Biber dolmasi

Inför gårdagens middag slog Magnus lovar kring mig under matlagningen och muttrade buttert åt kastrullerna. Anledningen? Jag blandade någonting så vidrigt som torkade aprikoser i maten.

Till saken hör att Magnus har en väldigt avog inställning till torkad frukt (därav den pinsamma bristen på russin i mina recept). Men igår var hans protester fruktlösa (pun intended): det skulle vara torkad aprikos i maten, och därmed basta!

Det här är min egen version på den turkiska rätten biber dolmasi. Om jag säger att "Biber" betyder paprika och "dolmasi" betyder fylld så kanske ni klurar ut vad det handlar om. Jag har velat laga det ända sedan den kvinnliga huvudpersonen i den fantastiska filmen Gegen die Wand (se den! Och se Fatih Akins nya film Vid himlens utkant när ni nu ändå är i farten!), men av någon anledning har det adrig blivit av tidigare. Men när jag nu snubblade på tokbillig grön paprika på Netto och dessutom hade ett paket lammfärs i frysen var middagen given. Men eftersom jag som jag är var jag förstås tvungen att göra min egen version och kompletterade lammfyllningen med sagda torkade aprikos och hasselnötter.

Efter en tugga utbrast Magnus förvånat "Men det här var ju skitgott!" och det var bara min matfyllda mun som hindrade mig från att bryta ut i ett självbelåten vad-var-det-jag-sa-tirad. För den här middage var verkligen vansinnigt god, och dessutom ett klassiskt exempel på att god mat är betydligt mer än summan av sina beståndsdelar. De krasiga hasselnötterna, sötman från aprikoserna och värmen från kryddorna var verkligen underbara mot den mjuka och lite grönbeska paprikan , tomatsåsens mustighet och den svala lena yoghurtklicken. Som tur är har jag lite köttfärs kvar, vilket innebär att vi har en underbar lunch att se fram emot i morgon.

Egentligen ska man ha turkiska paprikor, som har ett tunnare skal och är lite blekare i färgen, men eftersom Kalmar inte är någon matmetropol använde jag vanliga gröna paprikor. Det gick väldigt bra det med!

Biber dolmasi med hasselnötter och aprikos
4 personer

6-8 gröna paprikor, beroende på storlek
2 dl hasselnötter
14 torkade aprikoser
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 tsk kanel
2 tsk malen koriander

5oo g lammfärs
salt, svartpeppar
2 msk tomatpuré
1 msk ace biber sos (turkisk chilisås, finns på Coop)
vatten
herbamare eller annat örtsalt

Skär bort fröfästet på paprikorna och dra ur kärnhuset. Lirka ur det vita inuti och eventuella kvarvarande kärnor. Lägg åt sidan så länge.

Hacka hasselnötterna grovt och rosta dem några minuter i en torr stekpanna. Hacka aprikoserna fint. Lägg åt sidan.

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem genomskinliga i olivoljan på måttlig värme. Tillsätt sedan kanel och koriander, låt fräsa någon minut till. Tillsätt lammfärsen och bryn den. Blanda sedan ner aprikos och hasselnötter. Smaka sedan av med salt och svartpeppar.

Fyll paprikorna med köttblandningen. Blanda tomatpuré och den turkiska paprikasåsen med lite herbarmare och vatten i en kastrull stor nog att rymma alla paprikor. Ställ ned paprikorna i kastrullen med hålet upp. Fyll på med vatten så att såsen når halvvägs upp på paprikorna.

Om paprikorna vägrar stå upp är det här ett bra knep att ta till!

Koka paprikorna i 2o minuter och servera dem med ris eller bulgur och en klick turkisk yoghurt.

Uppdatering från köksfönstret!

Ni minns väl avocadokärnan jag satte att gro? Nu har den blivit en vacker liten stängel vars hjärtblad är på väg att slå ut... Precis som jag skrev i februari är det ett tålamodsfrestande företag (jag har tittat till kärnan varje morgon sen dess, och när den började gro utstöt jag ett segervisst tjut som abrupt väckte Magnus ur skönhetssömnen), men känslan när kärnan väl gror är minst sagt behaglig.

En paprikaplanta jag fick av min far bär vackra, om än ganska små paprikor. Jag ser framemot att skörda dem så småningom. De ska avnjutas precis som de är, så heliga är de för mig. Jag, som alltid trott att paprikor blev först gröna, sedan gula och sist röda (en villfarelse jag tror fler delar med mig) kan glatt meddela att fältstudier från köksfönstret tyder på att de går direkt från grönt till rött. Magnus, som är ganska rejält färgblind, kunde inte för sitt liv följa paprikans mognadsförlopp, utan har fått lita på mitt omdöme.

Men ve och fasa! Jag har märkt att paprikaplantan inte varit sig själv den senaste tiden. Jag trodde först att det berodde på näringsbrist på grund av fruktproduktionen och för liten kruka, men trots min omsorg har den bara blivit slitnare. Och i förrgår, när jag skärskådade bladen, insåg jag problemet!

"Det är förbannade kritter på min paprika - bladlöss!" vrålade jag åt Magnus, som dock tog min ilska med ro, precis som alltid... Troligen har de invandrat via hibiskusen jag fick av min far för några veckor sedan (och den jäveln blommar inte ens!). Det tog mig ungefär tre minuter att komma på en motstrategi: nikotin! Jag vet sedan mina tämligen ingående biologistudier på IB-programmet på gymnasiet att nikotin är ett tämligen potent gift, speciellt för ryggradslösa kräk som bladlöss. Lösningen blev sex påsar Göteborgs rapé som fick dra i någon deciliter hett vatten i en sprayflaska. Lösningen sprayas nu två gånger om dagen på alla växter i köksfönstret. Och bladlössen verkar faktiskt dö...

Chilin är inte heller förskonad från bladlössen, men verkar klara sig bättre. Sorten jag odlar är sådan där vanlig prydnadschili som man kan köpa i blomsterhandeln, men för eventuella undrande kan jag meddela att det dessutom är en särdeles potent matlagningschili. Ovan porträtterade chili plockade jag idag, eftersom jag ville göra en argentinsk pebre-sås (recept kommer så småningom), trots att chilin inte var helt mogen. Min dumma vana trogen var jag tvungen att ta ett litet bett för att kolla styrkan. Det var en halvtimme sedan, och min överläpp bultar fortfarande på ett ganska smärtsamt sätt. Jag misstänker (efter google-efterforskningar) att plantan är av sorten Prairie Fire, som då verkligen gör skäl för sitt namn!