torsdag, juli 19, 2007

En dag på restaurangen (del 3 av 3)

Efter lunchrusningen hinner man förhoppningsvis få i sig någonting att äta. Igår var det raggmunkar och fläsk, vilket gjorde att till och med Magnus tog sig tid att äta en sen lunch. Ibland äter vi alla samtidigt, men oftast sker det enligt ett någorlunda rullande schema enligt principen först in, först lunch. Fast eftersom det alltid släntrar in folk på restaurangen är det ytterst sällan man får äta ifred, om man inte som jag gjort det till en konst att äta en tallrik mat på fem blanka.

Klockan tre är det dags att dra in salladsbuffén igen. Då sker omvända förloppet från morgonen. Brickor, brickställ och ranglig färd till köket. Kylklampar in i frysen. Väl i köket fyller man upp hela salladsbuffén igen och lägger dessutom till potatissallad, vattenmelonskivor och kryddsmör. Det ska nämligen ut på kvällens grillbuffé. Är det onsdag är det dessutom tacobuffé, och då får man finhacka grön och röd paprika, gurka, röd och gul lök och tomat till en separat buffé. Då ryker de få naglar man hade, eftersom det krävs ett jäkla tempo för att hinna.

Sedan är det dags att torka borden rena från lunchkladdet, vika servetter och polera grillbesticken från Maxi som har en förkärlek för att rosta ironiskt i relieftrycket "Stainless steel". Grillen ska tändas och diverse attiraljer (tänger, kantiner, värmeplattor, lådor med marinerat kött) ska ut. Det ska dukas upp för otaliga beställda sällskap.

Under den här tiden blir man också avbruten av hungriga människor. Det värsta som kan hända är att få en massa à la carte-beställningar mellan klockan 15-17, eftersom vi är helt beroende av lugn och ro den tiden för att kvällen ska fungera friktionsfritt... Läsk och öl ska fyllas på, glas och bestick ska tillbaka till sina platser från disken, golven måste sopas på nytt och tusen andra småsaker måste återställas till sitt jungfruliga tillstånd. Blir man då avbruten av beställningar går kvällen garanterat käpprätt åt skogen.

Klockan fyra anländer ännu en ur servisen, liksom klockan fem och ibland även en diskpojke samt en sista tjej ur servisen klockan sex. De möts alltid av en hoper utskrikna order från de servitriser som redan är på plats (oftast överlappar orderna varandra, men inte alltid) och tvingas springa runt i panik och åtgärda vad-det-nu-är-som-krånglar. Till slut är dock allting på plats, även de stressigaste dagar (det som skiljer sig de dagarna är att kök och serveringgång ser ut som om stormen Gudrun dragit fram).

Sedan ringer chefen, oftast i ett stresstillstånd nära upplösning. Har vi fått ut grillbuffén? Har vi vikt bestick? Har vi kollat toaletterna, och så vidare på ett sätt som får en att undra vad han tror att vi gör på eftermiddagarna egentligen. Tittar på tv och slappar? Efter att ha jakat ungefär tjugo gånger och fått ungefär lika många nya order (dock alltid de samma, så de är redan utförda) kan man lägga på och fortsätta med sitt arbete.

Och det är här någonstans jag får gå hem, eftersom jag alltid öppnar restaurangen. Ibland får jag gå redan när första servisen kommer klockan fyra, men oftast vid sextiden. Och ibland långt senare. Men jag får alltid gå först, om inte någon av de andra i servisen är sjuka, dödströtta eller så pass bakfulla att de inte gör nytta. Då offrar jag mig för restaurangens och de anställdas bästa och stannar kvar.

Återstår så en halvtimmes promenad hem på ömma och skavande fötter. Väl hemma försöker jag varva ned, gärna med en öl eller ett glas vin. Om någon påpekar att jag dricker för mycket så kan jag glatt säga att det gäller resten av de anställda också. De flesta av oss har inte haft en enda helvit dag sedan vi började jobba för säsongen. Undrar du varför, läs om del 1-3 i serien om min dag på restaurangen. I och med att jag varje kväll vet att det kommer vara samma visa (eller högst troligt värre) dagen efter kan jag helt enkelt inte slappna av utan lite alkohol i blodet. Skulle du inte göra det samma är du mycket lyckligt lottad.

Fast vet ni? Jag och Magnus jobbar bara juli ut, sedan är det tack och ajöss. Då ska vi inte göra någonting i 14 dagar och sedan bär det av till Prag. Så jag börjar se ljuset i tunneln...

5 kommentarer:

frida sa...

härligt! jag kom nyss hem från Prag men jag skulle gärna åka tillbaka imorgon om tillfället gavs. det var mitt första besök och jag blev störtförälskad i staden!

Jesper sa...

De här tre bloggposterna om restauranglivets vardag är det bästa, rappaste, roligaste och sannaste "bakom kulisserna" jag läst på Svenska. Hatten av, Gitto. Det här är.. .. . . bäst.

Silke sa...

Bra mat till hyfsat pris - Baráčnická rychta: http://www.mapy.cz/?query=baracnicka%20rychta&portWidth=1050&portHeight=775&zoom=3&mapType=base¢erX=137514376¢erY=179279859#centerX=133034336@centerY=135952960@typ=base@zoom=15@vizType=none@vizIds=none

En helt underbar halv anka med knödlar och kål finns här: http://www.mapy.cz/?query=D%C5%AFm%20Na%20Kamp%C4%9B%2015&portWidth=822&portHeight=746&zoom=15&mapType=hybrid¢erX=133046528¢erY=135947104#centerX=133046546@centerY=135947121@typ=hybrid@zoom=16@vizType=none@vizIds=none
Serveras i en mycket trevlig trädgård.

Bra öl på båda.

fd servitris sa...

haha. telefonsamtalen är verkligen det sjukaste. halv åtta en lördagkväll i stockholm ringer man väl ändå inte en populär restaurang i stockholm och ber dem läsa upp menyn! vilka är de här människorna?
alkoholintaget förstår alla som nån gång jobbat i branschen.
iaf en fantastisk skildring av jobbet och framförallt människorna. som hela tiden verkar jobba emot en.

pojoel sa...

Rolig, eller kanske mer tragikomisk läsning detta.
Lite som en Readers' Digest-version av "Kitchen Confidential" faktiskt.

Skildringen av barnfamiljerna verkar vara i snällaste laget, dock...