Tillbaka i Kalmar!

Nu är jag tillbaka vid min läst efter ett par dagars utsvävningar i storstaden. Sammanfattning följer nedan:

En av höjdpunkterna på min resa var föga förvånande en inbjudan på glass och surdegsbröd hos Lisa, vilket på ett roligt sätt hade förvandlats till vin, Americano och makalöst goda ostar med tomatmarmelad och tryffelhonung. Mycket trevligt. Eftersom jag är en mycket hispig individ var jag givetvis löjligt nervös inför besöket, men både Lisa och Johan visade sig vara oerhört rara och trevliga. För att inte tala om barnen! Jag kan faktiskt ärligt säga att jag aldrig sett så lugna och väluppfostrade pojkar. Skriver jag mer om ämnet kommer den här texten förvandlas till en väldigt fånig Lisa-hyllning, så jag nöjer mig med att hänvisa till Lisas version av mötet. Där finns även en mycket konstig bild på mig där jag ser ut som en mycket rultig kines, men det bjuder jag på! (Och bara för att ni riktigt ska förstå hur trevligt jag hade: under de dryga två timmar vi var hos Lisa och Johan glömde jag helt bort att jag är en inbiten nikotinist. Det är nog det bästa betyg jag kan ge till någon!)

I övrigt då? Konserten med Badly Drawn Boy var som väntat mycket bra. Roligast var nästan att se en här icke namngiven musikskribent sitta utanför och googla fakta om Damien Gough under hela konserten (jag var ute och luftade lungorna flera gånger, så jag vet!). Jag kastade mig givetvis lystet och aningen skadeglatt över recensionen vid hotellfrukosten dagen efter, och jag misstänker att jag funnit en del av förklaringen till den svenska musikjournalistikens något trista framtoning.

På onsdagen var det tänkt att vi skulle köpa med oss lite godsaker hem, men ett kontoutdrag i kombination med ett visst bakfyllerelaterat illamående tog effektivt död på köplusten. Vi som till och med fått en mycket orange kylväska av Lisa för ändamålet. Lite tråkigt, men å andra sidan ger det mig ett skäl att återvända för proviantering inom en inte allt för avlägsen framtid.

Vi gick dessutom på Cosmonova och såg en ganska intressant men vansinnigt havandeskapsglorifierande film om människokroppen. Till och med jag som är väldigt barnkär blev äcklad: halva filmen handlade om en gravid kvinna som satt milt leende i soffan, smekte sig själv på magen och vräkte ur sig lyckliga klyschor. Inte ett ord om illamående, svullna fötter eller foglossning. Själva förlossningen tog ungefär en halv minut och var väldigt värdig. Ett par halvkvedna stönanden, sen ploppade barnet ut och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Men en hysteriskt stor bioduk är ju alltid en hysteriskt stor bioduk, så helt bortkastade var inte pengarna.


I övrigt fick vi inte så mycket gjort. Vi träffade en av Magnus vänner samt Magnus vilda lillebror. Dessutom fick vi bevittna SM i Ceasarsalladsätning dem två emellan. Andra höjdpunkter var en smarrig havskatt med sidfläsk och kapris på Pelikan och när Magnus kändisspottade i Östermalms saluhall: Frank Andersson, Andreas Wilson och någon mer som jag inte minns namnet på. Jag såg inte en enda kändis, eftersom jag har total ansiktsafasi och dessutom lever i min egen värld.

Sammanfattningsvis nöjer jag mig med att konstatera att Stockholm inte är så hemskt som jag fått för mig. Det enda problemet är att alla tjejer är så snygga, välvårdade och smala att det är svårt för en liten lantis som jag att upprätthålla självförtroendet på en sund nivå. Jag löser det på ett synnerligen lumpet sätt genom att hata alla snygga stockholmstjejer.