söndag, juli 01, 2007

Betraktelser på väg hem

När jag går någonstans är jag oftast i mina egna tankar. Ibland så mycket att jag är rent trafikfarlig. Men idag, när jag gick hem från jobbet, såg jag mig faktiskt omkring. Kanske för första gången.

Och jag upptäckte sommaren när den är som vackrast. Svulstiga cumulusmoln tornade upp sig i rent bibliska former, och konstrasten mellan de vita, ulliga topparna och de regnvarslande midnattsblå nedre partierna fick mig att ångra att jag inte tog kameran med mig. Allt fler blommor börjar gå i frö, men några få ståndaktiga stjälkar slokar med sina få vissnande kronblad, som vore de bedagade variteéartister. En rölleka bakom en parkbänk vilade fräckt sin korgblommiga haka mot träet och såg ut att spana på bilarna som ilade förbi. Nyponrosorna har redan svällande fruktkroppar som rodnat lätt där solen legat på och paradisäpplena likaså: löften om mogna frukter som gör mig alldeles lycklig. Det förvildade äppelträdet har kart som är precis så stora att man inte kan motstå frestelsen att plocka dem, ta ett bett och få ansiktet förvridet av tanniner och fruktsyra.

M;in väg hem är kantad av villaträdgårdar, och jag fantiserar förtjust om människorna som bor där. Vissa gräsmattor är kortklippta och pionrabatterna ansade med klinisk precision. Trädgårdsslangen är nitiskt hoprullade och sällan ses några barn leka. De husen går jag snabbt förbi. Andra kantas av lummiga syrenhäckar där gräset är vildvuxet och fyllt med maskrosor, fotbollar och uppblåsbara små pooler där salamandrarna trivs. Vid ingången till en sådan trädgård såg jag ett rubinrött, glänsande spår av vinbärsklasar inåt trädgården. Jag kunde inte låta bli att följa bärstigen med ögonen, och vid slutet vinbären satt tre småflickor. "Sssh! Vi fångar bärfisar" fnissade de.

Hela hemvägen kantas av lavendel, luktärt, doftjasmin och rosor som formligen väller över staketen. Jag plockade av allt som stack ut på gatan och satte i håret. Sålunda gick jag hem i ett moln av blomdoft.

Alldeles innan min gata finns en stor korsning där det alltid är rött för fotgängare. Idag glömde jag nästan att gå vid grön gubbe eftersom jag förlorade mig i den närliggande hängbokens lövverk och solskenet som strilade in. Sedan korsade jag järnvägen och häpnade över en blåklocka som växte med stjälken hängandes över ena rälsen. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den överlevt med tanke på att det går ett tåg i halvtimmen, men blev på något vis upprymd av synen - kan den leva så kan väl jag!

2 kommentarer:

kråkan sa...

...att vara så närvarande att man blir helt borta...

ahh...

:)

Louise sa...

Visst är det fantstiskt hur mycket vackert det finns runt om kring en om man bara öppnar ögonen!