Outing

Efter den här utmärkta debattartikeln känner jag faktiskt att jag måste förklara mig själv. Inte för att jag på något vis är skyldig till något av de brott som krävs, utan för att jag har en av personlighetsstörningarna som nämns som förmildrande omständigheter i rättegångar.

Jahapp, nu är det alltså sagt: jag har en borderline-personlighetsstörning. Det innebär en väldig mängd saker, men vi kan dra de viktigaste*. För det första, jag pendlar enormt mellan euforiskt glad och upprymd och otroligt ledsen eller arg. Ofta flera gånger om dagen - som en slags manodepressivitet på speed kan man säga för att göra det enkelt för sig. För det andra, jag har ett onaturligt starkt behov av att vara älskad och att känna mig bekräftad, vilket leder till att jag - i eventuell avsaknad på den bekräftelsen - har svårt att kontrollera mina känslor. Minsta kritik blir lätt ett bevis på min absoluta värdelöshet, precis som minsta uppmuntran är som ett bragdguld. För det tredje är jag väldigt impulsiv, och har svårt att se och tänka över konsekvenserna av mitt handlande, vilket gör att jag kan vräka ur mig fel saker vid fel tillfälle, köpa saker jag inte alls har råd med och få för mig att jag kan ignorera hyresinbetalningen ända tills den går till kronofogden.

Sådan är jag. Det är min personlighet. Den är avvikande och ibland problematisk för min närhet, men sådan är jag. Och jag tar fullt ansvar för det. Jag har lärt mig att inte utåt visa mina känslostormar utan att vända dem inåt - något som kan verka som en sorglig metod, men med tanke på att jag vet rent logiskt att de är irrationella och att de kommer bedarra inom några timmar fungerar det ganska bra, trots allt. Jag har lärt mig att gå igenom alla bevis på att jag faktiskt är älskad och hålla fast vid dem, trots att motsatsen försöker göra sig gällande i mitt medvetande. Jag har lärt mig att tvinga mig själv att betala räkningarna direkt, så att jag inte kan göra av med pengarna på annat.

Som sagt, det är min personlighet. Men tanken på att en domstol skulle ge mig ett förmildrande straff för att jag har diagnosen borderline (vilket händer då och då i rättssverige) är för mig en skymf. Jag har kämpat länge med mitt tillstånd, men en sak är jag övertygad om: borderline är inte en sjukdom. Jag är inte sjuk. Jag är jag. Jag har en avvikande personlighet, men det är ingenting som går att bota - däremot kan man lära sig att hantera att vara sig själv. Alltså har jag lärt mig att leva med mina impulser, lärt mig att kontrollera de impulser jag kan kontrollera, undertrycka eller distrahera det jag inte kan kontrollera, och vända inåt det jag varken kan kontrollera, distrahera, undertrycka eller på annat sätt få bukt med. Alltså verkar jag någorlunda normal, förutom att jag är påtagligt nervöst lagd - vilket alla som träffat mig vet.

Ingen domstol ska komma och förmildra någonting för mig, eller andra av min sort. Vi är lika intelligenta som genomsnittet och förstår faktiskt våra handlingar, även om vi kanske har svårt att kalkylera med dessa. Vi kan ta ansvar och vi behöver ta ansvar. Att infantilisera en borderlinepersonlighet genom straffslindring är verkligen att släppa helvetet löst - det blir ju som en bekräftelse på att man inte behöver kämpa emot impulserna. Borderlinepersonligheter kan verkligen behöva psykologisk hjälp under fängelsetiden för att lära sig hantera sina problem, men det betyder inte att vi ska få lindrigare straff. En impuls är en impuls, och man kan alltid välja att agera på den eller ej, även om man är som jag. Och visserligen kan jag inte tala i alla borderlinepersonligheters namn, men en sak jag vet är att de flesta av oss är kvinnor, och de allra flesta av oss mördar aldrig, och skulle aldrig komma på tanken. Att man mördar, och har borderline är två skilda saker. Visserligen kan de konvergera och ha sin rot i varandra, men det betyder inte att borderline urskuldrar det hela. Det gör det aldrig.

Men tro bara inte att mitt liv är dåligt för att jag har den här personligheten. Jag mår fantastiskt bra femtio procent av tiden och vanvettigt dåligt resten av den. Men jag har alltid misstänkt att lyckan fördelar sig ungefär likadant för alla, bara det att mina korta svängningar får mig att uppleva båda sidor mer intensivt. Med en mindre förstående människa än Magnus (och sådana har jag varit med om) funkar det sällan bra, men tillsammans med honom fungerar jag för det mesta utmärkt. Mår jag dåligt kan jag säga till honom att jag behöver en extra kram, blir jag skitförbannad på honom någon gång då och då kan han lungt ta det som ett utslag av mina egna demoner och han håller alltid om mig när natten kommer och berättar för mig hur mycket han älskar mig.

Och allt det som gör mig till den jag är är också det som berikar mig. Jag är för det mesta charmig, kvick, intelligent och impulsivt ärlig**. Jag är adrig ljummen utan antingen helt för eller emot. Jag älskar intensivt , jag drömmer stort och jag kan inte förställa mig själv. Jag skulle inte vilja vara utan min borderlinepersonlighet för allt här i världen. Och jag tänker inte längre skämmas för den.


*Nej, självskadebeteenderna har jag inte, om ni nu läst igenom de diagnostiska kriterierna. Jag hade när jag var tonåring och skar mig som alla andra tonåringar som mådde dåligt, men jag lyckades ta mig förbi det. Jag känner fortfarande ofta ett behov av att skada mig själv, men jag gör det aldrig längre av den enkla anledningen att jag inte vill ha fler ärr.

** Ja, jag kommer säkert ångra redan i kväll att jag publicerade den här texten. Men jag kommer att lägga mig ned med en bok nu och skörda kommentarerna imorgon. Jag har länge velat berätta om mina problem och debattartikeln var mest ett svepskäl, vilket ni säkert redan förstått.