tisdag, juli 31, 2007

Bläckfisk


De allra flesta bläckfiskrecept jag läst rekommenderar att man bara steker bläckfisken snabbt, eftersom den annars blir seg. Det är dock en sanning med modifikation... Vad färre människor tycks känna till är att man lika gärna kan göra tvärtom! Bläckfiskens muskelfibrer tajtar till sig ordentligt vid varje tillstymmelse till värme, vilket är skälet till att allt för många människor associerar bläckfisk med ett oändligt tuggade på bildäckssega calamari fritti. Men kokar man bara molluskanrättningen länge nog ger till och med den envisa bläckfisken upp och blir underbart mör. Alltså: stek bläckfisken förbannat snabbt eller koka i mer i en timme. Allt därimellan är lögn.

Den spanska rätten sepia con cebolla (vilket helt enkelt betyder bläckfisk med lök) är ett perfekt tillfälle att använda sina nyvunna bläckfiskkunskaper! Det är en härlig anrättning med mycket olja och, som namnet antyder, mycket lök. Allra godast är blir det med bara ett nybakt lantbröd till, som du använder för att suga upp den smakrika oljan från tallriken. Men man kan givetvis servera ris eller något annat till utfyllnad om man känner för det.

Men du? Köp hellre fryst bläckfisk än färsk, om du inte är säker på att den färska dito är just färsk. För ofta är den "färska" bläckfisken ruggigt gammal och luktar därefter. Och tro aldrig på hållbarhetsstämpeln, den är garanterat satt av okunniga sommarjobbare som inte bryr sig!

Sepia con cebolla
4 portioner

500 g rensad bläckfisk
600 gul lök (3-4 stora lökar)
4 vitlöksklyftor
2 dl olivolja
2 dl vitt vin
3 stora tomater
2 lagerblad
1 msk paprikapulver
salt, svartpeppar
1 dl hackad persilja

Skär bläckfisken i bitar. Strimla den gula löken och hacka vitlöken. Hetta upp olivoljan och fräs bläckfiskbitarna och löken på medelstark värme i 10 minuter. Löken ska då ha mjuknat, men inte fått färg. Tillsätt sedan vinet. Hacka tomaterna grovt och tillsätt dem, lagerbladen och paprikapulvret. Låt koka ihop 50 minuter, smaka av med salt och svartpeppar och rör ned persiljan. Servera genast med ett gott bröd.

Visste ni förresten att bläckfiskar är smarta djur som inte ska föraktas? En del bläckfiskarter bedöms ha en intelligens motsvarande hundars, och de är synnerligen bra på problemlösning.
Neurologen Oliver Sachs beskriver för övrigt i sin roliga självbiografi hur han fångade en bläckfisk som pojke som han hade som ett mycket tillgivet sällskapsdjur i badkaret ända tills städerskan på hotellet familjen bodde på upptäckte odjuret och helt sonika slog ihjäl det. En mycket läsvärd bok, för övrigt, inte minst för den andra, och absurdare bläckfiskhistorien. Men den får ni läsa själva!

Slutjobbat!

Jag har gjort allting för sista gången idag! Jag har gjort salladsbuffén och frallor och räkmackor och köttbullemackor, sopat golven, stått i kassan, stekt spätta, kokat pasta, torkat borden, rotat fram kylklampar som inte är buckliga, lyssnat på idiotkockens idiotharanger, dansat till sextiotalspop i köket, gjort vitkålssallad, coleslaw, mimosasallad och pastasallad, svarat "Stensötorpet*, det är Margit!" glatt i telefon bara för att mötas av chefens sura stämma som undrar om jag "slutat stirra omkring och sett till att allt är i ordning inför lunchen", letat fram majonäshinken som är gömd bakom trettio kilo marinerat kött, burit in varor och varit allmänt glad och trevlig för sista gången.

Aldrig mer sätter jag min fot på det där jäkla stället! I alla fall inte som anställd (jag ska hämta mina sista drickspengar om några dagar). Jag trodde jag skulle känna himlastormande glädje och en viss sorg, men allt känns som vanligt, eftersom jag helt enkelt inte förstått att jag faktiskt slipper gå dit igen. Jag kommer vakna prick klockan halv sju i morgon - precis som alla dagar - och sömnigt fråga Magnus om han ringt och väckt kocken och be honom ställa fram väckarklockan. Men jag är ledig! Jag är arbetslös! Och jag älskar det!

Min favoritstammis Julle, en kärv men mycket rolig gammal man, har varit retsamt förtvivlad över att jag slutar. För vem ska då plocka undan hans favoritbestick (jodå, han har faktiskt sådana) innan lunchen? Och vem ska se till att han får en extra stor portion? Och vem ska skämta och småflirta med honom? Han säger att det "är knäck i mig" på ett mycket uppskattande sätt, och låter mig förstå att det inte är någon vidare ordning på de andra servitriserna. Han säger att nu när jag försvinner ska han banne mig börja mata kajorna, bara för att jäklas. Och han säger, på sitt härligt retsamma vis, att det får bli hans födelsedagspresent, att jag äntligen försvinner, eftersom han fyller 74 år den 1:a augusti.

Och klart jag var tvungen att ge honom en kombinerad avskeds- och födelsedagspresent idag! En halvflaska Jameson fick han, eftersom han råkat berätta att han är förtjust i mild irländsk whisky (en lugn lunch hade han och jag improviserad whiskyprovning i kassan). Han var överlycklig över gåvan, och lovade att ta sig en rejäl rackare till kvällen. Sedan förlorade han sig som vanligt i fascinerande berättelser om sin ungdom när tjejerna som hängde som klasar kring honom.

*Jadå, nu kan jag avslöja var någonstans jag jobbat hela sommaren

måndag, juli 30, 2007

Lata pizzadagar

I den mån jag har lagat mat den senaste tiden har det blivit pizza i någon form... Varför? Det är enkelt, går snabbt att laga och den feta osten ligger som ett förlåtande täcke över vad man nu har hemma som går att slänga på en bit utkavlad deg.

Några allmänna pizzaråd först:

  • Gör en stor sats pizzadeg. Den håller sig i alla fall tre dagar i kylen (och blir bara godare med tiden!).
  • Vill du inte stoppa degen i kylen går det bra att kavla ut den, svepa in degplattan i plastfolie och stoppa den i frysen. Bara att plocka fram, slänga på ingredienserna och grädda som vanligt.
  • Gör inte degen för fast, då är den svår att kavla ut.
  • Skippa allt mjöl vid utkavlingen. Droppa i stället någon tesked olja på bakbordet och smeta in kaveln med lite extra olja. På så sätt slipper du mjölklumpar under pizzan, och degen fastnar aldrig på bakbordet. Dessutom blir degen extra knaprig!
  • Använd alltid en förvärmd plåt. Sätt in plåten samtidigt som du sätter på ugnen, och ta ut den när nu kavlat ut pizzorna. Lägg den utkavlade degen direkt på plåten, släng sedan på ingredienserna och skjut in det hela snabbt i ugnen igen. På det viset får du en underbart krispig botten.
  • Se till att ingredienserna är någorlunda torra. Alla ingredienser som släpper mycket vätska vid tillagning måste behandlas för minsta möjliga vätskeförlust när de väl ligger på pizzan. Ska du ha champinjoner på: förstek dem så att vätskan släpper. Aubergine eller zucchini: salta, låt stå en halvtimme och torka sedan av vätskan som bildas. Grilla eventuellt innan de läggs på pizzan. Se till att tomatsåsen är koncentrerad och absolut inte blaskig. Ha bara på så mycket tomatsås att det nätt och jämt skyler botten - hellre lite för lite än för mycket! Vätska är pizzans fiende.
  • Använd inte för mycket ost - då blir det bara kletigt, och alla de underbara råvaror du använt dig av dränks i det jolmiga fettlagret. Använd hellre mindre av en smakrikare och dyrare ost!
  • Våga experimentera! Tomatsåsen kan ersättas av pesto, ajvar, creme fraiche, eller någon annan spännande röra. Varför inte körsbärsmarmelad och chevre (en märklig besatthet hos mig)? Nästan allt går att slänga på en pizza, men experimentera inte med för många saker på samma gång. Kom ihåg att varje ingrediens verkligen ska tillföra någonting till helheten.
  • Begränsa inte kryddningen till torkad pizzakrydda, utan släng hellre på hackade färska örter efter gräddningen. Anpassa kryddningen till fyllningen! Släng dessutom gärna på lite ruccola eller annan smakrik sallat på pizzan för extra smak!
  • Testa såsen till pizzan! Lite vitlökssås, en god pesto eller en senapsvinägrette kan förhöja smaken ytterligare, såvida du inte dränker pizzan helt. Ibland kan det räcka med några droppar god olivolja på.
Scans nya merguez piquante, ajvar, färsk rödlök, tomat och chevre samt färsk oregano var en minst sagt njutbar kombination.

Vad göra med pizzadeg och inget att ha på? Jag erinrade mig en mycket gammal DN-artikel om argentinsk (eller var det chilensk?) pizza med rivna morötter och dito zucchini som serverades med vitlökssås. Eftersom zucchini saknades kompletterade jag med strimlad lök och gröna oliver. Vitlökssåsen är gjord på hälften tjock och hälfen naturell treprocenting yoghurt, en vitlöksklyfta, en aning honung samt svartpeppar. Både jag och Magnus blev positivt överraskade - den här pizzan kommer vi garanterat göra igen!

Vad-som-kan-köpas-i-närbutiken-pizza: färdig tomatsås, röd lök, grön paprika, bacon och grönmögelost. Mycket njutbart, om än ganska salt...

Somliga går i trasiga skor, andra bloggar med trasiga datorer...

Så här såg min laptopskärm ut igår. Det känns lite som om jag kämpar mot Mordors ondska, eller nåt i den stilen, för varje dag växer de mörka partierna sig mäktigare. Men än så länge stör det mig inte värre än att jag kan ignorera det - och i kampen mellan mörkret och ljuset vinner alltid de ljusa sidan. Eller hur?

söndag, juli 29, 2007

Uppdatering från köksfönstret!

Ni minns väl avocadokärnan jag satte att gro? Nu har den blivit en vacker liten stängel vars hjärtblad är på väg att slå ut... Precis som jag skrev i februari är det ett tålamodsfrestande företag (jag har tittat till kärnan varje morgon sen dess, och när den började gro utstöt jag ett segervisst tjut som abrupt väckte Magnus ur skönhetssömnen), men känslan när kärnan väl gror är minst sagt behaglig.

En paprikaplanta jag fick av min far bär vackra, om än ganska små paprikor. Jag ser framemot att skörda dem så småningom. De ska avnjutas precis som de är, så heliga är de för mig. Jag, som alltid trott att paprikor blev först gröna, sedan gula och sist röda (en villfarelse jag tror fler delar med mig) kan glatt meddela att fältstudier från köksfönstret tyder på att de går direkt från grönt till rött. Magnus, som är ganska rejält färgblind, kunde inte för sitt liv följa paprikans mognadsförlopp, utan har fått lita på mitt omdöme.

Men ve och fasa! Jag har märkt att paprikaplantan inte varit sig själv den senaste tiden. Jag trodde först att det berodde på näringsbrist på grund av fruktproduktionen och för liten kruka, men trots min omsorg har den bara blivit slitnare. Och i förrgår, när jag skärskådade bladen, insåg jag problemet!

"Det är förbannade kritter på min paprika - bladlöss!" vrålade jag åt Magnus, som dock tog min ilska med ro, precis som alltid... Troligen har de invandrat via hibiskusen jag fick av min far för några veckor sedan (och den jäveln blommar inte ens!). Det tog mig ungefär tre minuter att komma på en motstrategi: nikotin! Jag vet sedan mina tämligen ingående biologistudier på IB-programmet på gymnasiet att nikotin är ett tämligen potent gift, speciellt för ryggradslösa kräk som bladlöss. Lösningen blev sex påsar Göteborgs rapé som fick dra i någon deciliter hett vatten i en sprayflaska. Lösningen sprayas nu två gånger om dagen på alla växter i köksfönstret. Och bladlössen verkar faktiskt dö...

Chilin är inte heller förskonad från bladlössen, men verkar klara sig bättre. Sorten jag odlar är sådan där vanlig prydnadschili som man kan köpa i blomsterhandeln, men för eventuella undrande kan jag meddela att det dessutom är en särdeles potent matlagningschili. Ovan porträtterade chili plockade jag idag, eftersom jag ville göra en argentinsk pebre-sås (recept kommer så småningom), trots att chilin inte var helt mogen. Min dumma vana trogen var jag tvungen att ta ett litet bett för att kolla styrkan. Det var en halvtimme sedan, och min överläpp bultar fortfarande på ett ganska smärtsamt sätt. Jag misstänker (efter google-efterforskningar) att plantan är av sorten Prairie Fire, som då verkligen gör skäl för sitt namn!

fredag, juli 27, 2007

Kött i håret

Idag har jag avancerat ett hack till på köksskalan: jag har bankat kött! Det är varken avancerat eller tungt, men tillhör likväl en av de saker som kocken av ohejdad vana har ensamrätt på (och det gör han med en sådant metodiskt raseri att jag antar att det för hans inre bild är chefen han ger sig på). Men eftersom det var relativt lugnt under lunchen idag frågade jag kocken om inte jag kunde få banka biffen medan han putsade nästa ryggbiffsblaffa - och det fick jag till min förvåning.

Till saken hör att jag och Magnus a) försov oss en halvtimme (läs: vägrade gå upp och var okyska i stället) och b) inte kunde få den av kocken lånade Volvo 240:n att starta, vilket resulterade i att vi var 50 minuter sena i morse. Alltså var jag förbannat ilsken, och behövde ta ut mina aggressioner på dött kött.

Och jag bankade kött som om jag varit född till det (ja, jag fantiserade också om att mörbulta chefen!) och sällan har ett samarbete med kocken varit så givande. Han berättade inte ens någon vidlyftig historia, utan vi stod på varsin sida om skärbrädet och jobbade: han skar kappan av biffen och skar den i bitar, jag bankade: shlich, shlich, bank bank.

På vägen hem plockade jag loss små torkade köttslamsor ur ögonbrynen, hästsvansen, koftan och från mina strumpbyxor. Dessutom började det åska, hagla och spöregna när jag gick hem, och jag måste erkänna att jag faktiskt vansinnesskrattade och skrek "bättre kan ni allt!" till molnen, som i en annan b-film. Och bättre kunde verkligen molnen, men då hade jag redan slunkit in i den skyddande famn som antikvariatet på väg hem till mig erbjuder. Jag kom ut igen med två Maigret-böcker i famnen och möttes av strålande solsken.

Katten Sigge

De senaste veckorna har vi på restaurangen fått sällskap av en bedårande sköldpaddsfärgad katt med vackert gula ögon. Den dyker upp varje morgon runt tiotiden och varje eftermiddag och strosar sedan lojt runt uteserveringen. Den går gärna in i restaurangen och ibland hela vägen in till köket, där den lugnt betraktar vårt slit tills vi upptäcker den. Fascinerande nog räcker det att säga "Nej, här får du inte vara!" till kattrackaren, för att den ska vända sig om och i sakta mak gå ut igen. En morgon upptäckte vi till vår förvåning att den tillbringat natten i huset, trots att kvällspersonalen svor på att de inte sett till katten vid stängning.

Givetvis ska man inte uppmuntra katten, men eftersom den var tämligen mager och så bedårande att till och med kocken motvilligt erkände sig gilla dem föll vi till snart till föga och har allt sedan dess utfodrat den. Först med skinka, köttbullar och fläskfilérens, sedan med torrfoder. Och gästerna älskar den lugna katten som spatserar mellan borden och snällt låter sig kelas med av till och med de värsta ungar. Dessutom har fågelproblemet nästan helt försvunnit...

E, vår lätt utvecklingstörda hjälpreda, dyrkar katten (det var han som tog med sig torrfodret) som han av någon anledning har döpt till Sigge. Detta trots att det uppenbarligen är en hona, men namnet har fastnat hos oss alla. Eftersom katten tycks hemlös (antagligen är det en sommarkatt) ordnade E - med en driftighet som förvånade oss alla - ett boende åt den hos en av gästerna som totalt kärat ned sig i katten. Igår skulle vi således fånga in Sigge i en kattlåda för transport till sitt nya hem - E hade till och med tagit med sin egen kattlåda - trots hans skräck för att den skulle bli stulen på något vis (vi fick försäkra honom säkert tio gånger att vi inte skulle släppa in några tjuvaktiga gäster i personalrummet).

Och vad hände då på dagen D? Sigge var som bortblåst! Han dök inte upp på hela dagen, och inte idag heller. E har varit helt förkrossad och har (med vårt goda minne) försummat sina arbetsuppgifter genom att gå runt hela området för att leta rätt på katten. Då och då under dagen har vi hört ett hjärtskärande "Siiiiigge?" eka avlägset. Och idag erkände E med huvudet hängandes att han berättat för Sigge att han skulle få ett nytt hem nästa dag och att det måste var därför han (hon!) höll sig undan, och att allt var hans fel. Jag tröstade honom genom att säga att det var underbart av honom att ha gett Sigge en chans att välja själv, och att katter är självständiga varelser som det inte går att tvinga sig på, vilket lugnade E. Inom mig var jag inte lika säker på Sigges välmående och spanade - tack och lov - resultatlöst efter överkörda katter på vägen hem.

torsdag, juli 26, 2007

"Den bildade medelklassen, det är jag det!"

Haha, någon har hittat min blogg genom en sökning på den bildade medelklassen. Och fascinerande nog är det i den klassen jag stolt anser mig höra hemma i, trots att jag aldrig haft ett intellektuellt arbete i hela mitt liv och trots att jag är uppväxt bland kor, får och grisar på norra Öland. Märkligt egentligen, vad man kan uppfostras till! Hade mina föräldrar varit övervintrande nazister hade jag säkert gått runt med armbindel och heilat av glatta livet!

Fast å andra sidan är min far - med sin uppväxt på Strandvägen, Sthlm - övertygad överklass. Fast de enda gånger han i vår barndom utnyttjade sin överklassrätt var när han slickade tallriken efter middagen när vi var små - någonting vi absolut inte fick göra. "Jag vet vad man får göra och inte får, därför kan jag strunta i det!" sa min far glatt, med samma paradoxala retorik som han hade tjockt med äkta smör på Kung Oscars pepparkakor eftersom han "offrade sig för oss genom att äta upp det onyttiga smöret" som garanterat skulle förstöra våra kolestorolvärden.

Fast bildad medelklass blev vi ändå, trots min far. Och om han han visste hur en unga överklassen lever om nu för tiden (han läser inte kvällstidningar utan bara SvD, och är därmed förskonad från eventuella uppdateringar om de högre ståndens Stureplansfasoner) skulle han kort och gott avfärda dem som strebers, oavsett börd.

Ljuset i slutet av tunneln..

Tisdag eftermiddag, antagligen runt klockan 16-17 kommer jag att ta av mig mitt förkläde och gå hem från mitt sista arbetspass. Det borde kanske kännas vemodigt, och kommer säkerligen att stinga lite i någon vrå av hjärtat, men det känns bara så förunderligt skönt att jag knappt kan tro det.

Ledighet! Sovmorgnar med Magnus! Inga mer salladsbufféer, grillbufféer eller tacobufféer att förbereda under tidspress! Inga mer själlösa lövbitar eller frysta panerade rödspättor! Ingen mer väntan på att Magnus ska komma hem vid midnatt och stupa i sängen, bara för att gå upp igen klockan sju! Inga mer ensamma middagar (som jag ändå inte orkar tillaga)! Inga fler lediga dagar som helt går åt till att hinna ifatt vardagens disk, räkningsbetalande, tvätt och städning. Med andra ord: semester.

Fast det hjälper inte lika mycket som man tror att veta att man snart ska sluta. Ju närmare dagen kommer, desto mer blir det en realitet och desto otåligare blir man. Förut, när man var mitt uppe i kaoset kunde man omöjligt tänka längre än till nästa dag, men nu räknar jag dagarna. Fem arbetsdagar kvar, och sedan ska jag börja laga mat på riktigt igen!

tisdag, juli 24, 2007

För övrigt...

...har jag pajat min bärbara dator. På riktigt den här gången. Skärmen kläds numer av stora, vackra spindelnätssprickor som övergår i svart där överdragsplasten trycker på mot själva skärmen. Jag råkade nämligen välta datorndjävulen i golvet eftersom jag trasslade in foten i nätverkssladden. Dessutom har fläkten hoppat ur led igen (det kan jag i alla fall ordna!). Vill något företag ge mig en ny bärbar dator så lovar jag - helt skamlöst! - att tatuera in deras logga samt nämna företagsnamnet i varje blogginlägg: jag gör banne mig vad som helst för att slippa sitta med en trasig skärm som stör mig varenda sekund

Fint besök...

Ett vackert par i mitt kök! Johanna är för övrigt en otroligt duktig guldsmed med eget företag. Hennes väldigt vackra smycken kan ni kolla in här... Hade Magnus friat - vilket han redan klargjort att han aldrig ämnar göra (tror man inte på äktenskap så gör man inte, och det är ingenting jag grämer mig över)- vet jag vem som skulle gjort ringarna.

Min gamla vän Johanna och hennes charmige blivande man Simon kom på besök i söndags. Vi har inte setts på fem år, på grund av en alkoholrelaterad incident när jag råkade lägga min mobil i ett glas rödvin. Eftersom kontakterna var sparade på själva telefonminnet förrsvann halva min bekantskapskrets i ett slag, och eftersom jag dessutom bytte nummer i och med den nya mobilen var mina kontakter dubbelt avskurna. Den som jag beklagat mest att hon försvann ur mitt liv var Johanna. Men nu är hon i alla fall tillbaka, i och med att Simon hittat mig på Tasteline.

Johanna är alltså den person som jag på fyllan alltid försökte steka ost med, eftersom hon förälskat sig i rätten i Prag och alltid talade om osten som den perfekta bakfyllematen. Eftersom vi var fulla, unga och dumma kom vi aldrig på det här med panering, varför den stekta osten pinsamt nog aldrig lyckades. Däremot skapade vi ett fint mögelstinkande os den gången vi försökte steka en bit Danablu efter en ovanligt blöt kväll. Min inneboende lillasyrra vaknade ur sin skönhetssömn och gick helt sonika upp och spydde av stanken.

Hur som helst, vad vore bättre att bjuda Johanna på än tjeckisk stekt ost, komplett med tartarsås och kokt potatis? Givetvis var jag livrädd att allt skulle gå fel, men det visade sig så busenkelt att jag inte för min själ kan förstå hur jag någonsin kunde misslyckas.

Men innan osten serverade jag en liten snackstallrik av den gamla skolan. Strimlad paprika, blomkålsbuketter, halva rädisor och stekta brödskivor serverades tillsammans med en trevlig mexicoinspirerad dipp på svarta bönor och chipotle.

Dippen är ungefär lika estetiskt frånstötande som den är god... Men låt dig inte luras av utseendet - det här är en smakmässig hit!

Dipp på svarta bönor och chipotle

1 burk svarta bönor
1 torkad chipotle
1 vitlöksklyfta
1 doft spiskummin
1/2 tsk salt
2 msk citronsaft
1 dl turkisk yoghurt
1/2 dl hackad koriander eller persija

Skölj av bönorna i ett durkslag och låt dem rinna av. Blötlägg chipotlechilin i hett vatten och låt ligga tills den mjuknat (det tar runt en timme).

Hacka chipotlen och vitlöken och lägg dem tillsammans med bönorna, spiskumminen och saltet i en matberedare (eller mosa ihop med gaffel) och mixa till en någorlunda jämn smet. Smaka av med citronsaft och rör ned (mixa inte - då blir röran för lös!) yoghurten och koriandern eller persiljan. Servera med grönsaksstavar och kanske lite nachos till.

Det här är en rent genialisk rätt i all sin enkelhet och alla var överrens om att det smakade precis som det skulle. Edamerost är det som - enligt mina eftersökningar - används i Tjeckien, men givetvis går det också med någon annan någorlunda mild ost. Jag anger inga exakta mått i det här receptet av den enkla anledningen att det inte behövs.

Det här med att fotografera maten kom jag på mitt i portionen - jag blev nog distraherad av det synnerligen trevliga sällskapet! Till höger en trevlig sallad på machesallat, ärtskott, gul paprika, rädisor och rostade solrosfrön med en underbar senapsdressing som ni får receptet på när jag väl lyckas återskapa den.

Friterad ost (
Smažený sýr)
per portion

1 1/2-2 cm tjock skiva edamerost (eller annan mild ost)
vetemjöl
uppvispat ägg
ströbröd
neutral olja

Häll olja i en stekpanna i ett centimetertjockt lager. Hetta upp ordentligt, men inte så att oljan börjar ryka. En brödbit ska bli gyllene på runt 30 sekunder. Vänd först osten i vetemjöl, sedan i ägg och sist i ströbrödet. Var noga med att ostbiten är helt täckt med paneringen. Stek den 30-45 sekunder på varje sida och servera med tartarsås och kokt potatis.

Jag vet att jag redan gett ett recept på tartarsås, men det här receptet är faktiskt ännu bättre! Det här receptet ger en stor sats, men det finns en tanke bakom. Kokar du dessutom lite extra potatis till den stekta osten så kan du lätt göra en ljuvlig potatissallad till dagen efter genom att blanda tartarsåsen med en aning tjock yoghurt och tärna ned potatisresterna. Perfekt tillbehör till eventuell överbliven stekt ost!

Tartarsås II

2 äggulor
2 tsk dijonsenap
2 äggulor
2 dl rapsolja
2 msk grovhackad kapris
3 msk hackad saltgurka
2 msk finhackad gul lök
1 msk finriven pepparrot
1-2 msk pressad citron
ev salt

Blanda äggulor och dijonsenap. Vispa ned oljan, först droppvis, sedan större mängder åt gången tills du fått en fast majonäs. Tillsätt kapris, saltgurka, lök och pepparrot. Smaka av med citronsaft och eventuellt lite salt.

lördag, juli 21, 2007

Boklördag

Idag är jag återigen ledig eftersom jag lyckats byta bort dagens pass med servitrisen H. Jag avundas henne inte, de senaste dagarna har varit otroligt intensiva, och dessutom är chefen i faggorna i helgen. Eftersom jag dessutom är ledig i morgon känner jag mig nästan som en vanlig svenssonknegare - förutom att alla andra har semester den här tiden på året.

Hur som helst gör jag inte ett skapande dugg. Jag har precis läst ut Tore Jansons fantastiskt intressanta och välformulerade bok Romarinnor och romare, ett härligt och ganska snaskigt stycke kulturhistoria från en tid både lik och olik vår egen - boken avhandlar bland annat incestuösa förhållanden, mordkonspirationer och antydda sexorgier. Dock lyckas den pensionerade latinprofessorn Tore Janson ändå höja sig långt över kvällstidningarnas braskande rubriker, och har skapat en mycket njutbar bok med relativt fristående kapitel. Precis som alltid när man läser kulturhistoriska personbeskrivningar förvånas man över hur allmängiltigt människans känsloliv är bortom den kulturella fernissan (då syftar jag inte på incesten och sexorgierna utan på sådant som makthunger, viljan att lämna ett avtryck i historien , kärlek och känslan av ungdomens förfall och brist på respekt). Ett extra plus i kanten för Jansons uttalade vilja att skildra kvinnan i den romerska vardagen (vilket även kan utläsas av titeln), trots den skriande bristen på källor.

Nu har jag övergått till mer lättvindig, men inte desto mindre underhållande läsning i Marina Lewyckas En kort berättelse om traktorer på ukrainska. På köpet får man en intressant och obehaglig lektion i Ukrainas historia. Men mest lockar ändå intrigen: blond lycksökande vamp förför och gifter sig med en gammal ukrainsk änkling och döttrarna får rycka in och rädda gubben. Humor med hjärta.

Snart väntar Joyce Carol Oates Älskad, saknad, som jag dock är lite skeptisk till, trots att jag älskar författaren och nog har ett tjugotal böcker ur hennes nästintill maniska publicering. Efter att ha njutningsfullt sträckläst Fallen förra julen vet jag vad hon är kapabel till och har svårt att nöja mig med mindre. Samtidigt är hon en trygghet på den litterära scenen, eftersom hon på ett behagligt vis återanvänder sina teman, romanstereotyper och sitt språk. På många sätt skriver hon samma roman gång på gång, men det är aldrig dålig läsning, även om man ibland blir besviken.

Och slutligen ska jag läsa en hel del John le Carré (jag har lämnat in en stående beställning på le Carréböcker på alla Kalmars antikvariat), Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (jag måste ju ta reda på vad all hajp handlar om - dessutom har jag läst utdrag ur tredje delen i DN Kultur och blev faktiskt lite nyfiken. Sist, men inte minst, fick min far alla tre delar i 80-årspresent av en vän och sträckläste dem samt hyllar dem. Det är samma man som i snart 20 år hävdat att skönlitteratur är ett förkastligt slöseri med tiden, när man i stället kan läsa biografier och historiska skildringar av sådant som faktiskt hänt), samt Den mänskliga faktorn av Graham Greene. Jag har precis avslutat Vår man i Havanna och förstår inte hur jag någonsin kunnat ha missa den - en helt fantastisk tragikomisk liten bok med en huvudperson som på många sätt är den brittiska motsvarigheten till Camus Mersault, och på många sätt hans totala motpol.

Och dessutom dricker jag återigen rosévin och har helt skamlöst ätit fyra varmkorvar från munkacharkuteriet - garanterat smålands bästa kokkorv (Ölands bästa korv är, som ni alla säkert vet vid det här laget, Rosas korv)!

torsdag, juli 19, 2007

Raggningskakor!


Idag har jag varit ledig och ägnat mig åt väsentliga saker som att sola solarium, shoppa smink, läsa Borta med vinden och dricka rosévin. Men jag har även tvättat och bakat, så jag tycker att min slapphet är förlåten.

Och bakningen, ja... Jag vet inte var gränsen går mellan kakor och godis, men klart är i alla fall att de här små kakorna tangerar denna gräns... Men underbara är de, i alla fall om man gillar jordnötssmör och nougat. Men jag rekommenderar dig att lägga band på dig och bara äta en eller två åt gången. Annars blir man - som servitrisen M förra året - så sockerchockad att man knappt kan stå på benen.

Historien bakom de här kakorna är enkel. Jag var störtförälskad i Magnus förra juni (och är förstås fortfarande) och orkade inte hålla på att tassa som katten kring het gröt för att få fatt i honom. Alltså uppvaktade jag honom intensivt nog för att till och med han skulle förstå vad som var i görningen: jag gav honom blandskivor, inte så värst förstulna blickar och hembakta kakor i mängder. De här skapades en kväll när jag inventerade skafferiet och insåg att det inte fanns så värst mycket ingredienser kvar. Alltså tog jag sats i ett vanligt kokostoppsrecept och började jamma loss. Och det måtte ha fungerat, för bara två dagar senare var vi ett par.

Jordnötstoppar med nougat
25 st
50 g smör
1 1/2 dl jordnötssmör
200 g (1 paket) kokosflingor
1 1/2 dl socker
2 ägg
100 g nougat

Sätt ugnen på 175 grader.

Smält smöret tillsammans med jordnötssmöret i en kastrull. Blanda ned kokosflingorna och sockret. Blanda sedan ned äggen, ett i taget. Låt svälla 15 minuter.

Klicka eller spritsa ut kakorna i små toppar på plåt med bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen i 10 minuter och låt sedan svalna.

Smält nougaten i vattenbad. Doppa kakorna till hälften (över eller underdel är egalt - doppa hela om du känner för det!) i den smälta nougaten. Lägg på bakplåtspapper att stelna.

Bjud någon du är intresserad av på kakorna och se denne falla som en fura. I annat fall är ni säkert ändå inte rätt för varandra!

En dag på restaurangen (del 3 av 3)

Efter lunchrusningen hinner man förhoppningsvis få i sig någonting att äta. Igår var det raggmunkar och fläsk, vilket gjorde att till och med Magnus tog sig tid att äta en sen lunch. Ibland äter vi alla samtidigt, men oftast sker det enligt ett någorlunda rullande schema enligt principen först in, först lunch. Fast eftersom det alltid släntrar in folk på restaurangen är det ytterst sällan man får äta ifred, om man inte som jag gjort det till en konst att äta en tallrik mat på fem blanka.

Klockan tre är det dags att dra in salladsbuffén igen. Då sker omvända förloppet från morgonen. Brickor, brickställ och ranglig färd till köket. Kylklampar in i frysen. Väl i köket fyller man upp hela salladsbuffén igen och lägger dessutom till potatissallad, vattenmelonskivor och kryddsmör. Det ska nämligen ut på kvällens grillbuffé. Är det onsdag är det dessutom tacobuffé, och då får man finhacka grön och röd paprika, gurka, röd och gul lök och tomat till en separat buffé. Då ryker de få naglar man hade, eftersom det krävs ett jäkla tempo för att hinna.

Sedan är det dags att torka borden rena från lunchkladdet, vika servetter och polera grillbesticken från Maxi som har en förkärlek för att rosta ironiskt i relieftrycket "Stainless steel". Grillen ska tändas och diverse attiraljer (tänger, kantiner, värmeplattor, lådor med marinerat kött) ska ut. Det ska dukas upp för otaliga beställda sällskap.

Under den här tiden blir man också avbruten av hungriga människor. Det värsta som kan hända är att få en massa à la carte-beställningar mellan klockan 15-17, eftersom vi är helt beroende av lugn och ro den tiden för att kvällen ska fungera friktionsfritt... Läsk och öl ska fyllas på, glas och bestick ska tillbaka till sina platser från disken, golven måste sopas på nytt och tusen andra småsaker måste återställas till sitt jungfruliga tillstånd. Blir man då avbruten av beställningar går kvällen garanterat käpprätt åt skogen.

Klockan fyra anländer ännu en ur servisen, liksom klockan fem och ibland även en diskpojke samt en sista tjej ur servisen klockan sex. De möts alltid av en hoper utskrikna order från de servitriser som redan är på plats (oftast överlappar orderna varandra, men inte alltid) och tvingas springa runt i panik och åtgärda vad-det-nu-är-som-krånglar. Till slut är dock allting på plats, även de stressigaste dagar (det som skiljer sig de dagarna är att kök och serveringgång ser ut som om stormen Gudrun dragit fram).

Sedan ringer chefen, oftast i ett stresstillstånd nära upplösning. Har vi fått ut grillbuffén? Har vi vikt bestick? Har vi kollat toaletterna, och så vidare på ett sätt som får en att undra vad han tror att vi gör på eftermiddagarna egentligen. Tittar på tv och slappar? Efter att ha jakat ungefär tjugo gånger och fått ungefär lika många nya order (dock alltid de samma, så de är redan utförda) kan man lägga på och fortsätta med sitt arbete.

Och det är här någonstans jag får gå hem, eftersom jag alltid öppnar restaurangen. Ibland får jag gå redan när första servisen kommer klockan fyra, men oftast vid sextiden. Och ibland långt senare. Men jag får alltid gå först, om inte någon av de andra i servisen är sjuka, dödströtta eller så pass bakfulla att de inte gör nytta. Då offrar jag mig för restaurangens och de anställdas bästa och stannar kvar.

Återstår så en halvtimmes promenad hem på ömma och skavande fötter. Väl hemma försöker jag varva ned, gärna med en öl eller ett glas vin. Om någon påpekar att jag dricker för mycket så kan jag glatt säga att det gäller resten av de anställda också. De flesta av oss har inte haft en enda helvit dag sedan vi började jobba för säsongen. Undrar du varför, läs om del 1-3 i serien om min dag på restaurangen. I och med att jag varje kväll vet att det kommer vara samma visa (eller högst troligt värre) dagen efter kan jag helt enkelt inte slappna av utan lite alkohol i blodet. Skulle du inte göra det samma är du mycket lyckligt lottad.

Fast vet ni? Jag och Magnus jobbar bara juli ut, sedan är det tack och ajöss. Då ska vi inte göra någonting i 14 dagar och sedan bär det av till Prag. Så jag börjar se ljuset i tunneln...

En dag på restaurangen (del 2 av 3)

Jaha, då har vi nått fram till lunchen. Klockan elva dyker ännu en tjej ur servisen upp. Är det någon mindre erfaren än jag tar hon kassan och jag kör kökshjälp, är det någon mer erfaren än jag ställer jag mig snällt i kassan. Men först smattrar jag ut alla punkter som jag ännu inte hunnit ta itu med och så hjälps vi åt att färdigställa restaurangen inför lunchen: vi ställer salt- och pepparkar på borden på uteserveringen (som jag torkat rudimentärt med andan i halsen med en cigg hängandes i mungipan samtidigt som jag ber till gudarna att det inte ska dyka upp någon gäst som ser mig röka), sopar golvet, plockar fimpar och förflugna servetter samt diskar upp alla bunkar och kastruller som kocken redan lyckats smutsa ned.

Vid halv tolv anländer en liten tyst diskpojke som tar över disken och de första gästerna börjar anlända. Har jag inte kassatjänst ger jag mig ut i köket för att hjälpa till. Jag slänger på såser på tallrikarna, friterar pommes, garnerar med det obligatoriska salladsbladet, tomatklyftan och gurkskivan samt gör sallader och lägger upp mat efter bästa förmåga. När en beställning är färdig går jag ut med den till de väntande gästerna och börjar sedan på nästa beställning.

Det låter busenkelt. Och det är det i teorin. Men i praktiken är det långt ifrån en promenad i parken. Turisterna från den närliggande campingen är inte sugna på lunchrätter, så de börjar till allas vår panik läsa à la carte-menyn. Då försöker personen i kassan först försynt hänvisa dem till lunchmenyn (som består av hela åtta rätter), sedan påpeka att det tar bra mycket längre tid att få någonting ur à la carten eftersom inget därifrån är förberett. Ibland fungerar knepet, men oftast inte eftersom turisterna inte har någon brådska. Då upplyser man dem skadeglatt om att salladsbuffén inte ingår och vaktar sedan salladsbåten som en hök för att de inte ska sno åt sig minsta lilla majskorn. Något straff ska de ha!

Och i köket är det nu totalt kaos. Både Magnus och kocken svär och slamrar när de drar fram à la carte-parafernalia: såsbaser, extrakastruller, barnhamburgare, fläskfilé och klyftpotatis som alla tar enorm plats i proportion till tallriken de ska hamna på . Samtidigt anländer en allt stridare ström vanliga lunchbeställningar som måste ut fort som attans. Då ringer ofelbart telefonen. Givetvis är det någon som vill boka bord om två veckor för fyra personer, går det? Och vad har vi för meny? Och den där grillbuffén, vad kostar den? Vad ingår? Och har vi trubadur den kvällen? Och var ligger restaurangen egentligen? För mig är det obegripligt hur någon kan få för sig att ringa till en lunchrestaurang klockan halv ett på dagen, men tro mig, det är det inte för alla.

Och så fort jag visar mig i serveringen blir jag hejdad av någon gäst. Att jag bär på fyra tallrikar snabbt kallnande rödspättor gör ingen skillnad, alltid är det något som ska påpekas eller åtgärdas. Har vi inga andra kakor till kaffet, havreflarn är inte gott. (kakorna är gratis, så jag har lust att säga åt dem att äta och hålla käften, men jag hämtar glatt en kartong syltkakor) Det är slut på oliver i salladsbuffén, kan jag hämta fler? (Det gör jag givetvis med ett leende på läppanra) Har jag numret till minigolfbanan? (ja, men jag låtsas att jag inte har det, eftersom det kräver lång tid att leta fram det) Har vi fler barnstolar? (Nej!) Kan jag komma med ketchup? (ja, fast den står två meter ifrån dig - är det helt omöjligt att hämta den själv?) Kan jag hämta chefen eftersom någon vill ge honom produktprover på piroger? (nej, chefen är inte här och chefen vill inte ha några piroger på menyn) Har vi inget ljusare bröd på salladsbuffen: "Min mage tål inte så mycket fibrer"? (jo, men glöm att jag hämtar det åt dig) Är kroppkakorna hemgjorda? (näppeligen, hur skulle vi hinna det när man måste stå här och svara på frågor hela tiden?) Kan vi inte göra någonting åt fåglarna på uteserveringen? (jo visst, jag ska gå fram till dem och snällt be dem att avlägsna sig)

När jag väl tråcklat mig igenom följande frågor och andra av samma sort har jag förhoppningsvis lyckats ta mig till uteserveringen. Där ropar jag upp beställningens nummer högt och tydligt. Ingen reagerar. Jag ropar igen. Fortfarande ingen reaktion, eftersom ingen bevärdigas lyssna på mig. Och varför skulle man, när man i stället kan prata animerat med sin bordsgranne i stället eller sitta i djupa funderingar? Och då har kassatjejen ändå informerat klart och tydligt att det här numret ropar vi upp när din mat är färdig och då får du vifta åt tjejen som bär på tallrikarna. Men folk tycks vägra ta in information på semestern, och alltså tvingas jag slösa värdefull tid på att springa runt mellan borden och fråga de olika sällskapen vad de har för nummer. Då har de ofta tappat bort lappen, eller så tittar de förnärmat på mig - de har ju numret efter, visste jag inte det? Jag har god lust att förklara för dem att om jag på något magiskt vis visste vilket nummer alla sällskap har så skulle nummersystemet inte ens behövas, men jag ler bara och går vidare. Till slut hittar jag rätt sällskap. "Ja oj, det var visst vårt nummer!" eller "Man orkar ju inte lyssna på allt" är oftast kommentaren jag får när jag till slut hittar rätt sällskap. Jag ler igen, går in i köket och ägnar en mikropaus åt att explodera av ilska innan jag fortsätter med mitt värv.

Och så där håller det på. Innan industrisemestern är luncherna visserligen intensivare, men ändå lättare. Då är det rejäla arbetarkillar som alltid äter från lunchmenyn, lyssnar noga efter sitt nummer och inte kommer med onödiga frågor. Det jobbiga är att alla kommer i en stor propp mellan klockan halv tolv och halv ett, men det är ändå behagligare än semesterluncherna som har en mycket speciell struktur.

Först kommer de vanliga arbetarkillarna som av någon anledning valt att skjuta på semestern. De är helt okej och flirtar alltid lite vänligt med tjejen i kassan för att bekräfta sin manlighet. Sedan kommer en strid ström av pensionärer som alla vill äta rödspätta. De flesta är ytterst artiga och väldigt gulliga och blir alltid förtjusta över att potatisen redan är skalad. Jag har inte hjärta att upplysa dem om att det skett på fabrik till bekostnad på smaken. Är det besöksdag på sjukhuset kommer även en hel del konvalecenter i sällskap med familjen. De är oftast förvirrade och inte alls lika sugna på att äta som resten av familjen, men tvingas i en lövbit - fråga mig inte varför det anses vara skonkost, men det tycks vara en allmänt utbredd föreställning.

Sedan kommer de halvhippa Stockholmsgängen som hängt på stranden. De har oftast inte mer än bikini eller badbyxor på sig, vilket retar mig mer än någonting annat. Är man på en restaurang - oavsett vilken sjaskig sylta det än är - har man kläder på sig, punkt slut. Det spelar ingen roll om kroppen är vacker eller ful, det är vare sig aptitligt eller hyfsat. Gängen kommer alltid i klumpar om tre eller fyra par och hälften av tjejerna är gravida, vilket verkar vara den hetaste accessoaren denna sommaren. De kan inte bestämma sig för vad de ska äta, hånglar skamlöst med varandra och pratar alldeles för högt. De betalar alltid var för sig med kort (även paren där kvinnorna är gravida) och kommer aldrig någonsin ihåg sina beställningsnummer.

Och sist kommer barnfamiljerna. De är värst när det gäller krångliga beställningar och beställer gärna från à la carte-menyn. Och en barnhamburgare ska det bara vara ketchup på, en ska vara helt naturell och laktosfri också, och kan kocken göra spaghetti och köttfärssås? Kan man få kroppkakor utan fläsket i? Kan man inte få en grekisk sallad fast med räkor på också? Den där pastasåsen med fläskfilé och champinjoner i, kan man få den utan svamp? Allt ska vara på ett visst sätt, och till slut önskar man sig faktiskt lite mer kadaverdisciplinstrender i tidskriften Mama: tänk om ungarna bara åt vad som bjöds? Fast barnen är knappast skyldiga - det hör till det vanliga att föräldrarna läser upp hela menyn för sina småttingar och sedan väntar sig att ungarna ska välja rationellt. Klart då att de vill ha både grillkorv, pasta och kroppkakor.

Och när barnfamiljerna väl slagit sig ned vid borden är det tydligt att de flesta även tar semester från föräldraansvaret i juli. Barnen springer runt och skriker och stör de andra gästerna. De springer in bakom kassan och pillar på den heta kaffebryggaren. De klättrar på borden och i brickställen och matar måsarna med pommes till föräldrarnas förtjusta uppmuntran. De leker alldeles vid dörröppningen till uteserveringen, vilket innebär att jag får kryssa mellan tultande ungar när jag springer ut med maten. En gång snubblade jag faktiskt över en liten flicka som sprang mellan mina ben. Att jag tappade tre tallrikar mat, slog båda knäna blodiga samt skar mig djupt på en trasig tallrik var inte det som upprörde föräldrarna, utan däremot att jag inte såg mig för: deras lilla älskling kunde ju faktiskt blivit skadad (ungen kom undan med med blotta skräcken, men skrek som en mistlur ändå). Enbart en god uppfostran hindrade mig från att säga mitt hjärtas mening till föräldrarna den gången.

Och slutligen, efter barnfamiljerna infinner sig klockan tre-lugnet. Restaurangen är så gott som tom och en kollektiv lyckosuck hörs från både servis och kök. Då är det dags att röja upp i kaoset och förbereda för kvällen. Mer om det i sista delen.

onsdag, juli 18, 2007

En dag på restaurangen (del 1 av 3)

Idag har det återigen varit en mycket lång dag. Visserligen sträcker sig den rent tidsmässigt bara från klockan halv nio till innan sjutiden på kvällen, men tiden på en restaurang har mycket litet att göra med tiden när man - säg för enkelhetens skull - ligger och ser på tv, jobbar med kundfakturor eller bara zenbuddhistiskt sitter och är sig själv.

När man jobbar på restaurang är allting, alltid gjort med andan i halsen. Känner du att det inte var någon kärlek med i ekvationen när du fick din lunchrätt efter fem minuters väntan så beror det med största sannolikhet på att kärleken tog slut redan vid tiotiden på dagen. Resten är bara en stadigt strid ström av papperslappar.

Missförstå mig inte. Man vaknar varje morgon med en vilja att göra rätt för sig, laga god mat och göra alla nöjda. Men därifrån är det bara Jobs prövningar. Allt går fel, allt går sönder och allt är avbrott i det man försöker göra.

Kocken, som ska köra en till jobbet, kommer inte. I alla fall inte mindre en halvtimme försent. Han vet hur lång tid det tar honom att laga till lunchmaten, alltså vägrar han se att det finns en hel del andra sysslor som måste utföras innan lunchrusningen. Första tiden man väntar är man rasande, den senare tiden uppgiven. Och när han väl kommer är man bara en liten tacksam hög.

Väl framme så öppnar jag upp restaurangen. I värsta fall har kvällspersonalen varit dyngraka när de stängt. Det första tecknet på detta ser man på lastkajen, där det i sådana fall väntar tio tomma vinglas. I sådana fall står det mängder med disk i diskrummet, borden är otorkade och kaffekannsvärmarna har stått på hela natten. I vissa fall är till och med en del fönster öppna. Jag stänger i så fall fönstren med hjälp av en wettextrasa, eftersom jag inte vill bli inblandad ett eventuellt inbrott.


Jag tänder alla lampor. Sätter på kaffe och tevatten. Byter påsar på toaletterna. Sätter på radion. Låser upp och ser till att det finns kaffebröd tinat.

Och glömde jag nämna det? Någon lampa har alltid gått. Att hitta en ny glödlampa borde vara lätt, men tar alltid evigheter att lokalisera, eftersom alla har olika rutiner för glödlampsuppackning. Och kaffebrödet är för det mesta slut. Och toaletterna ser ut som om Pete Doherty och Kate Moss har tillbringat natten i den.

Och sedan, när man tror att man har läget under kontroll, ringer Aspergerskillen och sjukanmäler sig. Hans ansvar är att torka bord och att sopa rent, samt att städa grillen. Mig tar det kanske en timme (honom tar det fem timmar, och det unnar jag honom verkligen eftersom han är jätterar), men hur fasen ska jag hinna göra hans arbetsuppgifter? Magnus meddelar ofelbart vid den här tidpunkten att han måste åka och handla någonting hos grossisten. Det tar aldrig mindre än en timme och är förödande för tidsplaneringen.

Och nu börjar kampen mot klockan. Jag ska göra tio ost- och skinkmackor och lika många räkmackor och köttbullemackor. Det är bara preludiet till stressen. Det tar i alla fall 30 minuter och under tiden fantiserar jag alltid om att skälla ut min chef. Under tiden går kocken runt i köket och slamrar så mycket han kan och berättar väl valda anekdoter om porr, prostituerade, de djävla muslimerna och annat som han vet att jag ilsknar till nog för att vifta kniv mot. Således rasande ger jag mig på salladsbuffén.

Och salladsbuffé låter kanske inte så jobbigt, men vi har mellan femton och arton skålar grönsaker och sallader ute. Allt från majs till pepperoni, pastasallad och mimosasallad trängs i den lilla båt (i naturlig storlek) som vi hissar ned från taket varje morgon. Det i sig låter kanske lätt, men den måste vila exakt rätt på den svartmålade bocken för att inte hota att tippa framåt eller bakåt. Oftast försöker man balansera det hela med salladsskålar av olika tyngd (mimosasalladen och tomatsalladen är tyngst, isbergssalladen och löken är lättast) samt genom att ställa salladsassietterna i olika konstellationer beroende på vilket håll det lutar åt.

Alltså hackar jag och skär grönsaker, öppnar konservburkar, blandar majonäsröror och skär limpor under ett tyst raseri framkallat av raggarkocken, som gärna vill fortsätta berätta sin festliga historia om när han var hos en baltisk prostituerad som inte var så sugen på det hela. Och hela tiden måste jag avbryta det jag gör eftersom folk vill köpa kaffe och kakor. Då ler jag så vänligt att jag blir rädd för min egen dubbelnatur.

Men slutligen är hela buffén färdig och står uppallad i skålar på brickor på serveringsvagnen. Då återstår det mest spännande: att placera ut den. Först gäller det att dra buffévagnen över sladdar och trösklar ut till serveringen. Eftersom vagnen är gammal är den skev och minsta oförutsedda rörelse kan leda till att en bricka rasar - vilket i sin tur leder till en fasansfull dominoeffekt.

Sedan kommer de jäkla kylklamparna. Eftersom en jäkla osjöduglig eka knappast kan förväntas vara ett kylskåp lägger vi alltid en fryst kylklamp under varje salladsskål. Problemet är bara att kylklamparna inte väntar sig sådana svåra uppdrag och alltid fryser sig buckliga, vilket gör att ingenting kan stå på dem. Alltså krävs en bra stund åt att leta ut 18 kylklampar bland ca 50 stycken som i alla fall kan balansera en skål på sig (välter den senare kan man se det som kundens fel).

Sedan skriver jag dagens lunch-menyn på tavlan. Jag har en exeptionellt dålig handstil men har lyckats öva in en svarta-tavlan-handstil som till min fasa spridit sig till min privata korrespondens. Den börjar alltid lovande, men skevar mot slutet, och storleken på bokstäverna varierar på ett schizofrent sätt. Som tur är har jag inga kalligrafiambitioner - folk verkar i alla fall fatta vad det står.

Nu brukar Magnus vara tillbaka och därmed är lastkajen full av saker att plocka in. Det får han göra själv eftersom jag sällan hinner. Jag brukar nöja mig med att ge honom ett par pussar och en svavelosande harang över hela djävla restaurangen.

Nu är det bara mise en place kvar innan lunchen börjar. Röd och gul lök ska skivas, gurka ska skivas, citroner ska klyftas och tomater ska klyftas och skivas. Vid det här laget har kocken fått slut på riktiga samtalsämnen och börjar ljuga ihop saker i stället.

Klart för lunch! Och det är då det riktigt stressiga börjar..

(fortsättning följer)

OBS! Det här beskrev nära nog en idealmorgon... Ofta händer i alla fall två av följande alternativ:

1) Kocken kommer en hel timme försent.
2) propparna går. Antingen till stekbordet, till spisen eller till belysningen. Gärna i en kombination, och alltid flera gånger i rad.
3) Någonting viktigt (gärna dagens lunchrätt) visar sig vara slut, eller inte tinat.
4) Jag skär av mig halva fingret och riskerar blöda överallt. Då är plåstrena givetvis slut.
5) Diskmaskinen går sönder eller får slut på diskmedel. I det senare fallet tjuter den öronbedövande en gång i minuten.
6) Det börjar brinna i ugnen.

lördag, juli 14, 2007

Söndag i stadsparken

En picknick i parken kräver rätt läge. Med utsikt mot hängboken jag lekte under som barn kan man inte gå fel. Dess skyddande lövverk är även en utmärkt toalett, även om jag den här gången föredrog det rinnande vattnet hos grannen konstmuséet...

Vi började med en lätt frukost på franskbröd, körsbärsmarmelad, ritzkex, två sorters melon, kittost, chevré och breasola. Föga förvånande var vi för mätta för att äta lunch innan klockan 15.

Men lunch blev det: vitvinsmarinerad kycklingfilé med soltorkade tomater och en ljuvlig färskpotatissallad. Recept hittar du längst ned i inlägget.

Mitt i lunchen dök det slumrande grannparets lurviga gatukorsningsvalp upp. Den ville väldigt gärna smaka, trots att dess tultande gångstil avslöjade att det nog borde vankas bröstmjök ett par veckor till...
Men vem kan motstå en sådan här hungrig blick? Givetvis fick han en bit kyckling, trots att han verkade mest sugen på melonbitarna.

Magnus ligger utslagen efter lunchen och fotograferar lövverket ovanför. Och vackra bilder blev det...


Jag strövade i stället iväg och fotograferade svanar.
Ungarna var söta på bild, men hade redan lärt sig att snäsa av främlingar, precis som sina föräldrar...

...så snart tog svanfamiljen sitt pick och pack och simmade iväg mot Kalmar slott i stället.

Vitvinsmarinerad kycklingfilé
2 personer

2 kycklingfiléer (ca 350 g)
smör till stekning
1/2 dl vitt vin
1 stor vitlöksklyfta
1 tsk honung
5 soltorkade tomater (blötlagda eller inlagda i olja)
1 msk hackad färsk oregano (eller 1 tsk torkad)
2 msk olivolja
salt, svartpeppar

Sätt ugnen på 150 grader. Bryn kycklingfiléerna runt om i smör i en stekpanna. Lägg dem i en ugnsform, pytsa in dem i ugnen och stek till en innertemperatur på 70 grader (använd stektermometer!). Blanda övriga ingredienser i en bunke. Skär kycklingfilén i skivor och blanda ned den. Låt marinera över natten.

Färskpotatissallad
4 personer

600 g färskpotatis
6 salladslökar
1 msk dijonsenap
1 tsk äppelcidervinäger
1 äggula
1/2 dl kallpressad rapsolja
1 1/2 tjock yoghurt
salt, vitpeppar
1/2 dl hackad persilja

Skrubba och koka potatisen mjuk. Låt svalna och skär den i mindre bitar. Strimla salladslöken.

Blanda senap, vinäger och ägg och rör försiktigt ned oljan. Blanda ned yoghurten, smaka av med salt och vitpeppar och rör till sist ned persiljan.

Vänd ned potatis och salladslök. Låt gärna mogna över natten.

Handarbete

Telefonsamtal:

Jag: Hej mamma, vet du vad? Jag har börjat brodera!
Mamma: (suckar) Vadå? Säkert något jättehemskt och fult*...
Jag: Nej, jag broderar en bonad i korsstygn. Det ska stå "bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" och så ska det vara några dansande smådjävlar under.
Mamma: (uppgivet) Ja ja... Kom ihåg att stygnen ska vara raka på baksidan också.
Jag: De är de. Nästan... En del i alla fall.

*Min mor har fått en del fula och hemska handarbeten av mig på den tiden jag hellre låste in syslöjdsfröken i ett skåp än ansträngde mig för att fästa trådarna...

Burn ryggbiff, burn...

Gårdagens middag var som vanligt sen (det är sällan vi äter före klockan 21), men väldigt god. Whuskyflamberad ryggbiff med melonsallad, paprikasås och rostad sötpotatis. Magnus var lyrisk, och det är det bästa betyg man kan få.

Och flambering... Jag älskar det! Dels på grund av den underbara smaken, men mest på grund av att det faktiskt brinner i min stekpanna. Det är minst sagt häftigt!

Om någon får spunk av att jag häller 18-årig Highland Park på biffen så vill jag bara påpeka att en halv deciliter på köttet gör mer nytta än 1 dl i mig.

Whiskyflamberad biff
2 personer

300 g ryggbiff i skivor
1 msk smör
salt, svartpeppar
1/2 dl whisky

Så här ska det se ut när du slagit på whiskyn. Se bara till att den är någorlunda rökig, och gärna lite söt. Då kommer biffen bli ljuvlig och smaka som grillad fast bättre...

Hetta upp smöret tills det börjar bli brunt i en riktig het stekpanna. Lägg i biffarna i pannan och stek någon minut på varje sida (den exakta tillagningstiden varierar med biffens tjocklek och din egen blodtörst, så där får du helt enkelt prova dig fram). Salta och peppra på båda sidor. Slå över whiskyn och tutta på med en tändare (ej under fläkten bara!). Låt brinna ut och servera.

Det kan inte undgått någon reguljär läsare av bloggen att jag är förtjust i att göra sås på rostad paprika. Inte så konstigt, eftersom den rostade paprikan får en koncentrerad smak och en stark sötma som gör sig perfekt som såsbas. Den här varianten är en majonäsliknande sås som inte går av för hackor!

Gyllene paprikasås

4 personer

1 gul eller orange paprika
1 äggula
1 tsk äppelcidervinäger
1 tsk dijonsenap
1 dl kallpressad rapsolja
salt

Sätt ugnen på 250 grader. Dela och kärna ur paprikan. Pensla den med lite olja, lägg den i en ugnsform och rosta den tills skalet svartnat. Lägg paprikan i en plastpåse och låt den svalna, så blir den lättare att skala.

Lägg den skalade paprikan tillsammans med äggulan, vinägern och senapen i en matberedare och mixa till en jämn smet. Tillsätt oljan, först droppvis, och sedan i en tunn stråle. Servera.

Den här melonsalladen blev riktigt god. Det går givetvis att använda andra sorters melon men jag tycker att den sötsliskiga honungsmelonen och den gurkkrispiga piel de sapo passar särdeles bra tillsammans. Piel de sapo betyder för övrigt "paddskinn", något man lätt förstår etymologin bakom om man får se melonen.

Det fanns ungefär en deciliter kvar av melonsalladen efter middagen och jag gjorde en en ansats att länga den. Då vrålade Magnus "Va! Du kan ju inte kasta bort den?!" och lovade dyrt och heligt att äta upp den till frukost. Vilket han faktiskt gjorde, mannen som inte ens kan få i sig en halv drickyoghurt i vanliga fall.

Melonsallad med cashewnötter och ingefärsmynta
4 personer

1/4 honungsmelon
1/4 piel de sapo
3 salladslökar
1/2 dl hackad ingefärsmynta
2 tsk äppelcidervinäger
1 tsk honung
2 msk kallpressad rapsolja
salt, svartpeppar
1 dl rostade och hackade cashewnötter

Skär melonerna i centimeterstora kuber och strimla salladslöken. Blanda ingefärsmynta, vinäger, honung och olja till en vinägrett. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar och blanda vinägrett och melonkuber. Strö över cashewnötterna och servera.

fredag, juli 13, 2007

Ledig eftermiddag...

Märk hur vår skugga...
En Newcastle på Lilla Puben med Larmtorget som bakgrund.

Utsikten från Lilla Puben är vansinnigt snett och gammalt hus. Den svarta pricken i den högra dörren är en väldigt hi tech-portkod.


Ingen kyrka, men väl Kalmar gamla vattentorn. Visst är det vackert?

En flott(ig) start på dagen...


Jag vaknade i morse med ett enormt sug efter Egg McMuffin. Magnus var inte svår att få in på samma frukostspår eftersom ordet bacon på Magnus fungerar exakt som klockan på de Pavlovska hundarna. Alltså satte jag genast igång med en sats engelska muffins.

Det här receptet är baserat på Delias recept, men jag har ändrat mjöl/vätskeproportionerna lite, eftersom det svenska mjölet verkar vara glutenrikare än det engelska (eller så är det fel på min våg). Underbart gott blir det i alla fall.

Engelska muffins
10-14 st

2,5 dl lättmjölk
25 gram jäst
1 tsk socker
1 tsk salt
425 g vetemjöl
ev majsmjöl
olja till stekning

Ljumma mjölken i en kastrull. Smula ned jästen i en bunke och blanda den med lite av mjölken. Blanda ned resten av mjölken och sockret. Tillsätt salt och vetemjölet och blanda ihop till en fast deg. Är degen på tok för hård, tillsätt lite vatten - är den för lös så tillsätt en nypa mjöl till.

Knåda degen väl på ett lätt mjölat bakbord och forma den till en boll. Lägg degen i en fryspåse, förslut den och låt jäsa 50 minuter.

Ta upp degen på bakbord och kavla ut den till 1 centimeters tjocklek. Ta ut rundlar med hjälp av ett kakmått eller ett glas (Delia rekommenderar 7,5 cm i diameter, men det fungerar givetvis med mindre mått också). Du får kavla ut degen på nytt ett par gånger för att ta vara på hela degen. Lägg rundlarna på ett lätt mjölat bakplåtspapper (majsmjöl fungerar allra bäst), strö över lite mer mjöl och låt jäsa 30 minuter.

Stek muffinsen i en tjockbottnad stekpanna på låg värme 6-7 minuter på varje sida. Låt svalna på galler.

Dela din muffins genom att lirka upp den med en gaffel och rosta den sedan lätt. Servera antingen med smör och marmelad, eller gör en Egg McMuffin...

Rosta som sagt muffinsen och bre den med ordentligt med smör. Stek lite bacon i skivor samt ett ägg per smörgås. Är man anal av sig kan man knäcka ned äggen i ett runt kakmått för att få perfekt runda ägg som passar till muffinsen, men det är överkurs till vardags. Lägg på bacon, det stekta ägget samt en skiva god ost. Mal över lite svartpeppar och lägg på topplocket igen. Bättre frukost finns inte...

torsdag, juli 12, 2007

Köksan Gitto!

De två senaste dagarna har varit underbara! Eftersom jag arbetat tillsammans med oerfarnare tjejer än jag under lunchen har jag sluppit stå i kassan (det är den enklaste sysslan och behaglig på sitt eget sätt). I stället har jag förflyttats till den underbara alltiallopositionen som de duktiga tjejerna får (som jag aldrig fått tidigare, även om jag fulsmugit mig in på den många gånger). Det innebär att man arbetar i köket, springer ut med mat, sätter på kaffe, tar in brickor och gör allt det där som den fjättrade kassatjejen inte hinner. Och jag har briljerat!


Igår slog vi årets lunchrekord: 150 lunchgäster (varav säkert 30 tidskrävande à la carte-beställningar - vi hade till och med 2 trerätters klockan 14). Och jag var alltså i köket. Om min chef hade spått utgången på det hela så hade det blivit totalt kaos, men icke... Inte en enda beställning fel. Ingenting tog slut på salladsbuffén. Allt gick snabbt, inget gick sönder och ingenting tog slut. Ett drömläge som man kanske får uppleva en gång om året. Och jag var en del av framgången. Dels gjorde jag min beskärda del av uppläggningar och avlastade kockarna, dels gjorde jag alla tre bufféerna själv: lunchbuffén, grillbuffén och alla onsdagars pestsmitta - den djävliga tacobuffén (nästan alla tillbehören ska vara finhackade).

Idag var det lugnare, bara 80 lunchportioner. Å andra sidan började dagen med att proppen till stekbordet gick tre gånger. Sedan gick diskmaskinen sönder, men lyckades lagas av den driftige Magnus. Delar av tiden lagade jag mat alldeles själv i köket och upplevde en euforisk känsla av självtillräcklighet, ända tills det började drälla in lappar i allt för stor mängd för att klara av ensam.

Vad gäller de beryktade fåglarna så är de värre än någonsin. Ett gäng på fem skrattmåsar attackerade en barnvagn med en nyfödd bäbis i. Som tur var så lyckades de inte hacka sig igenom myggnätet. De förskräcka föräldrarna bytte plats så att de hamnade under tak, och vi hade en lång och upprörd konversation om skrattmåsarnas försåtlighet. Likväl lämnade de sina halvätna brickor på bordet när de gick. Människor är obegripliga.

En stor skrattmåsunge retar livet ur både Magnus och mig med sitt gälla skrikande efter mat. Var tredje sekund, hela dagen ut. Fast den ser helt sjukt rolig ut i hela sin fulhet: liten, stabbig och vinglande hoppar den fram på de taklagda delarna av uteserveringen. Vingarna är fortfarande för korta för att den ska göra annat än att vifta ilsket med dem efter varje skrik, och huvudet börjar smutsfläckas av den svarta färg den en dag kommer att få.

I morgon är både jag och Magnus lediga. Vi planerar en flottig frukost och god middag. Samt en hel del sömn och andra sängrelaterade aktiviteter.

tisdag, juli 10, 2007

Perfekta bönor!

Jag har totalt snöat in på Risentas rostade sojabönor med med lök- och vitlöksmak. Kan vara det godaste snackset sedan friterade baconsvålar (och där sjönk just förtroendet för min snacksmat som en sten, misstänker jag). De är knapriga och med ett bra tuggmotstånd utan att vara för hårda, och de tunna ytterskalen frasar härligt mellan tänderna, lite som jag tänker mig friterade gräshoppor. Dessutom har själva de lite av den där sortens kolhydratmjölighet som jag bara älskar, även om proteininnehållet är trevligt högt för eventuella GI-vänner. Smaken är mycket trevlig: lite som sourcream & onion fast utan den där sura eftersmaken som förstör andedräkten i flera timmar efteråt - i stället finns där en fin bakgrundssötma som förhöjer löksmaken . Vitlöken i det hela drar visserligen ganska mycket åt vitlökspulverhållet (döh! det är ju just vitlökspulver bönorna smaksatts med), men ändå inte så markant att det stör.

Sältan är ganska hög, smaken är rejält tilltagen och bönorna små, vilket gör att det lilla 50 gramspaketet inte känns speciellt snålt tilltaget alls. Jag levde på det en hel tvkväll, och då åt ändå Magnus i alla fall en tredjedel av påsen. Bra mycket bättre än att glufsa chips (även om Magnus, som blivit oroväckande mager av de stressiga arbetsdagarna, åt chips utöver sojabönorna). De rekommenderas verkligen.

Och nej, jag har inte fått betalt för att skriva det här, eller ens fått några gratisprov. Jag hittade bönorna på en undanskymd plats hos min lokala närbutik för endast tre kronor per förpackning. I morgon ska jag gå dit och stödköpa upp rubbet, för slår inte den här produkten kommer jag bli tvungen att starta egen tillverkning.

lördag, juli 07, 2007

Kraxar bäst som kraxar sist

Idag satt jag i regnet och rökte på restaurangens lastkaj då en fräck kaja skuttade fram på sitt karaktäristiska sätt. Utan att ta någon notis om mig hoppade den upp på servitrisen K:s cykelkorg, började slita och dra i en gul nettopåse (som var väl ihopknuten), för att snart dra upp resterna av K:s frukost, en halväten räkbaguette. Den slet nöjt upp emballaget och började mumsa. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, men bestämde mig ändå för att skrämma bort fågelgourmanden och underrätta K om den pågående stölden. Eftersom hon ändå tänkt slänga mackan gick vi tillsammans med Magnus ut och beskådade gemensamt den förtjust smaskande kajan, som såg bra festlig ut där den hängde näranog uppochned i cykelkorgen med bara den lyckligt guppande stjärten som stack upp. Snartt anslöt sig ytterligare en kaja som satte sig ilsket på cykelstyret. Ett livligt bråk utbröt, men vår kaja vann matchen genom att burra upp sig hotfullt.

Så småningom skrämde vi dock bort den eftersom vi inte ville ha K:s cykel full av träck, men som belöning till den klipska kajan kastade vi iväg den halva baguetten en liten bit. Kajan flög raskt dit och kastade sig återigen över sin lunch. Stora, feta skrattmåsar cirklade oroligt runt och försökte komma nära nog en bit av kakan. Fega som de var väntade de tills de uppnått ett antal av fem stycken innan de gav sig på kajan, som dock bara skrek ilsket åt dem och vägrade flytta sig. Men strax var gammelkråkan där (den som alltid sitter vid utomhusgrillen och lystet, men tämligen förnöjt, tittar på när Magnus grillar kött på grillbuffékvällarna) och skrämde genom ett värdigt vingflax iväg både kaja, måsar och de små spattiga pilfinkar som hoppats få en smula av maten. Den smakade lite på en räka och bestämde sig snabbt för att det var gott. Sedan tog den helt sonika baguettehalvan i näbben och flög iväg med den för att avnjuta den på en mer ostörd plats.

Behöver jag säga att ju mer jag tittar på kråkfåglarna, desto mer respekt börjar jag hysa för dem?

fredag, juli 06, 2007

Ute ur garderoben...

Hjälp, vilken respons jag fått av mitt erkännande! Och jag som gått hela dagen på jobbet med en milt sagt stegrande ångest och knappt vågade kolla mejlen när jag kom hem. Tack alla som tycker att jag är modig - även om jag inte ser att mod har så mycket att göra med det hela. Snarare en naggande känsla av att jag borde försöka sluta skämmas för att jag är jag. Och tack alla ni som mejlat och berättat om egna erfarenheter - svarsmejl kommer så fort jag hinner!

Och samtidigt måste jag förtydliga att det inte är ett dugg synd om mig, om nu någon fått för sig att känna sådana sentimentala känslor angående det hela. Det är synd om mig när jag arbetar 14 timmar om dagen, det är synd om mig när jag har skoskav och när jag drabbas av allsköns olyckor, men det är inte synd om mig när jag går omkring och är jag. Förhoppningsvis framgick det redan av det förra inlägget, men jag ville bara klargöra det eftersom andras medlidande inte är någonting jag klär i (min självömkan är dock en annan sak! :).

I övrigt har det faktiskt varit synd om mig. En gigantisk lunchrusning gjorde att jag inte kunde sätta mig ned fem minuter med min mor, en av mina bröder och min älsklingssyster Siri när de kom för att äta lunch idag. Jag skämdes något oerhört, men var tvungen att springa ut med mat hela tiden i stället. En lika hektisk kväll gjorde att jag kom ifrån stället först vid halv nio, vilket resulterade i en arbetsdag på modiga 12 timmar. Men jag har i alla fall lärt mig att göra vitkålssallad med den läskiga, stånkande maskinen med de olika rivskivorna. Den är livsfarlig, enormt tung och perverst himmelsblå. Den kan hoppa igång när som helst, vilket gör att man måste dra ur kontakten mellan varje laddning vitkål. Men det är ändå en bragd av mig, eftersom jag använde en maskin som bara kockarna betros med i vanliga fall.

torsdag, juli 05, 2007

Outing

Efter den här utmärkta debattartikeln känner jag faktiskt att jag måste förklara mig själv. Inte för att jag på något vis är skyldig till något av de brott som krävs, utan för att jag har en av personlighetsstörningarna som nämns som förmildrande omständigheter i rättegångar.

Jahapp, nu är det alltså sagt: jag har en borderline-personlighetsstörning. Det innebär en väldig mängd saker, men vi kan dra de viktigaste*. För det första, jag pendlar enormt mellan euforiskt glad och upprymd och otroligt ledsen eller arg. Ofta flera gånger om dagen - som en slags manodepressivitet på speed kan man säga för att göra det enkelt för sig. För det andra, jag har ett onaturligt starkt behov av att vara älskad och att känna mig bekräftad, vilket leder till att jag - i eventuell avsaknad på den bekräftelsen - har svårt att kontrollera mina känslor. Minsta kritik blir lätt ett bevis på min absoluta värdelöshet, precis som minsta uppmuntran är som ett bragdguld. För det tredje är jag väldigt impulsiv, och har svårt att se och tänka över konsekvenserna av mitt handlande, vilket gör att jag kan vräka ur mig fel saker vid fel tillfälle, köpa saker jag inte alls har råd med och få för mig att jag kan ignorera hyresinbetalningen ända tills den går till kronofogden.

Sådan är jag. Det är min personlighet. Den är avvikande och ibland problematisk för min närhet, men sådan är jag. Och jag tar fullt ansvar för det. Jag har lärt mig att inte utåt visa mina känslostormar utan att vända dem inåt - något som kan verka som en sorglig metod, men med tanke på att jag vet rent logiskt att de är irrationella och att de kommer bedarra inom några timmar fungerar det ganska bra, trots allt. Jag har lärt mig att gå igenom alla bevis på att jag faktiskt är älskad och hålla fast vid dem, trots att motsatsen försöker göra sig gällande i mitt medvetande. Jag har lärt mig att tvinga mig själv att betala räkningarna direkt, så att jag inte kan göra av med pengarna på annat.

Som sagt, det är min personlighet. Men tanken på att en domstol skulle ge mig ett förmildrande straff för att jag har diagnosen borderline (vilket händer då och då i rättssverige) är för mig en skymf. Jag har kämpat länge med mitt tillstånd, men en sak är jag övertygad om: borderline är inte en sjukdom. Jag är inte sjuk. Jag är jag. Jag har en avvikande personlighet, men det är ingenting som går att bota - däremot kan man lära sig att hantera att vara sig själv. Alltså har jag lärt mig att leva med mina impulser, lärt mig att kontrollera de impulser jag kan kontrollera, undertrycka eller distrahera det jag inte kan kontrollera, och vända inåt det jag varken kan kontrollera, distrahera, undertrycka eller på annat sätt få bukt med. Alltså verkar jag någorlunda normal, förutom att jag är påtagligt nervöst lagd - vilket alla som träffat mig vet.

Ingen domstol ska komma och förmildra någonting för mig, eller andra av min sort. Vi är lika intelligenta som genomsnittet och förstår faktiskt våra handlingar, även om vi kanske har svårt att kalkylera med dessa. Vi kan ta ansvar och vi behöver ta ansvar. Att infantilisera en borderlinepersonlighet genom straffslindring är verkligen att släppa helvetet löst - det blir ju som en bekräftelse på att man inte behöver kämpa emot impulserna. Borderlinepersonligheter kan verkligen behöva psykologisk hjälp under fängelsetiden för att lära sig hantera sina problem, men det betyder inte att vi ska få lindrigare straff. En impuls är en impuls, och man kan alltid välja att agera på den eller ej, även om man är som jag. Och visserligen kan jag inte tala i alla borderlinepersonligheters namn, men en sak jag vet är att de flesta av oss är kvinnor, och de allra flesta av oss mördar aldrig, och skulle aldrig komma på tanken. Att man mördar, och har borderline är två skilda saker. Visserligen kan de konvergera och ha sin rot i varandra, men det betyder inte att borderline urskuldrar det hela. Det gör det aldrig.

Men tro bara inte att mitt liv är dåligt för att jag har den här personligheten. Jag mår fantastiskt bra femtio procent av tiden och vanvettigt dåligt resten av den. Men jag har alltid misstänkt att lyckan fördelar sig ungefär likadant för alla, bara det att mina korta svängningar får mig att uppleva båda sidor mer intensivt. Med en mindre förstående människa än Magnus (och sådana har jag varit med om) funkar det sällan bra, men tillsammans med honom fungerar jag för det mesta utmärkt. Mår jag dåligt kan jag säga till honom att jag behöver en extra kram, blir jag skitförbannad på honom någon gång då och då kan han lungt ta det som ett utslag av mina egna demoner och han håller alltid om mig när natten kommer och berättar för mig hur mycket han älskar mig.

Och allt det som gör mig till den jag är är också det som berikar mig. Jag är för det mesta charmig, kvick, intelligent och impulsivt ärlig**. Jag är adrig ljummen utan antingen helt för eller emot. Jag älskar intensivt , jag drömmer stort och jag kan inte förställa mig själv. Jag skulle inte vilja vara utan min borderlinepersonlighet för allt här i världen. Och jag tänker inte längre skämmas för den.


*Nej, självskadebeteenderna har jag inte, om ni nu läst igenom de diagnostiska kriterierna. Jag hade när jag var tonåring och skar mig som alla andra tonåringar som mådde dåligt, men jag lyckades ta mig förbi det. Jag känner fortfarande ofta ett behov av att skada mig själv, men jag gör det aldrig längre av den enkla anledningen att jag inte vill ha fler ärr.

** Ja, jag kommer säkert ångra redan i kväll att jag publicerade den här texten. Men jag kommer att lägga mig ned med en bok nu och skörda kommentarerna imorgon. Jag har länge velat berätta om mina problem och debattartikeln var mest ett svepskäl, vilket ni säkert redan förstått.