Öl mot ål!

Nu är jag återuppstånden från de döda! Hela helgen har jag jobbat på helvetesrestaurangen. I lördags jobbade jag 14 timmar, i söndags bara 7,5. Men de futtiga timmarna var så krävande att det tog mig 45 minuter i stället för den sedvanliga halvtimmen att gå hem. Fötterna värkte till den grad att jag fick ta små tantsteg hem.

I söndags var det alltså Mors dag. Tydligen är det någon oskriven regel här i Kalmar som innebär att man firar det genom att äta lunch på just vår restaurang runt klockan 14, för helt plötsligt smällde det till med ca 60 personer med bordsservering, plus en stadig ström i kassan. Vi var tre personer i servisen, tre i köket och en i disken, och vi hade lätt kunnat vara det dubbla utan att någon hade behövt lata sig. Som det var nu fick (i teorin) en person stå i kassan, en annan springa ut med mat, och en tredje ta upp bordsbeställningar. Men det fungerar ju inte riktigt så i verkligheten, utan man gör ju allt på en gång. Alltså har jag sprungit en halv mara.

Och det verkligt trista är att det inte går att arbeta fortare än vad man gör, och då får människor oundvikligen vänta. Det är inte arbetsbelastningen som är det värsta, utan det sorgliga faktum att människor betalar 169 kr för en riktigt usel trerättersmeny och det enda som på något vis kan kompensera detta är riktigt bra, snabb och solig service. Att inte hinna ge folk det där lilla extra leendet eller vänliga skämtet... Men det verkade gå bra trots alls, vi hade inte ett enda klagomål och inga sura miner. Gästerna såg ju i alla fall att vi arbetade så fort vi kunde.

Hur som helst resulterade helgen inte bara i en liten fin lön (jag har köpt tre klänningar, ett par skor, ansiktsvård och Penfolds Bin 2) utan även en rökt ål samt ett halvt kilo fryst, flådd ål. Historien bakom är värd att berätta.

Blåstället, som vi kallar honom på grund av hans klädval, är en gammal alkoholiserad och pratglad sjöman. Han har haft en kvinna i varje hamn, farit på alla sju hav och så vidare ad nauseam. Han ser ganska härjad ut, men rätt vital för sina snart 70 år. Varje sommar tillbringas på restaurangens uteservering tillsammans med sina gamla sjöfararkamrater, där de fyllnar till ordentligt. Blåstället kallar mig omväxlande "darling", "stumpan", "gullet" och "sweetie", men jag väljer att inte höra det.

Blåstället maler och maler. Visserligen rätt intressanta berättelser, men han slutar aldrig. Och när han har nått tre öl har han för vana att upprepa allt han tidigare sagt under tiden han dricker tre öl till. Dessutom blir han snäppet otrevligare för varje öl. Hur som helst pratade vi ål i lördags. Han hade fått upp så mycket ål att han inte visste vad han skulle göra med den, sa han. Jag tar gärna en, sa jag snabbt som attan för att han inte skulle hinna byta samtalsämne. Och det kunde jag få. Visserligen ifrågasatte han i allt grövre ordalydelser min förmåga att koka ål, men det vägde lätt i beräkningen, eftersom jag älskar ål. Min enda farhåga var att han skulle glömma bort det hela dagen efter.

Men vem kommer cyklandes klockan halv elva på söndagen med en kasse ål om inte Blåstället? Han krävde en öl för besväret, och det fick han. Men till hans stora förtret inte förrän klockan slagit elva.

Den rökta ålen åts igår med äggröra, knäckebröd och färsk lök. Det var nog den bästa ål jag har ätit. Vad jag ska göra av den råa ålen? Ålakakor, en underbar öländsk variant på kroppkakorna. Magnus protesterar hejvilt, men är man ihop med en matbloggare får man finna sig i en del.