onsdag, juli 18, 2007

En dag på restaurangen (del 1 av 3)

Idag har det återigen varit en mycket lång dag. Visserligen sträcker sig den rent tidsmässigt bara från klockan halv nio till innan sjutiden på kvällen, men tiden på en restaurang har mycket litet att göra med tiden när man - säg för enkelhetens skull - ligger och ser på tv, jobbar med kundfakturor eller bara zenbuddhistiskt sitter och är sig själv.

När man jobbar på restaurang är allting, alltid gjort med andan i halsen. Känner du att det inte var någon kärlek med i ekvationen när du fick din lunchrätt efter fem minuters väntan så beror det med största sannolikhet på att kärleken tog slut redan vid tiotiden på dagen. Resten är bara en stadigt strid ström av papperslappar.

Missförstå mig inte. Man vaknar varje morgon med en vilja att göra rätt för sig, laga god mat och göra alla nöjda. Men därifrån är det bara Jobs prövningar. Allt går fel, allt går sönder och allt är avbrott i det man försöker göra.

Kocken, som ska köra en till jobbet, kommer inte. I alla fall inte mindre en halvtimme försent. Han vet hur lång tid det tar honom att laga till lunchmaten, alltså vägrar han se att det finns en hel del andra sysslor som måste utföras innan lunchrusningen. Första tiden man väntar är man rasande, den senare tiden uppgiven. Och när han väl kommer är man bara en liten tacksam hög.

Väl framme så öppnar jag upp restaurangen. I värsta fall har kvällspersonalen varit dyngraka när de stängt. Det första tecknet på detta ser man på lastkajen, där det i sådana fall väntar tio tomma vinglas. I sådana fall står det mängder med disk i diskrummet, borden är otorkade och kaffekannsvärmarna har stått på hela natten. I vissa fall är till och med en del fönster öppna. Jag stänger i så fall fönstren med hjälp av en wettextrasa, eftersom jag inte vill bli inblandad ett eventuellt inbrott.


Jag tänder alla lampor. Sätter på kaffe och tevatten. Byter påsar på toaletterna. Sätter på radion. Låser upp och ser till att det finns kaffebröd tinat.

Och glömde jag nämna det? Någon lampa har alltid gått. Att hitta en ny glödlampa borde vara lätt, men tar alltid evigheter att lokalisera, eftersom alla har olika rutiner för glödlampsuppackning. Och kaffebrödet är för det mesta slut. Och toaletterna ser ut som om Pete Doherty och Kate Moss har tillbringat natten i den.

Och sedan, när man tror att man har läget under kontroll, ringer Aspergerskillen och sjukanmäler sig. Hans ansvar är att torka bord och att sopa rent, samt att städa grillen. Mig tar det kanske en timme (honom tar det fem timmar, och det unnar jag honom verkligen eftersom han är jätterar), men hur fasen ska jag hinna göra hans arbetsuppgifter? Magnus meddelar ofelbart vid den här tidpunkten att han måste åka och handla någonting hos grossisten. Det tar aldrig mindre än en timme och är förödande för tidsplaneringen.

Och nu börjar kampen mot klockan. Jag ska göra tio ost- och skinkmackor och lika många räkmackor och köttbullemackor. Det är bara preludiet till stressen. Det tar i alla fall 30 minuter och under tiden fantiserar jag alltid om att skälla ut min chef. Under tiden går kocken runt i köket och slamrar så mycket han kan och berättar väl valda anekdoter om porr, prostituerade, de djävla muslimerna och annat som han vet att jag ilsknar till nog för att vifta kniv mot. Således rasande ger jag mig på salladsbuffén.

Och salladsbuffé låter kanske inte så jobbigt, men vi har mellan femton och arton skålar grönsaker och sallader ute. Allt från majs till pepperoni, pastasallad och mimosasallad trängs i den lilla båt (i naturlig storlek) som vi hissar ned från taket varje morgon. Det i sig låter kanske lätt, men den måste vila exakt rätt på den svartmålade bocken för att inte hota att tippa framåt eller bakåt. Oftast försöker man balansera det hela med salladsskålar av olika tyngd (mimosasalladen och tomatsalladen är tyngst, isbergssalladen och löken är lättast) samt genom att ställa salladsassietterna i olika konstellationer beroende på vilket håll det lutar åt.

Alltså hackar jag och skär grönsaker, öppnar konservburkar, blandar majonäsröror och skär limpor under ett tyst raseri framkallat av raggarkocken, som gärna vill fortsätta berätta sin festliga historia om när han var hos en baltisk prostituerad som inte var så sugen på det hela. Och hela tiden måste jag avbryta det jag gör eftersom folk vill köpa kaffe och kakor. Då ler jag så vänligt att jag blir rädd för min egen dubbelnatur.

Men slutligen är hela buffén färdig och står uppallad i skålar på brickor på serveringsvagnen. Då återstår det mest spännande: att placera ut den. Först gäller det att dra buffévagnen över sladdar och trösklar ut till serveringen. Eftersom vagnen är gammal är den skev och minsta oförutsedda rörelse kan leda till att en bricka rasar - vilket i sin tur leder till en fasansfull dominoeffekt.

Sedan kommer de jäkla kylklamparna. Eftersom en jäkla osjöduglig eka knappast kan förväntas vara ett kylskåp lägger vi alltid en fryst kylklamp under varje salladsskål. Problemet är bara att kylklamparna inte väntar sig sådana svåra uppdrag och alltid fryser sig buckliga, vilket gör att ingenting kan stå på dem. Alltså krävs en bra stund åt att leta ut 18 kylklampar bland ca 50 stycken som i alla fall kan balansera en skål på sig (välter den senare kan man se det som kundens fel).

Sedan skriver jag dagens lunch-menyn på tavlan. Jag har en exeptionellt dålig handstil men har lyckats öva in en svarta-tavlan-handstil som till min fasa spridit sig till min privata korrespondens. Den börjar alltid lovande, men skevar mot slutet, och storleken på bokstäverna varierar på ett schizofrent sätt. Som tur är har jag inga kalligrafiambitioner - folk verkar i alla fall fatta vad det står.

Nu brukar Magnus vara tillbaka och därmed är lastkajen full av saker att plocka in. Det får han göra själv eftersom jag sällan hinner. Jag brukar nöja mig med att ge honom ett par pussar och en svavelosande harang över hela djävla restaurangen.

Nu är det bara mise en place kvar innan lunchen börjar. Röd och gul lök ska skivas, gurka ska skivas, citroner ska klyftas och tomater ska klyftas och skivas. Vid det här laget har kocken fått slut på riktiga samtalsämnen och börjar ljuga ihop saker i stället.

Klart för lunch! Och det är då det riktigt stressiga börjar..

(fortsättning följer)

OBS! Det här beskrev nära nog en idealmorgon... Ofta händer i alla fall två av följande alternativ:

1) Kocken kommer en hel timme försent.
2) propparna går. Antingen till stekbordet, till spisen eller till belysningen. Gärna i en kombination, och alltid flera gånger i rad.
3) Någonting viktigt (gärna dagens lunchrätt) visar sig vara slut, eller inte tinat.
4) Jag skär av mig halva fingret och riskerar blöda överallt. Då är plåstrena givetvis slut.
5) Diskmaskinen går sönder eller får slut på diskmedel. I det senare fallet tjuter den öronbedövande en gång i minuten.
6) Det börjar brinna i ugnen.

5 kommentarer:

Jessika sa...

Okej, nu har jag sagt det där, om du vet, b-y-t j-o-b-b så många gånger att vi hoppar det, men ta väl hand om dig!!!

Jessika sa...

Förresten så var det lite så att jobba på äldreboenden också. Man hade planering klar för sig från klockan sju på morgonen fram till dess man skulle gå hem. Halv åtta sprack alltid planeringen av något halv eller helakut.
Som att den äldre mannen som kände sig förföljd kastade en pall på första bästa i personalen (vanligtvis mig) eftersom jag hade ansvaret för den delen av korridoren där han bodde. Och så diverse andra kriser, folk som var sjuka, äldre som var sjuka, som inte kunde äta, som man upptäckte problem med, och så tidsbrist tidsbrist tidsbrist.

Ormen sa...

Jag ska aldrig mer vara sur, av någon som helst anledning, på lunchresturangens stackars personal
Mitt tålamod skall from idag vara som en ängels!!!!!

Anna-Eva sa...

Ha, ha när jag läste om glödlamporna tänkte jag, men propparna då, och visst det kom sen i slutet av texten :)

Gitto sa...

Jessika: Jag kan inte byta jobb, då får jag ju aldrig träffa Magnus! Och för övrigt jobbar jag bara juli ut, så jag får snart vila igen...

Vad gäller ålderdomshem tror jag säkert det är värre. Jag slipper i alla fall torka bajs för det mesta.

ormen: Inte behöver du ha en ängels tålamod. Jag förstår gästerna fullt ut när de blir stressade och irriterade över att maten inte kommer eller över att det blir fel. Det är bara inte alltid så lätt att få allt rätt. :)

anna-eva: Ja, de jäkla propparna... :)