torsdag, juli 05, 2007

Outing

Efter den här utmärkta debattartikeln känner jag faktiskt att jag måste förklara mig själv. Inte för att jag på något vis är skyldig till något av de brott som krävs, utan för att jag har en av personlighetsstörningarna som nämns som förmildrande omständigheter i rättegångar.

Jahapp, nu är det alltså sagt: jag har en borderline-personlighetsstörning. Det innebär en väldig mängd saker, men vi kan dra de viktigaste*. För det första, jag pendlar enormt mellan euforiskt glad och upprymd och otroligt ledsen eller arg. Ofta flera gånger om dagen - som en slags manodepressivitet på speed kan man säga för att göra det enkelt för sig. För det andra, jag har ett onaturligt starkt behov av att vara älskad och att känna mig bekräftad, vilket leder till att jag - i eventuell avsaknad på den bekräftelsen - har svårt att kontrollera mina känslor. Minsta kritik blir lätt ett bevis på min absoluta värdelöshet, precis som minsta uppmuntran är som ett bragdguld. För det tredje är jag väldigt impulsiv, och har svårt att se och tänka över konsekvenserna av mitt handlande, vilket gör att jag kan vräka ur mig fel saker vid fel tillfälle, köpa saker jag inte alls har råd med och få för mig att jag kan ignorera hyresinbetalningen ända tills den går till kronofogden.

Sådan är jag. Det är min personlighet. Den är avvikande och ibland problematisk för min närhet, men sådan är jag. Och jag tar fullt ansvar för det. Jag har lärt mig att inte utåt visa mina känslostormar utan att vända dem inåt - något som kan verka som en sorglig metod, men med tanke på att jag vet rent logiskt att de är irrationella och att de kommer bedarra inom några timmar fungerar det ganska bra, trots allt. Jag har lärt mig att gå igenom alla bevis på att jag faktiskt är älskad och hålla fast vid dem, trots att motsatsen försöker göra sig gällande i mitt medvetande. Jag har lärt mig att tvinga mig själv att betala räkningarna direkt, så att jag inte kan göra av med pengarna på annat.

Som sagt, det är min personlighet. Men tanken på att en domstol skulle ge mig ett förmildrande straff för att jag har diagnosen borderline (vilket händer då och då i rättssverige) är för mig en skymf. Jag har kämpat länge med mitt tillstånd, men en sak är jag övertygad om: borderline är inte en sjukdom. Jag är inte sjuk. Jag är jag. Jag har en avvikande personlighet, men det är ingenting som går att bota - däremot kan man lära sig att hantera att vara sig själv. Alltså har jag lärt mig att leva med mina impulser, lärt mig att kontrollera de impulser jag kan kontrollera, undertrycka eller distrahera det jag inte kan kontrollera, och vända inåt det jag varken kan kontrollera, distrahera, undertrycka eller på annat sätt få bukt med. Alltså verkar jag någorlunda normal, förutom att jag är påtagligt nervöst lagd - vilket alla som träffat mig vet.

Ingen domstol ska komma och förmildra någonting för mig, eller andra av min sort. Vi är lika intelligenta som genomsnittet och förstår faktiskt våra handlingar, även om vi kanske har svårt att kalkylera med dessa. Vi kan ta ansvar och vi behöver ta ansvar. Att infantilisera en borderlinepersonlighet genom straffslindring är verkligen att släppa helvetet löst - det blir ju som en bekräftelse på att man inte behöver kämpa emot impulserna. Borderlinepersonligheter kan verkligen behöva psykologisk hjälp under fängelsetiden för att lära sig hantera sina problem, men det betyder inte att vi ska få lindrigare straff. En impuls är en impuls, och man kan alltid välja att agera på den eller ej, även om man är som jag. Och visserligen kan jag inte tala i alla borderlinepersonligheters namn, men en sak jag vet är att de flesta av oss är kvinnor, och de allra flesta av oss mördar aldrig, och skulle aldrig komma på tanken. Att man mördar, och har borderline är två skilda saker. Visserligen kan de konvergera och ha sin rot i varandra, men det betyder inte att borderline urskuldrar det hela. Det gör det aldrig.

Men tro bara inte att mitt liv är dåligt för att jag har den här personligheten. Jag mår fantastiskt bra femtio procent av tiden och vanvettigt dåligt resten av den. Men jag har alltid misstänkt att lyckan fördelar sig ungefär likadant för alla, bara det att mina korta svängningar får mig att uppleva båda sidor mer intensivt. Med en mindre förstående människa än Magnus (och sådana har jag varit med om) funkar det sällan bra, men tillsammans med honom fungerar jag för det mesta utmärkt. Mår jag dåligt kan jag säga till honom att jag behöver en extra kram, blir jag skitförbannad på honom någon gång då och då kan han lungt ta det som ett utslag av mina egna demoner och han håller alltid om mig när natten kommer och berättar för mig hur mycket han älskar mig.

Och allt det som gör mig till den jag är är också det som berikar mig. Jag är för det mesta charmig, kvick, intelligent och impulsivt ärlig**. Jag är adrig ljummen utan antingen helt för eller emot. Jag älskar intensivt , jag drömmer stort och jag kan inte förställa mig själv. Jag skulle inte vilja vara utan min borderlinepersonlighet för allt här i världen. Och jag tänker inte längre skämmas för den.


*Nej, självskadebeteenderna har jag inte, om ni nu läst igenom de diagnostiska kriterierna. Jag hade när jag var tonåring och skar mig som alla andra tonåringar som mådde dåligt, men jag lyckades ta mig förbi det. Jag känner fortfarande ofta ett behov av att skada mig själv, men jag gör det aldrig längre av den enkla anledningen att jag inte vill ha fler ärr.

** Ja, jag kommer säkert ångra redan i kväll att jag publicerade den här texten. Men jag kommer att lägga mig ned med en bok nu och skörda kommentarerna imorgon. Jag har länge velat berätta om mina problem och debattartikeln var mest ett svepskäl, vilket ni säkert redan förstått.

27 kommentarer:

Sara sa...

Du är inte ensam Gitto, jag fick samma diagnos som dej för 2 år sen. Vet exakt hur det känns och hur det inte känns. Alla människor är ju olika, men jag har haft ett rent helvete fram tills jag fick min diagnos. Jag fattade inte vad som var fel på just mej ?

Annette sa...

Du är modig Gitto!

Och vi älskar dig jättemycket!

Anna-Eva sa...

Mycket modigt.Jag har ju en son som mår psykiskt dåligt just nu och suger åt mig sådana här "glada" berättelser om vuxna människor, som ju har varit tonåringar, och haft det besvärligt som mår bra och fungerar idag och har lärt sig leva med/hantera sin personlighet.Timpa sa vid ett tillfälle, (det var när skolan tyckte att han var så förfärlig), att de kan ju inte få mig att sluta vara jag.Så fortsätt vara du och ångra inte att du skrev det här.

kråkan sa...

Kommer du ihåg den där gamla klass-hemsidan och frågan om vilka personer man beundrar mest? Vill bara att du ska veta att den inte har ändrat sig sedan dess.

Kommer ett mejl så småningom, men jag har redan dumpat två utkast, så det kan ta ett tag... :)

kram/J

Louise sa...

Verktigen modigt att berätta.
Du vet väl redan men det kan sägas igen: Du inte bara är en stor förebild för mig utan även flera andra, det är bevisat!

satungen sa...

många med någon diagnos skulle må bra av en så klok person som dig, för att peppa de...och ge de människovärde!

Anonym sa...

Vad modigt av dig och vad skönt att höra att det finns ett liv efter diagnosen! Min dotter 18 år är under utredning, men det finns mycket som tyder på bl.a. borderline. Man har ju tusen frågor men framförallt vill vi ingjuta lite livshopp hos ungen som ofta tycker att livet redan är kört. Därför blir jag så glad att läsa om dig, det ger mig hopp! Har nyligen hittat till din blogg, men nu läser jag den regelbundet, jag förstod väl ganska snart att det var något speciellt med dig! :-)

Min dotter har också så många härliga sidor, hon är kreativ och konstnärlig och jag vill så gärna att hon ska få utlopp för det och hitta sin identitet.

- Ni som har fått diagnos - vad tycker ni om www.borderline.nu? Är det nåt att ha?

(Eftersom jag inte vill outa min dotter väljer jag att vara anonym.)

Skogstrollet sa...

Otroligt starkt skrivet!

Gitto sa...

Jag svarar åt motsatt håll idag, eftersom den anonyma kommentaren var den viktigaste:

Anonym: Din dotter kommer antagligen må dåligt ett tag till. Ge henne all kärlek du mäktar med, även om det känns tungt. Ge henne inte en diagnos innan psykologogerna ger henne det (om de inte är klart inkompetenta), men var där, håll om henne, visa att du älskar henne. Även om hon stöter bort dig är det med stor sannorlikhet vad hon vlll ha, men det är så förnedrande för en tonåring att visa - de vill vara sig själva närmast. Kan du ge henne min mejl och om hon vill prata så finns jag där.

Vad gäller borderline.nu är den bra för de som redan har en diagnos, men du ska nog vara försiktig med att visa den för henne om du inte är säker på att hon har borderline. Annars riskerar hon att fastna i ett sjukdomsmönster.

Och så vill jag ocksåm nämna att det är extremt få bra kontakt med sina medlidande (jag använder ordet rätt fritt nu), de få borderlinevänner jag haft har bara lett mig djupare in i problemen - vad en vborderlineperson behöver är dels kunskap om vad man själv gör fel, dels kunskap om hur "vanliga" människor fungerar.

Satungen: De flesta med min diagnos tiger nog, för det märks nog mest i nära förhållanden.

Louise: Tack! Och du vet nog redan att jag är oerhört stolt över att inspirera någon annan...

Kråkan: Snälla, mejla mig. Vi känner varandra och känner varandra över sådant strunt som stavelser, kommmateringar och dumma formuleringar.

Anna-eva: Se för guds skull till att han inte slutar vara sog själv, för det är ett underbart teckken. Jag hade inte en aning om vem jag var. Låt honom vara arg och rädd och alla andra känslor som hör till tonåren. Men om han börjar tveka då... Hjälp honom. Kom ihåg att tonåren innebär befrielse - och det är först då han inte klarar sig själbv som ni måste hjälpa honom.

Annette: Tack!

Sara: Du vet hur det känns. Ta hand om dig. Mejla mig om det känns svårt. Inte för att jag besitter nåfon speciell vishetl, men jazg vet i alla fall hur det känns.

Sara sa...

Anonym, jag hoppas att allting ordnar sej till det bästa för din dotter. Själv är jag inte inne så ofta på sådana forum men ibland tar jag hjälp av fakta kring borderline för att t ex förklara lite för min sambo. Jag kan tänka mej att det är en bra ventilationsplats. Behöver du någon att maila/prata med så får du gärna maila mej sara_sweden@hotmail.com

Umma sa...

Läste ditt inlägg tidigare idag och fasade för att du skulle "ångra det redan i kväll" som du själv uttryckte det. Därför blev jag så glad när jag kikade in nu och ser att inlägget fått stanna kvar!

Jessika sa...

Kramar!

Björn sa...

Strongt Gitto, ångra ingenting. Take care!

Anonym sa...

Tack för dina råd Gitto - de känns mycket kloka och välgenomtänkta och var förmodligen precis vad jag behövde höra. När man desperat letar efter svar är det nog alldeles för lätt att ta för många kliv i taget. Det är ju så svårt att inte veta vad man kan/bör göra och vad man inte bör/ska göra.

Tack till dig också Sara! Jag börjar ana att dessa forum kanske inte är så konstruktiva - bra att kunna hitta fakta och svar på frågor, men det kan nog lätt bli för mycket fokus på det "sjuka" och destruktiva.

- Tack igen tjejer och många kramar!

Andreas sa...

Någon dag när jag har kommit hem från utlandet ska jag äntligen bjuda dig på den där utlovade middagen. Ångrar att jag inte vågade prata mer med dig under den korta tid vi var klasskamrater, men jag är fast besluten om att göra dig till en av mina vänner. Så håll i dig!
Andreas (från Engelskan;)

Snel Kille sa...

Starkt!

Anonym sa...

Så underbart att se en människa som konfronterar sina demoner och stå för vem hon är. Du är värd all beundran. Att som du ha viljan och förmågan att ta ansvar för dig själv är tyvärr väldigt sällsynt. All heder till dig!

Anonym sa...

Håller med alla dina beundrande vänner, du är en mycket stark människa,som jag är inne och kollar på nästan varje dag,med glädje

Viktoria Schiöler sa...

Du kommer att gå långt, Gitto. Oavsett diagnosen. Det var modigt att berätta.

Frida sa...

Otroligt starkt av dig att våga gå ut med det här! Jag är riktigt, riktigt imponerad!

Sara sa...

Tack Gitto, du får maila mej också när du vill. Just nu svävar jag på en topp och håller i mej för glatta livet för jag hatar dalarna när livet är pest. Jag mår sååå bra idag och det vill jag fortsätta göra :)

Kram Sara

maria sa...

Hej Gitto!

Jag har läst din blogg länge men komenterat sällan, bara låtit mig inspireras!
Ditt inlägg var så starkt och modigt att jag bara ville säga hur härligt klok och rak du verkar!
Ha en bra helg!
Kram
Maria

Gunilla sa...

Ah, vad intressant och modigt!

Vore jättekul att ses på Öland i sommar. Jag vet inte när jag kommer dit, för jag har ännu inte lyckats få tag på någon biljett till Sverige – men det blir en resa till Stockholm tidigast i slutet av juli, och till Öland alltså tidigast i månadsskiftet juli/augusti. kommer du att vara där då, alltså typ i början av augusti?

Lisa sa...

Heja Gitto!
Vi älskar dig precis som du är.
Kom bara ihåg att det man tror är ens naturliga personlighet både kan växa bort och behandlas. Inte så att man blir helt normal men så att symtomen mildras.
Som du själv så klokt säger: det gäller att inte fastna i sin diagnos.
Själv har jag haft social fobi av grövsta slag som jag kommit ifrån nästan helt med hjälp av egen konfrontationsterapi. Nu kan jag föreläsa för 400 personer förut kräktes jag om jag fick frågan i skolan. (Ja. det hände en gång faktiskt.)

Hemliga kockan sa...

Tack för att du berättande, modigt, modigt!

Soffan sa...

Svar till "Psykfall"

Fan i helvete vad cool du är och modig som berättar det här. Stunden påkallar en klysha: Det är genom kriser man utvecklas.

Du kommer att krisa på ditt eget personliga sätt hela livet. Och du kommer aldrig att stanna upp i din utveckling till att bli lite bättre, snyggare, roligare och klokare.

Nästa Gittogether kommer jag.

Anonym sa...

Tack för dina ord, detta känner jag så väl igen, tyvärr har jag även en depression vid sidan om, som ibland gör det outhärdligt.
Har inte fått någon diagnos ännu, många besök hos psykiatrin men ännu inget som ens fattat vad som är fel med mig.
Kämpar vidare!