Biber dolmasi

Inför gårdagens middag slog Magnus lovar kring mig under matlagningen och muttrade buttert åt kastrullerna. Anledningen? Jag blandade någonting så vidrigt som torkade aprikoser i maten.

Till saken hör att Magnus har en väldigt avog inställning till torkad frukt (därav den pinsamma bristen på russin i mina recept). Men igår var hans protester fruktlösa (pun intended): det skulle vara torkad aprikos i maten, och därmed basta!

Det här är min egen version på den turkiska rätten biber dolmasi. Om jag säger att "Biber" betyder paprika och "dolmasi" betyder fylld så kanske ni klurar ut vad det handlar om. Jag har velat laga det ända sedan den kvinnliga huvudpersonen i den fantastiska filmen Gegen die Wand (se den! Och se Fatih Akins nya film Vid himlens utkant när ni nu ändå är i farten!), men av någon anledning har det adrig blivit av tidigare. Men när jag nu snubblade på tokbillig grön paprika på Netto och dessutom hade ett paket lammfärs i frysen var middagen given. Men eftersom jag som jag är var jag förstås tvungen att göra min egen version och kompletterade lammfyllningen med sagda torkade aprikos och hasselnötter.

Efter en tugga utbrast Magnus förvånat "Men det här var ju skitgott!" och det var bara min matfyllda mun som hindrade mig från att bryta ut i ett självbelåten vad-var-det-jag-sa-tirad. För den här middage var verkligen vansinnigt god, och dessutom ett klassiskt exempel på att god mat är betydligt mer än summan av sina beståndsdelar. De krasiga hasselnötterna, sötman från aprikoserna och värmen från kryddorna var verkligen underbara mot den mjuka och lite grönbeska paprikan , tomatsåsens mustighet och den svala lena yoghurtklicken. Som tur är har jag lite köttfärs kvar, vilket innebär att vi har en underbar lunch att se fram emot i morgon.

Egentligen ska man ha turkiska paprikor, som har ett tunnare skal och är lite blekare i färgen, men eftersom Kalmar inte är någon matmetropol använde jag vanliga gröna paprikor. Det gick väldigt bra det med!

Biber dolmasi med hasselnötter och aprikos
4 personer

6-8 gröna paprikor, beroende på storlek
2 dl hasselnötter
14 torkade aprikoser
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 tsk kanel
2 tsk malen koriander

5oo g lammfärs
salt, svartpeppar
2 msk tomatpuré
1 msk ace biber sos (turkisk chilisås, finns på Coop)
vatten
herbamare eller annat örtsalt

Skär bort fröfästet på paprikorna och dra ur kärnhuset. Lirka ur det vita inuti och eventuella kvarvarande kärnor. Lägg åt sidan så länge.

Hacka hasselnötterna grovt och rosta dem några minuter i en torr stekpanna. Hacka aprikoserna fint. Lägg åt sidan.

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem genomskinliga i olivoljan på måttlig värme. Tillsätt sedan kanel och koriander, låt fräsa någon minut till. Tillsätt lammfärsen och bryn den. Blanda sedan ner aprikos och hasselnötter. Smaka sedan av med salt och svartpeppar.

Fyll paprikorna med köttblandningen. Blanda tomatpuré och den turkiska paprikasåsen med lite herbarmare och vatten i en kastrull stor nog att rymma alla paprikor. Ställ ned paprikorna i kastrullen med hålet upp. Fyll på med vatten så att såsen når halvvägs upp på paprikorna.

Om paprikorna vägrar stå upp är det här ett bra knep att ta till!

Koka paprikorna i 2o minuter och servera dem med ris eller bulgur och en klick turkisk yoghurt.

Lita aldrig på häxor...

Den som oroar sig för att min dekadens ska minska i och med den nya loggan behöver inte bekymra sig. Just nu dricker jag dagens andra folköl och planerar för fler - de ä ju hälj! Idag har jag tagit en tur till mellanösternbutiken Nya Frukthuset och handlat gröna, bäbisbajsdoftande oliver, inlagd vildgurka (långa, härliga saker som jag ännu inte vågat smaka), kikärtsmjöl, grönt vete och turkisk konfekt.

Det här med turkisk konfekt, eller lokum som det heter på turkiska, är en historia i sig. Ända sedan jag var liten och såg Narnia-serien (som jag för övrigt tyckte var skitläskig) har jag velat smaka det. Det är nämligen så att den snygga häxan bjuder den elaka Edmund på detta i sin släde, och eftersom jag redan då var en depraverad typ som var kär i Spökplumpen och hejade på Shredder i Turtles hade jag sedan länge förstått att den onda sidan hade bra mycket roligare saker att erbjuda... Alltså har Turkish Delight, som det heter på engelska, alltid varit sinnebilden för depraverad njutning för mig.

Man skulle ju kunna tro att jag - efter att ha smakat diverse arabiskt snask, som ofelbart är toksött och inte särskilt gott alls - borde omprövat min idé om lokum som mitt Taunitzer See. Men inte.

Och idag hittade jag det för första gången. 35 kronor för en ask - som hittat! Jag rusade snabbt hem de tre kilometerna från Nya Frukthuset, slet upp asken och smakade en bit. Det smakade sött, mjöligt, geléigt och rosenvatten. Ärligt talat lyckades det blanda två vidriga konsistenser med alldeles för mycket blomstersötma. Vidrigt! Jag var tvungen att spotta ut biten för att bli av med känslan av att en alien tagit över min mun. Besviken lade jag paketet i min växande hylla för snask. Där samsas bland annat läskigt färgglada kanderade kikärter med supersalta rostade melonfrön, räliga jackfruitchips och en halwa som var så söt att den brände i halsen. Innehållet växer dessvärre långt mycket snabbare än det krymper...

Vad kan man då dra för slutsats av denna sedelärande historia? Tja, lita aldrig på onda häxor - det finns uppenbarligen ett skäl till att de alltid förlorar i slutänden. Har de inget bättre än slemklumpar med rosensmak att erbjuda kan de knappast bygga ett imperium. Och folköl botar alla besvikelser.

Uppdatering: Magnus fick nyss smaka på otygen. Hans första omdöme var "Ja, det är nog inte det godis som går åt först på en fest". Sedan tog han en tugga till från en annan vinkel och fräste "Usch, det smakade likadant där!". Ingen höjdare, med andra ord.