Mina köksrötter del 2

Alla i min familj drar åt sig öronen när farbror Bengt kommer på besök, av den enkla anledningen att alla farbror Bengts historier börjar med ett spår, viker in på ett annat och sedan förgrenar sig till den milda grad att det är omöjligt att ens peka ut färdriktningen, än mindre svängarna. Till slut brukar min far (som är den ansvarsfulle storebrodern) ryta "Men kom till saken nu, Bengt!", varpå Bengt lakoniskt säger "Ja, men det är ju det jag gör, avbryt mig inte" och fortsätter berätta om när han smugglade aktier eller när han var påläggskalv inom hålkortsprogrammeringen eller om någonting annat lika fascinerande.

Alla drar åt sig öronen, utom jag. Jag har alltid avgudat Bengt, och kanske kan min dyrkan av honom bäst beskrivas i episoden när jag inte fick äta några av de kantareller jag varit med min far och farbror Bengt och plockat. Min far hade läst att det inte var nyttigt för femåringar att äta svamp och därför fick jag inga smörfrästa kantareller. När jag kände den ljuvliga lukten sprida sig i köket vädjade jag därför till farbror Bengt. Kunde jag inte få lite kantareller? När farbror Bengt sa nej, det där bestämmer din far blev jag så besviket rasande att jag ylandes låste in mig på toaletten i flera timmar (det kändes i alla fall som timmar - i verkligheten rörde det sig säkert inte om mer än 10 minuter). Farbror Bengt stod utanför hela tiden och vädjade förtvivlat till mitt sunda förnuft: "Men snälla Margit, säger Jan nej kan jag ju inte säga ja!". Men för mig var det det som om månen lossnat från sitt himlafäste: inte kunde farbror Bengt svika mig? Jag fick inga jävla kantareller, och än idag är jag helt besatt av kantarellsmaken. För mig symboliserar de paradisets förbjudna frukt, den yttersta njutningen, synd och dekadens - vad ni vill. Jag skulle kunna äta kantareller sju dagar i veckan och fortfarande känna att någonting berövats mig.

När jag blev vegetarian vid 13 års ålder satte sig Bengt mittemot mig med livsmedelsverkets näringstabell och klargjorde allt ifån kalciumhalter till vitamin B2 till proteinnivåer i olika sorters bönor. Tre långa stolsnötande timmar tog det att gå igenom allt från "ananas" till "ärter, gröna", men det var en väl rustad vegetarian som gick därifrån. Bengt har också med den äran förespråkat det glykemiska indexets fördelar långt innan Fredrik Paulún fick sin plats i solen och är den som fått mig att älska kikärter och andra baljväxter till den milda grad att inte kan tänka mig ett liv utan dem. När jag sedan vid 20-årsåldern slutade min vegetariska bana var det återigen Bengt som stod vid min sida med sina näringstabeller. Allt för att garantera mig den optimala kosten.

Farbror Bengt är besatt av H Gyllensköld och C E Hagdahl och har genom åren förärat mig flera exemplar av "Konsten att laga mat" och "Kokkonsten som vetenskap och konst med särskildt afseende på helsolärans och ekonomiens fodringar". Han har också lärt mig konsten att koka och steka "vansinnigt perfekta ägg", att koka "den perfekt smakrika och fylliga havregrynsgröten", att koka "ett sanslöst gott och perfekt te" och att aldrig någonsin fuska i matlagning. Bengt är passionerad när det gäller mat, och trots sin diabetes ser han till att alltid äta utsökt och "vansinnigt god" mat.

Bengt skyr dock mjölk i alla former. När Arla en gång i tiden hade sin kampanj "Mjölk är livet!" kunde han jobba upp sig till ett raseritillstånd som var helt främmande den vanliga, gladlynta Bengt. Han kände sig alltid tvungen att spottande och fräsande kommentera reklamen med orden "Ja, för kalvarna, ja! För oss andra är det döden! DÖDEN!". Det kan vi fortfarande skratta åt, jag och mina syskon, men vi vet att det finns mer än ett korn av sanning i hans etterdrypande ilska. För farbror Bengt kan sin mat.

Ganska länge hade farbror Bengt sin bas i vårt ombyggda garage, där han tillverkade ljuvliga laxpatéer för försäljning till bland annat NK. Innan dess hade han genom några geniala ekonomiska krumbukter lyckats komma över Naddö slott utanför Vadstena, men eftersom pengar saknades för att betala lånen blev han efter många om och men av med sina ägor. De nya ägarna har dock charmats av Bengt och låter honom hyra en stuga i utkanten på ägorna, tillsammans med en kräftodlingsdamm. Varje år får vi helt underbara små färska vätternkräftor från Bengt, och trots att hans vänstra kroppshalva fortfarande lider sviterna av en kraftig stroke fiskar han oförtrytligt stora mängder kräftor.

Farbror Bengt är den som - förutom min mor - gjort mest för att främja mitt matintresse. Han må mala och mala och mala, men Bengt vet att det tar tid att komma till slutet på en berättelse. För bra berättelser går inte från punkt A till punkt B, utan krumbuktar sig och slingrar sig och kränger för att slutligen dyka upp på ett helt annat ställe än det där man började. Precis som det här oförskämt långa blogginlägget.