Kött i håret

Idag har jag avancerat ett hack till på köksskalan: jag har bankat kött! Det är varken avancerat eller tungt, men tillhör likväl en av de saker som kocken av ohejdad vana har ensamrätt på (och det gör han med en sådant metodiskt raseri att jag antar att det för hans inre bild är chefen han ger sig på). Men eftersom det var relativt lugnt under lunchen idag frågade jag kocken om inte jag kunde få banka biffen medan han putsade nästa ryggbiffsblaffa - och det fick jag till min förvåning.

Till saken hör att jag och Magnus a) försov oss en halvtimme (läs: vägrade gå upp och var okyska i stället) och b) inte kunde få den av kocken lånade Volvo 240:n att starta, vilket resulterade i att vi var 50 minuter sena i morse. Alltså var jag förbannat ilsken, och behövde ta ut mina aggressioner på dött kött.

Och jag bankade kött som om jag varit född till det (ja, jag fantiserade också om att mörbulta chefen!) och sällan har ett samarbete med kocken varit så givande. Han berättade inte ens någon vidlyftig historia, utan vi stod på varsin sida om skärbrädet och jobbade: han skar kappan av biffen och skar den i bitar, jag bankade: shlich, shlich, bank bank.

På vägen hem plockade jag loss små torkade köttslamsor ur ögonbrynen, hästsvansen, koftan och från mina strumpbyxor. Dessutom började det åska, hagla och spöregna när jag gick hem, och jag måste erkänna att jag faktiskt vansinnesskrattade och skrek "bättre kan ni allt!" till molnen, som i en annan b-film. Och bättre kunde verkligen molnen, men då hade jag redan slunkit in i den skyddande famn som antikvariatet på väg hem till mig erbjuder. Jag kom ut igen med två Maigret-böcker i famnen och möttes av strålande solsken.