Kraxar bäst som kraxar sist

Idag satt jag i regnet och rökte på restaurangens lastkaj då en fräck kaja skuttade fram på sitt karaktäristiska sätt. Utan att ta någon notis om mig hoppade den upp på servitrisen K:s cykelkorg, började slita och dra i en gul nettopåse (som var väl ihopknuten), för att snart dra upp resterna av K:s frukost, en halväten räkbaguette. Den slet nöjt upp emballaget och började mumsa. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, men bestämde mig ändå för att skrämma bort fågelgourmanden och underrätta K om den pågående stölden. Eftersom hon ändå tänkt slänga mackan gick vi tillsammans med Magnus ut och beskådade gemensamt den förtjust smaskande kajan, som såg bra festlig ut där den hängde näranog uppochned i cykelkorgen med bara den lyckligt guppande stjärten som stack upp. Snartt anslöt sig ytterligare en kaja som satte sig ilsket på cykelstyret. Ett livligt bråk utbröt, men vår kaja vann matchen genom att burra upp sig hotfullt.

Så småningom skrämde vi dock bort den eftersom vi inte ville ha K:s cykel full av träck, men som belöning till den klipska kajan kastade vi iväg den halva baguetten en liten bit. Kajan flög raskt dit och kastade sig återigen över sin lunch. Stora, feta skrattmåsar cirklade oroligt runt och försökte komma nära nog en bit av kakan. Fega som de var väntade de tills de uppnått ett antal av fem stycken innan de gav sig på kajan, som dock bara skrek ilsket åt dem och vägrade flytta sig. Men strax var gammelkråkan där (den som alltid sitter vid utomhusgrillen och lystet, men tämligen förnöjt, tittar på när Magnus grillar kött på grillbuffékvällarna) och skrämde genom ett värdigt vingflax iväg både kaja, måsar och de små spattiga pilfinkar som hoppats få en smula av maten. Den smakade lite på en räka och bestämde sig snabbt för att det var gott. Sedan tog den helt sonika baguettehalvan i näbben och flög iväg med den för att avnjuta den på en mer ostörd plats.

Behöver jag säga att ju mer jag tittar på kråkfåglarna, desto mer respekt börjar jag hysa för dem?