Gult är inte fult!

Okej, jag bloggar väl en soppa idag så att jag inte framstår som total fotbollsnörd i stället för matbloggare (även om det är så jag känner mig just nu!).

Den här soppan var en verkligen glad överraskning. Jag hade ingen som helst aning om vad jag höll på med eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen var sugen på. Alltså tjongade jag ned lite vad jag hade hemma och möttes av Magnus jubel: han korade det till den bästa soppa jag någonsin gjort förutom bouillabaissen i somras. Inte illa pinkat av några rotfrukter och lite kryddor. Men så är också Magnus bacon- och Margitfantast av rang, så han är antagligen partisk. Men jag gillade också kombinationen av söta rotfrukter, starka kryddor, syran från limen och den salta, feta baconen.

Solgul rotfruktssoppa med baconfräs och persilja
2 personer

1 gul lök
1 msk olivolja
1 liten morot
1oo g kålrot (en drygt centimetertjock skiva)
1 tsk malet korianderfrö
1/2 tsk kanel
2 tsk gurkmeja
1 torkad, mortlad chili
3 dl vatten
2,5 dl mjölk
herbamare eller salt samt svartpeppar efter smak
1/2 - 1 pressad lime
1/2 paket bacon
1 msk solrosfrön
1/2 dl hackad persilja

Hacka löken och fräs den i olivoljan några minuter utan att den tar färg. Skala och hacka kålrot och morot ganska smått och tillsätt rotfruktshacket, koriandern, kanelen gurkmejan och chilin. Låt allting fräsa under omrörning fem minuter.

Tillsätt vattnet och låt rotsakerna koka mjuka under lock. Mixa soppan slät i matberedare eller mixer (eller passera den genom en sil i nödfall). Tillsätt mjölken och koka upp. Smaka av med herbamare eller salt och lite nymalen svartpeppar. Smaka av med tillräckligt mycket limejuice för att soppan inte ska kännas jolmigt söt.

Hacka baconet smått och stek baconbitarna i sitt eget fett tills den börjar bli knaprig. Rör då ned solrosfröna och låt dem få lite färg. Strö baconfräset och finhackad persilja över soppan och servera.

Och nu blir det fotbollsblogg!

Så här såg det ut efter 32 minuter...
...Och så här efter 92 minuter! 3-0 till Kalmar FF mot Göteborg var mer än jag någonsin väntat mig och nu har jag ont i halsen, är stelfrusen i alla lemmar och handflatorna bränner av allt klappande. Men det var det värt!

Och vet ni vad? Det var faktiskt min första fotbollsmatch sedan femte klass då jag kollade på Högby IF:s knattelag mot Böda BK.

Och jag har en massa recept att blogga, men de hinner jag inte med idag. I morgon lovar jag att göra bot och bättring med en mycket trevlig soppa och ett underbart tillbehör till ugnsstekt fläsklägg.

I väntan på målet

Nu är det äntligen ordnat...

Magnus har sjungit på "Vi som är från Göööteboorg*, ååååååker aldrig hem med sooorg" den senaste timmen. Sjalv ylar jag bara "Kalmar FF" med jämna mellanrum vid väl vaölda tillfällen.

Vi har alltså bokat plats på Fredriksskans till finalen i Svenska Cupen och jag känner mig som om tomten just gett mig det där stora Barbie-dockskåpet** som jag trånade efter som femåring.

Jag väntar mig förlust, men det gör ingenting. Får jag bara ställa mig upp med resten av KFF-mäniskorna och vråla efter ett enda mål är jag nöjd. Eftersom jag hatar alla sorters gemenskaper är jag desto mer besatt av att tillhöra dem.

*Magnus är alltå från Karlsborg. Det är en bra bit från Göteborg, men det vägrar den flesta västgötar att erkänna eftersom deras största stad annars är Bert Karlssons Skara. Eller Skövde som inte är känt för någonting alls.

**För att vara rättvis mot mina föräldrar måste jag erkänna att jag faktiskt fick dockskåpet året efter. Fast eftersom jag inte riktigt begrep hur man lekte med dockor tillbringade jag större dfelen av min dockskåpstid med att städa efter mina barbiedockor...

Ur 1986 års köksalmanack:

Jag måste - säkert i strid mot upphovslagarna - meddela er om världens äckligaste recept. Om Semic Förlag stämmer mig på grund av att jag brutit mot copyrightlagarna lovar jag att stämma dem för brott mot den goda smaken... Lyssna bara på det här receptet:

"Hummerkaka
är ett gammalt släktrecept från Karin Österlings mors sida, numera lagad på kanadensisk frusen hummer och snabbmakaroner.

4 personer
1 hummer
1/2 paket snabbmakaroner
1 1/2 hg majonäs
paprikapulver
dill
1 hackat hårdkokt ägg

Koka hummern, skrapa noga ur skalet. Skär stjärten i munsbitar och dela klorna mitt itu på längden.
Koka makaronerna enligt anvisning på förpackingen, spola och låt rinna av.
Lägg makaronerna som en kaka på serveringsfat, lägg på stjärtbitarna och täck med majonäs. Garnera med klobitarna, den röda sidan uppåt, och dofta över lite paprikapulver.
Garnera med ägg, dillkvistar och bjud klippt sallat, rostat bröd och smör till."

Kan man misshandla en god hummer mer?

Cucumbers are like virgins, they do not keep long

Gurka är en grönsak som jag har en väldigt kluven relation till. Å ena sidan älskar jag dess krispiga och fräscha smak, men å andra sidan tycker jag att fröhuset ofta har en vidrigt jelloliknande konsistens som jag helst vill slippa. Och gammal sladdrig i-mackan-från-Pressbyrån-gurka är någonting jag direkt kastar i papperskorgen. För mig är gurka någonting som ska bevaras så krasigt som möjligt.

Och det är därför jag gillar engelska gurksandwichar så mycket. Egentligen gillar jag alla smörgåsar med ett överflöd av krasig gurka på, men dessa är liksom själva essensen av hur gurka ska behandlas. Brödet ska skivas tunt, smöras lätt så att gurkan inte saggar ned brödet och själva gurkan läggs på i sista stund. Alltså får man en underbar kontrast av mjukt bröd, lent smör och krispig gurka.

Anna Bergenström - som för övrigt är en av mina matlagningsidoler i vanliga fall - har i sina kokböcker fått det hela om bakfoten. Lyssna gärna på henne i andra spörsmål, men tro inte för en sekund att engelska gurksandwichar ska läggas under tungd ett par timmar för att gurkjuicen ska fukta brödet - det är helt fel! Resultatet blir en saggig macka som ingen människa med självbevarelsedrigt skulle stoppa i sig frivilligt.

Men ett recept på gurksandwitches (eller gurksandvikare som Anna Bergenström så näpet kallar dem - pluspoäng till henne!) vore förmätet. Däremot är metodiken något att intressera sig för.

Ta helst ett helt formbröd, annars fungerar det med färdigskivat bröd. Huvudsaken är att du har tålamod nog att fixa riktigt tunna skivor. Ett helt formbröd skivar du bara så tunt som möjligt, men färdigskivade brödbitar får du dela till hälften så tjocka skivor med en bra brödkniv (det går om man anstränger sig!). Välj gärna ett lite fiberrikare formbröd av den enkla anledningen att du mår bättre av det.

Ta fram smör - riktigt smör alltså - Lätta eller liknande plastmargarin är förbjudna. Låt smöret bli rumsvamt och mjukt och bred försiktigt dina brödskivor med ett tunt lager smör.

Vad gäller gurkan är det enda viktiga att den skivas tunt. Jag brukar skiva min på längden eftersom jag tycker att de långa strimlorna är lättare att hantera, men vanliga gurkskivor fungerar fint. Hyvla med osthyvel, mandolin eller skär riktigt tunt.

Lägg sedan gurkskivorna på smörgåsen. Hur många du vill ha är en smakfråga, men smörgåsen ska i alla fall vara täckt. Själv är jag rätt liberal och travar stora mängder gurkskivor på smörgåsarna eftersom det är krispigheten jag är ute efter.

Sedan är det det här med salt. Egentligen ska man inte salta på gurkskivorna efter som det drar ut vätskan ur gurkans cellväggar och därför är det bästa sättet att få saggiga smörgåsar. Men ska sandwichen ätas direkt så kan man gott salta lite lätt. Lite pressad citron är också gott på och vill man verkligen jamma loss är några rostade sesamfrön rent gudomligt att strö över.

Hur man än gör ska smörgåsen monteras och ätas så snart som möjligt: skivad gurka mår inte bra av att vänta! Men äter man en färsk gurksandwich förstår man helt plötsligt varför den till synes banala idén med smör och gurka är en sådan genial idé.

Ful fisk till middag!

Den större kungsfisken eller uern som den också kallas, är en festlig fisk att beskåda. Inte bara är den vackert glitterrosa, utan den har dessutom ett opropotionerligt stort gap och stora, lätt paranoidt stirrande ögon, något som skvallrar om att den är en äkta djuphavsfisk. Inte konstigt att den sticker ut bland strömmingar och laxfiskar i fiskdisken - det är lite som om Paris Hilton skulle försöka smälta in i Säffle.

Uern lever alltså på djupt vatten. Djupt vatten är som bekant ruskigt kallt och därför växer fisken mycket långsamt. Jag har inte hittat någon information om hurvida uerbeståndet är hotat (den står inte med på WWF:s fisklista), men eftersom den är en långsamt växande rovfisk som fiskas med djuphavstrål viskade mitt eget sunda förnuft att det kanske inte var helt miljömässigt korrekt att köpa den. Men nu har jag så alltid velat smaka uer, och en gång måste man väl ändå få prova?

Att smaksätta fisken med grapefrukt och persilja var en stundens ingivelse som visade sig perfekt. Såsen blev härligt syrlig med den där lilla fräscha beskan som utmärker grapefrukten och den friska persiljesmaken. Och använder man blodgrape blir det förstås extra trevligt eftersom såsen får en svagt rosa ton som matchar fisken snyggt.

Till uern serverade jag ett enkelt men mycket trevligt fräs på fänkål, gul zucchini och färska bondbönor och hela små rödskaliga potatisar som jag borstat av, vänt i lite olivolja och flingsalt som bakade i ugnen samtidigt som fisken. Ibland behöver det inte vara svårare.

Dessvärre överkokte jag fisken lite, vilket förstås är vådan med foliepaket. Man vill ju inte bryta upp hela paketet och släppa ut alla smaskiga ångor innan fisken är klar. Men i min sedvanliga efterklokhet insåg jag att jag förstås kunde stuckit in en termometer rätt genom foliet in i fiskens tjockaste del - innertemperaturen 55 grader ska vara lagom. Å andra sidan litar jag inte ett dugg på min digitala hightech-termometer som svikit mig mer än en gång. Hur som helst blev fisken mycket god ändå, även om den föll samman lite.


Foliebakad uer med grapefrukt- och persiljesås
3-4 personer

1 uer (ca 1 kg urtagen men med huvudet kvar)
salt och vitpeppar
1 blodgrapefrukt
1 knippe persilja
50 g smör
1 burk creme fraiche

Sätt ugnen på 175 grader.

Skölj fisken in- och utvändigt och klappa den torr med lite hushållspapper. Du behöver inte fjälla fisken, skinn med fjäll och allt går lätt att lyfta av när fisken är färdig. Lägg den på ett dubbelvikt ark aluminiumfolie (en bit längre än fisken). Salta och peppra fisken invändigt.

Riv det yttersta skalet på grapefrukten och lägg åt sidan så länge. Skiva halva grapefrukten och dela skivorna på mitten. Spara den andra grapefrukthalvan till såsen. Plocka bladen från persiljestjälkarna, hacka dem fint och lägg undan så länge. Fyll fisken med grapefruktskivor och persiljestjälkar och fördela smöret i fiskens buk. Lägg ett till dubbelvikt aluminiumfolie över fisken och knyckla ihop kanterna till ett tättslutande paket.

Stek fiskpaketet i ugnen i 45-50 minuter. Testa med en stektermometer om fisken är färdig (stick in igenom foliet in i ryggen på den tjockaste delen av fisken - men stick inte för långt in, termometerspetsen ska fortfarande vara i fiskköttet. Termometern ska visa på ca 55 grader).

Ta ut fisken ur ugnen och bryt upp lite av foliepaketet. Häll försiktigt av vätskan som samlats i paketet ner i en liten kastrull. Pressa ned saften från den halva grapefrukten, tillsätt det rivna grapefruktskalet och creme fraichen. Låt koka ihop några minuter, smaka av med salt och vitpeppar. Blanda i den hackade persiljan och servera genast till fisken.

Smuliga rotsaker

Ibland börjar man längta efter saker och smaker man inte stött på på länge. Den vegetariska mat jag lagade som tonåring (enbart med handledning av Londonvegetarianska-hälsokostfreakrestaurangerna Crank's bitvis genialiska, bitvis urusla kokbok som jag fick av min första pojkväns storasyster) är en sådan sak.

Och en natt när jag inte kunde sova plockade jag fram kokboken igen. Det är en väldigt märklig skrift: samtidigt som den rekommenderar att man inte skalar rotfrukterna på grund av att näringsinnehållet då minskar rekommenderar de på klassiskt engelskt maner att man kokar ihjäl de samma i 50 minuter. Men om man inte tar allt för hårt på deras metodik går det att laga en hel del spännande mat. Rotfruktssmulpajen nedan är ett bra exempel på detta.

Jag har förändrat en hel del i receptet: smör- och ostmängden är minskad, nötmängden är ökad. Stuvningen höftade jag ihop på egen hand. Och dessutom var jag så o-Crankiansk att jag åt anrättningen till en blodig biff. Men den milda rotsaksgratängen med kontrasten mellan mjuka rotsaker och krispigt lock gifte sig perfekt med biffens fylliga köttsmak. En underbar kombination!

Rotfruktssmulpaj
4 personer

2 dl blandade nötter
75 g smör
2 dl grahamsmjöl
2 dl finriven smakrik ost (gärna emmenthaler eller grevé)

ca 800 g rotfrukter
förslagsvis:
2 morötter
2 palsternackor
1 liten bit rotselleri
1 liten bit kålrot
ca 4 dl mjölk
1 msk koncentrerad grönsaksfond
det gröna från en purjolök
rikligt med persilja
2 msk maizena + 1 dl vatten
salt och vitpeppar

Hacka nötterna ganska smått för hand eller i matberedare. Blanda nötter, mjöl och smör till en smulig blandning och rör ned osten. Ställ åt sidan så länge. Sätt ugnen på 200 grader.

Skala rotfrukterna och skär dem i centimeterstora tärningar. Lägg dem i en kastrull och häll på mjölk så att det nätt och jämnt täcker. Tillsätt grönsaksfonden. Sjud grönsakerna i 10 minuter. Hacka under tiden purjolöken och persiljan och blanda ned det i rotsakskoket. Blanda maizenan och vattnet och häll ned det i kastrullen. Låt stuvningen sjuda tills den tjocknat, ca 5 minuter. Smaka av med salt och vitpeppar.

Häll stuvningen i en smord ugnsform och fördela smuldegen ovanpå. Grädda tills pajtäcket fått vacker färg, ca 30 minuter.

Kitschvarning

Kanske kommer det sig av att jag kommer från ett intellektuellt medelklasshem med god stil, men hur det än ligger till är jag löjligt förjust i kitch. Ju värre desto bättre, och min mor har suckat många gånger åt min märkliga smak. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att jag tvärnitade framför denna mycket ståtliga skål idag på kupan. Jag menar, hur skulle jag kunna låta bli att ge den ett nytt hem när den bara kostade 45 kronor? Framför allt som de guldiga ginsenggodisarna gör sig så bra mot det turkosa. Magnus skakade bara på huvudet men har klokt nog lärt sig att det inte går att tala vett med mig när jag väl bestämt mig.

De blå godisarna är tamarindkarameller som är ruggigt goda. Fast i skrivande stund knaprar Magnus dessvärre i sig de sista.

Retropaj

En egenhet jag har är att jag är barnsligt förtjust i gamla Köksalmanack (sådana där med en leende mor och barn på framsidan). Om jag hade haft någon samlarinstinkt överhuvudtaget hade jag säkert haft varenda årgång vackert uppradade i bokhyllan, men som det är nu ligger de inklämda lite här och var. Framför allt fascineras jag av veckomenyerna och de märkliga recept som bjuds. Åt någon verkligen isterbandspaprika, kokt potatis och stekt ägg (dagens middag enlig 1981 års utgåva)? Visserligen låter det inte allt för tokigt, om än lite märkliga smakblandningar:

"Smula 3 isterband i het panna. Bryn och sätt till 1 litet paket frysta ärtor, 1 dl hackad syltlök och 1 tsk smulad basilika. Fyll röran i 4 urkärnade och förvällda paprikor."

Se där ja.

Även om jag lusläser recepten med förtjusning har jag aldrig hittat något som riktigt fallit mig på läppen - i alla fall inte tillräckligt för att faktiskt laga till det. Men häromveckan tog jag mig faktiskt i kragen och lagade till en persikopaj, även den ur 1981 års utgåva. Eftersom det är mitt födelseår känner jag en särskild samhörighet med den boken. Och visst är det roligt att veta att samtidigt som jag tog mina första andetag satt en massa familjer och åt "Äppelfalu, råriven morot och potatismos. Mandariner."

Hur som helst ändrade jag proportionerna lite i det här receptet eftersom den helt enkelt inte blev tillräckligt söt för mitt tycke. Men så här blev det en riktigt trevlig paj. Ännu trevligare blir den nog med motsvarande mängd äpplen!

Nektarinpaj med mandeltäcke

3 dl vetemjöl
1/2 dl socker
1/4 tsk bakpulver
125 g smör
4 nektariner
socker och kanel
2 dl grädde
2 äggulor
150 g grovriven mandelmassa

Sätt ugnen på 200 grader.

Blanda mjöl socker och bakpulver. Tillsätt smöret skuret i tärningar och arbeta snabbt samman till en deg. Tryck ut degen i en pajform med löstagbar botten.

Skålla nektarinerna någon minut i kokande vatten och skala dem sedan. Skiva dem och lägg dem på pajdegen. Strö över några matskedar socker och dofta över aningen kanel.

Grädda pajen 15 minuter. Under tiden vispar du grädden. Rör ned äggulorna och mandelmassan. Täck nektarinpajen med mandelgrädden och grädda ytterligare 20 minuter.

Het höst!

Få saker ger höstmörkret på båten som en riktigt mustig gryta, och vill man dessutom få upp temperaturen är chili con carne en av de allra mysigaste rätter man kan slänga ihop till sig själv. Fast med tanke på att det tar ett par timmar att svänga ihop är det kanske inte något man ställer sig och pysslar med nyss hemkommen på jobbet... Men koka en rejäl sats och frys in det som blir över - det är perfekt comfort food de där dagarna då allt har gått fel och man verkligen inte orkar laga någonting.

Det här receptet är mer eller mindre mitt eget och tämligen konventionelllt, men mycket, mycket gott. Lite inspiration hämtade jag från Jens Linders nya (och för övrigt helt fenomenala) bok Långkok, som av en händelse dök ned i brevlådan samma dag som jag bestämt mig för chili con carne. Jens rekommenderar att man serverar bönorna vid sidan om (en riktig chili-fantast fnyser åt påfundet att blanda bönor i grytan), men jag tycker faktiskt inte att det blir lika gott utan. Men det gör man förstås som man vill.

När det gäller olika sorters chili är jag inte så värst petig. Anchochili lär vara bäst, men den går inte att uppbringa i Kalmar, så jag kör på vanlig spansk peppar och kompletterar med några ilsket heta chilifrukter från plantan i fönstret. Chiopotlen ger en härlig rökighet till den färdiga anrättningen men är förstås inte heller nödvändig. Hittar man inte torkad chipotle kan man ersätta den med chipotlepasta, det brukar finnas i tacohyllan. Vad gäller ölen tycker jag att ale (gärna Bishop's Finger) är allra godast, men en ljus öl funkar också. Men skippa inte ölen, vad du än gör - den ger en härlig fyllighet som gör halva anrättningen! Slutligen kan man förstås använda de bönor man själv föredrar - själv tog jag black eye-bönor eftersom det var det jag hade hemma.

Chili con carne
4 personer

ca 1 kg högrev
3 msk neutral olja eller ister
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
4 spansk peppar eller annan chili efter tycke
1 chipotlechili + 1 dl hett vatten
2 tsk spiskummin
5 dl ale
1 burk krossade tomater
2 tsk oregano
1 burk valfria bönor (eller motsvarande mängd hemkokta)
1 msk maizena+ 1/2 dl vatten

till servering: gräddfil, hackad lök, hackade tomater, hackad persilja eller koriander, gott bröd

Lägg chipotlen i blöt i hett vatten i 20 minuter.

Putsa bort hinnor och överflödigt fett från köttet. Skär det i lagom stora munsbitar (tänk på att grytan ska ätas med sked - allt för stora bitar blir minst sagt obehagligt att tugga i sig). Hetta upp lite av matfettet i en stekpanna. Bryn köttet i omgångar i matfettet och flytta över det till en gryta allt eftersom det blir färdigt. Vispa ur pannan med lite vatten mellan omgångarna och häll över det i grytan: på det sättet går du inte miste om de smaskiga köttsafterna som samlats i pannan.

Hacka lök, vitlök, chili och den uppmjukade chipotlen smått. Fräs allt i det sista matfettet och pudra över spiskumminpulvret efter några minuter. Låt fräsa lite till, men låt det inte få färg. Släng ned lök- och chilihacket i grytan och häll på alen, blötläggningsvattnet från chipotlen och tomatkrosset. Smula över oreganon.

Sjud chiligrytan utan lock (den mår bara bra av att koka ihop lite!) på svag värme tills köttet är så mört att det lätt går att dela med en gaffel (det tar minst två timmar, men ofta ända upp till tre timmar). Späd med lite mer vatten under koktidens gång om det börjar se tjockt ut.

Blanda maizenan med vattnet och rör ned i grytan och tillsätt bönorna. Koka ytterligare tio minuter och servera sedan med tillbehören.

Hjärngodis!

Jag har skrivit om dessa ginsenggodisar förr, men det var innan jag hade kamera, och dessutom långt innan någon läste det jag skrev. Alltså tipsar jag på nytt om mitt favoritgodis. De flesta på Gittogether II lyckades jag lura i en karamell under löfte att inte spotta ut förrän det gått en minut (vid det laget var det flesta redan fast!). Anledningen? Den första smaken är milt sagt skrämmande: en gräsig, besk ton som knappast känns godisvänlig. Men efter en liten stund kompletteras beskan av en fräsch pepparmintston och en underbar honungssmak.

De söta små karamellerna är farligt beroendeframkallande, men vad gör de när de har en så föredömligt kort ingrediensförteckning: koreanska ginsengbitar, socker, ginsengolja, honung, pepparmint, glukos och morotsolja. Inga läskiga E-nummer och naturliga färgämnen, med andra ord. Nyttigare godis får man nog leta efter.

Dags för medicinering?

I natt drömde jag att jag revolutionerade hela kökskonsten och fick en rad utmärkelser för min innovation: att krydda maten med mediciner av olika slag. Jag lagade bland annat knaperstekt färsk fläsklägg marinerad i mollipect, hjortronpannacotta med skummande treosås och anklår med morfinkrisp till (morfinkrispet bestod - om jag minns rätt - av grovhackade morfintabletter, rispuffar och smält råsocker). Resten minns jag inte riktigt, men Tommy Myllimäki blev i alla fall min adept och Harold McGee kallade i NY Times mina recept för "det största genombrottet sedan människan bemästrade elden för matlagningen".

Megaloman, jag? Jag har bara livliga drömmar.

Hrrg!

Jag köpte ett vackert granatäpple idag. Jag öppnade det, tog en kärna och smakade. Det var underbart sött och inte alls så där omoget som de dessvärre ofta är. Jag jublade och skulle precis glufsa i mig hela klabbet när jag såg någonting som lirkade sig ut ur frukten. En tvestjärt.

Jag brukar inte betrakta mig själv som våpig, men det var faktiskt förbannat äckligt, och det blev ännu äckligare när Magnus skar odjuret itu av ren panikreflex. Framdelen fortsatte att krypa omkring på köksbordet ända tills vi barmhärtighetsmördade den. Granatäpplet åkte i soporna eftersom jag inte ville undersöka hurvida den bjöd på fler överraskningar.

Det kommer dröja innan jag blr granatäppelsugen igen.

Falsk gravidchock!

När jag tittar in i butiken Cigarrelvan, där jag ibland köper mitt nikotin brukar jag alltid småprata med den trevlige killen där. Det var dock ett tag sedan senast, men idag gick jag dit.

"Hallå där! Är du gravid?" frågade den trevlige killen glatt.
"Öh, nää..." sa jag, "jag har nog bara tjockat till mig lite."

I vanliga fall skulle nog en sådan kommentar resulterat i blodvite, men eftersom jag själv på grund av min svällande figur och diverse andra tecken misstänkte exakt det samma - tills naturen på sitt vanliga sätt beivrade mina farhågor i morse - kan jag knappast klandra den stackars killen, som för övrigt klarade sig galant ur situationen genom att smidigt byta samtalsämne.

Hur som helst, det här innebär att det från och med i morgon kommer följa en period med smala och nyttiga recept på bloggen. Visserligen har jag alltid varit mer eller mindre fyllig av naturen, men nu är det banne mig dags att ta mig i kragen. Matbloggande, sommarens stress och en lustfylld Pragresa har samverkat på ett olycksbådande sätt.

Och skriv nu inget tanklöst om den rare cigarr-killen i kommentarerna! För det första tycker jag väldigt bra om honom just eftersom han är så oförställt trevlig, för det andra ser jag faktiskt lätt gravid ut, och för det tredje fick han just min bloggadress (han har tidigare läst om mig i Östran och bad nu om adressen).

En ros är ett nypon är en inläggning

Nypon är bra mycket mer än bara soppa och klipulver, och så här på hösten är det väl värt att beröva rosbuskarna deras frukter. Både vanliga nyponrosor och större vresrosor fungerar fint att använda i köket. Föräldlade rosenbuskar har ofta förlorat sin förmåga att göra nya rosor och bär därför inte alltid frukt, men som tur är brukar det växa vilda rosor lite här och var - även om man bor i staden. Kolla kring industriområdena (där är parkförvaltningen sällan lika nitisk i sitt tuktande av allt naturligt) och runt skogspartier!

Det enda som talar emot nyponen är att de är förbannat pilliga att rensa. Är man inte född med en meditativ sida blir man lätt vansinnig: nyponen ska snoppas, delas och fröna ska pillas ut med en tesked. Lägg dessutom till att håren på fröna kliar något vedervärdigt (jag kan intyga att nyponrensning i sängen framför tv:n enbart verkar vara en bra idé tills det är dags att gå och lägga sig) är det upplagt för irritation. Men när man väl är färdig känner man sig förstås desto duktigare!

Alltså är det ingen bra idé att girigt rafsa åt sig varje nypon man ser, utan plocka en mindre mängd till att börja med. Eller så struntar man helt i rensningen och gör nyponmos. Det gör man genom att koka nyponen hela och sedan passera dem genom en sil. På det viset slipper man fröna. Moset kan sedan användas till soppa, sorbet eller som smaksättning i desserter, godis eller vilträtter.

Men vill man som jag lägga in sina bär får man bita i det sura nyponet och helt enkelt kärna ur rackarna. Men det är det värt! Det här tillbehöret är både spännande och gott och passar särskilt bra till vilt.

Inlagda nypon

300 g nypon
2 dl vatten
2 dl socker
1/2 dl ättikssprit
1 kanelstång
10 vitpepparkorn

Snoppa nyponen. Dela dem på längden och ta bort kärnorna med en tesked. Blanda vatten, socker och ättikssprit i en kastrull. Tillsätt nypon, kanelstång och vitpeppar. Koka upp och låt koka 3-4 minuter. Häll på en ren burk.

Klämd böckling!

Ibland vill man bara ha någonting lätt till middag, framför allt om man förätit sig något på Kronans kaka och mest legat och latat sig i soffan. Har man dessutom dagen innan stått och beundrat de vackra böcklingar på Toiwos fisk är det inte svårt för ens hjärna att lägga ihop ett och ett: böcklingklämma!

Det är dags att slå ett slag för böckling! Förutom att sill är nyttigt och billigt så är det också en av få fiskarter som inte hotas av utfiskning. Därför kan man äta den med gott samvete, i alla fall om den kommer från västkusten. Och när det dessutom är en av de underbaraste vardagsdelikatesser man kan unna sig är det förstås dumt att låta bli.

Nu kan man förstås stoppa i precis vad man vill i sin klämma, men den här varianten är min egen favorit: saftig äggsallad med en aning senap, krispiga corniconer, lenfet böckling och lite rödlökssting. Lite äpple kan nog vara gott att slänga i också, men det hade jag inte hemma!

Böcklingklämmor
4 st

4 ägg
1/2 dl majonäs
2 msk senap (helst osötad)
1 msk kapris, grovhackad
4 rektangulära mjuka tunnbröd
2 böcklingar
1 rödlök
8 cornichoner
några salladsblad

Hårdkoka äggen. Hacka dem fint och blanda med majonäs, senap och kapris.

Rensa böcklingen och dela i mindre bitar. Strimla rödlöken och dela cornichonerna i kvartar på längden. Skölj salladen.

Fördela allt på tunnbröden, rulla ihop och ät.

Krabbor och kronans kaka

Att lirka upp krabban visade sig vara ett enkelt, men väldigt omständigt projekt. Varför så många hemliga gångar fyllda med krabbkött? Marinzoologer med kunskap i ämnet får gärna förklara krabbans märkliga anatomi i kommentarerna. Tack vare Tastelines krabbskola gick krabbpillandet dock bra mycket bättre än vad jag trott. Hur som helst visade sig krabban vansinnigt god! Mycket rom, lagom mycket av det där geggiga och mycket saftigt kött. Men så är också Toiwos Fisk en förvånansvärt bra fiskbutik för att ligga på fel kust, tillika Kalmars enda sådan.

Men ett recept på krabba med hovmästarsås känns tämligen överflödigt bjuder jag i stället på ett recept på Kronans kaka. Har man inte smakat den tidigare är det verkligen dags att stifta bekantskap med den. Potatis i en kaksmet må låta märkligt, men det ger en härlig saftighet som gör det till en av mina absoluta favoritkakor. Allra godast är den ljummen tillsammans med glass eller vispad grädde, men den är inte dum på egen hand heller.

Det här blir en ganska liten kaka. Bäst är att använda en liten kakform, men det fungerar även med en större modell. Då blir kakan plattare och ugnstiden förkortas med 10-15 minuter, men kakan blir lika god ändå!

Glassen på bilden är Sias nya vaniljglass med nyponsorbet som är helt absurt god, framför allt till den här kakan.

Kronans kaka

100 g mandel
2 bittermandlar
80 g smör
1 1/2 dl socker
2 ägg
2 kokta potatisar, väl mosade

Sätt ugnen på 175 grader. Mal mandel och bittermandel fint (en matberedare fungerar i nödfall, men mandelkvarn ger bättre resultat) och ställ åt sidan så länge. Smörj och bröda en liten kakform.

Rör socker och smör poröst och rör sedan ned ett ägg i taget. Rör ned den mosade potatisen (se till att den är väl avsvalnad, annars smälter smöret!) och den malda mandeln.

Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen i 50-55 minuter.

Krabbigt värre

I kväll ska vi äta krabba. Löjligt nog är det första gången jag äter hel krabba och inte bara krabbkött. Vi får väl se om jag lyckas bända upp den läskiga rackaren!

FYI:

Jodå, den gamla våffeljärnsmackan lever än - Magnus gjorde en i morse. Med nougat som fyllning. Slå det ni, den som kan!

Fiskeolycka

Igår gav jag och Magnus oss ut på abborrmete vid Hossmoån. Jag har nämligen köpt mig ett eget spö så att jag ska slippa meta med Magnus fjantiga teleskopspö. Spöet är ett mycket tjusigt kastspö på 160 centimeter vilket betyder att jag slipper peta ögonen ur mitt sällskap. Dessutom känns det rent självbildsmässigt bra med ett spö som inte är längre än jag (jag vinner med en halv centimeter!). Nackdelen med det hela är förstås att jag inte kan kasta så värst långt med ett så fjösigt spö, men jag tycker ändå bättre om att meta. Och för 149 kronor var spöet ändå ett kap.

Den käcke killen i fiskebutiken där vi köpte vårt fiskekort tipsade om ett parti av ån som skulle vara särskilt abborrfyllt och alltså begav vi oss glatt ditåt. Väl där upptäckte vi att allt tal om braxen-säsong faktiskt stämde. Ett par medelålders män med allt för mycket fritid och pengar hade slagit läger på andra sidan ån. Där hade de pallat upp utrustning som skulle gjort Försvarets radioanstalt militärgröna av avund - värst av allt var att deras spön pep varje gång någonting nafsade på kroken. Det störde friden något. Fast mest stördes den av att männen vrålade goda råd och fotbollsresultat åt varandra titt som tätt.

Hur som helst, jag och Magnus avskräcktes inte så lätt utan började glatt meta med våra primitiva redskap. Det högg i princip hela tiden, men ingenting fastnade. Fiskarna som högg var så små att de inte ens fick i sig någon mask, utan mest tuggade lite på den. Mitt emot oss drog gubbfiskarna upp femkilosbraxnar som de fnysande kastade i igen. Till slut bytte Magnus till mindre krokar av desperat illvilja. Småfisken skulle upp! Slutligen fick han också upp en femcentimeters löjeväckande löja som säkerligen var den som jävlats med oss hela dagen.

Eftersom jag var måttligt sugen på löjor ville jag åt de gäckande aborrarna. I ett försök att kasta ut min krok på djupare vatten fastnade jag med flöte och allt i närmsta träd. Det gick inte att få loss . Eftersom jag saknade extra flöten kastade jag lite i stället med min söta favoritjigg. Den fastnade förstås i botten efter tre kast och gick inte heller den att rädda. Männen mittemot flinade med illa dolt förakt och drog upp ännu en gigantisk braxen. Sedan började det regna. Alltså gick vi hem. Ilskna.

Eftersom vi inte fick någon smaskig abborre kompenserades fiskförlusten med en burk torskrom som stått i skafferiet i evigheter. Jag hittade den på Netto och mindes nostalgiskt den stekta torskrommen pappa alltid brukade laga när mamma låg på BB (med mina sex småsyskon blev det rätt ofta). Det roligaste med den anrättningen var att konservburken öppnades i båda ändar och sedan trycktes ut i ett helt stycke som skivades och stektes. Det var oerhört roligt när man var fem år. Eftersom jag säkerligen tyckt det varit lika roligt idag var det något av en besvikelse att Netto-torskrommen låg i en rektangulär burk med sådant där öglelock som gör konservöppnaren överflödig. Men man kan inte få allt!

Eftersom jag nu ändå var i retrotagen tyckte jag att det var läge att svänga ihop världens godaste sås, som faktiskt härstammar från Åkerboskolans skolbespisning. På den tiden jag gick i grundskola hade det här med centraliserade kök och färdiga produkter inte nått norra Öland, vilket gjorde att mattantschefen Vera med stab gjorde mer än att bara värma maten. Till torskpanetterna fick man därför en alldeles underbar sås som helt enkelt hette gurksås. Hur utbredd den är i skolbespisningsvärlden har jag ingen aning om. God var den i alla fall... Och jag lyckades faktiskt tjata till mig receptet av den stränga och långa Vera som jag var skitskraj för. Passar till all panerad fisk och så även till gårdagens panerade torskrom.

En så löjligt enkel sås att jag nästan skäms för att publicera receptet... Men gurkkuberna krasar så härligt mellan tänderna och såsen är lagom syrlig. Jag antar att man kan komplettera med finhackad dill eller rivet citronskal, men Vera skulle säkert två sina händer.

Veras gurksås
4 personer

1 liten gurka
1 dl majonäs
2 dl gräddfil
en nypa herbamare eller annat örtsalt

Skär gurkan i små tärningar. Blanda majonäs, gräddfil och smaka av lite herbamare. Blanda ned gurktärningarna och låt dra i kylen några timmar.

Små auberginer söta...

När man hittat så här söta auberginer är det egentligen synd att slänga i dem i en lammcurry där de får koka ihop till oigenkännerlighet. Men middagen var redan bestämd och alla andra auberginer var slut på Coop. Jag har ingen aning om vad de heter (kassörskan slog in dem som vita auberginer, men det tror jag av förståeliga skäl inte på). Hur som helst är den här lammcurryn väldigt god. Egentligen är det väl mest en bastardisering av Rogan Josh, men god är den i alla fall.

Ghee kan du göra själv om du inte har turen att hitta det i butik (jag tycker att det är dags att Arla börjar satsa på färdig ghee istället för den där töntiga raps- och smörblandningen). Här hittar du en någorlunda bra genomgång på hur du gör. Fast bäst är att sila gheen i trådsil och lämna bottensatsen i kastrullen - i kaffefilter går det inte så värst bra!

Och du? Glöm inte att lammhals är en bra och billig styckningsdetalj med mycket smak. Perfekt för alla sorters grytor! Vill du ha den benfri är det lätt att skära bort halskotan, men minns att benen ger extra mustighet till anrättningen - låt dem alltså koka med och fiska upp innan servering.

Lammcurry med aubergine
4 personer

1/2 dl ghee eller ungefär motsvarande mängd smör
2 gula lökar, hackade
4 vitlöksklyftor, hackade
3 msk hemgjort currypulver (se nedan)
1 kg lammhals eller annat bra grytkött
1 dl vatten
1 burk krossade tomater
2 små strimmiga auberginer eller 1 vanlig aubergine
2 dl tjock yoghurt
salt, peppar

Fräs lök och vitlök i matfettet på ganska hög värme tills det börjar ta färg utan att bli bränt. Tillsätt currypulvret och låt allting fräsa ytterligare någon minut. Tillsätt lammhalsen skuren i lagom stora grytbetar (låt benen koka med, de ger god smak och är trevliga att gnaga på). Bryn köttet på alla sidor. Häll på vatten och tomater och låt puttra under lock i 30 minuter.

Skär auberginerna i halvmånar och tillsätt dem till grytan. Koka ytterligare 50 minuter utan lock (späd med lite extra vatten om grytan börjar se torr ut). Rör till slut i yoghurten, salta och peppra. Servera med basmatiris.


Eget currypulver är förstås roligt att göra. Inte bara kan man själv bestämma smak och styrka, utan det blir förstås godare när kryddorna rostas och mals alldeles innan tillagning - därför ger det här receptet en ganska liten mängd färdig krydda! Hittar man inte alla kryddor hela (jag har fortfaranande inte hittat hel spiskummin i Kalmar) så kan man tillsätta dem i pulverform efter att man rostat och malt de andra kryddorna.

Vill man att pulvret ska se mer ut som köpt currypulver kan man tillsätta önskad mängd torkad gurkmeja. Gurkmejan ger dock inte så värst mycket smak (till skillnad från den ljuvliga färska roten), så det kan man strunta i om man nu inte är speciellt förtjust i färgen gult.

Hemmagjort currypulver

2 tsk bockhornsklöver
1 tsk kryddpeppar
1 tsk muskotblomma
1 tsk spiskummin
1 tsk kardemumma
2 tsk koriander
2 små torkade chili
3 långpepparfrön (eller 1 tsk svarpeppar)
1 kanelstång
(alla ovanstående kryddor bör vara hela i mån av tillgång)

Krossa de hela kryddorna lätt och rosta dem i en het stekpanna någon minut tills de börjar knäppa och dofta gott. Mortla dem till ett pulver (eller kör dem i en kraftig mixer/matberedare) och tillsätt eventuella pulveriserade kryddor.

Facebook-hjälp

Jag rekommenderar alla mina bloggläsare att lägga till mig på facebook samt tillåta sig bli biten av mig. På det viset får man äran att ingå i min vampyrarmé så att jag kan besegra den illvilliga Lisa. Hon spöar mig jämt!

(Ja, det här är garanterat otillbörligt gynnande av facebook och dess applikationer, men det struntar jag i. Jag vill bli en mäktig vampyr!)

Brödnördigt

Det var länge sedan jag bakade något mer avancerat än naanbröd, men jäklar vad sugen jag blir efter att ha läst Martins inspirerande brödblogg! Kolla in och njut av både vackra bilder och bra tips!

Comes around goes around...

Jag förtjänade det onekligen efter det här inlägget, men att den himmelska vedergällningen skulle gå så fort förvånade mig faktiskt. Men så ligger det i alla fall till.

Vad som har hänt? Beats me... Jag skulle bara laga en utsökt måltid på skinkstek, surkål och brödknödel. I stället lyckades jag samla på tallriken en katalog över misslyckad mat från helvetet. Det blev faktiskt så äckligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Det slutade med att jag gjorde bådadera, om vart annat.


Vad som gick fel? Knödelmixen jag köpt i Prag såg först lovande ut. Jag blandade degen, formade till knödlar och kokade den angivna tiden. Det såg till och med lovande efter att de kommit upp ur grytan, men redan vid uppskärningen anade jag oråd. Knödeln såg... torr ut. Torr och inte alls som den jag fått på restauranger i Tjeckien. Ett smakprov bekräftade och översteg mina farhågor: knödeln smakade dammigt torrt och hade dessutom en mycket läskig bismak av tantparfym. Visst försökte vi äta någon skiva var, men det hade krävts en tapperhetsmedalj för att få i sig mer än ett par tuggor.

Surkålen då? Den var vakuumförpackad, av ett respektabelt tjeckiskt märke. Men för det första var den för sur, till och med för mina perverterade smaklökar. Jag tillsatte lite honung i ett försök att pigga upp den, men till ingen nytta. Jag tillsatte lite kumminfrö, ett lagerblad och lät koka en halvtimme för att få den så där härligt tjeckiskt hopkokt. Jag slängde i lite mer honung. Nu smakade det i stället kväljande sötsurt och inte så mycket mer. Jag hällde av en del av vätskan och spädde med lite vatten. Då smakade det helt plötsligt och föga förvånande ingenting. Där någonstans gav jag upp och lämnade surkålen åt sitt öde.

Och så till det riktiga paradmisslyckadet: skinksteken. Jag lät innertemperaturen gå upp till 65 grader, vilket rekommenderas av de flesta källor jag konsulterat. Jag tog ut den, lät den vila 10 minuter och började sedan skära. Fläsksteken var inte bara rosa inuti - utan i mitten var den rå. Jag vet inte vad det är för fel på min stektermometer, men jag misstänker att den lider av samma syndrom som min mor, som tycker att 15 grader i solen är lagom temperatur för ta årets första dopp. Hur som helst så slängde jag in den till hälften uppskivade steken i ugnen igen. Resultatet blev, som ni säkert listat ut ett fnösketorrt kött som fortfarande var suspekt rosa på sina ställen.

Med andra ord var det inte min bästa prestation i köket. Vad som fascinerar mig är att allt misslyckades samtidigt. Det borde ge någon slags medalj!

Ett nöt är ett nöt är ett nöt?

Jag upphörs aldrig att fascineras av de googlingar som leder folk till min blogg. Mycket märkligt har jag sett, men frågan är om inte det här tar priset?

"På vilken del sitter nötköttet"

Visserligen är det inte särskilt snällt att raljera över andras okunskap, men det här var ju för roligt för att låta bli. Och för att väga upp den kosmiska karmabalansen kan jag ju passa på att erkänna att när Jessika skickade lotusfrön till mig trodde jag först att de skulle planteras, typ i mitt icke-existerande badkar. Men de skulle ätas, så klart!

Aushak!

Det allra godaste vi åt i Prag var varken knödel, fläsklägg eller stekt ost, utan otippat nog en rätt vid namn aushak. Det är en underbar afghansk skapelse som består av purjolöksfyllda ravioliliknande knyten med en smakrik lamm- eller köttfärssås tillsammans med en mild och svalkande yoghurtssås. Det är är kryddigt utan att vara starkt, milt utan att vara intetsägande och spännande trots att smaken lägger sig lika väl till rätta i gommen som en kattunge i knät.

Visserligen är det lite pilligt kökspyssel, men det är värt varenda minut i köket. Framför allt om man har sådan tur i sitt partnerval att man kan delegera purjolöksknytstillverkningen till sin söte pojkvän. Annars kan man säkerligen snärja sig en dylik om man bjuder på den här anrättningen!

Vill man så går det förstås att göra sin egen aushak-deg, men det är överkurs till och med för en matnörd som jag när nu wontondeg fungerar lika bra. Den hittar du fryst och utkavlad i de flesta asiatiska butiker. Passa på att köpa på dig färsk koriander när du ändå är där, den är långt mycket billigare än de rangliga uppskrämda stackars plantorna du hittar på Coops grönsaksavdelning.

Aushak
4 personer

till yoghurtsåsen:
3 dl turkisk yohgurt
2 vitlöksklyftor
1 tsk malen mynta
1/2 tsk salt

Pressa ned vitlöksklyftorna i yoghurten. Tillsätt mynta och salt och rör ihop.
till lammfärssåsen:
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1/2 dl neutral olja
2 tsk malen koriander
1 tsk mald muskotblomma
1 tsk kanel
2 msk hackad färsk ingefära
400 g lammfärs
1 dl vatten
1 dl tomatpuré
salt och peppar

Hacka lök och vitlök smått och fräs dem i oljan på medelstark värme tills lökhacket börjar få färg. Tillsätt koriander, muskotblomma, kanel och ingefära och låt fräsa ytterligare någon minut.

Tillsätt lammfärsen och låt den få lite färg. Slå sedan på vattnet, tillsätt tomatpurén och låt såsen koka 20 minuter. Ställ kallt så länge.
till purjolöksknytena:
2 små purjolökar, strimlade (totalt ca 1 liter)
1 msk neutral olja
1 tsk salt
1 grön chili (av spansk peppartypen
1 knippe koriander
1 paket wontondeg
1 ägg, ihopvispat

Fräs purjolöken i oljan på medelstark värme tills den mjuknat men inte fått färg. Salta.

Befria chilin från kärnorna och hacka den och koriandern fint. Blanda med purjon.

Ungefär så här mycket fyllning är lagom. Eller lite mindre i ärlighetens namn, för jag fick ta bort lite efter att fotot tagits.

Ta fram wontondegen och lägg några teskedar purjofyllning på varje degplatta. Pensla två av kanterna med ägg och vik ihop degfyrkanten över diagonalen. Tryck till ordentligt och lägg de färdiga knytena under en fuktad handduk.

Koka upp en stor gryta med saltat vatten och släng i runt tio knyten åt gången. Koka dem 5 minuter. Ta upp med hålslev och håll varma över vattenbad.

Värm lammfärssåsen. Servera knytena med lammfärssås och vitlöksås.

Bloggtystnad

Anledningen till att jag inte bloggat är inte att jag inte lagat någon mat, utan på grund av att maten inte blev färdig igår på grund av lathet och misskalkylering. Jag skulle ha wonton-deg i receptet men köpte filodeg istället eftersom jag inte orkade masa mig iväg till den asiatiska butiken. Det fungerade inte som substitut i den aktuella rätten...

Vad det ska bli? Det får ni se i kväll. Men jag kan redan nu lova att det är grymt gott!

Distraktioner

Jag har blivit beroende av Facebook och Magnus PS2 - eller närmare bestämt fightingspelet Soul Calibur. Det betyder att jag dels letar gamla bekanta, dels till och med drömmer om att jag slåss. Fast i natt drömde jag märkligt nog mest att Staffan Hellstrand skulle göra en ny skiva tillsammans med Idde Schultz som jag skulle få producera. Temat? "Sepultura-covers med nyskrivna texter som skulle handla om män och kvinnors ömsesidiga relationer" (i drömmen skrev jag faktiskt så i pressreleasen)...

Galen, moi?

Efterlysning och tävling: jakten på den heliga Graal!

Min far (som är känd för sina fixa idéer) har bestämt sig för att göra surkål av årets enorma vitkålsskörd. Alltså behöver han ett ca 30 liters rostfritt kärl. Helst med lock, säger han, men det fungerar annars också.

Lyckas någon av alla mina driftiga läsare hitta en sådan på Blocket, på vinden, i bekantskapskretsen eller via inbrott lovar jag att vinnaren får en riktig present. Närmare bestämt ett urval spännande begagnade kokböcker. Eller en stor sats chokladpraliner tillverkade av mig. Det är bara att välja - förutsatt att du hittar kärlet!

OBS! Min far utlovar dessutom en originallitografi i belöning. Här kan du välja.

Huvudlös...

Min vackra logga är borta sen ett par dagar, men det är bara temporärt. Eftersom jag hostat den på min brors sajt, som dessvärre försvann i tomma luften för ett par dagar sedan, är den nu inte existerande i den virtuella verkligheten. Men det ska snart vara åtgärdat. Hoppas jag. Hint, hint, brorsan...

Bönhörd!

Igår dök min mor upp med en leverans från min far grönsaksodlaren. Telefonkonversationen som föregick det hela gick ungefär så här:

Far: Jaha, Ingela åker in i kväll. Vill du ha bönor eller?
Jag: Ja, det tar jag gärna.
F: Ja, bra. Mangold då?
J: Ja, gärna...
F: Hur mycket vill då ha då? Lite eller mycket?
J: Ja... Det beror ju på hur mycket du har.
F: Jag har massor med bönor nu, men det kommer inga fler nu.
J: Ska du inte ha de själv då?
F: Nej! Jag har ätit bönor hela sommaren.
J: Ja, men då kan jag ta... Rätt mycket.
F: Hur mycket är rätt mycket då?
J: Inte jättemycket i alla fall. Lagom.

Min mor kom således vid åttasnåret. Med sig hade hon nära på en halvfylld papperskasse haricot verts (både vanliga gröna och lila) samt en sprängfylld plastkasse med tätt, tätt packad mangold. Gudarna vet vad jag hade fått om jag bett om jättemycket.

Alltså förväller jag mangold till frysning för glatta livet just nu, och i kväll vankas mangoldrecept på bloggen! Några bönor slinker kanske också med...

Tempen tagen på tempura!

Någonting jag länge haft mitt matlagningssikte inställt på är tempura. Att stoppa saker i frityrsmet är visserligen inte särskilt exklusivt för japanerna, men det speciella är den tunna och fantastiskt frasiga degen runtom som klår både fish & chips och corn dogs (för att inte tala om den infamösa skotska friterade pizzan) med hästlängder.

Jag var ärligt talat lite skraj över att göra tempura hemma eftersom jag fått för mig att det är supersvårt och omgärdat av mystiska japanska ritualer som måste klaffa för att det inte ska bli friterad pannkaka av det hela. Efter att ha försökt pressa min bror och hans japanska flickvän Sawa på ett recept och fått ett mycket luddigt svar bestämde jag mig för att läsa på tempura på nätet och slutligen bara slänga ihop mitt eget recept. Hur svårt kan det vara egentligen?

Inte alls, visade sig det. Smeten blev bra och slutresultaten långt över förväntan. Hemligheten är att använda väldigt kallt vatten och röra så lite som möjligt i smeten för att undvika att glutenproteiet får en chans att veckla ut sig. Min improviserade tempurasås fick också högt betyg av både mig och Mangus, även om japaner säkert med rätta skulle förfasa sig över att jag ersatte dashibuljong (fullkomligt omöjligt att få tag på i Kalmar) med misosoppspulver.

Det går förstås att använda alla möjliga grönsaker och skaldjur till den här anrättningen, huvudsaken är att de inte släpper ifrån sig vatten vid friteringen. Något jag verkligen kan rekommendera är sparris och morot - de visade sig vara de absoluta fullträffarna bland den ganska stora mängd olika ingredienser jag provade. Den gröna paprikan föll varken mig eller Magnus på läppen och Magnus hade dessutom svårt för bläckfisken (som jag å andra sidan gillade). Mycket goda var även räkorna, trots att jag hyser en stor aversion mot jätteräkor som jag tycker är smaklösa och svampiga i konsistensen. Dock hittade jag jätteräkor i saltlake som faktiskt inte alls var dumma. Säkerligen inget bra miljököp, men morötterna var i alla fall närodlade och ekologiska. :)

Visste ni förresten att tempura inte är så värst japanskt egentligen? Tillagningsmetoden kom från början till Japan med portugisiska sjömän på 1500-talet och därav kommer troligen också namnet: tempura sägs vara en förvrängning av det portugisiska verbet "temprar". Fast det förstås, med det synsättet vore inte färskpotatis så värst svenskt heller...

Tempura
4 personer

Blandade grönsaker (ett urval av exempelvis morot, purjolök, paprika, sparris, shiitakesvamp, sockerärtor)
Fisk och/eller skaldjur (till exempel stora räkor, bläckfisk, pilgrimsmusslor, lubb, lax)
1 ägg
4 dl iskallt vatten
4 dl siktat vetemjöl

Rensa och skär grönsakerna ganska tunt - tänk på att de ska hinna bli färdiga samtidigt som frityrsmeten i den heta oljan. Morot skär man lämpligtvis i tunna stavar, purjon i diagonala strimlor, paprikan i ringar eller strimlor. Sparris, shiitake och sockerärter räcker det att rensa.

Räkor skalar du, men lämnar den lilla svansbiten kvar, bläckfisken skär du i ringar eller strimlor. Pilgrimsmusslorna går bra att fritera hela om de inte är allt för stora. Fisk skär du i lagom munsbitar.

Hetta upp oljan till ca 170 grader (när droppe frityrsmet snabbt stiger till ytan är det tillräckligt varmt) i en stor kastrull, en djup stekpanna eller ännu hellre än wok.

Blanda sedan ägget med vattnet (för att få det riktigt kallt kan du ställa in det i frysen en liten stund innan tillagningen). Tillsätt sedan mjölet och rör ihop det hela mycket hastigt, några sekunder räcker. Bry dig inte om om det är en del mjölklumpar kvar!

Doppa grönsakerna och skaldjuren i frityrsmeten allt eftersom och fritera i omgångar. Se till att inte slänga i för mycket i oljan samtidigt - dels sjunker temperaturen i oljan då, dels riskerar allt klibba samman till en enda jättetempura.

Tempuran är färdig när smeten precis börjar få färg, det vill säga 2-3 minuter.

Låt det friterade snabbt rinna av på tidningspapper och ät helst maten i omgångar, annars hinner tempuran kallna och den krispiga ytan saggar ihop.

Bastardiserad tempurasås
4 personer

2 dl varmt vatten blandat med en påse misosoppspulver
(eller ännu hellre 2 dl dashibuljong)
4 msk mirin
4 msk ljus soya

Blanda allt.

Becherovka

I kväll blir det tempura på någorlunda japanortodoxt vis. Den hinner jag dock inte blogga i kväll, utan i stället bjuder jag på två drinktips.

Åker man till Tjeckien krävs verkligen ett medvetet val och stark övertygelse för att undvika nationaldrycken Becherovka. Det är en örtsprit som uppfanns för exakt två hundra år sedan i kurorten Karlovy Vary och som har kommit att bli tjeckernas nationaltinktur nummer 1. I början ordinerades den bara i droppform - ve och fasa - eller i den mer spännande formen intramuskulär injektion via rumpfläsket, något som säkerligen ledde till en högre berusningsgrad än det droppvisa medikamentet.

Hur som helst var jag ytterst tveksam mot becherovkan, eftersom örtinfusioner i sprit för mig mest minner om jägermeister, dålig absint och urbota dåliga bakfyllor. Men efter att ha samlat mod med hjälp av fem pivo cerne (mörkt öl) smakade jag till sist en 4:a becherovka. Det smakade pepparkaka i flytande form och var banne mig ljuvligt, även om Magnus grimascherade och avdfärdade det som "drickbart i nödsituation". Men hade det inte varit för de fem sagda ölen så hade jag lätt tagit några huttar till.

Oaktat detta är Becherovka svårt att dricka några mängder av rent. Däremot är det utmärkt att blanda drinkar på, då det har en spännande och karakteristisk smak som garanterat blir kvällens samtalsämne. Be-ton är en klassisk och god tjeckisk drink, men white czeck har jag skapat själv. Och den är riktigt trevlig. Ännu godare är den nog värmd i decemberkylan.

Be-ton
1 glas

5 cl Becherovka
2 cl pressad citron
15 cl tonic
is och en citronskiva till garnering

Blanda allt. Nej, jag är ingen bartender och kan inte termerna... Men häll i becherovkan, häll på citron och tonic, släng i is och en citronskiva så är du i hamn.

White czech
1 glas

2 cl vodka
4 cl becherovka
1 tsk honung
2 dl mjölk
is

Återigen: blanda allt. Använd ditt sunda förnuft, vettja.

Äntligen!

Vissa saker kan få en miljömedveten matbloggare att gå i spinn av ren lycka... Emåmejeriets närproducerade småländska mjölk är just en sådan sak! Förutom att det är just närproducerat är gårdsnamn och datum och tid för mjölkning tryckt på förpackningen. Att den kostar en krona mer per liter accepterar jag gladeligen för att slippa de långa och obegripliga transportkedjor som de stora mejerierna infört under rationaliseringens fana. Att det dessutom smakar gott med färskare mjölk är förstås en trevlig bonus.

Nu väntar jag bara att Emåmejeriet börjar producera eget smör så att Arlas totala mjölkfettsdominans bryts. Helst såväl syrat som osyrat förstås!