Uppdatering från köksfönstret!

Ni minns väl avocadokärnan jag satte att gro? Nu har den blivit en vacker liten stängel vars hjärtblad är på väg att slå ut... Precis som jag skrev i februari är det ett tålamodsfrestande företag (jag har tittat till kärnan varje morgon sen dess, och när den började gro utstöt jag ett segervisst tjut som abrupt väckte Magnus ur skönhetssömnen), men känslan när kärnan väl gror är minst sagt behaglig.

En paprikaplanta jag fick av min far bär vackra, om än ganska små paprikor. Jag ser framemot att skörda dem så småningom. De ska avnjutas precis som de är, så heliga är de för mig. Jag, som alltid trott att paprikor blev först gröna, sedan gula och sist röda (en villfarelse jag tror fler delar med mig) kan glatt meddela att fältstudier från köksfönstret tyder på att de går direkt från grönt till rött. Magnus, som är ganska rejält färgblind, kunde inte för sitt liv följa paprikans mognadsförlopp, utan har fått lita på mitt omdöme.

Men ve och fasa! Jag har märkt att paprikaplantan inte varit sig själv den senaste tiden. Jag trodde först att det berodde på näringsbrist på grund av fruktproduktionen och för liten kruka, men trots min omsorg har den bara blivit slitnare. Och i förrgår, när jag skärskådade bladen, insåg jag problemet!

"Det är förbannade kritter på min paprika - bladlöss!" vrålade jag åt Magnus, som dock tog min ilska med ro, precis som alltid... Troligen har de invandrat via hibiskusen jag fick av min far för några veckor sedan (och den jäveln blommar inte ens!). Det tog mig ungefär tre minuter att komma på en motstrategi: nikotin! Jag vet sedan mina tämligen ingående biologistudier på IB-programmet på gymnasiet att nikotin är ett tämligen potent gift, speciellt för ryggradslösa kräk som bladlöss. Lösningen blev sex påsar Göteborgs rapé som fick dra i någon deciliter hett vatten i en sprayflaska. Lösningen sprayas nu två gånger om dagen på alla växter i köksfönstret. Och bladlössen verkar faktiskt dö...

Chilin är inte heller förskonad från bladlössen, men verkar klara sig bättre. Sorten jag odlar är sådan där vanlig prydnadschili som man kan köpa i blomsterhandeln, men för eventuella undrande kan jag meddela att det dessutom är en särdeles potent matlagningschili. Ovan porträtterade chili plockade jag idag, eftersom jag ville göra en argentinsk pebre-sås (recept kommer så småningom), trots att chilin inte var helt mogen. Min dumma vana trogen var jag tvungen att ta ett litet bett för att kolla styrkan. Det var en halvtimme sedan, och min överläpp bultar fortfarande på ett ganska smärtsamt sätt. Jag misstänker (efter google-efterforskningar) att plantan är av sorten Prairie Fire, som då verkligen gör skäl för sitt namn!