goodie-bagen från Årets kock känner jag mig tvungen att använda upp den. Hos mig får ingenting förfaras (utom den vidriga äppelcurry-creme fraichen från samma påse som åkte direkt i soporna - tvi vale!).

Citronbröd
10 st

12 g jäst (1/4 paket)
3 dl ljummet vatten
rivet skal från 1 citron
2 msk smör- och rapsolja med citronsmak
1/2 tsk salt
1 msk honung
7-8 dl vetemjöl

Lös upp jästen i lite av vattnet. Blanda med resten av vattnet, honungen, saltet och citronskalet. Rör om. Tillsätt smör- och rapsoljeblandningen och rör om. Arbeta in det mesta av mjölet till en fast, men inte hård deg. Låt jäsa minst 1 timme, men gärna 2 timmar om du har tid och tålamod. Dela degen i 10 delar och rulla till avlånga bullar. Forma till citroner genom att lägga hårdare tryck på ändarna när du rullar. Låt jäsa i ca 1 timme. Skåra bullarna med vass kniv, spreja dem med vatten och grädda i 250 grader i 10 - 12 minuter.

Att leka med maten

Kalla mig sadist, men jag älskar att jäklas med musslor. I min kyl finns nu ett tjugotal färska blåmusslor som jag då och då tittar till, petar lite på och retas med. Knackar dem på skalen, låter dem göra en loop i luften, jollrar lite med dem. Jag ser fram emot att putsa skägget av dem, knacka på dem en sista gång och sedan ploppa ned dem i grytan. De är lite som husdjur light, med fördelen att man får äta upp dem utan att bli betraktad som paria.

Vad det ska bli av stackarna? Titta in på bloggen senare i kväll så får ni se. För övrigt vill jag slå ännu ett slag för Toiwos Fisk som alltid har utmärkt service och låter en ta den tid man behöver för att bestämma sig och som gladeligen öppnar ett nät musslor och låter en plocka ut så många man behöver (och som till råga på allt uppmuntrar en att "ta de största och finaste").

måndag, februari 19, 2007

Alfahonan

Jag är definitivt en alfakock (du måste registera dig för att läsa på NY times, men det är det värt).

Jag blir minst sagt irriterad om någon försöker åla sig in i köket. Ger man mig råd så kommer jag visserligen beakta dem - och bara ibland finna dem bättre än mina egna ideer - men för det mesta kommer jag att ta det som en förolämpning, eller som en dum kommentar av en människa som inte vet bättre. Men jag kommer inte att visa det, utan ge en uppmuntrande kommentar och ibland - de gånger jag känner mig på riktigt jävligt humör - använda mig av rådet bara för att kunna ge kommentaren: "Ja, det blev verkligen härligt knaprigt med ditt recept" (om broccolipuré som inte fick koka färdigt) eller motsatsen: "Ja, herrregud vilken härlig mild, mjuk yta det blev" (om pankofriterad kyckling på för låg temperatur).

Innan de hatiska kommentarerna strömmar in vill jag först erkänna att ja, jag är en vidrig människa. Ja, jag är rädd om mitt revir. Ja, mitt självförtroende är helt baserat på min matlagningskunskap. Och nej, jag tror inte att jag kan klara mig själv i köket. För även om Magnus blir satt på bassingsuppdrag som att skala rotfrukter eller att flå ett kilo räkor så är det ändå hans reaktion jag litar på. Säger han att "jo, det var väl gott" misstänker jag att jag misslyckats och ligger vaken tills jag har hittat den felande kryddan, men är han tyst och tar om så antar jag att jag har lyckats.

Magnus är en fantastisk människa, och jag är beredd att göra allt jag kan för att få honom att fastna för mig. Let's face it: jag är varken enastående snygg, supercharmig eller särskilt speciell på något vis. Men jag kan laga mat, och jag kommer inte sätta mitt ljus under skäppan. Jag ger vad jag kan i mitt förhållande, och jag ger det bra. Jag tänker inte finna mig i tanken att man måste vara en orakad Britney för att bli lycklig. Jag är kanske inte är Scarlet Johansen, men jag lagar god mat, Magnus hjälper till i utkanten och allt är således väl.

Och såvida Magnus* inte verkligen döljer sin matlagningsiver så har jag bara ett NY Times-citat att avluta med:

“Men have gotten better at cooking, and that’s all positive,” Mr. Richman said. “But men can’t share. If you can find a man who’s O.K. with a woman being in charge in the kitchen, tell any woman to marry him immediately.”

*Magnus kan alltså laga mycket god mat, men han har jobbat som kock så pass länge att jag misstänker att han inte finner någon större glädje i själva matlagningen.

Köttrestriktioner

Det är bara att inse när man läser Henrik Ennarts blogg på SvD: ska jag sluta vara en klimathotshycklare av rang blir jag faktiskt tvungen att radikalt skära ned på min köttkonsumtion i framtiden. Hädanefter blir det kött inte mer än en gång i veckan. Men då ska det å andra sidan tillagas alldeles extra gott!

Uppdaterat! Nu har jag än en gång - i min iver att snabbt få ut mitt budskap - varit lite oklar i formuleringarna. Precis som både Lisa och Örjan påpekar i kommentarerna är det nötkött som är den stora boven, och inte allt kött. Att jag tänker begränsa mitt eget köttätande till en gång i veckan har egentligen mycket att göra med att jag märker att jag blivit lat i mitt matlagande och allt för ofta finner mig slentriansteka köttfärs i brist på idéer, när jag egentligen skulle kunna lagat någonting roligare vegetariskt. Men oroa er inte, jag har ingen som helst karaktär och köttrecepten kommer garanterat inte att försvinna från bloggen. De kommer nog bara att bli aningen mer sällsynta och lite mer lyxbetonade. Däremot tänker jag äta fisk tills det växer gälar i nacken på mig (miljöcertifierad sådan i den mån det går), för det är en orättvist förfördelad råvara i mitt liv.

Bretagne-bryderier

Min mor ska till Dinan i Bretagne i början av mars. Mot att jag bjuder henne på middag kvällen innan avfärd har hon lovat att köpa med sig en matvara åt mig. Men vilken? Hjälp mig, gott folk!

Oväntat!

Ja, vad ska man säga. Jag är mållös. Givetvis omvärderar jag min syn på Karin Ahlborg nu. Gillar man mig så måste man vara en bra människa.

söndag, februari 18, 2007

Vilken pudding!


I Prag köpte jag massor av konstiga matvaror (bland annat en slags salamipaté som garanterat vad det vidrigaste jag stoppat i min mun). Roligt men tungt att släpa hem. Och av någon anledning som jag inte kan erinra mig - hjärnan var ganska uppmjukad av 32-gradig hetta och frikostiga mängder öl - köpte jag en påse vaniljpuddingpulver. Vaniljpuddingpulver? Det är knappast en regional specialitet, for guds skull! Jag som dessutom avskyr puddingar av alla de slag, hur resonerade jag egentligen? Det får vi nog aldrig veta...

Hur som helst rotade jag i skafferiet idag på jakt efter gud vet vad bland min kuriösa samling av gula linser, persiska nudlar, japanska pocky-pinnar och annat matnyttigt. Då hittade jag vaniljpuddingpåsen och fan flög i mig. Nu skulle den ätas upp, banne mig! Sagt och gjort tillbringade jag säkert 20 minuter med att försöka dechifferera baksidetexten. Mleke var lätt, det är mjölk. Cucru var också ljudlikt nog. Men "polevkove lzice" går liksom inte att gissa sig till. Men efter en ganska lång google-session kunde jag sluta mig till att det var tjeckiska för matskedar. Varje dag lär man sig någonting nytt!

Sagt och gjort, jag blandade ihop puddingrackaren och kunde, av utseende och smak att döma, sluta mig till att det var en klassisk, vidrig blancmange jag närt vid min barm och fraktat över hela centraleuropa. Men skam den som ger sig. Jag blandade i lite citronskal för att motverka vanillinets jolmighet och hällde upp gegget på vinglas. Ser det snyggt ut så smakar det i alla fall lite bättre.

Till dekoration blev det citronchips, som ser ganska proffsiga ut och har ett härligt bett. Men de är hur enkla som helst att göra:

Citronchips
till garnering

Sätt ugnen på 80 grader. Skär en citron i tunna skivor. Doppa båda sidor av skivorna i lite florsocker. Lägg på bakplåtspapper. Torka i ca 3 timmar och vänd efter halva tiden.

Och kolla så tjusigt det blev!

Det fascinerande är att när jag och Magnus (ej heller han vän av puddingar) satte i oss det varsin portion insåg vi att det faktiskt var riktigt gott. Det var inte riktigt blancmange, utan mer som en blandning av engelsk custard och risgrynsgröt. Det var några slags spännande korn i som inte riktigt gick att identifiera (nej, det var inte dåligt blandat, så långt har jag klurat ut. Men vad det var, det får gärna någon tjeckien-kunnig upplysa mig om). Nu ångrar jag nästan att jag inte köpte med mig fler paket, framför allt som de kostade mindre än 50 öre styck.

Vildsvinspytt med äppelyoghurt


Pyttar av olika slag är ett praktiskt sätt att ta vara på alla de där resterna man har i kylen. Därför är det egentligen ingen vits med ett recept, men här har ni i alla fall en skiss på dagens variant. Fast jag ljuger lite i receptet, jag hade inget sidfläsk i. Men jag skulle velat ha.

Vildsvinspytt
4 personer

ta förslagsvis:
2 gula lökar, hackade
1 vitlöksklyfta, hackad
1 bit rotselleri, skuren i tärningar
smör eller margarin till stekning
5 kokta potatisar skurna i tärningar
200 g vildsvinstek i tärningar
100 g rimmat sidfläsk
en näve kokta haricot vertes
salt och svartpeppar
hackad persilja

Stek lök, vitlök och rotselleri mjukt i matfettet i en stor panna. Tillsätt potatisen och stek på medelhög värme tills potatisen får vacker färg. Stek sidfläsket knaprigt i en annan panna (eller varmhåll rotfrukterna i ugnen så länge och stek fläsket i en ny omgång i samma panna) och låt rinna av. Stek vildsvinsköttet i fettet från sidfläsket. Blanda ihop allting i den stora pannan, tillsätt haricot vertes och persija, salta och peppra rejält och låt allt bli varmt. Servera med till exempel äppelyoghurten nedan.

Äppelyoghurt

1,5 dl mezeyoghurt
1 msk dijonsenap
1 tsk honung
1 litet rivet äpple

Blanda ihop allt i en skål och ställ svalt.

Jag serverade också lite apfelrotkohl till. Den hittade jag i en mystisk burk i skafferiet. Har man inte sådan tur är lite inlagd gurka inte fel.

Äppel päppel

För att fortsätta på äppeltemat från föregående inlägg så kommer här en enkel, heltigenom konventionell liten efterrätt. Stekta äppelklyftor är snabbt ihopsvängt och ibland precis vad själen behöver.

Citronstekta äppelklyftor
2 personer

4 små äpplen
2 msk smör
1 tsk rivet citronskal
1 msk pressad citron
2 msk honung

Skala och skär äpplena i klyftor. Stek klyftorna på medelhög värme i smöret tills äppleklyftorna är mjuka (5-10 minuter beroende på tjocklek och äppelsort). Tillsätt citronskal och saft och rör om. Klicka i honungen, rör runt så den fördelas på äpplena och vänta någon minut tills honungen smälter och börjar få lite färg.

Servera varma med vaniljglass.

Finsvin

Medan Andreas styckar vildsvin i köket satsar jag på mer modesta djurförsök. Viltsvinsstek var lagom svårighetsgrad för mig en lite behagligt småfull fredagskväll (vilken dessvärre transformerades till en obehagligt bakfull lördagsmorgon, men det är en annan historia).

Hur som helst var det första gången jag lagade vildsvinsstek, och jag höll på att bli tokig på alla olika innertemperaturer som angavs. Eftersom jag inte är något fan av torrt strängigt kött kändes det viktigt att hitta rätt. Många källor angav 68 graders innertemperatur på steken, men andra gick så högt som till 80 grader, vilket fick mig att tugga fradga av frustration. Men jag bestämde mig för att trikiner hur som helst är bättre än torrt kött och satsade på en innertemperatur på 72 grader, vilket gav ett helt okej kött. Men 68 grader är nog bättre för de riktigt våghalsiga. Riktigt gott var det i alla fall. Och resterna från steken förvandlas till en trevlig pytt i kväll.


Vildsvinsstek
4-6 personer

ca 1 kg vildsvinsstek med eller utan ben

1 tsk torkad rosmarin
2 långpepparfrön
6 enbär
1 msk riven färsk ingefära
1 msk honung
2 vitlöksklyftor
1 tsk salt

mortla långpeppar, rosmarin och enbär ganska grovt. Lägg i en skål. Blanda med ingefäran och honungen. Mortla vitlöksklyftorna med saltet till en röra och tillsätt till resten av kryddorna. Blanda samman och gnugga in kryddblandningen i viltsvinssteken. Låt ligga i kylen en timme.

Sätt ugnen på 175 grader. Lägg steken i en smord form och stick in en stektermometer så den hamnar (ungefär) i den tjockaste delen. Stek i ugn ca 1 1/2 timme, tills termometern visar 72 grader. Ös steken med stekspadet några gången under tillagningen.

Servera med ugnsbakade hela äpplen (släng in ett par urkärnade äpplen i ugnen när det är ca 30 minuter kvar på steken) och cidraie-skyn nedan. Klyftpotatis och haricot vertes är gott till.

Cidraie-sky


1 gul lök
1 vitlöksklyfta
3 enbär
1 msk smör
1 flaska Cidraie (33 cl)
1 tsk kalvfond
stekskyn från vildsvinssteken
1 tsk äppelcidervinäger
1/2 msk honung
1 tsk arrowrot
ev salt

Hacka lök och vitlök. Krossa enbären. Hetta upp smöret i en kastrull och fräs lök och vitlök glansiga. Tillsätt enbären och cidraie och reducera utan lock tills ca hälften återstår. Sila bort lök och enbär. Koka upp såsen igen och tillsätt kalvfond, stekskyn från vildsvinssteken och smaka av med vinäger och honung så att såsen känns lagom sötsyrlig. Smaka eventuellt av med lite mer salt. Rör ut arrowroten i lite kallt vatten och rör ned den i såsen. Koka upp och servera.

lördag, februari 17, 2007

Slö, slapp och likgiltig!

Nej, jag har inte dött. Däremot har jag haft en helt oproduktiv dag. Pizza till lunch, chips till middag. Melodifestivalen och ett par avsnitt av House som underhållning. Jag har fått en tv och nyhetens behag har fått mig att tillbringa hela(!) dagen i sängen zappandes mellan svt och tv4. Det är jag värd.

I morgon tar jag nya tag och bloggar dels vildsvinssteken, dels restpytt på vildsvin och lite smått och gott. På hedersord.

fredag, februari 16, 2007

Sneak preview

I kväll vankas vildsvinsstek med helstekta äpplen, cidraie-sky, haricot verts och rostade rotsaker. Recept kommer i morgon.

Dålig dag, underbar kväll

När jag kom hem bakfull och stuptrött från Stockholm under Alla hjärtans dags sista timmar luktade det ljuvligt i hela lägenheten. En annorlunda och mycket, mycket god räkgryta från Annas nya mat puttrade på spisen. Rosor och tända ljus på bordet. Jag förärades ett par oerhört vackra pärlörhängen som fick mig att börja storlipa av ren glädje. Och så några Zlatopramen att skölja ned det hela med och ett par avsnitt av House. Detta, mina damer och herrar, är vägen till mitt hjärta.

Tjälknulreceptet

Den nordiska aftonen var mycket trevlig och maten fantastisk. Det mest bestående minnet var att lutfisk faktiskt är gott. Jag hade lovat att smaka av ren artighet men fann mig ta en portion till (våghalsigt när det vankas tiorätters).

Tjälknulen var en smärre succé att döma av omdömena. Själv hade jag nog önskat mig lite mindre sälta, men det är nog en smaksak. Jag tog använde mig av älgfransyska vilket blev mycket bra, men det går utmärkt med mindre möra bitar från till exempel bogen.

Tjälknul

1 - 1 1/2 kilo älgstek (djupfryst)
1 liter vatten
1/2 dl salt
1 msk socker
10 korn vardera av svart- och vitpeppar eller 4 långpepparfrön
10 enbär

Sätt ugnen på 80 grader. Lägg älgsteken (ej tinad) på ugnsgallret i mitten på ugnen och sätt en plåt under så att den köttsaft som droppar av inte bränner fast i ugnsgolvet. Glöm bort i sex timmar. Stick sedan in en stektermometer så att den sitter mitt i den tjockaste delen av köttstycket. Stek ytterligare 4-8 timmar beroende på köttets storlek - termometern ska visa runt 70 grader.

När köttet börjar bli färdigt kokar du upp salt och socker med vattnet och tar sedan av plattan. Krossa pepparkornen och enbären grovt och låt dem dra i lagen. När köttet är färdigt lägger du det i en liten kastrull eller bunke och slår över lagen så att den täcker. Låt vila i kyl ett dygn.

Ta upp köttet ur lagen som nu gjort sitt, skär upp och servera kallt med till exempel potatisgratäng eller rotfruktspuré.

måndag, februari 12, 2007

Älg efter helg

En påse märkt "älgbiffar" vandrade ur min kyl till tining på köksbordet idag. Jag vet inte vad det var för styckdel, men jag misstänker innanlår. Pelle var pushern och han verkade inte ha några närmare detaljer att delge mig. Hur som helst bestämde jag mig för att det var slöseri att tillaga köttet på något annat sätt än biffviset. Det var gott, men aningen segt. Nästa gång steker jag dem antingen riktigt blodiga, eller så låter jag dem bräsera i sin sås ett tag...


Men vem är jag att klaga? Älg är nästan löjligt gott, och smaken kompromissas inte av hårdhetsgraden på köttet. Helt sanslöst gott! Rödvinssåsen bloggar jag om så småningom, för den kräver ett eget kapitel!

En udda och mycket trevlig sallad skapade jag på äpple och majrova. Magnus blev helt tagen och krävde att få provsmaka ren majrova. Majrovornas pepprighet går väl ihop med dijonsenapen och bryts av på ett trevligt sätt med äpplets sötma. En av mina bättre sallader faktiskt! Fast precis som namnet tillstår har inte majrova säsong nu, utan först på försommaren. Vänta gärna till dess, men kan du inte hålla dig finns italiensk växthusuppdriven rova. Den är god den med, men varken särskilt ekologiskt eller smakmässigt jämställd med den svenska varianten. Fy mig!

Äppel- och majrovesallad
4 personer

1 stort fast äpple
1 majrova
2 msk (gärna kallpressad) rapsolja
1 msk dijonsenap
2 tsk äppelcidervinäger
salt och peppar
2 msk persilja till servering

Blanda senap, olivolja och vinäger på botten av en skål. Det blir en relativt homogen röra. Salta och peppra måttligt. Strimla äpple och majrova (båda utan skal) och blanda med dressingen. Strimla ned persilja alldeles innan servering (den blir saggig om den får ligga för länge med vinägern).

Ett annat tillbehör för dagen var gremolatachampinjonerna med purjo. Gott till både kött och fisk, men extra gott där man behöver lite citronsmak för att lätta upp en annars tung anrättning.

Gremolatachampinjoner med purjolök
4 personer som tillbehör

300 g champinjoner
2 msk smör
det gröna från en purjolök
2 vitlöksklyftor
rivet skal från en halv citron
1 stor vitlöksklyfta
1/2 dl hackad persilja
salt och svartpeppar

Skölj champinjonera om det behövs, inte annars. Skiva dem tunt och lägg dem i en stekpanna. Hacka purjolök grovt och finhacka vitlöken. Stek på hög värme tills de släppt allt vatten och börjar få färg. Tillsätt smöret, purjolöken och vitlöken. Fräs tills purjolöken mjuknar. Salta och peppra och blanda med persiljan. Servera direkt.

PS Tack återigen Pelle för underbar mat. Ta inte åt dig för att jag klagade på biffarna, för de var sjukt goda. Jag måste nog bara veta mer om styckningsdel innan jag tillagar dem optimalt nästa gång... DS

Om vedermödorna med tjälknul

Just nu ligger en tjälknul (ja, man kan säga tjälknöl också, men knul låter mycket roligare) på lut i sin lag i kylen. Den ska serveras på en nordisk afton i morgon - mer om den på onsdag. Dock är jag nästan hysteriskt orolig för om den blir bra eller ej, och jag har provsmakat en liten bit i kanten. Den var genomrosa och god!), och jag är nu skitskraj att köttet kommer vara på tok för blodigt i mitten. Och jag kan ju inte gärna skära sönder den för att kolla...

Samtidigt tror jag att jag bara drabbats av en släng av min vanliga hispighet, för innertemperaturen var 70 grader - precis som det skulle enligt recepten jag konsulterade. Och annars får jag skylla på Jens, som är den som anordnar det hela, för det är delvis hans recept jag följt. Praktiskt va?

Fast det här med termometern är ju en historia i sig. Jag ringde min mor och bad att få låna en. Ett par timmar senare dök hon upp med inte en, utan tre stektermometrar!

Mamma: Den här är ny, men jag tror inte den funkar så bra, det verkade inte så när jag använde den. Den här fungerar inte, MEN, lyssna nu! (håller upp en tredje termometer av annan sort med alla gradangivelser avskavda) Den här fungerar, och jag tänkte att du kan ju jämföra gradangivelserna med den trasiga!

Eftersom den trasiga och den avskavda termometern inte verkade stämma överens sinsemellan (formen var olika och jag spårade resterna av texten "vilt" på helt olika ställen höjdmässigt) satsade jag på den opålitliga, nya termometern. Och vi får väl se hur det gick!

Dessutom hade jag bara 1 kilo älgstek, vilket är i minsta laget för en tjälknul. Därför var jag ännu mer beroende av korrekta temperaturangivelser. Recepten jag konsulterade angav alla 1 1/2 kilo kött som lagom, men jag kunde ju knappast klistra på ett par älgbiffar för att öka vikten!

Och så till de sista av mina vedermödor. När jag skulle koka lagen igår plockade jag fram mina korianderfrön och mina lagerblad och insåg att jag, min vana trogen, härbärgerat tomma kryddpåsar i skafferiet. Klockan var strax efter 22 och affärer stängda. Gah!

Alltså improviserade jag en kryddning med långpeppar och enbär som nog fungerar fint. I alla fall hoppas jag det. Det är en mycket nervös Gitto som tar bussen upp till storstaden i morgon.

Receptet kommer på onsdag kväll om det visar sig bli bra.

Humor på låg nivå

Efter 2 liter cola/cola light var (en söndagsexcess vi gärna unnar oss) får man en lätt märklig humor. Improviserade djurordvitsar är bara bra klockan ett på natten när man är halvvägs in i drömmarna. Allt från riktigt de usla:

- Vilket djur får man stötar av?

- El-efanten!

till de rent absurda:

- Vilket djur håller ett öga inuti osten?
- Koll-i-brien!

Men då och då glimtade det till av ren genialitet:

Vilket djur är brand_ult?
Orang-utan-g!

söndag, februari 11, 2007

Midvinterkräftblot

En hel hink ljuvliga vätternkräftor (fiskade av farbror Bengt) satte vi i oss. Claudia åt flest, men jag tangerade nog i alla fall mitt personliga rekord. Magnus var mer blygsam i sitt kräftfrosseri och erkände att han tröttnade på att pilla köttet ur de små krabaterna efter ett tag. Däremot åt han friskt av ostpajen som jag och Claudia svängt ihop.

Till varje kräftskiva gör vi ostpaj eftersom vi fått för oss att det är gott. Varje år äcklas vi lite av den mäktiga ostsmaken i kombination med dallrig äggstanning och fet pajdeg. Det är liksom inte riktigt vår cup of tea. Men det har alltid funkat bra som ett villospår för partners och bekanta - medan de mumsar paj hinner jag och Claudia skaffa oss ett försprång i kräftätandet!

Pajen är dock god om man nu gillar ostpaj, så receptet får ni ändå. Jag skojade till det lite och använde mig av polskt lökister i pajdegen, eftersom jag läst någonstans att ister har stora fettkristaller som gör degen extra bra. Men smör eller margarin går förstås bra det med.

Prästostpaj med kummin

pajdeg:
125 g smör, margarin eller ister
2,5 dl vetemjöl
2 msk kallt vatten

fyllning:
350 g riven prästost
3 ägg
3 dl matlagningsgrädde
1/2 msk brödkummin
ev 1 krm cayennepeppar
nymalen svartpeppar

Mät upp mjölet i matberedaren och klicka ned istret (använder du dig av hårdare matfett så skär det i små kuber. Kör ihop till en grynig massa, några sekunder räcker. Tillsätt vattnet och kör ihop snabbt till en deg. Bearbetar du degen för mycket utvecklas en massa gluten och degen blir seg och trist.

Tryck ut degen i ett pajskal eller form, gärna med avtagbara kanter. Låt vila en halvtimme i kylen. Sätt ugnen på 20o grader. Rosta kumminen i het stekpanna tills det börjar knäppa om den och den luktar gott.

Rör ihop grädde och ägg i en bunke. Blanda i ost, kummin och svartpeppar och cayennepeppar om du vill ha en liten extra kick i pajen. Häll fyllningen i pajskalet och grädda ca 35 minuter. Testa att pajen är klar genom att sticka ned en provsticka, tandpetare, spagettibit eller liknande i mitten på pajen. Följer inget gegg med upp är den klar.

Men nu var det ju kräftorna som var det viktiga... Trots att de var ganska små så slår de kinaimporterade dyngkräftor vilken dag som helst. Men så har också Bengt världens bästa recept på kräftlag. Fast det är en familjehemlighet.

Till dessert vankades fruktsallad som var en perfekt avslutning på brakfesten. Enkelt och fräscht.

Claudias fruktsallad
4 personer

3 äpplen
2 apelsiner
2 kiwi
2 passionsfrukter

2 dl råsocker
2 dl vatten
1 krm kanel
1 tsk rivet apelsinskal
1 msk pressad citron

Koka upp socker, vatten, kanel och apelsinskal snabbt. Låt svalna och smaksätt med citronsaften.

Skär alla frukterna fint, utom passionsfrukten som du skrapar ur fröna på. Blanda i en skål, slå över lagen och låt stå ett par timmar i kylen.

När all mat var uppäten kollapsade vi i soffan framför melodifestivalen och hånade alla utom lågstadielärarinnan Marie-vad-hon-nu-hette, som i alla fall var anständigt klädd och sjöng rart och lågmält. Jag måste erkänna att jag faktiskt tog ett par glädjeskutt när det visade sig att hon gick vidare! Fast mest av allt ylade jag i kapp med Claudia över våra värkande magar som inte fick plats i byxorna.

lördag, februari 10, 2007

Ur led är tiden

Claudia är bakfull. Jag och Magnus också. Det hindrar oss inte från att ställa till med kräftskiva i kväll. Det är en gammal tradition jag och Claudia har, eftersom vi båda är helt kräfttokiga och kan drabbas av suget när som helst. Vi har haft kräftskiva till både påsk och försommar och nu är det alltså dags att ställa till en vinterkräftskiva.

Claudia är dock väldigt orolig för att på något vis bli förfördelad när det gäller kräftuppdelningen och ringde upp i morse för att få klarhet i vissa detaljer:

C: Äter Magnus huvudena på kräftan också?
M: Jag vet inte, tror inte det.
C: Va? Då äter han ju som ett barn, bara stjärt och klor?
M: Ja, vadå då? Det gör ju vi också*.
C: Jaaa... Men äter han huvuden också blir han ju mättare och då behöver han ju inte lika många kräftor. Säg åt honom att han inte får äta för många!

Vi ska också ha västerbottenpaj, så ingen lär gå hungrig därifrån. Men jag oroar mig för att min fumliga bakfyllemotorik ska sätta käppar i hjulet på mina försök att få i mig flest kräftor.

*Både jag och Claudia kan äta huvudena på kräftorna, men vi tycker inte det är särskilt gott. Vi nöjer oss med att suga ut all den goda vätskan. Och på sin egen kräftskiva behöver man inte tvinga i sig huvuden bara för att man ska.

fredag, februari 09, 2007

Dubbelpanering

Sybarit efter ett par glas vin:

Margit: "Vad menas med dubbelpanering?"
Magnus: "Att man, ööh... doppar det i två sorters ströbröd?"
Margit: "Nej, tänk nu!"
Magnus: "Att man doppar det i först nåt, och sen nåt annat?"
Margit: "Ja, vad?"
Magnus: "Först... Mjöl. MJÖL!
Margit: "Och sen?"
Magnus: "Ströbröd?"
Margit: Ja, och emellan? För att ströbrödet ska fästa?"
Magnus: "Olja? Smör?"
Margit: (allt mer plågad och kvidandes) "Neeeej... Vad använder man för att få saker att fästa?"
Magnus: (irriterat) "Lim?"
Margit: (fnitteranfall) "Ägg! ÄGG! Åh, jag måste blogga det här!" (kollapsar i en liten hög på golvet).

Magnus är bäst. Och han är min. Och han kommer aldrig att behöva dubbelpanera så länge jag lever... Det ni.

Fredagslunch deluxe

Det blir inte bättre än så här utan sex eller knark inblandat. Rosas ostgrillare på nötkött, sidfläsk och fullspäckad med stark god ost - ingen jäkla hushållsost här. Skippa smakdödaren ketchup till och satsa på en riktigt god, grovmalen senap i stället.

Att dricka Penfolds Rawson's Retreat till känns inte mer än rätt. Bra korv tarvar bra vin.

Det var inte mitt fel!

Nu behöver jag aldrig mer oroa mig för att stå där med skammen.

torsdag, februari 08, 2007

Foodie?

Citat ur messengerkonversation med hemulen under vår folkölskväll:

"Gitto: När jag inte lagar mat, äter mat, tänker på mat, läser om mat, eller skriver om mat så drömmer jag om mat."

Att måtten 90-60-90 fortfarande är mer eller mindre applicerbara på mig har uppenbarligen mer med arv än miljö att göra.

Matlagning från det förgångna

Jens Linders utmärkta bok Det glömda köket är dagens lektyr och får mig att allvarligt överväga tanken att torka 3 kilo nötkött i torkskåpet i tvättstugan. Det ska ju bara hänga två dagar ju...

Själv minns jag när far lufttorkade egen skinka i farstun. Varje gång man gick ut eller in fick man skinkrackarn i skallen och håret luktade ister länge efteråt. Men god blev den!

Hur som helst, var var jag? Jo just det, stick och köp boken om ni har ens en tillstymmelse till intresse av korvstoppning, rökning, torkning, saltning eller syrning. Nu! (Att Jens dessutom var absolut rarast och roligast på Årets kock har ingenting att göra med mitt pushande för boken - däremot är det ytterligare ett skäl att köpa den!)

Viktigt!

En white russian blir bra mycket godare med ett par saltkorn i. Om ni nu ville veta.

Matoaser i Kalmar

Lisa efterfrågar tips på spännande mataffärer, och det är väl bara att sätta igång att dela med sig. Lite sent kanske (men gårdagen var paxad av syrran) kommer här mina tips på Kalmarbutiker:

Nya Frukthuset
Trångsundsvägen 2
Frukthuset har inte speciellt mycket frukt, men den som finns är för det mesta mycket bra. Däremot har är man säkert 100 kvadratmeter mellanösternvaror av alla de slag. Rosenvatten, enorma dunkar olivolja, frysta bondbönor, vinblad, ett stort sortiment tysk halalkorv som får det att vattnas i munnen på Magnus, torkat nötkött och ett nästan obcent stort utbud oliver (testa gärna de vitlöks- och fänkålsmarinerade svarta rackarna för inte ens 3o pix). En bit Möllan i Kalmar! Tyvärr ligger det lite avigt till på väg mot IKEA, så buss 404 mot Färjestaden rekommenderas starkt för den bensvage. Ett inte litet plus i sammanhanget är att de har klockor i form av elgitarrer och annan underbar mellanösternkitch (gulmetallsöverdragen plast dominerar) för den hugade spekulanten. Magnus fyndade dessutom frågesportsspelet MIG för en femtiolapp. Bara det!

Potatisboden
Bremergatan 17
On the wrong side of the tracks (från mig sett) ligger denna lilla pärla till frukt- och gröntbutik. Knappt mer än ett hål i väggen och med ett utbud därefter. Mycket är dock lokalproducerat och därmed varierar utbudet efter säsong. På sommaren köper jag öländsk färskpotatis och enorma, vackra kronärtskockor helt utan den där skrumpenheten som utmärker de flesta andra butiker, på hösten fyndar jag svenska äpplen och på vintern stans fräschaste rotfrukter.

Malivan New Asia Market
Fiskaregatan 22
En klassisk asiatisk butik med fokus på thailändska ingredienser. Kall litchiläsk i den välspäckade grönsakskylen. Dessutom enda stället i Kalmar som säljer mitt favoritgodis gisengkarameller. Den hjälpsamma och rara ägarinnan agerar mer än gärna guide bland alla exotiska varor och arrangerar dessutom thailändska matlagningskurser som enligt samfälliga rykten är utmärkta!

På samma gata ligger även en annan asiatisk butik som tyvärr inte är listad på Eniro. Den heter nånting-nånting trading (uppdaterat! Den heter Anh Pham Thiés Trading - tack Jan L i kommentarera!) och har mer kinesiska och vietnamesiska matvaror. Bra torkad shiitake. Tyvärr vågar jag aldrig fråga vad som döljer sig i de spännande och överbelamrade frysdiskarna eftersom ägarna är väldigt sura av sig. Å andra sidan skulle jag också vara arg om jag fick utstå den här kommentaren av en medelålders, proper dam apropå en matvaras namn: "Vad sa du? Tjing tjong? Haha! Tjing tjong kines brukar vi säga i Sverige, haha". Hur som helst, mycket bra utbud.

Och så har vi ju Mikrolivs förstås. Fortfarande Kalmars bästa fetaost.

Som en bonus kan jag tipsa om en kaninuppfödare i Törnstubbe utanför Köpingsvik på Öland. Familjen Persson på Stubbens Produkter tar 70 kronor kilot för hel, rensad och flådd kanin vilket är väldigt överkomligt. Framför allt när det är det enda sättet att få tag på kanin överhuvudtaget runt Kalmar. Ring dem på 0485 - 732 47!

onsdag, februari 07, 2007

Chez ma soeur sur les toits*

Magnus skulle till Älmhult idag, så jag passade på att dra till syrrans nya taklägenhet. Mitt i centrum, med en underbar terass. Vänta bara till sommaren...

Pepparbiff och förfest stod på menyn, eftersom Claudia skulle hemmafesta med sin vän Emelie. Biff inhandlades, liksom rödvin, kalvfond, potatis och färsk rosmarin i stor kruka (sån som förväntas leva vidare alltså, inte den med ett halvt glas jord kring rötterna):

Claudia: Men, den är ju färsk... Det är ju värsta barren! Det kan jag ju inte ha i maten?
Jag: Det är ju mycket godare! Det är bara att klippa ned dem i såsen!
C: Klippa ned, jag vill inte stå och klippa ned. Tänk om de inte är goda?
J: Åh! De smakar ju mycket mer, de mesta smakerna försvinner ju när de torkas!
C: Öäääh, mer? Men då kanske det inte smakar som rosmarin på burk ju? Det är ju det jag gillar!
J: Ta den här nu och håll käft, jag tänker inte låta dig äta vad som helst.
C: Bara för att jag gillar pulvermos...

Någon kommer uppenbarligen bli mättast... Jävla konsum som inte kan packa två jämnstora biffar med varandra. I stället för att diskutera vem som hade störst järnbehov bestämde vi oss för att dela båda biffarna efter stekning. Rättvist värre.

Jag hade med lite indonesisk svartpeppar till pepparbiffen. Klyftpotatis. Lite torrsaltat stekfläsk knaperstektes som topping. Dao Primavera fick gästspela i den väldigt enkla rödvinssåsen som jag inte orkar recepta idag. Ni vet ju hur man gör...

Inga grönsaker, bara kött, potäter och sås. Öländskt värre. Fast vi klippte ju faktiskt rosmarin på.

Claudias onda siames Minou har någonting emot mig. Här försökte hon äta upp min pepparbiff och ge mig onda ögat samtidigt. Jävla katt...

... men trots att hon är gravid med kanske fem cirkus hasselnötsstora kattungar festade hon gärna loss på Claudias white russian. Hoppas de slipper månansikte bara!

"Häng upp mina blöta kläder, snälla Margit!". Visst kan jag göra det! Alla underkläder fastnade fint i fönsterlampan.

När Claudia duschade hade jag lite tid över att fota mig själv i hennes spegel. Lägg märke till den ganska manierade handen som ser ut som den gör för att den döljer kameralocket. Men bilden var så rolig att jag inte kunde låta bli att bjuda på den...

Så här såg det ut i diskhon när jag lämnade den. Men å andra sidan betalade jag både biffen, rödvinet och potatisen. I'll be damned om jag dessutom diskar!

När jag var på väg ifrån Claudia kollade jag min mobil: "16:43 Från Älsklingen: Hej, jag åker till Älmhult i morgon i stället. Köper någonting värmande, laddar ned någonting trevligt och väntar på dig. Ingen brådska bara". Hoppsan.

Så här såg det ut på väg hem.

Och så här. 3 dm snö på mindre än 24 timmar. Jag går INTE ut i morgon.

*Jag kan alltså knappt ett ord franska, så är det fel så får ni antinge rätta mig eller ursäkta mig.

tisdag, februari 06, 2007

Betty Ford-.kliniken nästa?

När man finner sig i full färd med att tugga på ett torrt gammalt korvbröd fyllt med skånsk senap och ansjovis är det dags att börja tvivla på sin mentala hälsa.

Det värsta är att det faktiskt inte smakade så dumt.

Sluta sura, börja dadla!

Jag är jättegrinig idag. Dels känner jag mig halvförkyld och risig, dels har jag inte kommit på någonting att blogga om. Inte förrän jag upptäckte det där förbannade paketet med dadlar i kylen, detdär som har stått där i evigheter och som jag aldrig kommer mig för att äta upp, hur goda de än är.

Som vanligt gick jag och grunnade en stund, öppnade skafferidörrar och rotade efter dolda skatter. Ingenting. Eller ja, ingenting jag kände för att kombinera med dadlar. Mer irritation... Tur att Magnus - i ett lika irriterad tillstånd - hade åkt hem för att spöa skiten ur ett gäng tv-spelsgubbar, annars hade han tvingats beskåda mina ilskna attacker mot allsköns döda ting i lägenheten. Men så slog det mig samtidigt som jag smällde igen en skåpsdörr alldeles för hårt att jag i alla fall kunde försöka mig på en vanlig rulltårta med lite annorlunda fyllning.

Jag måste erkänna att jag inte hade några enorma förhoppningar på resultatet. Döm då min förvåning när det visade sig bli förvånansvärt gott! All ilska smälte bort under loppet av första tuggan. Det var....Fräscht, faktiskt. Kanske inte den smak man i första hand förknippar med dadlar, men apelsinen och yoghurten balanserade dadlarnas ganska honungssliskiga sötma, nötterna skänkte ett fylligt djup och kanelen var, tja, trevligt kanelig.

Rulltårta med dadlar och nötter

3 stora ägg
1 1/2 dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

200 g blandade osaltade nötter och frön (jag tog lika delar hasselnötter, mandel och solrosfrön)
20 dadlar
1 tsk malen kanel
2 msk pressad apelsinsaft
1 tsk rivet apelsin skal
1 dl mezeyoghurt
ev1 knapp tsk apelsinblomvatten

Sätt ugnen på 250 grader. Vispa ägg och socker riktigt fluffigt och rör ned mjölet blandat med bakpulvret. Häll på ett bakplåtspapper och bre ut jämnt över större delen av bakplåtspappret. Grädda ca 4-5 minuter.

Strö några matskedar socker över botten, lägg på ett bakplåtspapper och vänd hela härligheten uppochned. Dra försiktigt av det övre bakplåtspappret.

Rosta nötterna och fröna var för sig i het stekpanna tills de börjar få färg. Lägg dem i en matberedare och kör tills de är finhackade. Kärna ur dadlarna. Tillsätt dadlar, kanel, apelsinsaft och apelsinskal och kör tills det smeten börjar klumpa sig. Tillsätt yoghurt och kör till en smet. Smaka av med apelsinblomsvatten om du har det hemma.

Bred smeten på rulltårtebotten förutom på de 2 översta cm av långsidan. Rulla ihop nedifrån och upp. Vira in i bakplåtspapper och lägg i kylen att stelna en liten stund. Skär i skivor vid servering.

måndag, februari 05, 2007

Uno bolognese svedese


Det är redan så många utsökta bolognese gjorda till Lisas tävling att jag drabbades av en aning prestationsångest. För alla har presenterat så utsökta, klassiska bidrag att jag skulle behöva tio års aktivt bologneselagande för att toppa deras prestationer. Men när så en påse älgfärs gjorde oväntad entre i mitt liv insåg jag att hade den perfekta chansen att försvenska bolognesen till oigenkännlighet och alltså slippa tävla i samma kategori som alla andra. Kalla mig feg, men den här versionen skäms verkligen inte för sig!

Jag har som sagt använt mig av älgfärs, och eftersom den är så pass mager och har en relativt stark viltsmak blandade jag ut den med ganska mycket fläskfärs. Har man rådjur eller hjort kan man höja viltproportionen något uppåt om man så vill.

I stället för pancetta, guanciale eller rökt sidfläsk har jag använt mig av torrsaltat stekfläsk från Smålandskött för att försvenska det ytterligare. Det är väldigt salt men bara lite rökigt, vilket passar bra i den här rätten. Bacon fungerar i nödfall, men ta då hellre rimmat sidfläsk om du kan.

Svensk bolognese
4-6 personer
400 g älgfärs
250 g fläskfärs
100 torrsaltat stekfläsk
2 gula lökar
2 små morötter
1 bit rotselleri
smör att steka i
3 vitlöksklyftor
1/2 flaska rött oekat vin
2 burkar hela tomater, klippta i små bitar (eller krossade i nödfall)
1 msk kalvfond
1 lagerblad
1/4 riven muskotnöt
3 ansjovisfiléer plus lite spad
1 msk torkad oregano
1 msk torkad timjan
nymalen svartpeppar
ev. vatten att späda med

Hacka lök och vitlök. Skala och skär morot och rotselleri i små kuber. Fräs alltsammans i smör på ganska låg värme i 15 minuter.

Hacka under tiden stekfläsket smått. Fräs först det (utan matfett) i ganska het stekpanna tills det är knaprigt och fått lite färg (börjar det bränna fast får du sänka värmen, 4:an brukar vara lagom). Lägg åt sidan. Fräs sedan fläskfärsen i samma panna (här behöver du inte heller tillsätta något fett) tills det börjar brynas fint. Lägg undan tillsammans med fläsket. Tillsätt sedan en klick smör till den heta pannan och bryn älgfärsen.

Slå i en halv flaska vin med rotsakerna. Tillsätt färs, fläsk, tomater, kalvfond, lagerblad och muskot. Hacka ansjovisen fint och tillsätt den och någon tesked av spadet. Låt koka 1 1/2 timme utan lock på lägsta värme. Späd med vatten om det verkar för torrt och börjar brännas fast, men se till att det inte blir en blaskig sörja - ju mer hopkokt desto trevligare.

Smula ned de torkade örtkryddorna och pepparn. Låt koka 20 minuter till.

Servera med pasta och parmesan, eller ännu hellre riven Allerum XO.

Oortodox bolognese

Föreningen för bolognesens bevarande kommer garanterat göra razzia hos mig och frånta mig mina matlagningsattiraljer för de här utsvävningarna, men jag kommer stolt att skrika "Jag ångrar ingenting!" när de för ut mig i handfängsel!

Jag kan förhandsrapportera att både vietnamesisk räkpasta och thailändsk fisksås gör sig utmärkt i en bolognese - jag provade två små skålar smaksatt med vardera oortodox smaksättning. Magnus fick också smaka och godkände det med beröm. En umamikick av rang, men tar man för mycket smakar det apa. Så var försiktiga, gott folk. Exakta proportioner kan jag inte bistå med eftersom jag gjorde så pass små provsmakningar, men använd er av försiktighetsprincipen.

Experimentet föll så väl ut att mina nyvunna kunskaper garanterat att användas i fortsatta försök, men i bolognesen som puttrar på spisen är det helt andra smaker som gäller. Vilka får ni veta i morgon...

Oj, nu såg jag precis på wikipedia att Heston Blumenthal tydligen var före mig med fisksås i bolognesen - där ser man. Men det tar jag bara som ett bevis för att jag faktiskt har utvecklade väl utveckalde smaklökar och att min livliga fantasi är en tillgång.

Far, jag kan inte få upp min lotusrot...

Jag köpte bland annat picklad lotusrot i Malmö. Jumsi trodde jag, men burkhelvetet går ju inte att öppna!

Jag har provat allt. Diskhandskar för ett stadigare grepp, peta kniv mellan lock och glasburk och att skölja locket i hett vatten. Jag har till och med gett burken till Magnus. Inte ens han fick upp den, trots att varken envishet, irritation eller styrka tröt.

Givetvis finns det ingenting som förstärker ett irrationellt sug lika mycket som att ha någonting gott precis utom räckhåll. Jag känner mig som en sådan där apa som man fångar genom att peta in nötter i hål i träden. Apan tar nöten, men får sedan inte ut den knutna näven och vill inte heller släppa nöten utan sitter snällt kvar. Säkert en vandringsmyt, men det är så jag känner mig i alla fall.

Oj! Precis nu kom Magnus tillbaka. Jag sa "jag bloggar om lotusroten", varpå han resolut gick och öppnade burken. Denna man! Nu ska jag smaska rötter för allt vad tygen håller!

Sammanfattning av helgen

Jag har alltid haft svårt för summeringar, framför allt om det är av en sådan händelserik helg som denna. Men två höjdpunkter måste i alla fall lyftas fram:

Middag och drinkar hos Björn och Maria på lördagen var ett fantastiskt nöje. Förutom vanlijcosmon fick jag en bouef bourgignon som fick mig att glömma att jag redan ätit middag - så god var den. Dessutom kanel- och äppelglass och grappa samt lite annat smått och gott. Men framför njöt jag av det mycket trevliga sällskapet. Bland annat avhandlades sabreringstekniker - bara en sådan sak!

På söndagen vankades middag och vin hos min vanvettigt charmerande vän Pelle och hans rara syster. Pelle påstår sig vara dålig på matlagning (vilket jag misstänker beror mer på bristande kökssjälvförtroende än faktisk oförmåga), så därför stod jag för fiolerna. Små pizzor à la minute där var och en själv bestämde pålägg och mängd. Enkelt och mycket gott. Dessutom hade vi så trevligt att jag för allt i världen inte ville åka därifrån - framför allt inte som det fanns mycket vin kvar att dricka upp när vi åkte vid åttatiden. Men det tar vi nästa gång.

Eftersom Pelle är en skicklig jägare - men enligt egen utsaga inte lika skicklig viltkock - fick vi med oss stora mängder vilt: vildsvinsstek, älgfärs, älgstek och älgbiffar. Tack Pelle! Ett särskilt tack till Pelles mor (som jag vet läser min blogg): fortsätt skicka med Pelle kött så ska jag se till att han lär sig vad man kan göra av det.

I kväll vankas älgfärsbolognese, för inte kan man väl missa Lisas tävling? Jag har en hemlig ingrediens som kan hjälpa eller stjälpa grytan helt, beroende på hur den beter sig tillsammans med de andra smakerna. I bästa fall kan den lyfta grytan till oanade höjder, eller så ger det bara en konstig bismak. Det återstår att se.

lördag, februari 03, 2007

Äntligen Malmö

På plats i Malmö nu. Bloggen kommer igång på måndag igen, men jag kanske skriver en rad eller två i morgon när jag hälsar på hos raringen Pelle.

Nu ska jag snart hälsa på Björn och spela lite Sybarit.

fredag, februari 02, 2007

Peppar peppar, ta i biff!

Hade jag varit matfotograf hade den här bilden blivit så mycket bättre, men som det nu föll sig ville jag mest få fotandet avklarat och hugga in på maten. Men nu får ni ändå försöka föreställa er hur hysteriskt gott det här blev... Pepparbiff med madagaskarpeppar från K:s pepparleverans, en rotsaksgratäng vars gräddighet bryts av lite rökt ost, brysselkål och en alldeles underbart smakrik ölsky med aningen timjan i. Mums filibabba!

Whiskyflamberad pepparbiff med ölsky
2 personer

2 fina ryggbiffskivor
2 msk grovstött peppar
3 msk smör
3 cl whisky

1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 morot
1 palsternacka
2 msk smör
33 cl mörk öl (jag tog Staropramen dark)
1 tsk torkad timjan
6 grovstötta svartpepparkorn
1 msk balsamvinäger
1 msk kalvfond
1 tsk honung

Hacka lök och vitlök. Skala och skär palsternacka och morot i små kuber. Låt fräsa i smör på ganska låg värme ca 10 minuter. Rör om då och då. Slå på ölen och smula ned timjanen. Låt koka ca 15 minuter eller tills skyn är reducerad till hälften. Sila skyn och koka upp den igen. Smaksätt med balsamvinäger, kalvfond och honung. Smaka eventuellt av med lite mer salt. Ställ åt sidan.

Torka av köttet ordentligt och doppa kanterna i pepparn. Bryn smöret i stekpanna på hög värme. Lägg i köttet när smöret börjar bli brunt. Stek ca 2 minuter, och vänd sedan köttet och stek ytterligare 1 minut (på det här viset blir biffen ganska blodig - vill du ha den helt genomstekt får du ge den längre tid i pannan). Slå över whiskyn och tutta på. GÖR INTE DET HÄR UNDER KÖKSFLÄKTEN, utan lyft bort pannan från spisen. Låt lågorna brinna ut.

Jag råkade alltså göra det här under köksfläkten, som turligt nog var trasig. Det var whiskyn jag druckit innan som fick mig att frångå alla flamberingsprinciper. Om Magnus lillebror (som är brandman) hade sett det här hade han blivit mycket besviken på mig...

Lyft bort köttet till varma tallrikar och slå i ölskyn i stekpannan. Låt koka ihop någon minut och servera sedan tillsammans med rotsaksgratäng och kokt brysselkål.

Rotsaksgratäng med rökt ost
4 personer

2 palsternackor
250 g rotselleri
5 potatisar (gärna king edward)
det vita av en purjolök
2 vitlöksklyftor
3 dl riven rökt ost
3 dl matlagningsgrädde
salt, svartpeppar

Skala palsternacka, rotselleri och potatis. Skiva allt tunt, gärna med skivskivan (ja, vad ska man annars kalla det?) i matberedare. Skölj och skiva purjolöken tunt och hacka vitlöksklyftorna. Varva rotsaker, purjo, vitlök och två deciliter av den rivna osten. Salta och peppra. Slå över matlagningsgrädden och strö över det sista av osten. Grädda i ca 45-50 minuter på 200 graders ugnsvärme. Ser gratängen mörk över mot slutet kan du täcka över den med aluminiumfolie.

Matbloggspriset 2006

Uppe i det blå som jag är efter Årets Kock hade jag helt glömt bort Matbloggspriset borta på Matblogg.se! Jag visste i och för sig redan att Xtian borta på FastFoodLovers skulle ta hem det prestigefulla priset (en liten salongsberusad fågel viskade det i mitt öra på Årets Kock) - och det verkligen välförtjänt. Däremot hade jag ingen aning om att jag skulle knipa hedersomnämnandet för mitt "rappa och pigga språk och underbara förhållningsätt till mat". Jag är givetvis hedrad och kommer att vara odrägligt uppkäftig mot Magnus hela kvällen!

Hälsojuice för masochister

Igår trillade ett två flaskor av Coca Colas nya lansering Minute Maid Fruit Plus ned i brevlådan Juicerna kommer ut i butik nu i februari, och Sverige får agera testmarknad för Coca Cola eftersom vi nordbor tydligen har lättare att ta till oss nya smaker än europeer i stort.

Vad som skiljer Minute Maid Fruit Plus från andra juicer är, enligt Coca Cola, att produkterna är framtagna enligt functional food-principen (även om det inte nämns rent ut i pressmaterialet så talar man om deras funktionella egenskaper). En av juicerna innehåller antioxidanter från grönt te och druvkärnor och den andra innehåller prebiotiska fibrer som sägs vara mumma för tarmarna.

Visst låter det bra, men hur smakar de då? För inte många människor kommer att vilja köpa 33 cl juice för 15 spänn om det inte samtidigt smakar gott. Jag anlitade Magnus som medsmakare igår. Resultatet var tyvärr väldigt nedslående.

Minute Maid med antioxidanter innehåller 70 % juice från äpple, druvor, blåbär och granatäpple och smakar faktiskt rent vidrigt. Den doftar starkt av aningen syntetiskt blåbär men smakar surt och blaskigt. Mest av allt smakar den omogna druvor, och både blåbär och granatäpple lyser med sin frånvaro. Faktum är att vi har svårt att dricka upp våra glas, så illa smakar det. Med tanke på att inget socker är tillsatt hade det behövts en fylligare fruktsmak för att rädda anrättningen, nu är frukt- och garvsyra det dominerande draget. Vill du ha i dig antioxidanter rekommenderar jag att du tar en kopp grönt te i stället. Eller ät din spenat.

Minute Maid med prebiotiska fibrer är inte fullt så vidrig. Den innehåller 70 % juice från äpple, aprikos, apelsin och morot. Den luktar ljuvligt av morotsjuice, men även här är skiljer sig smak och doft ordentligt. Konstistensen är aningen slemmig på grund av fibertillsatsen och det smakar mest fruktsoppa. Även här är smaken både sur och blaskig med en aningen fadd aprikossmak. Lite bättre än antioxidant-varianten, men fortfarande långt ifrån att vara en höjdare.

Jag tror att Minute Maid Fruit Plus kommer att få svårt att slå i Sverige, trots hälsomedvetenheten. För att uppskatta dessa två juicedrycker måste man ha ett aningen masochistiskt stråk i sig. För utan självspäkelsetendenser kan rimligtvis inte vilja dricka det här. Och med tanke på att den har en så pass utspädd smak känns den inte heller speciellt nyttig... Drick ett glas vatten och ta en apelsin i stället, så får du både en törstsläckare, antioxidanter och nyttiga fibrer i dig. Eller grogga på det tillsammans med någon riktigt söt läskeblask, men då blir det förstås inte så nyttigt längre.

Presenter från alla håll

Jag var fortfarande helt i extas när jag kom hem igår kväll och pladdrade tills Magnus öron började blöda av utmattning. När vi kom hem till mig visade det sig återigen att Magnus är den bästa pojkvän man kan ha. En städad lägenhet, tända ljus, tulpaner på bordet och en ljuvlig potatis- och purjolökssoppa väntade på mig. Dessutom två paket som innehöll dels en väldigt fin termos, dels en riktigt snygg fickplunta! En fickplunta - det som jag alltid önskat mig! Givetvis var jag tvungen att köpa lite whisky att fylla den med idag...

Dessutom väntade Jessikas paket på mig när jag kom. En stavmixer, apelsinblomsvatten och en överraskning som visade sig vara Fem asiatiska kök av Yukiko Duke. Jag läser den nu, och den är alldeles utmärkt för mig som inte är så vansinnigt insatt i den asiatiska matlagningen. Tusen tack Jessika!

I kväll äter vi pepparbiff med mörk öl-sky, brysselkål och en rotsaksgratäng smaksatt med rökt ost. Recept kommer senare i kväll!

En katt bland hermelinerna!

Jag har inte bara sett, utan också blivit presenterad för nästan varenda matskribent och kock av rang i Sverige. Lisa såg till att de inte skulle glömma mig, och presenterade mig som sin hamster. Men sanningen (som vi alla vet) är ju att Lisa börjar bli lite gaggig och behöver en ledsagare för att inte komma bort på ett sådant stort evenemang som Årets Kock.

Hur som helst, jag har haft min livs stund. Det var helt sjukt roligt. Tommy Myllymäki var söt och helt strålande utomvärldsligt lycklig, jag skulle nog kunna presenterat mig som drottning Silvia utan att han reagerat. Jens Linder var ett otroligt charmerande sällskap och definitivt en ny vän. Elin och Helena var jättetrevligt bordssällskap liksom På Stan-Elin och Malin Eriksson från Allt om Mat vilka dessutom jagade efterfest med mig. Per Styregård var charmig och lovade att jag skulle få skriva på Gourmet så småningom (han hade väl inte så mycket val, stackarn). Stefan Rössner var mycket förtjust i min urringning. Esperanto-pojkarna var spralliga och söta. Alice Brax var så en sådan läcker femme fatale i sitt skimrande fodral att jag nästan kände för att byta sexuell läggning. Dessutom bjöd hon på efterfest med folköl och ost.

Och det finns bildbevis på att jag var där! Kolla bara: