Dagens drink

Jag och pojkvännen åt gårdagens broccolisoppa idag, så allt jag har
att bjuda på är det här ypperliga whisky sour-receptet:

Whisky Sour
för ett fyllo

6 cl whisky (Bells i det här fallet)
3 cl färskpressad citronjuice (jag tog hälften lime, hälften citron)
2 cl sockerlag (hälften socker, hälften vatten som man ger ett uppkok och sedan kyler).

kombinera alla ingredienser i en skaker tillsammans med is. Shake it like you just don't care. Häll upp i tumblers. Ingen is i drinken!

Drick och bli gladlynt.

En hel månad i cyberrymden!

I lördags firade min blogg en månad, men eftersom jag och min pojkvän firade 4 månader så uppmärksammades det hela aldrig Jag vill dock ta tillfället i akt att tacka alla som läser och kommenterar min blogg. Hoppas att ni har lika roligt när ni läser den här bloggen som jag har när jag skriver den!

Anledningen till att jag började blogga var främst att jag alltid glömmer bort mina recept. Varje gång jag lagar någonting gott tänker jag att "Hm, det här borde jag skriva ned", men självklart händer det nästintill aldrig. Det kommer alltid ett glas vin eller ett parti TP eller bara en rolig artikel i DN emellan, och psch! så är receptet som bortblåst. Och nästa gång står jag där som ett stort och sladdrigt löskokt ägg och undrar vad i helvete var det jag hade i sist?

Ett annat - och nästan lika stort - skäl till att jag började matblogga var helt enkelt glädjen i att dela med sig av sina bästa recept. Och glädjen i att bli läst. Och sedd. Och kommenterad. Precis som Bodil Malmsten sa på Nyhetsmorgon i morse (Nota Bene: jag hatar henne, men kommentaren var bra), så blir en blogg som ens husdjur. Hur jobbigt man än tycker att det än är så fortsätter man ändå mata det, eftersom det ger så mycket tillbaka.

Tack allesammans som läser mig och kommenterar! Och alla ni som bara läser och inte kommenterar: tack ni med! Skriv gärna vad ni tycker, så att jag kan bli bättre - eller drygare om jag tycker att ni har fel. :)

Att ta hand om sig själv

Lika bra som jag är på att ta hand om andra, lika dålig är jag att ta hand om mig
själv. Är jag ensam kan jag lätt leva på makrill i tomatsås och knäckebröd i flera veckor, trots att jag verkligen ogillar smaken. Men att laga mat till sig själv är, som jag tidigare bloggat om, helt enkelt inte roligt.

Men idag tänkte jag faktiskt om. Jag kände mig ledsen, småsjuk, hängig och fruktansvärt ensam när jag kom hem idag, och det kändes ungefär lika lockande att tillbringa kvällen med bara mitt eget unkna sällskap som att äta rakblad. Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att vara ensam, vilket jag misstänker har att göra med att jag vuxit upp i en familj om nio personer. Men så slog det mig hur löjligt det är att inte kunna göra saker för sin egen skull, och bestämde mig för att ta mig i den beryktade kragen och rycka upp mig.

Således har jag nu lagat en mycket trevlig middag åt mig själv, vilket är mig helt främmande i vanliga fall. Jag började med att baka ett mycket gott och saftigt bröd:


Grahamsbullar med frukt och frön

1/2 paket jäst
50 g smör
3 dl mjölk
8 torkade aprikoser
6 dadlar
1/2 dl solrosfrön
1/2 tsk salt
5 dl grahamsmjöl
3-4 dl vetemjöl

Ägg till pensling och lite solrosfrön

Hacka dadlar och aprikoser. Smält smöret och tillsätt mjölken. Värm till 37 grader (fingervarmt). Smula ned jästen i en bunke och tillsätt lite av degspadet. Rör ut jästen och tillsätt resten av degspadet samt salt, aprikoser, dadlar och solrosfrön. Tillsätt grahamsmjöl och vetemjöl och knåda ihop till en smidig deg (jag kör degen med degkroken i min matberedare, det fungerar fint med sådana här små nätta degar). Låt jäsa övertäckt i ungefär en timme. Knåda sedan igenom degen och dela den i 12 delar. Rulla till små bullar och låt jäsa i alla fall 40 minuter. Sätt ugnen på 225 grader. Pensla bullarna med ägg och strö över solrosfrön. Grädda mitt i ugnen i ca 10-12 minuter.


Men bara bröd och skådespel gör ingen lycklig, så till detta lagade jag en god broccolisoppa med baconströssel och fetacreme:

Potatis- och broccolisoppa
3 personer

1 stor gul lök
1 msk rapsolja
4 potatisar (av den mjöliga sorten)
300 g broccoli
5 dl vatten
1 1/2 kycklingbuljongtärning
2 dl matlagningsgrädde
2 tsk torkad mejram
svartpeppar

Hacka löken och fräs den i oljan i en kastrull. Skala och skär potatisen i små bitar och lägg i den i kastrullen tillsammans med broccolin, buljongtärningarna och vattnet. Mal över svartpeppar. Låt koka upp och koka i ca 10 minuter, eller tills broccoli och potatis är mjuk. Häll av buljongen så länge och mixa potatis- och broccolikoket i matberedaren. Späd med buljongen till önskad konsistens (ca 3/4 av buljongen brukar vara lagom). Häll tillbaka i kastrullen och tillsätt två dl matlagningsgrädde och mejram. Ge det ett uppkok och servera med baconströssel och fetacreme.

Baconströssel
1 paket bacon
4 vitlöksklyftor
4 msk ströbröd

Hacka bacon och vitlök fint. Fräs baconhacket i het stekpanna någon minut och tillsätt sedan vitlöken. När baconen börjar bli knaprig och vitlöken gyllene, tillsätt ströbrödet och låt det få färg. Strö över broccolisoppan.

Fetacreme
Blanda lika delar hackad fetaost med mezeyoghurt och mosa ihop.


Om det botade min ensamhet? Ja, faktiskt. Nu ska jag ta en varm dusch, fila fötterna och för andra gången läsa ut Garnethilltriologin av Denise Mina. Det är inte så dumt att umgås med sig själv ibland.

Kökstips

Jag tänkte passa på att dela med mig av ett par små kökstips jag lärt mig genom åren. Inget banbrytande, men kan det underlätta för någon så har jag ju ändå gjort en god gärning.

1. Investera i en gammal kaffekvarn. Inte för kaffe, eftersom det lätt blir lite för grovmalet, men för sesamfrön (till hommous), för kardemummakärnor, hel spiskummin, nötter och annat du vill ha malet är det ett bra och trevligt alternativ till dyra elektriska kryddkvarnar. Och när du malt färdigt en sak är det bara att mala igenom en matsked okokt ris eller två, det tar bort alla kryddrester som lätt fastnar i kvarnen annars. En gammal kaffekvarn hittar du på Kupan, på marknader och andra halvskumma ställen. Och säkert på Ebay också.

2. Om du är fipplig som jag och ogillar det träiga fästet på tomater går det lätt att ta bort med en äppelurkärnare. Dela tomaten på mitten eller skiva den så långt som är lämpligt och plocka sedan bort den träiga mittbiten med hjälp av äppeljärnet. När jag jobbade på Max hade vi något som såg ut som ett yttepyttigt kuljärn som vi använde för samma ändamål. Det funkar också bra, men å andra sidan kan man inte kärna ur äpplen med den.

3. Sprayflaskor är bra till mycket. Mina är köpta på IKEA för fem kronor styck och används till allt från vatten till olja. Vatten på sprayflaska är bra när du bakar. För att få fuktig värme i ugnen kan man spraya ett par tryck vatten in i ugnen, vilket ger en knaprigare skorpa. Bra också till att spraya direkt på brödet. Även bra till ägg i nödfall, om man som jag (som är relativt nyinflyttad) inte har orkat skaffa sig en brödpensel. Sprayflaskor till olja är speciellt bra när man vill göra majonäs! Det är faktiskt lättare att spraya ned oljan (sätt på stråle och inte dusch bara!) än att droppa den, i alla fall om man som jag är för lätt på handleden (jag lider av "Hoppsan, det blev för mycket-syndromet - utmärkt när man häller upp whisky, men kasst när man gör majonäs!). Inte för att jag brukar misslyckas med majonäs - det är inte SÅ svårt som en del kokböcker säger - men är man oroligt lagd i sitt majonäsrörande så underlättar en sprayflaska. Ett bonustips: en sprayflaska med vatten är dessutom ett oslagbart (och harmlöst) sätt att lära katten att hålla sig borta från köksbänken/älskogssängen/köksbordet och alla andra ställen där en katt är oönskad.

4. om du ska kärna ur oliver och inte bryr dig om att få den perfekt hela: ta ett knivblad, lägg det över oliven och tryck till. Plocka sedan ur kärnan. Det går skitenekelt, och trasiga oliver är godare än färdigurkärnade gummioliver. Dessutom bryts lite av olivens cellväggar ned i processen, vilket gör att oliverna smakar mer oliv, vilket är trevligt i grytor och röror av olika slag.

5. Jag är säker på att jag hade många fler kökstips att delge er, men just nu kommer jag inte på dem. Jag får be att återkomma.

Världens bästa pojkvän!

Jag hade inte tänkt blogga idag, eftersom jag känner mig småsjuk och trött. Men när pojkvännen bjuder på så god mat som han gjort idag så bör han hyllas med ett eget inlägg! Jag blev serverad fullkornspasta med en röra på knaprig bacon, rödlök, paprika och chilistark creme fraiche. Ljuvligt, och ännu ljuvligare när man själv har en matlagningssvackedag. Dessutom gick han hela vägen till pressbyrån i morse bara för att köpa DN åt mig (tidningsbuden här i Kalmar har uppenbarligen söndagsledigt!), och plockade dessutom upp ett par härliga nybakta bagels från Ekelunds. Det ni! Jag har inte gjort något som kan rättfärdiga en sådan underbar människa i mitt liv, men jag tackar och tar emot.

Dadlar och lamm!

Så var det äntligen dags för lammgrytan. Tack vare den underbara butiken Microlivs hade jag fått tillgång till ljuvligt saftiga och fina dadlar. Pojkvännen som bara smakat julens torra och äckliga variant var först mycket tveksam till min receptskiss, men efter att ha tryckt i honom ett par dadlar lät han sig övertygas. Och tur var väl det, för grytan blev absolut underbar.

Lammgryta med dadlar och mandel
En rejäl sats

1,5 kilo lammkött i grytbitar
3 stora gula lökar
5 vitlöksklyftor
rapsolja
1 ½ msk spiskummin
2 tsk koriander
2 tsk kanel
5 dl vatten
2 msk tomatpuré
1 1/2 msk kalvfond
svartpeppar
22 dadlar
125 g sötmandel
3 dl kokta kikärter

Skär löken i klyftor och hacka vitlöken. Fräs i olja en stor gryta tillsammans med spiskummin, koriander och kanel. Bryn lanmmköttet i omgångar i en stekpanna med lite rapsolja. Lägg över i grytan allt eftersom. Tillsätt vatten, tomatpuré och kalvfond och mal över ordentligt med svartpeppar. Koka under lock ca 1 timme. Skålla under tiden mandeln, skala den och dela i halvor. Rosta lätt i en torr stekpanna. Hacka dadlarna. Tillsätt dadlar och låt koka utan lock i ytterligare ca 10 minuter. Tillsätt slutligen den rostade mandeln och kikärterna och låt allt bli varmt. Servera med couscous, en citronklyfta, en liten klick harissa och myntakryddad mezeyoghurt.

Ligg inte på sofflocket...

Gör din plikt som matbloggsläsare och rösta på något av cyberkocksbidragen.

Key Lime Pie

Jag har visserligen inga små gula key limefrukter, men jag vågar mig ändå på ett försök. Jag kunde inte låta bli att köpa på mig ett par burkar kondenserad mjölk när jag var på Coop senast. I vanliga fall brukar jag ha det i kaffet - à la mina föräldrar i 70-talets Spanien där kylskåp saknades - men det känns mest som ett lyxigt slöseri på en rolig råvara. Dessutom föredrar jag kaffet osötat. Så efter ett tags funderande drog jag mig till minnes ett gammalt ICA Buffé-recept på Key Lime Trifle. Så varför inte gå hela vägen och göra en riktig Key Lime Pie? Det här receptet är ett personligt hopkok på de femtioelva recept jag googlat fram och gått igenom. Men alla är i princip likadana, så de receptskapare som vill kan få ta åt sig äran.

Key Lime Pie

14 digestivekex
135 g smör
1 msk socker

1 burk kondenserad mjölk
4 äggulor
4 limefrukter

Sätt ugnen på 200 grader och ta fram en pajform med löstagbara kanter. Smält smöret i en kastrull och smula ned digestivekexen i en bunke. Tillsätt socker och det smälta smöret och rör ihop. Tryck ut kexblandningen i botten på pajformen och grädda 8 minuter i mitten av ugnen.

Riv skalet på tre av limefrukterna. Pressa saften från alla fyra. Rör ihop äggulor, kondenserad mjölk, limeskal och saft och häll det över digestivebotten. Grädda ca 15 minuter till i samma ugnsvärme. Ställ i kylen ett par timmar och servera sedan, antingen som den är, eller tillsammans med en fruktsallad på till exempel ananas och jordgubbar eller vad du nu gillar (gärna med en skvätt rom över!), kokosglass eller en klick vispad grädde om man verkligen vill klogga igen artärerna med tunga fetter.

Vill man kan man göra en maräng av äggvitorna man fått över plus lite socker och bre den över den färdiga pajen. In med den i ugnen snabbt på hög värme för att ge den lite färg. Men då måste pajen ätas upp inom de närmsta timmarna, annars saggar marängen ihop och förvandlas till sina ursprungliga ingredienser: slafsig äggvita och socker. Så det momentet struntar jag i. Det blir lika gott ändå!

Bakdag!

Jag har lyckats plugga en hel del inför tentan och dessutom har jag passat på att
baka lite. Jag har varit fruktansvärt lat på den fronten den senaste tiden, och den stackars pojkvännen har fått vända sig till Ekelunds konditori för att få sitt socker- och transfettsbehov tillfredställt. Men nu har jag bakat en hoper läckerheter som nog kommer gå väl ihop med hans smaklökar.


Vuxenmuffins
10 stycken

150 g smör
4 dl vetemjöl
2 dl strösocker
2 tsk bakpulver
1/2 dl kakao
75 g hasselnötter
100 g mörk fin choklad
2 dl mjölk
1/2 dl whisky
2 msk starkt kallt kaffe
1 ägg

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret och låt det svalna. Hacka hasselnötter och chokladen grovt. Blanda vetemjöl, socker, bakpulver och kakao i en bunke. Rör ihop det smälta smöret, mjölk, whisky, kaffe och ägg. Sikta ned mjöl-kakaoblandningen i äggblandningen och rör ihop. Rör ned choklad och hasselnötter. Fördela smeten i 10 stora muffinsformar. Grädda i mitten av ugnen ca 2o minuter.



Äppelknyckarns bullar
40 stycken

150 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
1 dl socker
14-15 dl vetemjöl

125 g hasselnötter
100 g smör
1 dl socker
3 äpplen
2 msk kanel

1 ägg
pärlsocker

Smula ned jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull. Häll i mjölken och värm till 37 grader. Rör ut jästen med lite av mjölk-smörblandningen så att den löser sig och häll sedan på resten. Tillsätt salt, socker och nästan allt mjöl (typ 1 dl ska vara kvar). Knåda ihop till en smidig deg och låt jäsa 40 minuter.

Under tiden slänger du hasselnötterna i en matberedare. Kör tills de är grovhackade. Ta undan ett par matskedar att strö över bullarna sen. Skala, kärna ur och riv äpplena grovt. Släng i smör, socker, kanel och äppelhack i matberedaren och kör ihop till ett äppelsmör. (har du ingen matberedare kan du givetvis röra ihop det för hand)

Sätt ugnen på 250 grader. När degen jäst klart tar du upp den på ett lätt mjölat bakbord. Dela den i två delar. Kavla ut varje del till stora rektanglar, ca 25x50 cm. Bred ut hälften av äppelsmöret på varje degplatta. Rulla ihop från långsidan. Dela varje rulle i 20 bitar och lägg med snittytan upp i stora bullformar. Låt jäsa 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg och strö över en blandning av pärlsocker och hasselnötshack. Grädda i mitten av ugnen ca 8-10 minuter. Låt svalna under bakduk.

Söta Magnus, läser du det här så antar jag att du redan dräglar, men jag lämnar dig (och alla andra) med en sista bild:

Hamburgare för latmaskar

Det blev ingen lammgryta igår kväll eftersom jag gick och handlade alldeles för sent. Jag köpte dock 6 kilo sågat lamm för 290 kronor. Ett kap. Tanten framför mig i coop-kassan tittade förskräckt på mig när jag hivade upp påsen på bandet, och sedan fortsatte med 2 kilo nötfärs. Hon visste nog inte riktigt i vilket fack hon skulle placera mig, stackarn.

Hur som helst blev det latmansmat igår. En mycket god och onyttig hamburgare. Jag får erkänna att jag fuskade hejvilt och blandade färsen med färdig cevapcici-krydda, trots att jag nog är den som ondgjort mig mest över kryddblandningar för köttfärs. För hur svårt är det egentligen att krydda själv? Men en överväldigande trötthet kom över mig på Coop, och i en svag stund rafsade jag åt mig en påse. Jag antar att det är så de flesta kryddmixerna säljs.

Hur som helst, hamburgarna blev riktigt goda. Men sedan så har jag ju också tre års heltidshamburgerstekarvana från min långa och olyckliga tid på Max i Umeå, Jönköping, Lund och Visby. Smaka på den ni - jag har stekt hamburgare över hela Sverige!


Latmansburgare

500 gram nötfärs
1 påse cevapcici-kryddmix
1/2 dl vatten
1 ägg

Blanda mix och vatten. Låt svälla 5 minuter. Blanda med färs och ägg. Låt stå en halvtimme i kylen. Forma till fyra biffar (jag frös in två i rått skick, perfekt vid nästa bakfylla). Stek i rapsolja på medelstark värme, ca 3-4 minuter på varje sida (beroende på hur tjocka du gjort dem).

Till:
ciabatta eller annat gott portionsbröd (färdigt hamburgerbröd gör ingen människa lycklig)
En god ost (jag tog vällagrad grevé)
stekt bacon
tomat
rödlök
skivad saltgurka
ketchup
majonäs
senap
...eller vad du nu vill ha på.

Servera med klyftpotatis eller pommes frites.

Mina köksrötter

Jag har varit över hos min mor och ätit en mycket trevlig viltskavsgryta med arlas nya skogssvampspanna, champinjoner och torkade tranbär (en gammal present från mig till min mor). Till det tunt hyvlad potatis och morot med vitlök och haricot verts bakat i ugn med rikligt med smör. Dessutom svartvinbärssylten jag kokade i somras (min bror Max kommenterade den med orden "Ovanligt god lingonsylt, morsan!"), en blandad sallad och Tcherga - det faktiskt ganska goda fulvinet som Systemet rear ut för 43 kronor flaskan - rusa och köp gott folk!

Vad som slog mig som lite sorgligt mitt i all mateuforin var att min mor muttrade lite uppgivet mellan skavstekandet att "man vågar ju knappt laga mat till dig nu när du har din matblogg med alla konstiga recept". Efter ett försäkrande om hennes förträfflighet och mitt påpekande om att jag bloggat om hennes ljuvliga raggmunkar tidigare smalt hon, men det gav mig faktiskt en tankeställare. Liknande har hänt mig tidigare: till exempel hade jag i 20-årsåldern en pojkvän som hade hyllat min matlagning till den grad att hans föräldrar bad om ursäkt för allt de satte på bordet - och de lagade ändå ljuvlig mat!

Men kanske är det lite infekterat, det här med matlagning. Det symboliserar så mycket att ett misslyckande i köket lätt projiceras på andra plan i livet. Framför allt, tror jag, när det gäller kvinnor. Det hör liksom till att man ska kunna amma sina barn med ena tutten och handen samtidigt som man trollar fram läckra hors d'ouvres med andra (handen, inte tutten!), helst samtidigt som man konverserar jovialiskt med alla runt omkring. En riktig kvinna ska helt enkelt kunna laga god och närande mat, sköta ett hem och dessutom vara en värmande och kravlös hamn på ett stormigt hav. OCH göra karriär, glöm inte det!

Vad jag försökte berätta för min oroliga mor i kväll var hur mycket hon har betytt för mitt matlagningsintresse. Symptomatiskt är att mitt första blogginlägg stoltserade med hennes fantastiska tumbét. Min mor har alltid lagat underbar mat. Trots att jag ofta varit förvisad till de enklare beredningsmomenten (framför allt att skala potatis till vår niohövdade familj) har jag inte kunnat undgå att formligen impregneras av hennes matlagningskunskaper. Tack vare tiden hon och min far tillbringat i 70-talets Spanien har min gom också vant sig vid mer spännande smaker än vad 80-talets Sverige i stort haft att bjuda på. Hon har lärt mig att göra en perfekt frasig tortilla de española, en ljuvligt saffransdoftande sopa de garbanzos och hon har gett mig ett livslångt beroende av vitlök, spansk peppar och olivolja. Dessutom har hon, i sitt jobb som engelsk- och svensklärare inom hotell- och restauranglinjen alltid varit en outsinlig källa av kunskap att ösa ur.

Jag avslutar kvällens inlägg med min mors egna ord: "Glöm inte att skriva varför du inte fick hjälpa till mer i köket hemma!" Först trodde jag hon menade min besatthet av att smaka av, smaka av igen och småäta ur grytorna, men när hon spred ut sina armar i en flamboyant gest illustrerad med ljudet "shwoooopf" förstod jag att hon syftade på min enorma förmåga att skapa disk. Och hon har rätt, precis som mammor alltid har. Fast nu för tiden diskar jag själv upp det kaos jag skapat.

Glad Eid!

Coop här i Kalmar tillhandahåller ett halvt fryst lamm för 49 kronor kilot. Dessutom färska dadlar, pistage-halva och baklava. Tack Allah, Jahve och Vishnu att svenska butiker äntligen vaknat upp och insett att det finns andra kulturer ibland oss. Att inte alla svenskar går man ur huse till stormarknaderna bara för att de skyltar med kalles kaviar och senapssill till extrapris. Att de har missat en enorm grupp människor som varit hänvisade till specialbutiker där de kunnat köpa mat som i dagens samhälle måste betraktas som lika svensk som köttbullar. Det gläder mig, eftersom det är ett steg framåt i ett samhälle där vi sett en frammarsch för Sverigedemokrater och diverse andra ljusskygga pundhuvuden som tror att en människas värde bestäms av dess hudfärg och att man kan väga kulturer och finna den ena överlägsen den andra.

Samtidigt gör det mig orolig, för som min kloke pojkvän så sant påpekade så finns det i förlängningen en risk att många underbara så kallade etniska butiker slås ut, precis som redan skett med många andra närbutiker. Och var ska man då snubbla över alla konstiga ingredienser i förpackningar på främmande språk som är så eggande och inspirerande i matlagningen? För i de stora kedjornas butiker kommer de nog inte få plats.

Men än är vi inte där, och jag firar i stället min egen lilla Eid al-Fit'r i morgon. Lammgryta, ett glas vin och kanske baklava till efterrätt. Förvisso utan någon som helst religiös överton, men varför inte ta vara på ett tillfälle att få göra någonting extra av en onsdag?

Skafferi på uppehällningen

Igår slet jag nästan mitt hår i förtvivlan. Skafferiet ÄR verkligen på uppehällningen nu, och i kväll går jag hem till min mor för att gödas. Hon ringde idag och försökte tvinga mig och syrran att ta med vår sladdsyster Siri, 10 år, till Äventyrsbadet. Men jag tvingades bita i det sura äpplet och medge att jag knappt kommer i min bikini längre - det samma gäller för övrigt syrran. Vi skaffade oss nämligen båda pojkvänner i somras, och med pojkvänner kommer regelbundna måltider, gott vin, snacks till filmen och annat gott som man helt plötsligt tycker att man kan unna sig. Men det gör ingenting, det mesta sätter sig på brösten ändå. Och förutom bikinin kommer jag fortfarande i mina kläder. Och det är det som räknas!

Hur som helst, det blev mat igår trots allt. Jag hittade ett gäng wraps som jag förutseende nog frusit in sist jag bakade, kikärter och fläskfärs. Dessutom plommon som blivit över sedan Cyberkocken. Fläskfärs ingår egentligen inte i min matlagningskanon, men efter senaste parmiddagen med hjortfärsbiffar och messmörssås blev det en bit över. Jag svängde ihop en, på pappret, rätt så schizofren kombination av fläskfärsbollar, hummous och en rudimentär plommonchutney att lägga i wrapsen. Det blev faktiskt förvånansvärt gott!


Fläskfärsbollar
För 2 personer

200 gram fläskfärs
2 msk ströbröd
1/2 dl vatten
1 ägg
1 morot
2 vitlöksklyftor
1 msk paprikapulver
lite cayennepeppar
1/2 tsk salt

Blanda ströbröd och vatten. Låt svälla 5 minuter. Riv moroten fint. Blanda hop färs, morot, kryddor och pressa ned vitlöken. Knäck ned ägget och rör till en smidig smet. Låt stå en halvtimme i kylen och gotta till sig.

Rulla till stora köttbullar och stek på medelhög värme i lite rapsolja.


Enklast möjliga plommonchutney

3 plommon
1 msk rapsolja
1/2 rödlök
3 msk socker
1 msk äppelcidervinäger
svartpeppar

Skär plommonen i bitar, hacka rödlöken. Fräs på medelhög värme tills plommonen börjar mjukna och vätska sig lite. Tillsätt socker och vinäger och låt koka ihop några minuter. Mal över rikligt med svartpeppar.



Mitt hysteriskt utförliga hommousrecept hittar du här.

Ett skepp kommer lastat...

...med japansk mat från Guam-bon och kosmopoliten Santos. Fantastiskt! Ochazuke, umeboshi chazuke, misosoppspulver och massor med andra godsaker.


Pokemon verkar populärt i matlagningen. Undrar vad de små djuren smakar?

På onsdag ska jag sätta ihop ett paket till Santos. Det är nästan ännu roligare att ge bort än att få saker!

Whisky-risk

Efter en stadig portion whisky och ett hysteriskt cyberkock-matlagande var det äntligen dags för lite rekreation i form av Risk. Total dominans för de röda, som ni kan se på bilden ovan. Röda=Margit=mig.


Det här var bränslet som verkligen fick känslorna att brinna på slagfältet. Inköpt på Maxims - som alltid.


Så här glad var pojkvännen efter den förnedrande förlusten. Det må stå 7-5 till honom u TP, men i spelet där det verkligen gäller får han slita spö.

Cyberkocken

Jahapp, mitt första bidrag till Cyberkocken... Det är inte speciellt avancerat, men jag kände att det var spännande nog att vara med. De raffinerade recepten får vänta tills jag känner mig säkrare i matbloggsvärlden. Således bjuder jag på ett enkelt galetterecept med medelhavssmaker. Vad du än gör, salta inte för hårt eftersom fetaosten redan är salt. Och använd en bra fetaost, ingen knirkig arla-variant. Ta helst den mjuka och krämiga sorten som går att breda direkt på smörgås. Och skippa inte momentet att salta på zucchinin - gör du det får du en väldigt blaskig galette eftersom zucchinin kommer att släppa ifrån sig allt sitt vatten under ugnsvistelsen.

Zucchini- och plommongalette
2 stycken

25 g jäst
1 dl ljummet vatten
1/2 tsk salt
2,5 dl dinkelmjöl
ca 3,5 dl vetemjöl (beroende på hur stort ägget är)
100 g smör
1 ägg

1 zucchini
4 plommon
1 liten röd lök
14 kalamataoliver
300 g fin fetaost (den mjuka sorten)
3 vitlöksklyftor
1 dl olivolja
1 msk torkad timjan
40 g valnötter
salt och peppar

Rör ut jästen i vattnet. Blanda mjöl och salt och rör ned i jästblandningen. Arbeta ned smöret lite i taget. Tillsätt sedan ägget och knåda ihop till en smidig, lite småkladdig deg. Tillsätt eventuellt mer vetemjöl om degen är alldeles för lös. Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader. Skär zucchinin i tunna skivor. Salta lätt på skivorna och låt rinna av på kökshanduk eller hushållspapper. Kärna ur oliverna. Pressa ned vitlöksklyftorna och smula ned timjan i olivoljan. Dela plommonen i halvor, plocka ut kärnan och skär i tunna klyftor. Hacka valnötterna grovt. Skiva rödlöken tunt.

Torka av zucchiniskivorna från överflödigt salt och vätska. Dela galettedegen i två delar. Kavla ut dem i ganska stora cirklar på varsin bakplåt, ca 20-25 cm i diameter. Täck galetterna med zucchiniskivor varvat med plommonklyftor. Fördela rödlöksringarna över. Dra ett par rejäla varv med pepparkvarnen och skeda över vitlöks- och timjanoljan över zucchini- och plommonskivorna. Strö över kalamataoliverna och fördela fetaosten över galetterna. Toppa med valnötshacket. Grädda 15-20 minuter i mitten av ugnen.

Mise en place

Snart ska jag sätta ihop mitt bidrag till månadens Cyberkock. Jag har tjatat till mig min pojkväns sista slantar, pantat burkar, handlat mat och gjort en skafferi-raid hos min mor. Äntligen är allt ordnat. Nu ska jag lägga mig ned på sängen och klura en timme och sedan är det dags att köra igång!

En doft av saffran

Gårdagen bar i sitt sköte en ljuvlig saffransdoftande fisksoppa som gjorde sig precis rätt denna kulna höstdag. Jag använde mig av ett sejblock och lite räkor som skräpade i frysen, men hade jag haft lite lax hemma hade jag gärna blandat det också. Och lite färska blåmusslor när vi nu ändå är igång och fantiserar. Men soppan är ljuvlig precis som den är.

Enkel fisksoppa
För fyra hungriga

2 gula lökar
1 fänkålsstånd
3 vitlöksklyftor
3 msk olivolja
2 morötter
3 potatisar
1 palsternacka
1 tetra passerade tomater
2 fiskbuljongtärningar
2 dl vitt vin
7-8 dl vatten
0,5 g saffran (1 paket)
2 krm cayennepeppar
2,5 dl matlagningsgrädde
400 g sej eller hoki
200 g skalade räkor
2 dl hackad dill
salt och vitpeppar

Hacka lök, vitlök och fänkål. Fräs i olivolja tills löken är genomskinlig. Skala morötter, potatis och palsternacka och skär potatisen i bitar och morot och palsternacka i slantar. I med det i din gryta. Tillsätt vatten, tomater, vin och fiskbuljongtärningar. Smaka av med vitpeppar och cayennepeppar och eventuellt lite salt om du tycker att det behövs. Låt koka 10 minuter och tillsätt sedan saffran. Koka tills potatis och morot är nästan genomkokta. Häll i matlagningsgrädden. Skär fisken i bitar och lägg i soppan, låt sjuda ca 5 minuter tills fisken är genomkokt. Tillsätt räkor och dill. Rör om och låt allt bli varmt.

Servera med ett gott bröd och gärna hemgjord majonäs smaksatt med ett ynk vitlök, rikligt med citronsaft och det rivna skalet av en citron.

Kalmarpärlor del 1: Hamnkaféet

När jag var liten var en Kalmar-resa ett stort företag. Åtta långa mil skulle avverkas i min fars skrangliga blekgula citroën: en eländig evighetslång timme som förlängdes ytterligare av det monotona öländska alvarets allvar. Men vägen var alltid mödan värd, för när vi kom fram fick vi alltid leka under hängboken i slottsparken tills uppspeltheten gav vika för hunger. Det var egentligen det vi var ute efter med vår lek, för när vi blev hungriga fick vi alltid äta smörgåsar och dricka Mer på Hamnkaféet, eller "Snusket" som min far i ett utslag av sin kryptiska humor hade dubbat det till.


20 år senare är sig Hamnkaféet trösterikt likt sig. En brunmurrig skönsolkig anakronism som verkligen fyller ett tomrum i dagens ciabattagnagande och lattesörplande café-kultur. Inredningen går i en dovt träig ton med chiffonglätta flor till gardiner som snarare verkar ditspikade än upphängda. Mörkret bryts av färgglada 50-talsrelikter och i ett rum tronar en gammal kamin i väntan på det förflutnas barska vintrar. Klientelet är medelålders och däröver, kaffet är kort och gott kaffe och smörgåsarna tillhör en annan epok. En och annan bagel skymtar bakom disken, men tjocka sirapssaftiga skrädkakor dominerar: Hamnkaféet känner sina gäster. Halvfabrikaten lyser med sin frånvaro: pannbiffarna bär spår av de händer som format dem, strömmingen är inlagd på plats och skagenröran har ingen som helst likhet med de stabbiga vitbetsspäckade röror som tillhandahålls av Rydbergs med flera.


Jag valde en stor och saftig bit skrädkaka med inlagd stekt strömming, pojkvännen valde vändstekt ägg, bacon och rostad lök. Strömmingen hade en perfekt harmoni mellan sötma och syra, rödlöken kompletterade snarare än dränkte de övriga smakerna och den fräscha och spänstiga dillen var riklig. Trots min vanliga beslutsångest kände jag att jag valt helt rätt, och det hör inte till vanligheterna.


Även servicen är utmärkt. När vi är där saknar tydligen en av stammisarna B-delen av lokaltidningen. I stället för en axelryckning och ett "jaha?" går en av servitrisena runt i lokalen och frågar om någon av de andra gästerna har sett den. En sådan omtanke om sina gäster är trevlig att beskåda. När jag frågar om jag kan få ta ett par foton på smörgåsarna till min blogg blir de rara damerna bakom disken alldeles till sig. "Nä men så gulligt!" utbrister en kvinna och innan jag går ber de att få adressen till min sida.

Hamnkaféet är en av Kalmars mest välbevarade hemligheter, där det ligger lite avsides vid Skeppsbron i en oansenlig gul villa med flagnande färg. Hos andra caféer må förnyelse ha ett egenvärde, men på Hamnkaféet vet man att nostalgi är en underbar krydda om man använder den rätt. Och har man väl hittat dit kommer man gärna tillbaka, vilket gör uppmaningen på tvärgatan helt onödig, men väldigt rar:


Hamnkaféet, Skeppsbron 2, Kalmar. Tel. 0480-106 67

(Sk)oxtokig

Jag är hungrig, och eggar upp mig själv genom att läsa diverse recept. Jag snubblade på den här receptskissen på oxsvansgryta i en DN-artikel:

"Skär av fett och hinnor runt svansbitarna. Det tar lite tid, men gör grytan både godare och aptitligare. Vänd dem i mjöl som smaksatts med herbamare och nymalen vitpeppar. Bryn i oliv- eller rapsolja med tjocka vintermorötter i stora bitar och rikligt med smålök. Ta även med några vitlöksklyftor. Lägg allt i en stor kastrull eller gryta och häll över vin så att köttet nästan täcks. Koka på lägsta värme tills köttet börjar släppa från benen (skumma väl), minst fyra timmar och gärna längre. Lagerblad och en bukett örtkryddor, tillsammans med en matsked tomatpuré per flaska vin ska också i grytan.

Detta är mat som definitivt bör göras ett dygn i förväg. Ställer du sedan grytan kallt över natten är det enkelt att ta bort fettet som lägger sig överst. Låt sedan grytan koka ihop med lite mjöl utrört i vin och du har ett smakprov på husmanskost i den allra översta ligan (reder du med mjöl, så ska såsen eller grytan alltid koka minst tjugo minuter för att smaken av stärkelse ska försvinna)."

Jag har av någon anledning alltid velat tillaga oxsvans. När jag var liten såg jag för mig hur en tjock fransk mustaschprydd kock stod och rörde i en gryta där en hel kosvans med hår och allt simmade runt. Av någon anledning tyckte jag det var en hysterisk rolig tanke. Det tycker jag fortfarande. Dessutom är det en förhållandevis billig styckningsdel som jag ofta gått och spanat på i butiken. Min föredetta tyckte dock att det var en vämjelig idé, så jag fick stilla min häftiga själ. Men nu börjar det bli dags att ta oxen vid hornen. Någon dag snart...

I övrigt inget att rapportera, förutom att min far ringde och berättade om de drivor med trattisar han och hans kompis hittat. Jag längtar verkligen efter en lång skogspromenad just nu. Med eller utan svampplockning. Det är det som är det tråkigaste med att bo centralt. Jag måste gå rätt långt för att ta mig till en riktig skog. Häromkring finns bara dungar med gamla toapappersremsor och hoptrampade folkölsflaskor. Inte min kopp te. Jag vill ha en maffig lummig lövskog med fågelkvitter och fuktiga löv på marken och små galna ekorrar och myrstackar och prassel i buskarna och glansiga daggmaskar.