onsdag, september 12, 2007

Fiskeolycka

Igår gav jag och Magnus oss ut på abborrmete vid Hossmoån. Jag har nämligen köpt mig ett eget spö så att jag ska slippa meta med Magnus fjantiga teleskopspö. Spöet är ett mycket tjusigt kastspö på 160 centimeter vilket betyder att jag slipper peta ögonen ur mitt sällskap. Dessutom känns det rent självbildsmässigt bra med ett spö som inte är längre än jag (jag vinner med en halv centimeter!). Nackdelen med det hela är förstås att jag inte kan kasta så värst långt med ett så fjösigt spö, men jag tycker ändå bättre om att meta. Och för 149 kronor var spöet ändå ett kap.

Den käcke killen i fiskebutiken där vi köpte vårt fiskekort tipsade om ett parti av ån som skulle vara särskilt abborrfyllt och alltså begav vi oss glatt ditåt. Väl där upptäckte vi att allt tal om braxen-säsong faktiskt stämde. Ett par medelålders män med allt för mycket fritid och pengar hade slagit läger på andra sidan ån. Där hade de pallat upp utrustning som skulle gjort Försvarets radioanstalt militärgröna av avund - värst av allt var att deras spön pep varje gång någonting nafsade på kroken. Det störde friden något. Fast mest stördes den av att männen vrålade goda råd och fotbollsresultat åt varandra titt som tätt.

Hur som helst, jag och Magnus avskräcktes inte så lätt utan började glatt meta med våra primitiva redskap. Det högg i princip hela tiden, men ingenting fastnade. Fiskarna som högg var så små att de inte ens fick i sig någon mask, utan mest tuggade lite på den. Mitt emot oss drog gubbfiskarna upp femkilosbraxnar som de fnysande kastade i igen. Till slut bytte Magnus till mindre krokar av desperat illvilja. Småfisken skulle upp! Slutligen fick han också upp en femcentimeters löjeväckande löja som säkerligen var den som jävlats med oss hela dagen.

Eftersom jag var måttligt sugen på löjor ville jag åt de gäckande aborrarna. I ett försök att kasta ut min krok på djupare vatten fastnade jag med flöte och allt i närmsta träd. Det gick inte att få loss . Eftersom jag saknade extra flöten kastade jag lite i stället med min söta favoritjigg. Den fastnade förstås i botten efter tre kast och gick inte heller den att rädda. Männen mittemot flinade med illa dolt förakt och drog upp ännu en gigantisk braxen. Sedan började det regna. Alltså gick vi hem. Ilskna.

Eftersom vi inte fick någon smaskig abborre kompenserades fiskförlusten med en burk torskrom som stått i skafferiet i evigheter. Jag hittade den på Netto och mindes nostalgiskt den stekta torskrommen pappa alltid brukade laga när mamma låg på BB (med mina sex småsyskon blev det rätt ofta). Det roligaste med den anrättningen var att konservburken öppnades i båda ändar och sedan trycktes ut i ett helt stycke som skivades och stektes. Det var oerhört roligt när man var fem år. Eftersom jag säkerligen tyckt det varit lika roligt idag var det något av en besvikelse att Netto-torskrommen låg i en rektangulär burk med sådant där öglelock som gör konservöppnaren överflödig. Men man kan inte få allt!

Eftersom jag nu ändå var i retrotagen tyckte jag att det var läge att svänga ihop världens godaste sås, som faktiskt härstammar från Åkerboskolans skolbespisning. På den tiden jag gick i grundskola hade det här med centraliserade kök och färdiga produkter inte nått norra Öland, vilket gjorde att mattantschefen Vera med stab gjorde mer än att bara värma maten. Till torskpanetterna fick man därför en alldeles underbar sås som helt enkelt hette gurksås. Hur utbredd den är i skolbespisningsvärlden har jag ingen aning om. God var den i alla fall... Och jag lyckades faktiskt tjata till mig receptet av den stränga och långa Vera som jag var skitskraj för. Passar till all panerad fisk och så även till gårdagens panerade torskrom.

En så löjligt enkel sås att jag nästan skäms för att publicera receptet... Men gurkkuberna krasar så härligt mellan tänderna och såsen är lagom syrlig. Jag antar att man kan komplettera med finhackad dill eller rivet citronskal, men Vera skulle säkert två sina händer.

Veras gurksås

4 personer

1 liten gurka
1 dl majonäs
2 dl gräddfil
en nypa herbamare eller annat örtsalt

Skär gurkan i små tärningar. Blanda majonäs, gräddfil och smaka av lite herbamare. Blanda ned gurktärningarna och låt dra i kylen några timmar.

4 kommentarer:

Fru B sa...

Hehe, jag känner igen 'fiske-lyckan'. När det blir sådär önskar man att ingen annan ser vad som händer..

Jag tycker att abborrarna brukar 'hugga' på lite större drag, jag vet inte vad de kallas men du kan titta på bilden: http://frunpagarden.blogspot.com/2007/08/fiskeotur.html

Jag har aldrig fått fisk på jigg, fast det kanske är min teknik som brister :)

Ska absoulut prova gurksåsen!

Sanna sa...

Gurksåsen låter god. Måste testas. Den påminner mig om salladen jag brukar göra till ungsstekt kyckling. Jag har inga exakta mått utan jag gör på känn.
Rör ihop majonäs och grädde till lagom dressingkonsistens. Blanda i finhackad rödlök, små gurkbitar, tomat och plocksallad/isbergsallad. Hur gott som helst.

Annica sa...

Din fisketur har klara paralleller med min... hrm... skogspromenad i söndags, i vad som såg ut som den ideala svampskogen. Förutom den totala avsaknaden av garanterat ätliga svampar då. Fick steka pannkakor till middag.

Anonym sa...

Vad härligt och fångade du skriver! Hur ofta läser man ett helt inlägg av vardaglig karaktär som detta bara för att man googlade på torskrom. Det gör jag aldrig. Mycket väl och roligt skrivet! Du uttrycker dig verkligen på ett bra sätt. Tack för läsningen!