Ute ur garderoben...

Hjälp, vilken respons jag fått av mitt erkännande! Och jag som gått hela dagen på jobbet med en milt sagt stegrande ångest och knappt vågade kolla mejlen när jag kom hem. Tack alla som tycker att jag är modig - även om jag inte ser att mod har så mycket att göra med det hela. Snarare en naggande känsla av att jag borde försöka sluta skämmas för att jag är jag. Och tack alla ni som mejlat och berättat om egna erfarenheter - svarsmejl kommer så fort jag hinner!

Och samtidigt måste jag förtydliga att det inte är ett dugg synd om mig, om nu någon fått för sig att känna sådana sentimentala känslor angående det hela. Det är synd om mig när jag arbetar 14 timmar om dagen, det är synd om mig när jag har skoskav och när jag drabbas av allsköns olyckor, men det är inte synd om mig när jag går omkring och är jag. Förhoppningsvis framgick det redan av det förra inlägget, men jag ville bara klargöra det eftersom andras medlidande inte är någonting jag klär i (min självömkan är dock en annan sak! :).

I övrigt har det faktiskt varit synd om mig. En gigantisk lunchrusning gjorde att jag inte kunde sätta mig ned fem minuter med min mor, en av mina bröder och min älsklingssyster Siri när de kom för att äta lunch idag. Jag skämdes något oerhört, men var tvungen att springa ut med mat hela tiden i stället. En lika hektisk kväll gjorde att jag kom ifrån stället först vid halv nio, vilket resulterade i en arbetsdag på modiga 12 timmar. Men jag har i alla fall lärt mig att göra vitkålssallad med den läskiga, stånkande maskinen med de olika rivskivorna. Den är livsfarlig, enormt tung och perverst himmelsblå. Den kan hoppa igång när som helst, vilket gör att man måste dra ur kontakten mellan varje laddning vitkål. Men det är ändå en bragd av mig, eftersom jag använde en maskin som bara kockarna betros med i vanliga fall.