Uslaste dagen på länge

Det började med att Magnus kanske skulle försöka ta kvällen ledig, men sedan bestämde sig för att ge den andra kocken ledigt i stället, vilket gjorde mig rejält irriterad eftersom jag tillbringar allt för lite tid med honom.

Sedan fick jag sluta tidigt eftersom regnet har vräkt ned hela dagen och inte en gäst vågat sig till restaurangen. Jag fick skjuts med Magnus som skulle åka och handla å restaurangens vägnar. Problemet är bara att Magnus inte har en bil, utan lånar raggarkockens bil. I vanliga fall är det inga problem eftersom kocken kör en skruttig, men inte iögonfallande volvo 240. Men nu var tydligen den bilen utlånad till någon annan, varpå kocken kör den värsta raggarbil jag någonsin sett. Förutom att den går i tre olika färger (den kopiösa rosten ej inräknad) är den utsmyckad med mer attiraljer än Barbara Cartland på ett omslagsfoto. Bland annat rosa lurviga säten, en stor grinande döskalle på motorhuven, inte mindre än tre, stora svenska flaggor samt en leksakstuta på fronten. Och självklart också ett i ösregnet läckande tak och en motor i trotsåldern. Dessutom känns det mer som man åker en pråm än en bil, dels är den ungefär lika bred, dels låter den exakt likadant.

Alltså åkte jag redan grinig inåt stan i en bil jag avskyr. Stora, rostblandade regndroppar föll på min vita cardigan. Det finns inte mycket jag skäms för här i livet, men att komma inmullrande till centrala Kalmar i en av en dåre skapad raggarbil är en av dem. Och när vi kommer till Kalmars mest trafikerade korsning händer detta. Bilen stannar. Mitt i korsningen. Tvärdör. Likt en åsna vägrar den rubbas en tum. Och skämdes jag innan är jag nu så rasande och harmad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men Magnus upplyser mig snabbt: "ut och knuffa!". Vilket jag gör.

Efter detta är all annan irritation bara som ett kvitto på att det är en skitdag. En dryg kvinna som står före mig i insättningsautomaten på banken tar jättelång tid på sig eftersom hon tycker det är viktigare att tala i telefon än att utföra sitt enkla värv. Jag har hål i skorna och plaskar således efter någon minuts flanerande omkring i två små privata ankdammar. En knapp lossnar helt sonika från min arbetsklänning och singlar ned i en vattenpöl. När jag böjer mig för att ta upp den kör en bil förbi och stänker ned hela min kropp (och själ för den delen) med gyttjigt vatten. Till slut ger jag upp, fäller samman paraplyet och går hem med regnet kallt strilande längs ryggraden. Det är en så uppenbart dålig dag att jag likaväl kan sluta kämpa emot.