En dag på restaurangen (del 2 av 3)
Jaha, då har vi nått fram till lunchen. Klockan elva dyker ännu en tjej ur servisen upp. Är det någon mindre erfaren än jag tar hon kassan och jag kör kökshjälp, är det någon mer erfaren än jag ställer jag mig snällt i kassan. Men först smattrar jag ut alla punkter som jag ännu inte hunnit ta itu med och så hjälps vi åt att färdigställa restaurangen inför lunchen: vi ställer salt- och pepparkar på borden på uteserveringen (som jag torkat rudimentärt med andan i halsen med en cigg hängandes i mungipan samtidigt som jag ber till gudarna att det inte ska dyka upp någon gäst som ser mig röka), sopar golvet, plockar fimpar och förflugna servetter samt diskar upp alla bunkar och kastruller som kocken redan lyckats smutsa ned.
Vid halv tolv anländer en liten tyst diskpojke som tar över disken och de första gästerna börjar anlända. Har jag inte kassatjänst ger jag mig ut i köket för att hjälpa till. Jag slänger på såser på tallrikarna, friterar pommes, garnerar med det obligatoriska salladsbladet, tomatklyftan och gurkskivan samt gör sallader och lägger upp mat efter bästa förmåga. När en beställning är färdig går jag ut med den till de väntande gästerna och börjar sedan på nästa beställning.
Det låter busenkelt. Och det är det i teorin. Men i praktiken är det långt ifrån en promenad i parken. Turisterna från den närliggande campingen är inte sugna på lunchrätter, så de börjar till allas vår panik läsa à la carte-menyn. Då försöker personen i kassan först försynt hänvisa dem till lunchmenyn (som består av hela åtta rätter), sedan påpeka att det tar bra mycket längre tid att få någonting ur à la carten eftersom inget därifrån är förberett. Ibland fungerar knepet, men oftast inte eftersom turisterna inte har någon brådska. Då upplyser man dem skadeglatt om att salladsbuffén inte ingår och vaktar sedan salladsbåten som en hök för att de inte ska sno åt sig minsta lilla majskorn. Något straff ska de ha!
Och i köket är det nu totalt kaos. Både Magnus och kocken svär och slamrar när de drar fram à la carte-parafernalia: såsbaser, extrakastruller, barnhamburgare, fläskfilé och klyftpotatis som alla tar enorm plats i proportion till tallriken de ska hamna på . Samtidigt anländer en allt stridare ström vanliga lunchbeställningar som måste ut fort som attans. Då ringer ofelbart telefonen. Givetvis är det någon som vill boka bord om två veckor för fyra personer, går det? Och vad har vi för meny? Och den där grillbuffén, vad kostar den? Vad ingår? Och har vi trubadur den kvällen? Och var ligger restaurangen egentligen? För mig är det obegripligt hur någon kan få för sig att ringa till en lunchrestaurang klockan halv ett på dagen, men tro mig, det är det inte för alla.
Och så fort jag visar mig i serveringen blir jag hejdad av någon gäst. Att jag bär på fyra tallrikar snabbt kallnande rödspättor gör ingen skillnad, alltid är det något som ska påpekas eller åtgärdas. Har vi inga andra kakor till kaffet, havreflarn är inte gott. (kakorna är gratis, så jag har lust att säga åt dem att äta och hålla käften, men jag hämtar glatt en kartong syltkakor) Det är slut på oliver i salladsbuffén, kan jag hämta fler? (Det gör jag givetvis med ett leende på läppanra) Har jag numret till minigolfbanan? (ja, men jag låtsas att jag inte har det, eftersom det kräver lång tid att leta fram det) Har vi fler barnstolar? (Nej!) Kan jag komma med ketchup? (ja, fast den står två meter ifrån dig - är det helt omöjligt att hämta den själv?) Kan jag hämta chefen eftersom någon vill ge honom produktprover på piroger? (nej, chefen är inte här och chefen vill inte ha några piroger på menyn) Har vi inget ljusare bröd på salladsbuffen: "Min mage tål inte så mycket fibrer"? (jo, men glöm att jag hämtar det åt dig) Är kroppkakorna hemgjorda? (näppeligen, hur skulle vi hinna det när man måste stå här och svara på frågor hela tiden?) Kan vi inte göra någonting åt fåglarna på uteserveringen? (jo visst, jag ska gå fram till dem och snällt be dem att avlägsna sig)
När jag väl tråcklat mig igenom följande frågor och andra av samma sort har jag förhoppningsvis lyckats ta mig till uteserveringen. Där ropar jag upp beställningens nummer högt och tydligt. Ingen reagerar. Jag ropar igen. Fortfarande ingen reaktion, eftersom ingen bevärdigas lyssna på mig. Och varför skulle man, när man i stället kan prata animerat med sin bordsgranne i stället eller sitta i djupa funderingar? Och då har kassatjejen ändå informerat klart och tydligt att det här numret ropar vi upp när din mat är färdig och då får du vifta åt tjejen som bär på tallrikarna. Men folk tycks vägra ta in information på semestern, och alltså tvingas jag slösa värdefull tid på att springa runt mellan borden och fråga de olika sällskapen vad de har för nummer. Då har de ofta tappat bort lappen, eller så tittar de förnärmat på mig - de har ju numret efter, visste jag inte det? Jag har god lust att förklara för dem att om jag på något magiskt vis visste vilket nummer alla sällskap har så skulle nummersystemet inte ens behövas, men jag ler bara och går vidare. Till slut hittar jag rätt sällskap. "Ja oj, det var visst vårt nummer!" eller "Man orkar ju inte lyssna på allt" är oftast kommentaren jag får när jag till slut hittar rätt sällskap. Jag ler igen, går in i köket och ägnar en mikropaus åt att explodera av ilska innan jag fortsätter med mitt värv.
Och så där håller det på. Innan industrisemestern är luncherna visserligen intensivare, men ändå lättare. Då är det rejäla arbetarkillar som alltid äter från lunchmenyn, lyssnar noga efter sitt nummer och inte kommer med onödiga frågor. Det jobbiga är att alla kommer i en stor propp mellan klockan halv tolv och halv ett, men det är ändå behagligare än semesterluncherna som har en mycket speciell struktur.
Först kommer de vanliga arbetarkillarna som av någon anledning valt att skjuta på semestern. De är helt okej och flirtar alltid lite vänligt med tjejen i kassan för att bekräfta sin manlighet. Sedan kommer en strid ström av pensionärer som alla vill äta rödspätta. De flesta är ytterst artiga och väldigt gulliga och blir alltid förtjusta över att potatisen redan är skalad. Jag har inte hjärta att upplysa dem om att det skett på fabrik till bekostnad på smaken. Är det besöksdag på sjukhuset kommer även en hel del konvalecenter i sällskap med familjen. De är oftast förvirrade och inte alls lika sugna på att äta som resten av familjen, men tvingas i en lövbit - fråga mig inte varför det anses vara skonkost, men det tycks vara en allmänt utbredd föreställning.
Sedan kommer de halvhippa Stockholmsgängen som hängt på stranden. De har oftast inte mer än bikini eller badbyxor på sig, vilket retar mig mer än någonting annat. Är man på en restaurang - oavsett vilken sjaskig sylta det än är - har man kläder på sig, punkt slut. Det spelar ingen roll om kroppen är vacker eller ful, det är vare sig aptitligt eller hyfsat. Gängen kommer alltid i klumpar om tre eller fyra par och hälften av tjejerna är gravida, vilket verkar vara den hetaste accessoaren denna sommaren. De kan inte bestämma sig för vad de ska äta, hånglar skamlöst med varandra och pratar alldeles för högt. De betalar alltid var för sig med kort (även paren där kvinnorna är gravida) och kommer aldrig någonsin ihåg sina beställningsnummer.
Och sist kommer barnfamiljerna. De är värst när det gäller krångliga beställningar och beställer gärna från à la carte-menyn. Och en barnhamburgare ska det bara vara ketchup på, en ska vara helt naturell och laktosfri också, och kan kocken göra spaghetti och köttfärssås? Kan man få kroppkakor utan fläsket i? Kan man inte få en grekisk sallad fast med räkor på också? Den där pastasåsen med fläskfilé och champinjoner i, kan man få den utan svamp? Allt ska vara på ett visst sätt, och till slut önskar man sig faktiskt lite mer kadaverdisciplinstrender i tidskriften Mama: tänk om ungarna bara åt vad som bjöds? Fast barnen är knappast skyldiga - det hör till det vanliga att föräldrarna läser upp hela menyn för sina småttingar och sedan väntar sig att ungarna ska välja rationellt. Klart då att de vill ha både grillkorv, pasta och kroppkakor.
Och när barnfamiljerna väl slagit sig ned vid borden är det tydligt att de flesta även tar semester från föräldraansvaret i juli. Barnen springer runt och skriker och stör de andra gästerna. De springer in bakom kassan och pillar på den heta kaffebryggaren. De klättrar på borden och i brickställen och matar måsarna med pommes till föräldrarnas förtjusta uppmuntran. De leker alldeles vid dörröppningen till uteserveringen, vilket innebär att jag får kryssa mellan tultande ungar när jag springer ut med maten. En gång snubblade jag faktiskt över en liten flicka som sprang mellan mina ben. Att jag tappade tre tallrikar mat, slog båda knäna blodiga samt skar mig djupt på en trasig tallrik var inte det som upprörde föräldrarna, utan däremot att jag inte såg mig för: deras lilla älskling kunde ju faktiskt blivit skadad (ungen kom undan med med blotta skräcken, men skrek som en mistlur ändå). Enbart en god uppfostran hindrade mig från att säga mitt hjärtas mening till föräldrarna den gången.
Och slutligen, efter barnfamiljerna infinner sig klockan tre-lugnet. Restaurangen är så gott som tom och en kollektiv lyckosuck hörs från både servis och kök. Då är det dags att röja upp i kaoset och förbereda för kvällen. Mer om det i sista delen.
2 kommentarer:
Hej-hej! Jag har aldrig jobbat på restaurang, men i andra serviceyrken så jag känner din smärta.
Jag minns när jag kom hem efter att ha bott ett år i Frankrike där bordsservering är legio typ överallt (annars står stora anslag) hur irriterande det var att varje gång man kom in i en restaurang försöka fundera ut hur just den restaurangen fungerar; var man beställer, hur man betalar, var man hittar vattnet, om maten kommer ut eller ska hämtas när den är klar, om man själv ska slänga skräpet efter sig eller inte.
Nu har jag vant mig igen såklart, så hemskt är det ju inte. Men kanske är de något på spåren där, att överlåta hela serveringen till serveringspersonal istället för att blanda in glada amatörer.
Jag har som sagt aldrig jobbat på restaurang, så jag undrar lite; vad är bäst? Vill man jobba där det är bordsservering eller där det är bricklunch/mellanting?
Jo, jag är den första att medge att det är ett förvirrande system, men låt mig klargöra var brickorna kommer in i bilden. Eftersom svenskar vägrar betala mer än 70-80 kr för en lunch (inklusive dryck och kaffe) är det inte lönsamt att ha bordsservering. Alltså krävs att gästen gör sitt: plockar åt sig bestick, tar en dryck och glas och själv bär ut det. Skulle vi ha bordsservering skulle vi behöva vara 2-3 personer till i servisen och det säger sig själv att priserna skulle behöva höjas då.
Men vi har bordsservering på kvällarna, även om det förstås är smidigare för oss dödströtta serviser om folk köper sin mat och dryck i kassan. Det gör de också ofta, eftersom de, med rätta, känner att de inte behöver ge någon dricks då.
Fast bordsservering känns ju bra mycket flottare och trevligare för gästen och är man bara professionell och rar håvar man lätt in några hundringar per kväll i dricks.
Så, som svar: helst skulle jag vilja arbeta på ett ställe där det bara var bordsservering, vilket i princip betyder ett bra mycket lyxigare ställe än jag jobbar på idag. I verkligenheten gäller det bara att få ut varje portion mat så smärtfritt som möjligt för att undvika kaos, och då gör brickserveringen sitt för att underlätta det hela...
Skicka en kommentar