Systerliga förvecklingar

"Gå in och kommentera nu", sade jag till syrran efter att vi diskuterat ett inlägg jag skrivit.
"Va? Får jag kommentera?", blev svaret. "Jag trodde du ville ha bloggen... Ja... Opartisk. Att du blev arg om jag kommenterade."
"Sluta larva dig, klart du ska kommentera!"
"Men..? Jag trodde verkligen inte jag fick! Jag har ju skrivit massor av gånger men sedan raderat eftersom jag inte trodde att du ville ha kommentarer från mig!"

Men nu kommer syrran i alla fall kommentera eftersom hon garanterat tycker att hon blivit felciterad. Det tycker hon jämt.

The importance of being Margit

Det finns som bekant Facebook-grupper för allt. Idag gick jag med i gruppen "All Margit's in the world" och har redan haft mejlkontakt med en Margit i Kansas. Det är helt fantastiskt onödigt, men ack så roligt! Framför allt eftersom de enda Margitar jag träffat tidigare* är min farmor och en arkitekt som besökte mitt högstadium en gång. Och annars har jag bara stött på Margitar i dödsannonserna, vilket förstås är lite deprimerande. För varje Margit som dött har känslan av att "snart är det bara jag kvar" ökat.

Men jag är alltså inte ensam - tjoho! Det finns hela nio personer med i gruppen, varav tre svenska. Underbart!

*Nu har jag ju inte träffat den här Kansas-Margiten, men så petig behöver man ju inte vara.

Enter the twilight zone

Det pågår scener i mitt hem just nu som David Lynch skulle varit avundssjuk på: Magnus och hans bröder rockar loss till Motorhead på Singstar. Att de dessutom dansar samtidigt gör det hela ännu bättre.

Bilder kommer eventuellt i morgon, jag måste nämligen först övertala dem att inte döda mig om jag publicerar deras underbara danssteg.

Mängder av öl

Så här ser det ut i kylen när Magnus båda bröder är på besök... Det är lite som om den goda ölfen (fen som i tandfen alltså, inte det "ölfen" som låter ungefär som en tysk stad) kommit på besök.

Att det dessutom ligger en rejäl klump ryggbiff i bit (med fin kappa) skvallrar om den annalkande kvällens middag: lågtempstekt ryggbiff, isobels bärnässås och hemfriterade pommes. Det är faktiskt första gången jag lagar detta spektakel till sås, så vi får väl se hur det går. Med tanke på att jag bara skurit min hemslagna majonäs en gång torde jag väl ha förutsättningar att lyckas*.

*Eftersom jag nu skrutit skamlöst kommer såsen garanterat skära sig.

Kontraktet påskrivet!

Stugan på Ekerö var så fin, så härlig och så precis allt jag någonsin önskat mig att jag nästan blev rädd. Kommer jag få cancer eller bli överkörd av en bil nu så att den kosmiska balansen återställs?

Bilderna lyckas kanske inte visa hur fint det faktiskt är, men det löser vi lättast genom att alla ni bloggläsare helt enkelt tar er tid att hälsa på mig när vi flyttat in efter årsskiftet. Fast inte om ni är psykotiska våldtäktsmän. Alla ni andra är dock välkomna!

Ja, katten får vi faktiskt på köpet. Samt en röd rackare som inte syns på bilden. Och i den öppna spisen ska jag grilla äpplen och röka korv. Det borde gå med tanket på att min far lyckats röka en hel julskinka i skorstenen.

Och jag har redan sett ut det perfekta stället för att anlägga mitt grönsaksland. Nu ska jag bara lära mig allt om hur det går till, något jag kommer att göra med närmast autistisk besatthet.

Äntligen...

Nu har jag flyttat in på Taffel!

Ekerö

Idag åker Magnus och jag upp till Ekerö för att titta på stugan och - om allt går väl - skriva kontrakt. Jag är så nyfiken! Att ägaren dessutom är en relativt känd svensk filmproducent är förstås lite spännande i sig (han verkar dessutom väldigt trevlig).

Kameran är nedpackad, så i morgon hur fint det är!

the times they are a-changin'

Det tafflas av bara den! Lisa har redan flyttat in, Isobel har skrivit sitt första blogginlägg om den underbara lardon... Och snart även jag, återuppstånden i all min glans ur den gamla bloggens aska.

Fast Kärlek, mat och folköl kommer inte att dö helt, bara uppdateras lite mer sällan. Och kanske handla mer om de få delar av mitt liv som inte består av mat. Så ni förlorar inget, tvärt om blir det dubbelt upp Gitto i framtiden.

Istället för mat: förvirring!

Frågan som de flesta ställer sig: "Var lade jag egentligen mobilen?"

Frågan som inte fullt så många ställer sig: "Varför lade jag mobilen i kylen?"


Nej, jag vet inte varför, men där låg den. I äggfacket. Och ringde ilsket. Jag som letat efter den en bra stund (fruktlöst, givetvis) blev både glad och konfunderad, men så är det när man lagar mat intensivt: saker åker in och ut ur kylskåpet och rätt vad det är glömmer man vad man egentligen sysslar med. Tidigare har jag hittat både lösa cigaretter, hårspännen och faktiskt en ensam strumpa (dock ren) i kylen.

Ja, lite knäpp är jag nog.

Glöggsnacks del 2

Då och då får jag ett leverpastejsryck, köper en ask som jag äter upp på två dagar blankt och rör sedan inte lever på flera månader. Jag antar att det är min kropps sätt att hantera en tillfällig järnbrist. Igår var det uppenbarligen dags igen, eftersom tanken slog mig att en lite kryddig kycklingleverpastej skulle vara det perfekta komplementet till glögg - en koppling som människor med normal järnhalt i blodet antagligen inte gör bara så där. Men det var verkligen supergott på hårt tunnbröd tillsammans med cornichoner och toppat med en knaprig driva friterad rödlök. Supergott. Ska ni bara göra en leverpastej i hela ert liv, gör den här!

Faktum är att jag blev så sugen bara av att skriva om pastejjäveln att jag genast måste gå och äta lite av den. Direkt ur skålen.

Julkryddig kycklingleverpastej

400 g kycklinglever
1 liten gul lök
2 msk smör
1/2 tsk salt
1/2 tsk kanel
1/2 tsk nyriven muskot
lite nymalen svartpeppar
rivet skal samt saften av en apelsin
1/2 - 3/4 dl grädde

Hacka kycklinglever grovt och skär bort eventuella senor. Hacka löken fint. Fräs lök, lever, salt, kanel, muskot och svartpeppar i smöret på medelstark värme, ca 5 minuter. Tillsätt apelsinskalet och apelsinsaften och låt koka ihop tills nästan ingen vätska återstår. Låt svalna lite,

Mixa leverfräset ordentligt i en matberedare och tillsätt tillräckligt med grädde för en lagom konsistens. Den ska vara bredbar, men det ska inte bli någon leversoppa av det hela.

Ät med cornichoner och strimlad rödlök som pudrats med lite vetemjöl och friterats ca 30 sekunder i het olja.

Surt sa räven...

Nej, jag fick inte tag i någon Blossa 07. Den var slut klockan ett på Systembolaget inne i stan och klockan halv två Systembolaget ute vid köpcentrat. Jag trodde faktiskt inte att de skulle ta slut så fort, eftersom smaken känns ganska unken (men så är jag inte heller något fan av vare sig kanel eller havtorn), men folk hamnstrar uppenbarligen rätt rejält.

I stället köpte vi Åkessons Kronovalls Slotts glögg, som var en riktigt god rödvinsglögg. Däremot vet jag inte om den platsade i en lyxpaketering i femtiocentilitersflarra och ganska högt pris (65 pix om mitt minne inte sviker mig) samt Dufvenkrooks whiskyspetsade variant som faktiskt var riktigt god och helt klart värd priset på 79 kr för en halvliter. Inte för söt, stark nog för att man ska stå ut med julafton och trevligt och ganska diskret kryddad med en riktig whiskysmak.

Men, och ett stort men dessutom! Glöggjäklarna är allergena och antagligen fullproppade med sulfiter... Jag sitter just nu med en handduk med isbitar mot fejan eftersom mitt ansikte nu är vackert flammigt. Inte flammigt som i oj-jag-har-druckit-ett-glas-för-mycket (bara det att jag skriver det här just nu torde väl vara bevis nog) utan nu sitter jag här: vackert kolorerad i rött och vitt som en mänsklig prickig korv, med hettande kinder och en irriterande känsla av att inte ska väl jag vara allergisk, jag som alltid tålt allt? Inte ska jag gå i däck efter en halv liter glögg?

Jag är inte säker på att glöggen innehåller mer sulfit än något annat eller ens att det är sulfiter jag är allergisk mot, men eftersom jag får en sådan kraftig reaktion misstänker jag att så är fallet. När man dessutom lägger samman mina besvär med det faktum att min syrra är bevisat överkänslig mot nästan allt vad vin heter funderar jag faktiskt på Systembolagets råd att grunda kvällen med en Clarityl.

Hmm...

Är det bara jag som känner ett litet naggande obehag inför SJ:s nya biljettsystem? Inte bara känns det extremt förvirrande, utan också väldigt otransparant för oss resenärer. För hur lätt kommer det att bli att hitta det bästa priset när det är så många faktorer att ta hänsyn till - plats, efterfrågan, tid till avresa, platsegenskaper osv in absurdum - utan irriterande trial and error som innebär att man tvingas hosta upp alldeles för mycket pengar?

Alltså, ska jag satsa på att boka en tidig biljett (med högre avbokningsavgift) bara för att se de traderaauktionerade biljetterna gå för fem spänn styck dagen innan avresan? Eller ska jag kanske vänta och chansa på de utauktionerade biljetterna bara för att upptäcka att de går för multum just den dagen jag vill resa? Jag anar redan nu ilskna Aftonbladetlöp av typen "SJ LURADE Anette, 21 - tvingades betala DUBBLA SUMMAN - SJ: Vårt biljettsystem fungerar bra " och liknande haranger när folk inte förstår systemet.

Visst, SJ:s system som det är nu är uselt och förvirrande. Men varför lösa problemet genom att göra det ännu uslare och mer förvirrande, framför allt som SJ jobbar med allvarliga imageproblem som det är? Dessutom nu när de skulle kunna rida högre än någonsin på klimathotsvågen om de bara bjöd till lite?

Jag misstänker att en rejäl smyghöjning av biljettpriserna kommer att leta sig in i den här omorganiseringen, lite i stil med Swedish Match användande av den klassiska taktiken "Mer pengar för mindre vara". För vilken utomstående granskare kommer kunna bevisa att biljettpriserna de facto höjts om beräkningen måste inkludera så många parametrar? Framför allt som SJ själva ensamma känner till den viktigaste, det vill säga den faktiska efterfrågan på biljetterna.

Glöggsnacks del 1

Glögg kräver sina tillbehör... Rötter och nussin i all ära, men ibland vill man ha någonting roligare, framför allt som Magnus har en märklig russinfobi. Fast ärligt talat har inte jag heller fattat poängen med att slänga russin i glöggen - det är väl sötsliskigt nog som det är?

Kryddrostad mandel är kanske inte direkt nytt (varje mattidningsbilaga av rang har väl sin egen variant när julen börjar nalkas), men fortfarande sjukt gott och pryder sin plats på vilket glöggparty som helst. Fast rosta inte mandlarna i ugn med olja och kryddor, det blir uselt. Dels fäster inte kryddorna särskilt bra, dels blir det tokkladdigt med oljan och gästerna (eller du själv) kommer att smygtorka fingrarna på dina nya dyra gardiner. Eller på din gamla älsklingsfotölj. Bättre att göra en vattenbaserad kryddblandning som du låter dunsta fast på nötterna!

Min variant av de eviga rostade nötterna är barbeque-mandlar, ett verkligt beroendeframkallande och lite halvklibbigt snacks (okej, jag erkänner! Det är inte helt torkvänligt heller) som fått sitt namn efter de nästan lika trevliga barbeque-chipsen, som dock innehåller lite väl mycket onyttigheter för att okynnasätas. Visserligen är mandlarna betydligt fetare än chipsen (ca 35 % för chipsen mot ca 50 % för mandlarna), men mandlarna är både mer mättande och dessutom sammansatta av betydligt nyttigare fetter än den friterade potatisen.

Var försiktig med cayennepepparn bara. Den heta glöggen förstärker chilihettan på ett mycket spännande men ganska obehagligt sätt om cayennepepparn är ur balans. Men ska mandlarna ätas till öl kan man gott tredubbla cayennepepparhalten om man inte är allt för mesig i smaklökarna.

Barbeque-mandlar

200 g mandel
3 msk vatten
1 tsk liquid smoke
2 tsk honung
1/2 tsk salt
1/2 tsk spiskummin
2 tsk paprikapulver
1-3 krm cayennepeppar

Skålla mandeln och skala den och blanda övriga ingredienser i en skål.

Rosta mandeln i en ganska het stekpanna tills mandeln tagit fin färg och det knäpper ordentligt i den.

Slå över kryddblandningen och rör om ordentligt tills allt vatten kokat in och mandlarna är täckta av ett tunt kryddlager. Lägg mandlarna att svalna på en bricka. De blir lite klibbiga av honungen, så man kan med fördel röra om lite bland mandlarna när de svalnar, annars klibbar de lätt ihop.

Råttan i grytan

Jag är inte direkt ensam om att ha lagat till ratatouille den senaste tiden, men faktum är att filmen med samma namn är så pass snygg att det är omöjligt att hindra saliveringen vid matlagningsscenerna. Att den dessutom är riktigt underhållande göra inte saken sämre. Fast se
den för guds skull inte dubbad till svenska, då missar du Peter O'Toole som underbart bitter matskribent. Och råttorna är faktiskt så charmiga att jag halvt övervägde att skaffa mig ett par som husdjur. Tills jag mindes den enorma råttan som bodde i soprummet när jag jobbade på Max i Umeå, det vill säga. Den var ondskan personifierad och satte faktiskt skräck i hela personalen, trots att bara en av oss hade riktig gnagarskräck. Men den var så... enorm. Och så orädd.

Hur som helst, ratatouille var det. Den riktiga varianten. Eller förresten inte. Jag hade ingen aubergine hemma och ville hur som helst ha en mer mättande variant av den sydfranska grytan. Så varför inte blanda ned lite kikärter? Och klart det blev jättegott, hur skulle man kunna misslyckas med sådana trotjänare som lök, vitlök, krossade tomater och örtkryddor?

Ratatuoille
4-6 personer

2 stora gula lökar
6 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
3 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater
2 dl vatten
1 zucchini
1 tsk torkad rosmarin
1 tsk torkad oregano
1 tsk torkad mejram
1 tsk torkad timjan
salt och svartpeppar
3 dl kokta kikärter

Strimla löken tunt och hacka vitlöken fint. Stek lök och vitlök under omrörning på ganska låg värme i olivoljan, ca 20 minuter. Rör ned tomatpurén i löken och stek ytterligare fem minuter.

Flytta över lök och vitlök i en gryta och tillsätt tomatkross, vatten, örtkryddor och lite salt och peppar. Låt koka upp.

Skär zucchinin i halvmånar och tillsätt dem till grytan. Sjud grytan under lock tills zucchinin är riktigt mjuk, ca 30 minuter. Tillsätt kikärterna och ge grytan ett nytt uppkok. Smaka av med salt, peppar och gärna lite färska, hackade örter.

Servera som huvudrätt med ris eller som tillbehör till till exempel lammkotletter.

En sötsliskig jul...

Idag släpps årets glögg till försäljning på Systembolaget. Gissa vem som ska dit och shoppa loss?

I kväll blir det glöggprovning och lite trevliga glöggtillbehör som jag ska klura på under dagen. Rapport kommer i kväll om jag inte blir på kanelen, vilket jag förstås kommer att bli eftersom glögg är en förrädisk dryck. Men klart man offrar sig för vetenskapen!

Säsongens första...

...Blossa starkvinsglögg. Tända ljus. Raggsockor och sjal. En mustig grönsaksgryta med kikärter och zucchini puttrar på spisen. Så länge man är inomhus ter sig den annalkande vintern helt okej.

Off topic: jättebläckfiskar

I natt hade jag mardrömmar hela natten. Bland annat drömde jag att jag gjort egen ost och att Magnus förstörde den på något vis, vilket jag vaknade upp och givetvis skällde ut honom efter noter för. Magnus tog det som en gentleman och bad ordentligt om ursäkt varpå vi båda somnade om.

Sedan fortsatte min märkliga dröm med att jag fick ta hand om tio afrikanska asylsökande och försökte försvara dem mot en hemsk jättebläckfisk. I drömmen existerade bläckfisken egentligen i en Stephen King-roman, och jag kunde inte i mitt liv lista ut om jag befann mig i själva romanen (vilket med min drömlogik skulle innebära att jag skulle besegra den eftersom det goda alltid vinner) eller om bläckfisken hade rymt från romanen (viket skulle innebära att jag var chanslös eftersom folk i verkligheten definitivt inte spöar mordiska jättebläckfiskar). Jag vaknade av mitt eget skrikande och vågade givetvis inte somna om igen. Fast det var ändå dags att gå upp.

Fast vad jag egentligen undrar är varför man känner sig så fysiskt mörbultad efter mardrömmar... Jag har en dov huvudvärk och en molande obehagskänsla i kroppen trots att jag varit vaken i 4 timmar. Är det så enkelt att man ligger och spänner sig under mardrömmarna?

Pannkakor del 2: "Skulle inte du fota maten?"

Något av det absolut godaste jag vet är raggmunkar. Något av det absolut godaste Magnus vet är raggmunkar. Något av det absolut godaste min syster Claudia vet är... Ja, ni fattar? Vi är tokiga i raggmunkar hela bunten!

Alltså ställde jag till med raggmunkskalas för syrran igår. Billigare bjudmat är svårt att hitta, samtidigt som det signalerar kärlek och omsorg. För vem orkar egentligen stå och steka pannkaka efter pannkaka i ett osande kök? Bara någon som verkligen bryr sig.

Mitt i maten frågar Claudia "Men skulle inte du fota... Till bloggen?" I min potatislycka hade jag helt glömt kameran och därför är bilden halväten. Men ni fattar ju vad bilden föreställer ändå.

Tidigare har jag skrivit att "ingen människa behöver ett recept på raggmunkar" och det står jag fast vid. Fast ni får ett ändå, för det är ett alldeles utmärkt recept. Dessutom är det en enorm sats som räcker till säkert trettio raggmunkar, men när man ändå står där och steker kan man ju passa på att göra det ordentligt och frysa in resten (samt skicka med syrran ett gäng). De går alldeles utmärt att frysa in i aluminiumfolie och värma i ugnen vid behov.

(Orkar man av någon anledning inte steka massa raggmunkar rekommenderas Raggmunkstorsdag, bloggen som tagit på sig mastodontprojektet att hitta de bästa raggmunkarna i Stockholm.)

Raggmunkar
hur många som helst

1,7 kg fast potatis
1 stor lök
4 dl vetemjöl
2 tsk salt
1 krm vitpeppar
7 dl mjölk
2 stora ägg
smör och/eller rapsolja till stekning

Börja med smeten. Blanda vetemjöl, salt och vitpeppar. Vispa ut mjölblandningen till en klumpfri smet med ungefär hälften av mjölken. Tillsätt resten av mjölken och äggen. Vispa ihop. Låt stå och svälla medan du tar itu med potatisen.

Skala all potatis och riv den grovt antingen för hand eller i matberedare. Lägg ungefär en fjärdedel av det rivna i en kökshandduk som du sedan "snurrar ihop" för att pressa ut så mycket vätska som möjligt. Blanda ned potatisrivet i smeten allt eftersom (annars mörknar den och blir ful). Upprepa med resten av potatisen.

Hacka löken mycket fint och blanda ned den i smeten.

Hetta upp två stekpannor (det funkar givetvis med bara en, men då får du stå hela dagen!) på medelstark värme. Stek raggmunkarna i lite smör och/eller rapsolja på båda sidor tills de är gyllenbruna. Varmhåll de du tänker äta upp på stört i ugnen. Låt resten svalna och frys in.

Äts med stekt rimmat fläsk, lingonsylt och så klart med en gammal hederlig vitkålssallad.

Pannkakor del 1: fluffigt värre!

Häromhelgen hälsade jag på familjen på Öland för lite rekreation (samt lite helstekt anka). Min japanske bror - som flänger som en furie runt världen - hade tidigare tagit med sig kanadensisk lönnsirap som stod och skräpade i skafferiet. Lillasyster Siri älskar amerikanska pannkakor. Klart man ställer upp!

Ett smart sätt att få lite extra fluffiga pannkakor är att vispa äggvitan hårt innan man blandar ned den i pannkakssmeten. Tillsammans med lite bakpulver blir det perfekta pannkakor. Tillsätter man dessutom lite rostade, hackade valnötter till smeten får man riktigt lyxiga pannkakor. Fast min far, som roat iakttog mitt pannkaksmakande tyckte bara jag krånglade till allt. Fast det tycker han å andra sidan jämt, eftersom han själv lever nästan enbart på vitlöksstekta ägg.

Här är det min bror Max som inte kan hålla sig från pannkakorna när jag fotograferar dem. Äsch, nu ljög jag! Bilden är arrangerad...

Amerikanska pannkakor med valnötter
ca 10 st

1 dl hackade valnötter
2,5 dl vetemjöl
1 msk socker
1/2 tsk salt
1/2 tsk bakpulver
2 ägg
2,5 dl filmjölk
smör till stekning

Rosta valnötterna i en torr stekpanna.

Blanda valnötter, mjöl, socker, salt och bakpulver i en bunke. Separera äggen och blanda ned äggulorna i filmjölken. Vispa äggvitorna till ett fast skum.

Vispa ihop mjölblandningen med filmjölken. Vänd försiktigt ned äggviteskummet.

Stek pannkakor (storleksmässigt bör de vara som lite större plättar) på medelhög värme i lite smör i en panna. Servera med lite lönnsirap.

Hurrrgh!

Det här var inte vad jag väntade mig när jag drog upp persiennerna i morse. Fy bubblan vad hemskt. Tur att jag har alla ingredienser jag behöver för att göra raggmunkar i kväll, för i det här vädret slipper jag helst proviantera.

Småplock

Idag var vi bara sugna på småplock. Men vilket småplock sedan! Det tog inte mer än tio minuter innan allt var uppätet...

Basen till alla snittarna var korntunnbröd, vilket var knaprigt och gott. Egentligen hade jag nog föredragit tunna skivor pumpernickel till chaumes-snittarna och bruschettor till fetaosten. Men det finns en gräns för hur många sorters bröd man orkar ha hemma när man bara är två.

Kvällens godaste snitt var avocadoröran med krispigt rimmat sidfläsk och tabasco. Fett, salt, starkt i perfekt kombination. Fast egentligen använde vi inte tabasco utan en arabisk motsvarighet som helt kort hette "varm sås". Den är mycket god, men eftersom den inte är så värst vanligt förekommande funkar tabasco fint!

Avocadosnittar med rimmat fläsk och tabasco

6 skivor rimmat sidfläsk
1 avocado
1 finhackad vitlöksklyfta
2 msk tjock naturell yoghurt
lite herbamare eller salt
något slags bröd till snittarna
tabasco eller "varm sås"

Stek fläsket riktigt knaprigt på medelhög värme i en panna. Låt rinna av på hushållspapper.

Mosa avocadon med vitlök, yoghurt och herbamaren eller saltet.

Klicka avocado på snittarna och lägg på en skiva stekt fläsk. Stänk över lite tabasco eller "varm sås".



Chaumes med aprikos- och sweetiemarmelad

Skär en bit chaumes (eller någon annan kittost, t ex Munster) och lägg på bröd (valfri sort). Klicka på lite av marmeladen nedan. Det är alldeles ljuvligt och smakar som en vuxenvariant av frukostfavoriten hushållsost och apelsinmarmelad: kittosten är härligt nötig och sä där härligt vuxen-unken och marmeladen är bitterljuv och aningen tungbedövande tack vare citrusskalet.

Sweetie är en korsning av grapefruit och pomelo. Den är, som namnet antyder, lite sötare än grapefrukten men besitter samma härliga beska underton. Vanlig grapefrukt går också bra, men då kan man nog komplettera marmeladen med lite, lite honung.

Aprikos- och sweetiemarmelad
En mycket liten sats

10 torkade aprikoser
saften av en sweetie
saften av en halv citron
1/2 tsk rivet sweetie-skal

Hacka aprikoserna och sjud dem med övriga ingredienser under lock i 10 minuter. Mixa ihop allting lite slarvigt och koka ihop marmeladen om den verkar för lös.



Fetaost med hasselnötter och honung

Här är det viktigaste att man hittar en bra, krämig fetaost. En knirkig apetina duger inte, utan en tjock och bredbar fetaost är nödvändig. Eftersom jag alltid köper min fetaost i lösvikt på Mikrolivs har jag ingen aning om hur t ex Fontanas varianter är, men jag misstänker att någon av de kan fungera.

Hur som helst... Ta en liten bit fetaost och bre den på valfria snittar. Rosta en liten näve grovhackade hasselnötter i torr panna tills de börjar ta färg. Strössla nötterna över fetostsnittarna och ringla helt litet honung på. Underbart!

Eufori!

För tjugo minuter sedan fick Magnus och jag veta att vi faktiskt får den där Ekeröstugan som vi egentligen inte fick. Han som skulle skrivit kontrakt i morgon avbokade det hela eftersom hans far hastigt dött och i stället fick vi hyra stugan. Jag skulle aldrig, aldrig kläcka ur mig något så vidrigt som att den enes bröd är den andres död, men jag måste erkänna att jag har hoppat runt som en dervisch av ren glädje i kväll.

Vad vi kommer få hyra (ta i trä, peppar peppar, osv) är en trerumsstuga på Munsö på Ekerö. Möblerad. Med öppen spis, vedspis och vanlig spis samt sovloft och veranda och en liten odlingsbar söt tomt. 600 meter till badstrand (och en båtplats om vi skulle få storhetsvansinne och investera i en eka). Nackdelarna är dåliga kommunikationer och utedass (dusch och rinnande vatten finns dock inomhus). Som tur är har jag aldrig satt luxiösa badrum framför avskildhet.

Det kan inte bli bättre. Nu börjar livet. Eller i alla fall i mitt nya i-utkanten-av-Stockholmsliv. Det pirrar i hela kroppen!

Låååångkokt ägg

Jag har snubblat över 300-minutersäggen tidigare och gjort en mental notering om provlagning. Det måste ju bara testas om man är så äggtokig som jag. Och i fredags var det dags. Skit samma att klockan var närmare åtta på kvällen, jag ville verkligen göra dem NU!

Äggen i fråga är nordafrikanska i sitt ursprung och heter hamin eller hamine eller någonting liknande (efter en googling misstänker jag att det betyder långkokt i allmänhet snarare än långkokt ägg) och är helt enkelt ägg som kokats betydligt längre än dina frukostägg.

Tillvägagångssättet är busenkelt: sätt ugnen på lite mindre än hundra grader. Lägg en stektermometer på gallret i ugnen och justera ugnstemperaturen så att termometern visar runt 80 grader (så hysteriskt noga är det ju förstås inte, men äggen blir torrare ju högre temperaturen är). Tjoffa in ett par ägg på gallret. Vänta 5-7 timmar beroende på tålamod. Ta ut och låt svalna.

Det enda som skiljer äggen från vanliga ägg vid en första anblick är är att de har små bruna tårar över skalen. Men skalar du dem ser du snart att någonting speciellt har hänt: Äggvitan gör inte längre skäl för sitt namn utan är snarare ljusbrun. Ha! Maillardreaktionen har slagit till än en gång! Små, små mängder socker i äggvitan har reagerat med äggviteproteinen (främst albumin) och bildat en härlig vita med en betydligt komplexare smak än vanligt kokt ägg: nötigt, fylligt och väldigt intressant.


Om man är ambitiös kan man se till att ugnen håller en temperatur runt 70-75 grader eftersom äggen då blir härligt krämiga. Själv har jag inte testat det än, men det är nästa projekt!

Men vad ska man ha till då? Länken ovan rekommenderar en sås på sardeller,vitlök, citron och olivolja. Jag hade inga sardeller, men väl en burk rökta ostron. Underbart! Och det var också där någonstans jag började fantisera om rökta ägg... Det ska bli av!


Sås på rökta ostron
lagom till 6 ägg= lika många personer till förrätt

1 liten burk rökta ostron i olja
1 finhackad vitlöksklyfta
saften från 1 liten citron
2-3 msk mild olivolja
(ev. lite salt)

Mixa ostron (med oljan), vitlök och citron i en matberedare. Späd med olja till önskad konsistens. Smaka eventuellt av med lite mer salt - vanligtvis är ostronen salta nog i sig själv, men det varierar mellan olika märken. Ringla såsen över de långkokta äggen och ät!

Och så kom den till slut...

Snöhelvetet, alltså. Ro hit med glöggen! Blossa 07 verkar i och för sig inte så god, men på måndag beställer jag defintivt det lilla paketet med fen småflaskor med Blossas årgångsglöggar. Den här årstiden är så hemsk att jag vore tacksam för en liten alkoholinducerad blackout. Helst en som varar hela vägen fram till mars.

Märks det att jag inte är förtjust i snö?

Biber dolmasi

Inför gårdagens middag slog Magnus lovar kring mig under matlagningen och muttrade buttert åt kastrullerna. Anledningen? Jag blandade någonting så vidrigt som torkade aprikoser i maten.

Till saken hör att Magnus har en väldigt avog inställning till torkad frukt (därav den pinsamma bristen på russin i mina recept). Men igår var hans protester fruktlösa (pun intended): det skulle vara torkad aprikos i maten, och därmed basta!

Det här är min egen version på den turkiska rätten biber dolmasi. Om jag säger att "Biber" betyder paprika och "dolmasi" betyder fylld så kanske ni klurar ut vad det handlar om. Jag har velat laga det ända sedan den kvinnliga huvudpersonen i den fantastiska filmen Gegen die Wand (se den! Och se Fatih Akins nya film Vid himlens utkant när ni nu ändå är i farten!), men av någon anledning har det adrig blivit av tidigare. Men när jag nu snubblade på tokbillig grön paprika på Netto och dessutom hade ett paket lammfärs i frysen var middagen given. Men eftersom jag som jag är var jag förstås tvungen att göra min egen version och kompletterade lammfyllningen med sagda torkade aprikos och hasselnötter.

Efter en tugga utbrast Magnus förvånat "Men det här var ju skitgott!" och det var bara min matfyllda mun som hindrade mig från att bryta ut i ett självbelåten vad-var-det-jag-sa-tirad. För den här middage var verkligen vansinnigt god, och dessutom ett klassiskt exempel på att god mat är betydligt mer än summan av sina beståndsdelar. De krasiga hasselnötterna, sötman från aprikoserna och värmen från kryddorna var verkligen underbara mot den mjuka och lite grönbeska paprikan , tomatsåsens mustighet och den svala lena yoghurtklicken. Som tur är har jag lite köttfärs kvar, vilket innebär att vi har en underbar lunch att se fram emot i morgon.

Egentligen ska man ha turkiska paprikor, som har ett tunnare skal och är lite blekare i färgen, men eftersom Kalmar inte är någon matmetropol använde jag vanliga gröna paprikor. Det gick väldigt bra det med!

Biber dolmasi med hasselnötter och aprikos
4 personer

6-8 gröna paprikor, beroende på storlek
2 dl hasselnötter
14 torkade aprikoser
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 tsk kanel
2 tsk malen koriander

5oo g lammfärs
salt, svartpeppar
2 msk tomatpuré
1 msk ace biber sos (turkisk chilisås, finns på Coop)
vatten
herbamare eller annat örtsalt

Skär bort fröfästet på paprikorna och dra ur kärnhuset. Lirka ur det vita inuti och eventuella kvarvarande kärnor. Lägg åt sidan så länge.

Hacka hasselnötterna grovt och rosta dem några minuter i en torr stekpanna. Hacka aprikoserna fint. Lägg åt sidan.

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem genomskinliga i olivoljan på måttlig värme. Tillsätt sedan kanel och koriander, låt fräsa någon minut till. Tillsätt lammfärsen och bryn den. Blanda sedan ner aprikos och hasselnötter. Smaka sedan av med salt och svartpeppar.

Fyll paprikorna med köttblandningen. Blanda tomatpuré och den turkiska paprikasåsen med lite herbarmare och vatten i en kastrull stor nog att rymma alla paprikor. Ställ ned paprikorna i kastrullen med hålet upp. Fyll på med vatten så att såsen når halvvägs upp på paprikorna.

Om paprikorna vägrar stå upp är det här ett bra knep att ta till!

Koka paprikorna i 2o minuter och servera dem med ris eller bulgur och en klick turkisk yoghurt.

Rökdrömmar

Kan man röka ägg? Jag vill röka ägg.

På något mystiskt sätt har tanken slagit rot i min skalle under dagens lopp (ack denna sömnbrist! Världen har helt andra färger) och nu kan jag inte sluta tänka på det. Jag fattar att det går och har till och med googlat lite slött så där, men folk verkar koka dem, skala och sedan röka. Det låter torrt, tycker jag. Om man inte löskokar och sedan kallröker kanske.

Fast mest av allt skulle jag vilja varmröka råa ägg så att de blev som Lisas 45-minutersägg. Det måste väl gå? Äggskalet har ju porer och kan ju råka ta smak från allt från tryffel (bra - såvida man inte ska göra sockerkaka) till vitlök (dåligt - om man inte ska göra spansk omelett, det vill säga). För tänk er. Krämiga ägg med en härligt rökig smak. Bara lite kallpressad rapsolja och lite flingsalt till. Samt kanske några rackarns pilgrimsmusslor eller något annat havsigt. Eller någon slags balsamicokokt blomkål... Hjälp, jag blir delirisk!

Jag måste faktiskt bygga en rök snart och testa.

Om jag svamlar väldigt mycket beror det inte bara på tröttheten. Senaste Firefox (eller om det är Vista kanske?) har bytt ut mitt tradiga bloggertypsnitt mot ett som är nästan likadant men fruktansvärt mycket elegantare. Helt plötsligt ser allting jag skriver omåttligt intelligent ut. Men det går nog över.

Sköna gröna böna!

Ett bondbönsrecept till blir det innan jag rör mig vidare mot nya matterränger: falafel!

Här i Sverige äter vi ju nästan uteslutande kikärtsfalafel, men i Mellanöstern slinker även bondbönan med i vegobullarna: ibland i en skönt samkväm med de nötiga kikärterna, men lika ofta får de stå på egna ben. Och bondbönans ärtiga smak är mycket angenäm att stifta bekantskap med i pitabrödet! (Hjälp, jag märker själv att jag börjar låta som Bong, men jag är för trött i huvudet för att orka omformulera mig. Vi kan väl låtsas att det var en medveten pastisch och inte bara usel klämkäckhet..?)

En grej som är lite lurig med falafel är att nästan recept man stöter på i Sverige utgår från kokta kikärter. Alla som testat vet vad som händer: bollarna disintegreras i ett litet kikärtsmoln under friteringen och i bästa fall kan man fösa ihop dem till en liten hög att skyffla ned i pitabrödet. Det är ätligt det med, men det är inte falafel. Jag försökte själv göra falafel i hela min veganska tonår efter samma dumma princip, och när jag fick reda på hur man egentligen gör falafel tyckte jag att det lät så konstigt att det tog flera år innan jag vågade prova.

Men principen är genialiskt enkel. Blötlagda, men okokta kikärter eller böndbönor får rinna av ordentligt i durkslag och mixas sedan fint tillsammans med lök, kryddor och lite bakpulver. Smeten rullas till små puckar och friteras i någon neutral olja. Det är allt. Inga ägg, inget ströbröd, inget potatismjöl och allt vad som nu föreslagits för att få bönbollarna att hålla samman. Och det smakar precis som det ska.

Så här ska det se ut när man äter falafel av hela sitt hjärta (och med hela ansiktet).

Falafel
4 personer

1 liter blötlagda skalade bondbönor
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 1/2 dl hackad persilja
2 tsk bakpulver
2 tsk spiskummin
2 tsk malen koriander
2 tsk salt
1 liter neutral olja

Låt bönorna rinna av ordentligt i ett durkslag. Hacka lök och vitlök fint. Mixa allt utom oljan till en jämn smet i matberedare.

Forma små bollar av smeten - det går enklast med lätt oljade händer. Hetta upp oljan i en tjockbottnad kastrull eller i en fritös (ska man vara noga bör temperaturen ligga runt 170 grader, men så noga var inte jag. Hett ska det vara i alla fall, men inte så hett så att det ryker!).

Fritera falafelbollarna i omgångar och vänd dem då och då så att de blir jämnt gyllene. 3-4 minuter bör det ta.

Servera dina aldeles ljuvliga falafel nyfriterade i pitabröd med sallad, tomat, lök och gärna en sås på tahine blandat med pressad citron, lite tjock yoghurt och hackad persilja.

Ny dator!

Som en del av er kanske minns åkte min dator i golvet i somras med en ganska gedigen skärm-fuck up som resultat. Och det ni ser på bilden var ingenting emot hur det utvecklade sig: mot slutet var i alla fall en tredjedel av skärmen svart, vilket gjorde att jag kände mig minst sagt inträngd i ett hörn när jag arbetade vid datorn. Till slut tröttnade jag på att justera alla programfönster till smala remsor (till och med vanliga DN-artiklar började se ut som dekonstruktivistisk lyrik när raderna kortas för drastiskt) och bildredigering började bli lite som de där tävlingarna som fanns i något tv-program när jag var yngre: man fick bara se en liten bit i taget av en större bild (på typ Milli Vanilli? Eller är det önskedrömmar?) och den som först gissade rätt vann en oherrans massa skivor eller sin egen vikt i godis eller något annat lika uppbyggligt. Kan det ha varit Unga tvåan?


Hur som helst, en ny och mycket vacker Acer TravelMate 5520 kom igår på Posten eftersom Magnus ledsnat på trasiga skärmar minst lika mycket som jag och helt sonika köpte en ny dator åt mig (nej, jag har inte förtjänat en sådan underbar man i mitt liv, men aldrig att jag släpper honom ifrån mig!). Och den är underbar. Helt underbar!

Den är i princip helt ljudlös, helt oplastig (min gamla Acer kändes ungefär som om den var gjord av aluminiumfolie) och är typ tre gånger så bra som den förra. Enda kruxet är att tangentbordet är lite större än mitt gamla, vilket gör att jag missar tangenterna hela tiden. Så konstiga stavfel kommer ni nog få stå ut med här på bloggen tills jag fått fason på finmotoriken.

Det här med att få en ny dator är sjukt roligt. Lite som att flytta in i, och möblera, en ny lägenhet. Det ska pysslas och hängas upp gardiner och laddas ned codecs och programvara och installeras och fejas överallt. Således har jag inte fått en blund i natt eftersom jag inte kunnat sluta dona, men för en gångs skull har det inte slutat med att jag är totalt utpsykad och hatisk på morgonen. Trött, ja visst, men tämligen nöjd... Och det kommer nog bli roligare att blogga med en dator som a) har en fungerande skärm (widescreen dessutom, jag är omåttligt stolt!) b) inte låter som om den har kikhosta så fort den arbetar c) gör mer än två knop.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte är speciellt förtjust i Windows Vista. Den beter sig som min morsa* och frågar mig hela tiden oroligt om den verkligen ska göra det som jag precis har bett den att göra. Och var det verkligen jag som startade det där programmet, kan jag bekräfta det, tack så mycket och är jag verkligen säker på att den där applikationen från DN inte är ute efter att stjäla min själ och mina kontokortsnummer? Det är ju visserligen bra tänkt med gedigen säkerhet, men risken är ju överhängande att man ger fanders i alla varningar och faktiskt stänger av hela säkerhetsgrejen i ren desperation (jag har inte lokaliserat avstängningsfunktionen än, men jag hoppas vid min själ att det finns en!). Lite som när alla matcancerlarm får en att tänka att vad fan, det spelar ju ingen roll vad jag äter när nu allting kommer att döda mig och jag kan väl lika gärna ta den där baconlindade grillkorven med hårdfriterade pommes och plutoniumsås.

* Nej mamma, bli inte arg! Datorn tjatar mycket mer än du. Fast du har ju en tendens att upprepa saker i tid och otid, det får du väl erkänna?

Bondbönor igen: foul!

Nej, jag refererar inte till amerikansk football, utan till den arabiska bondbönsröran med samma namn (även känd som ful eller fuul). Trots sitt namn är det en alldeles underbar röra som Sannah tidigare gett recept på i kommentarerna. Mitt recept är rätt likt hennes, så äras den som äras bör! Gott som bara den är det i alla fall, jag och Magnus satte faktiskt i oss större delen av satsen. Och det var lika gott till frukost dagen efter!

Bilden är skitful och liknar mest ett flygande tefat, men jag var för upptagen med själva ätandet.

Foul
4 personer

8 dl blötlagda skalade bondbönor
2 hackade tomater
1 dl hackad persilja
3 msk tahine
1 dl god olivolja
saften av en citron
3 hackade vitlöksklyftor
salt och svartpeppar

Koka bondbönorna i saltat vatten tills de är mjuka och ganska mosiga, ca 30 minuter.

Blanda bondbönorna med övriga ingredienser och smaka av med salt och peppar.

Ät röran i pitabröd med rödlök och skivad tomat.

Efterlysning: bostad till uthyrning?

Jag och Magnus letar lägenhet i närheten av Stockholm. Alldeles nyss fick vi veta att någon annan hann före oss på vårt drömobjekt, en stuga på tre rum med veranda, sovloft och öppen spis på Ekerö. Jag är faktiskt helt förkrossad, eftersom jag redan fantiserat om alla grönsaker jag skulle odla och alla tulpanlökar jag skulle driva upp. Jag hade till och med kollat upp ett begagnat kallväxthus som jag tänkte köpa.

Men sådan är jag. Hellre tar jag ut glädjen i förskott än står utan glädje alls, även om det innebär att mitt hjärta krossas med jämna mellanrum.

Hur som helst undrar jag om ni, mina trevliga läsare, känner till några ställen som ska hyras ut. Allt norr om Nynäshamn och söder om Uppsala är av inresse, men vår månadsbudget är på 5000 kronor eller däromkring. Helst förstås en stuga med en odlingsbar plätt (och öppen spis, sovloft och veranda), men lägenheter går förstås också bra. Mejla eller kommentera!

(Givetvis är jag och Magnus väldigt skötsamma och har goda referenser och allt sådant. Fast det hade ni ju redan listat ut.)

Bondbönor med ofrivilliga skaldjur

Bondbönor var det ja.

För ett par dagar sedan kände jag mig manad att rota rätt på min halva påse torkade bondbönor i skafferiet, eftersom jag läst två av Linna Johanssons omåttligt irriterande ledare i Expressen. Och hon har uppenbarligen någon slags hang-up på bondbönor som en symbol för det världsfrånvända navelskåderi som tvkockarna gör sig skyldiga till. Fast antagligen är jag diskvalificerad i debatten eftersom hon uttryckligen skriver att "max två matbloggare kommer att jaga rätt på de där bondbönorna" som nu tv-Niklas haft fräckheten att laga mat på.

Men vad fasen... Bondbönor är varken exklusiva eller svårtillgängliga utan hittas med lätthet i de "etniska hyllorna" på både Coop och Maxi. Och har man inte framförhållning nog att lägga bönorna i blöt dagen innan har man kanske inget att göra framför ett matlagningsprogram. Kokanvisningarna för snabbmakaroner står ju faktiskt på sidan av paketet.

Hur som helst, den här lilla matbloggaren har i alla fall jagat rätt på bondbönor, och det utan att ha sett på Niklas Mat.

Men en varning är på sin plats innan jag börjar blogga några recept! Jag upptäckte (efter att jag ätit ett halvt paket, bör nämnas) att bondbönorna med skal som jag köpt (av märket Laroc) innehöll en hel del småkryp. Små, svarta baggar sov någon slags kokongsömn inborrade i själva bönan, vilket förstås inte gjorde mig helt förtjust. Samtidigt har jag svårt att bli så där rasande indignerad och äcklad eftersom jag ändå inser att vi människor inte är ensamma om att gilla grönsaker. Och det hade varit rätt poänglöst att rusa till toan för att försöka kräkas upp bondbönor jag ätit flera dagar tidigare. Mest av allt blev jag nog nufiken på vad det var för små kryp. Kanske någon biologikunnig läsare kan upplysa mig?

Några av de runt 25 bönor som jag kasserade.
Här sover en lite skalbagge (eller kanske fluga eller stekel med tanke på bakdelsplåtarna?) sin eviga sömn i en bondböna.

Alltså, skalar och delar man bara bönorna efter blötläggningen går det lätt att hitta de angripna bönorna och därefter kassera dem. Är man lite fippligare av sig köper man i stället skalade och delade bondbönor (finns också på Coop) som är garanterat insektsfria.

Nu väntar ni förstås på att jag ska haspla ur mig ett bondbönsrecept, men icke. Först kommer två recept som hör till: hemgjord tahini och pitabröd!

Tahine (eller tahini som det också stavas) är en sesampasta som är vanlig i Mellanöstern. Visserligen finns den att köpa i många butiker, men problemet är att den härsknar väldigt fort när man väl öppnat burken (och har man riktig otur är den härsken redan innan!). Alltså är det smart att investera i en ask sesamfrön och göra en mindre sats hemgjord. Och dessutom brukar det vara billigare.

Tahinen är en viktig ingrediens i hommus och i aubergineröran baba ganoush, men kan också användas som smaksättare i såser och som smörgåspålägg, men eftersom tahinen har en sådan utpräglad sesamsmak är det klokt att börja med små mängder om man är ovan.

Vill man göra en mer oortodox och fiberrikare variant kan man använda oskalade sesamfrön. Den blir lite bittrare och lite starkare i smaken.


Tahine
ca 2 dl

2 dl sesamfrö
2-3 msk olivolja

Rosta sesamfröna i en torr stekpanna i några minuter. De ska få lite mörkare färg och börja knäppa lite, men pass på så att de inte bränns, då blir tahinen bitter och hemsk.

Låt de rostade sesamfröna svalna och finfördela sedan fröna i matberedare några minuter - ju finare sesammjöl, desto lenare tahine.

Tillsätt tillräckligt med olja för att få en smet som påminner om jordnötssmör i konsistensen, häll på burk och förvara i kylskåp.


Pitabröd är ju knappast någon nyhet i brödväg, men det krävs faktiskt lite konst för att få bröden bra. Framförallt måste man låta bröden jäsa lite innan man tjoffar in dem i ugnen, annars blir det just pannkaka av det hela.


Pitabröd
16 st

5 dl vatten
25 g jäst
1 msk honung
1 tsk salt
2 msk olivolja
13-14 dl vetemjöl

Blanda jästen med lite av vattnet och tillsätt sedan resten av vattnet, saltet och honungen. Rör om ordentligt. Tillsätt olivoljan och nästan allt mjöl och arbeta till en smidig deg, (helst runt 5 inuter i maskin eller matberedare med degkrokar, annars minst tio minuter för hand).

Olja in degen med lite olivolja och låt jäsa i 3 timmar i en bunke under en kökshandduk. Hotar degen att jäsa över är det bara att trycka ned den igen.

Sätt ugnen på 25o grader och sätt samtidigt in en plåt (utan bakplåtspapper) längst ned i ugnen.

Ta upp degen på ett lätt mjölat bakbord och dela den i 16 delar. Täck över delarna med en kökshandduk och låt jäsa 15 minuter.

Kavla ut 2 av bullarna till en kaka med ungefär en halv centimeters tjocklek och lägg dem bredvid varandra på kortsidan av en kökshanduk. Vik över handuken, kavla ut två nya pitabröd och lägg dem så att de ligger ovanpå de två andra pitabröden men med handduken emellan. Fortsätt varva handdukar och pitabröd. När alla pitabröd är utkavlade lämnar du handdukstraven ifred och låter bröden jäsa 20 minuter.

Vänd sedan uppochned på pitabrödshögen så att du börjar med de bröd du kavlat ut först. Öppna ugnsluckan och lägg fyra pitabröd på den nu väldigt heta bakplåten. Stäng och se hur bröden puffar upp. Vänta ungefär 4 minuter, tills bröden börjar få lite fläckvis färg, och ta sedan ut dem. Fortsätt med resten av pitabröden. Låt de färdiga bröden svalna inlindade i en handduk eller ät dem direkt.

Kalla pitabröd värms antingen i micro eller inlindade i aluminiumfolie i ugn eller på en varm spisplatta.

Nej, det är inte sömnbristen...

...men Kalles med bananost ( vad den nu heter exakt struntar jag i) var faktiskt riktigt god. Trots att jag verkligen avskyr banan så upptäckte jag att banankaviaren funkade riktigt bra på knäckebröd. Min elvaåriga lillasyster kramade dessutom om mig och tackade innerligt för smaksensationen eftersom hon förstod att det var min begäran om körsbärsmarmelad (till sås till helstekt anka, måste meddelas) som förvirrat min far tillräckligt för att han skulle plocka upp något så anskrämligt som banankaviar istället för den vanliga varianten.

Hur som helst är det helt okej. Jag kommer inte att köpa det själv, men jag kommer gladeligen äta upp halva tuben nästa gång jag kommer hem till familjen. Om inte syrran äter upp allt, det vill säga.

Till och med Magnus, som varken gillar banan eller kaviar tyckte den var riktigt smarrig.

Bondbönor och sömnbrist

Skälet till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden är dels att jag haft en del att stå i (som många av er säkert listat ut har det med den spännande Taffel.se att göra), men kanske mest av att jag förlamats av en eskalerande sömnbrist, någonting som ofelbart drabbar mig den här tiden av året. Jag tycker att de allt kortare dagarna borde ge mig ett ökat sömnbehov och därmed få mig att sova längre, men av någon anledning fungerar min kropp precis tvärt om. Jag är dödstrött hur länge jag än sover, och för det mesta somnar jag inte innan gryningstimmarna, bara för att vakna några timmar senare utan att kunna somna om.

I natt kulminerade sömnbristen klockan 6 i morse när jag insåg att jag likväl kunde gå upp och se Nyhetsmorgon i stället för att ligga och vrida mig i harm över förlorad sömn. Alltså är jag nu så ttrött att jag ser stjärnor om jag inte anstränger mig för att fokusera ordentligt på skärmen framför mig, och ett enkelt faktum som att Swedbank inte längre godkänner Mozilla Firefox som klient för deras usla internetbank och dessutom på grund av något tekniskt fel inte fungerar för tillfället nästintill driver mig till tårar. Okej, det driver mig faktiskt till tårar. Och att via mobillänk försöka hjälpa min åttioårige far att formatera ett mycket avancerat tvåspaltigt dokument i Word är ungefär tio gånger mer än vad jag klarar av för närvarande.

Fast jag vet i alla fall att jag kommer somna i kväll. Och orkar jag så finns det en hel radda recept att blogga: jag har återigen snöat in på bondbönor, och har - trots sömnbristen - inte lidit någon brist på god mat. Fast jag borde nog klimatkompensera bondbönskonsumtionen med utsläppsrätter motsvarande ett par ton koldioxid med tanke på hur svårsmälta de djävla baljväxterna är... Och med detta är ni varnade!

En stilla undran

Hela den här Schenström-affären känns smått bisarr. Jag förstår varför hon måste avgå, jag förstår varför Pihlblad tar ledigt och jag förstår varför Reinfeldt får stå och skämmas. Hela historien är minst sagt pinsam för alla inblandade.

Däremot förstår jag inte vad i hela friden Jimmy Wixtröm gjorde utanför Judit & Bertil med teleobjektiv. Jag brukar inte lägga mig i de politiska diskussionerna eftersom jag inte har så mycket att tillföra, men osar det inte lite katt när en tv4-reporter råkar hångla med en moderat samtidigt som det står en aftonbladetfotograf utanför med teleobjektiv? Inte för att det förmildrar Schenströms situation, men ändå?

Note to self:

Sill och inlagd stekt strömming är gott året runt, inte bara till högtiderna. Framför allt är det gott om det är Toiwos fisks egna inlägningar. Dessutom är sillen inte heller utfiskad (eventuellt är dock östersjösillen hotad) och innehåller massa trevliga omega3-fetter.

Lecher glass!

Dulce de lechen blev en smarrig glass efter recept av Anna (som har en av de mest inspirerande matbloggar jag läst på länge!) som hon i sin tur fått från Allt om mat. Som i sin tur fått det från allas vår söte Tommy Myllimäki (ja, jag har en liten crush på honom eftersom han har en sådan söt uppnäsa och var så översinnligt avsmittande glad på Årets Kock att jag kunnat presentera mig som drottning Silvia utan att han reagerat).

För att citera Anna: "1/2 burk dulce, 1 blötlagt gelatinblad, 1/2 vaniljstång, 3 dl mjölk och 1 dl grädde. Koka upp rubbet, utom gelatinet som läggs ner efter uppkok, kyl och kör i glassmaskin. Skulle förmoda att det går utan glassmaskin också. Och så är det ju så praktiskt att bara halva burken går åt så man kan gå och snylta en sked här och en sked där tills det tar slut. Vilket går rätt fort."

Fast jag hade ingen grädde. Eller någon glassmaskin. Eller någon vaniljstång hemma, för den delen. Så jag körde på 4 dl mjölk, lite vaniljsocker och stoppade klabbet i frysen med paus för omrörning var 20:e minut. Det blev mycket smarrigt det med, även om glassen fick lite isig konsistens.

Resten av burken åts till fil och flingor, uppvärmd till glass och direkt ur konserven. Dekadens när den är som bäst!

"Kål med rötkål"

Som den korvfantast jag är kan jag varmt rekommendera Scans bratwurst i deras halvnya lyxsegment! Jag har tvekat lite inför anblicken, eftersom de bleka korvarna utseendemässigt är lite för lik de läskiga fläskkorvar som man matades med i skolbespisningen. Men efter att ha tagit mod till mig och köpt ett paket kan jag bara konstatera att de är bland de godare korvar jag ätit: perfekt kryddade, fin textur och ett bra skinn. Salsiccian i samma serie är också mycket trevlig med en fin smak av persilja, men Texas Country-varianten är faktiskt rent äcklig med en trist cayennepepparsmak som skrämmer bort alla andra smaker. Merguez-korven har jag inte smakat än, men jag misstänker att den är smaskig.

Eftersom jag snöat in totalt på rödkål den senaste tiden (något som inte märkts på bloggen än, men jag har fler recept på gång!) var tillbehöret givet: rödkål med äpple. Den syrliga sötman passar perfekt till den milda korven. Komplettera med lite grov senap och dito bröd så har du en komplett måltid.

Ett ganska absurt skäl till att jag är så förtjust i rödkål är att den påminner mig om ett avsnitt i serien Two fat ladies (för övrigt det roligaste matlagningsprogram som någonsin gjorts): när de besöker Sverige lagar de klassisk svensk rödkål och hävdar bestämt att det heter "kål med rödkål", vilket jag än i dag tycker är så krypiskt komiskt.

Äppelrödkål
4 personer som tillbehör

800 g strimlad rödkål
2 msk smör
2 syrliga äpplen
1 dl vatten
2 msk äppelcidervinäger
2 msk honung
1/2 tsk salt

Strimla rödkålen och fräs den i smöret i 10 minuter. Skala, kärna ur och riv äpplena grovt. Blanda dem med rödkålen och tillsätt vatten, vinäger, honung och salt. Låt koka långsamt under lock i 30 minuter. Smaka eventuellt av med mer honung eller vinäger.