Ny dator!

Som en del av er kanske minns åkte min dator i golvet i somras med en ganska gedigen skärm-fuck up som resultat. Och det ni ser på bilden var ingenting emot hur det utvecklade sig: mot slutet var i alla fall en tredjedel av skärmen svart, vilket gjorde att jag kände mig minst sagt inträngd i ett hörn när jag arbetade vid datorn. Till slut tröttnade jag på att justera alla programfönster till smala remsor (till och med vanliga DN-artiklar började se ut som dekonstruktivistisk lyrik när raderna kortas för drastiskt) och bildredigering började bli lite som de där tävlingarna som fanns i något tv-program när jag var yngre: man fick bara se en liten bit i taget av en större bild (på typ Milli Vanilli? Eller är det önskedrömmar?) och den som först gissade rätt vann en oherrans massa skivor eller sin egen vikt i godis eller något annat lika uppbyggligt. Kan det ha varit Unga tvåan?


Hur som helst, en ny och mycket vacker Acer TravelMate 5520 kom igår på Posten eftersom Magnus ledsnat på trasiga skärmar minst lika mycket som jag och helt sonika köpte en ny dator åt mig (nej, jag har inte förtjänat en sådan underbar man i mitt liv, men aldrig att jag släpper honom ifrån mig!). Och den är underbar. Helt underbar!

Den är i princip helt ljudlös, helt oplastig (min gamla Acer kändes ungefär som om den var gjord av aluminiumfolie) och är typ tre gånger så bra som den förra. Enda kruxet är att tangentbordet är lite större än mitt gamla, vilket gör att jag missar tangenterna hela tiden. Så konstiga stavfel kommer ni nog få stå ut med här på bloggen tills jag fått fason på finmotoriken.

Det här med att få en ny dator är sjukt roligt. Lite som att flytta in i, och möblera, en ny lägenhet. Det ska pysslas och hängas upp gardiner och laddas ned codecs och programvara och installeras och fejas överallt. Således har jag inte fått en blund i natt eftersom jag inte kunnat sluta dona, men för en gångs skull har det inte slutat med att jag är totalt utpsykad och hatisk på morgonen. Trött, ja visst, men tämligen nöjd... Och det kommer nog bli roligare att blogga med en dator som a) har en fungerande skärm (widescreen dessutom, jag är omåttligt stolt!) b) inte låter som om den har kikhosta så fort den arbetar c) gör mer än två knop.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte är speciellt förtjust i Windows Vista. Den beter sig som min morsa* och frågar mig hela tiden oroligt om den verkligen ska göra det som jag precis har bett den att göra. Och var det verkligen jag som startade det där programmet, kan jag bekräfta det, tack så mycket och är jag verkligen säker på att den där applikationen från DN inte är ute efter att stjäla min själ och mina kontokortsnummer? Det är ju visserligen bra tänkt med gedigen säkerhet, men risken är ju överhängande att man ger fanders i alla varningar och faktiskt stänger av hela säkerhetsgrejen i ren desperation (jag har inte lokaliserat avstängningsfunktionen än, men jag hoppas vid min själ att det finns en!). Lite som när alla matcancerlarm får en att tänka att vad fan, det spelar ju ingen roll vad jag äter när nu allting kommer att döda mig och jag kan väl lika gärna ta den där baconlindade grillkorven med hårdfriterade pommes och plutoniumsås.

* Nej mamma, bli inte arg! Datorn tjatar mycket mer än du. Fast du har ju en tendens att upprepa saker i tid och otid, det får du väl erkänna?

Somliga går i trasiga skor, andra bloggar med trasiga datorer...

Så här såg min laptopskärm ut igår. Det känns lite som om jag kämpar mot Mordors ondska, eller nåt i den stilen, för varje dag växer de mörka partierna sig mäktigare. Men än så länge stör det mig inte värre än att jag kan ignorera det - och i kampen mellan mörkret och ljuset vinner alltid de ljusa sidan. Eller hur?

För övrigt...

...har jag pajat min bärbara dator. På riktigt den här gången. Skärmen kläds numer av stora, vackra spindelnätssprickor som övergår i svart där överdragsplasten trycker på mot själva skärmen. Jag råkade nämligen välta datorndjävulen i golvet eftersom jag trasslade in foten i nätverkssladden. Dessutom har fläkten hoppat ur led igen (det kan jag i alla fall ordna!). Vill något företag ge mig en ny bärbar dator så lovar jag - helt skamlöst! - att tatuera in deras logga samt nämna företagsnamnet i varje blogginlägg: jag gör banne mig vad som helst för att slippa sitta med en trasig skärm som stör mig varenda sekund

Magiska händer

Jag har tidigare nämt att min dator helt tappat musten, eftersom fläkten inte fungerat som den borde. Vid uppstart har fläktdjävulen gett ifrån sig ett flegmatiskt hostande och sedan antingen helt gått till sängs eller - ännu värre - frustat som ett gammalt ardennersto på väg upp för Mount Blanc. Efer ungefär tio minuters arbetsbörda har fläkten helt enkelt gett upp och stängt ned datorn av ren självbevarelsedrift.

Det är givetvis nödvändigt för att inte de viktigare delarna av datorn ska koka sönder i sitt eget spad, men likväl irriterande. Tack gode gud att Blogger har börjat autospara inläggen. Men problem uppstod likväl varje gång jag skulle ladda in foton från kameran, eftersom själva inladdningstiden i sig stannade på gott och väl fem minuters leda. Alltså fick man snabbt beskära, färgkorrigera och autokontrastera bilderna man ville lägga upp på bloggen, och hoppas att resultatet i alla fall inte såg helt oproffisionellt ut.

Men idag! Idag skruvade vi isär fläktfacket på Magnus initiativ. Och vi plockade ludd som såg ut att höra hemma i torktumlaren i en studentkorridor, putsade fläktvingarna och gjorde det allmänt fint. Och som i en dröm gjorde jag intiutivt det som fläkten trånat efter hela sin grälsjuka tid. Jag lade handen på fläkten och belönades med ett jublande "klick". Ur led var fläkten, och jag föddes att vrida den rätt.

Hela det här textstycket är skrivet i ett svep, något som just nu förefaller en enorm lyx. Jag kommer återigen att vänja mig vid den. Under tiden vill jag bara basunera ut att jag kan fixa en trasig dator. Så det så!