Katten Sigge

De senaste veckorna har vi på restaurangen fått sällskap av en bedårande sköldpaddsfärgad katt med vackert gula ögon. Den dyker upp varje morgon runt tiotiden och varje eftermiddag och strosar sedan lojt runt uteserveringen. Den går gärna in i restaurangen och ibland hela vägen in till köket, där den lugnt betraktar vårt slit tills vi upptäcker den. Fascinerande nog räcker det att säga "Nej, här får du inte vara!" till kattrackaren, för att den ska vända sig om och i sakta mak gå ut igen. En morgon upptäckte vi till vår förvåning att den tillbringat natten i huset, trots att kvällspersonalen svor på att de inte sett till katten vid stängning.

Givetvis ska man inte uppmuntra katten, men eftersom den var tämligen mager och så bedårande att till och med kocken motvilligt erkände sig gilla dem föll vi till snart till föga och har allt sedan dess utfodrat den. Först med skinka, köttbullar och fläskfilérens, sedan med torrfoder. Och gästerna älskar den lugna katten som spatserar mellan borden och snällt låter sig kelas med av till och med de värsta ungar. Dessutom har fågelproblemet nästan helt försvunnit...

E, vår lätt utvecklingstörda hjälpreda, dyrkar katten (det var han som tog med sig torrfodret) som han av någon anledning har döpt till Sigge. Detta trots att det uppenbarligen är en hona, men namnet har fastnat hos oss alla. Eftersom katten tycks hemlös (antagligen är det en sommarkatt) ordnade E - med en driftighet som förvånade oss alla - ett boende åt den hos en av gästerna som totalt kärat ned sig i katten. Igår skulle vi således fånga in Sigge i en kattlåda för transport till sitt nya hem - E hade till och med tagit med sin egen kattlåda - trots hans skräck för att den skulle bli stulen på något vis (vi fick försäkra honom säkert tio gånger att vi inte skulle släppa in några tjuvaktiga gäster i personalrummet).

Och vad hände då på dagen D? Sigge var som bortblåst! Han dök inte upp på hela dagen, och inte idag heller. E har varit helt förkrossad och har (med vårt goda minne) försummat sina arbetsuppgifter genom att gå runt hela området för att leta rätt på katten. Då och då under dagen har vi hört ett hjärtskärande "Siiiiigge?" eka avlägset. Och idag erkände E med huvudet hängandes att han berättat för Sigge att han skulle få ett nytt hem nästa dag och att det måste var därför han (hon!) höll sig undan, och att allt var hans fel. Jag tröstade honom genom att säga att det var underbart av honom att ha gett Sigge en chans att välja själv, och att katter är självständiga varelser som det inte går att tvinga sig på, vilket lugnade E. Inom mig var jag inte lika säker på Sigges välmående och spanade - tack och lov - resultatlöst efter överkörda katter på vägen hem.