lördag, mars 03, 2007

Krasserace

Ingen kan pigga upp mig som Magnus. Vi har precis sått smörgåskrassefrön på varsin assiett, och nu ska vi tävla om vem som först får upp sina. Samt vilken som blir finast. Lagom seriös lördagsunderhållning om man inte gillar melodifestivalen något vidare.

Magnus pionjäranda ledde till att han åt ett par krassefrön. "Hm... Gott. Nötigt." löd första omdömet, men eftersmaken var visst inget vidare, för han hostade fram någonting om stark vidrig smak och sträckte sig efter ölen. Så nu behöver inte ni prova.

Så sött att man spyr regnbågar*

Det här är något av det gulligaste jag sett och muntrade nästan upp mig där jag vältrar mig i rättmätig självömkan. Via min bror Marcus.

*Fri översättning av det klassiska Cute Overload-uttrycket.

Helghysteri

Eva kommenterade i mitt förra inlägg att jag skulle skriva av mig om det kändes jobbigt. Och det gör jag nu, delvis.

Jag tänker inte förklara exakt vilken jävla fjäder som blev till en stor höna på jobbet i kväll, men klart är att jag skulle kunna skriva en lång jävla harang om min chef som uppenbarligen är sadist. "Sluta", säger jag med en sista kraftansträngning innan allt stockar sig "Jag kommer börja gråta". Varpå han fortsätter med ett flin. Och jag börjar storgråta, och kan inte sluta. Och jag serverar öl tyst hulkandes med rödsvullna ögon som rinner tårar. Och fortsätter gråta tills jag får gå hem. Och snyftgråter med axlarna skakandes hela trekilometersvägen hem. Och tystgråter när jag köper ett sexpack folköl så kineserna på Maxims frågar hur det är och jag kan bara tokgråta till svars. Och totalkollapsar stortjutandes så fort jag stänger dörren till lägenheten. Och gråtgråter när jag skriver det här. Och kommer ensamgråta ända tills jag somnar. Inte så mycket för vad han sa som för att han sa det trots att jag bad honom att inte göra det. Och för att först då förstod hur ensam jag egentligen är i mig själv. Och för att allt jag vill göra är att röka, men det vägrar jag eftersom jag inte tänker låta nikotinet eller min dumma jävla chef vinna. Fan ta dem båda. Fan ta allt.

fredag, mars 02, 2007

Givin' it up!

Nu ska ni få höra någonting jag knappt skulle trott på själv för några dagar sedan: jag har slutat röka och snusa. Tvärt. Bara så där. Tredje dygnet nu. Utan nikotinplåster eller andra hjälpmedel efter tretton års intensivt nikotinslukande. Och det konstiga är att jag inte lider några stora plågor! En viss nedstämdhet som dock försvinner när jag tänker på hur skönt det är att vara nikotinfri och en helt rubbad nattsömn (mardrömmar, ständiga uppvaknanden och en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält) är ganska milda uppoffringar för att slippa slösa pengar på att dö i förtid, framför allt som det kommer att gå över på några få veckor.

Och varför har jag nu plötsligt lyckats med det som jag gått bet på så många gånger tidigare? Det är så löjligt att jag knappt vågar berätta det. För några månader sedan, när jag var hos min barnmorska för att få nya minipiller började vi diskutera rökning, och hon tipsade mig om boken Äntligen ickerökare av Allen Carr. Eftersom jag är innerligt misstänksam mot självhjälpsböcker köpte jag den givetvis inte. Vad skulle en bok kunna göra för skillnad? Men när jag såg den på Coops bokrea-bord för 19 kronor häromdagen mindes jag hur oerhört rar min barnmorska var, och köpte boken för att i alla fall kunna säga till henne att jag försökt men inte lyckats tyvärr.

Och boken är... tja, riktigt dåligt skriven. Den är repetitiv, pratig och allmänt hurtfrisk. Man skäms lite å författarens vägnar när man läser den. Men efter bara några kapitel börjar man ryckas med. Mot sin vilja. Man vill ju inte sluta röka, varför skulle man vilja det? Det är ju trevligt och gott. Men helt plötsligt sitter man där med ett stort, taggat leende och längtar efter att läsa ut boken så att man får fimpa sin sista cigarett. Bokhelsiket fungerar

Tror du mig inte? Köp boken och testa själv.

Vinnare och nästanvinnare i tävlingarna

Tävlingarna är nu avgjorda. Eller i alla fall den ena. Efter alla vittnesmål, kommentarer och upplysta mejl tvivlar inte långre på att mackapären som avbildades är en citruspress, men min mamma är mer skeptisk. När jag lyckats övertyga henne får emma, som nämnde citruspress-idén först sin vinst.

När det gällde de mystiska växterna var det lättare att utse vinnaren. Allas vår revolutionär K använde både botanisk kunskap och deduktiv förmåga för att lista ut att det var chili som spirade, närmare bestämt sådan där söt prydnadschili som man kan se i blomsterbutikerna då och då. Men givetvis går den att äta också, vilket är huvudskälet till att jag lade vantarna på dem. Frågan är nu om jag ska klippa bort toppskottet så att den inte sticker iväg till en lång ranka, utan blir en sådan där söt liten buske.

Fast jag hade ju hellre sett att det var cannibis, som Oskar gissade. Aningen mer lukrativt än chiliodling, misstänker jag.

torsdag, mars 01, 2007

Utmattning

Jag är ledsen att bloggandet fått lida, men jag har varit utan internet sedan tisdag natt på grund av byte av leverantör. Men nu äe jag uppkopplad igen!

Tyvärr är jag så dödstrött efter att ha jobbat idag att jag inte orkar skriva någonting annat än att jag inte orkar skriva. Häpp.

Ses i morgon!

tisdag, februari 27, 2007

Pizza för ensamma


När det gäller pizza är jag inte mycket för gamla hederliga kombinationer. Allt som är gott ska på pizzan, och gärna så mycket av det som möjligt. Vill ni göra en traditionell pizza så kan ni googla vidare, men vill ni ha en riktigt god, för-mycket-av-allt-pizza som botar alla bakfyllor så kan ni läsa vidare. Och dessutom har jag världens bästa knep för att få en riktigt krispig och fin pizza!

Till råga på allt har Magnus åkt till Älmhult för ännu ett av sina uppdrag som flyttkille/bagare/kaffekokare/alltiallo så jag är helt ensam. Det är helt rätt tillfälle att tröstäta pizza och dricka ett par öl. Och så jag har bränt mig på tummen. Skit också. Buhu.

Bakfyllepizza
2 personer

deg:
3 dl vatten
1/3 paket jäst
1/2 tsk jäst
1 msk olivolja
7 dl vetemjöl

fyllning:
2 msk olivolja
1 burk krossade tomater
2 tomater
1/2 rödlök
1 paket bacon
3 vitlöksklyftor
2oo g ost (valfri hårdost och gärna lite fetaost)
1 msk oregano
salt och peppar
(ev ananas i jucie - sunkigt men gott!)

Lös upp jästen i lite av vattnet. Tillsätt resten av vattnet, salt och olivolja. Arbeta in mjölet och knåda till en smidig deg. Jäs i en, eller ännu hellre 2 timmar.

Under tiden låter du burktomaterna rinna av i ett durkslag - det blir alldeles för blaskigt annars. Hacka vitlöken, strimla rödlöken, riv osten och klipp baconen i strimlor.

Och nu kommer det smarta tricket: sätt ugnen på 275 grader. Sätt in en plåt i ugnen och låt den bli rikigt het. Ta ett bakplåtspapper och stjälp upp degen på den. Häll de två matskedarna olivolja över degen och gnugga in den - på det viset slipper du använda mjöl till utbakningen. Kavla ut degen över hela bakplåtspappret och låt ligga 10 minuter. Ta sedan ut den heta plåten och stjälp upp degen med bakplåtspappret upp och dra av pappret.På det viset får du en riktigt knaprig och fin botten.

Lägg på tomatkross och alla andra ingredienser. Strö över salt, peppar och oregano och avsluta med ost. Grädda i 275 grader ca 8-10 minuter.

Om GMO och kampen mot svält

Intressant, om än inte purfärsk, krönika av den alltid lika eminente Nathan Schachar.

Jag är för GMO till hundra procent, och förstår faktiskt inte dramatiken kring det. Växtförädling har människan sysslat med allt sedan jordbrukssamhällets början kring Tigris flodbankar och den enda skillnaden mellan genmanipulering och vanlig förädling är att det går bra mycket fortare och att man kan vara lite mer kreativ. Det har talats om att gener kan hoppa mellan olika arter och på det viset skapa monster, men jag ser inte problematiken i det hela. Detta genutbyte gäller ju alla växternas gener och inte bara de som inympats av forskare, vilket betyder att växter som förädlats på vanligt vis för att t ex bli resistenta mot insektsgifter eller mögelangrepp är lika troliga kandidater för att sprida generna vidare till ogräs som genmanipulerade sådana. Och hittills har studier visserligen visat att manipulerade gener kan spridas vidare till andra växter, men de har däremot inte visat några större biverkningar av det hela. Ekosystem har inte kollapsat av GMO. Men vi får väl se: only time could tell me right on this matter.

Ett vanligt argument mot GMO-grödor är att det inte är naturligt. Naturligt i betydelsen lokalt och pittoreskt som ett litet vajande fält dinkel med stenåldersanor odlat på Gotland helt utan bekämningsmedel. Det må så vara, men glöm inte att den sortens ingrediensonani är en lyx, någonting bara vi i väst kan unna oss. Att leka tillbaka till ursprunget må vara hur tillfredställande som helst, men det är inte lösningen på svälten i världen. De flesta människor vill nog i första hand äta sig mätta (och möjligtvis sen begrunda de statushöjande element som går att mjölka ur växtens odlingsplats, tillvägagångssättet och grödan i sig), och ska det ske så krävs bra grödor. Grödor som går att odla i det klimatet där folk svälter. Det finns genmanipulerade grödor som klarar extrem torka, mögelangrepp och olika sjukdomar, vilket är stora problem i just de områden där människor svälter. Ställ det mot konstbevattning och giftbesprutning och annan konstgjord växt-andning och tänk efter vad som är bäst för miljö och människor. Jag har svårt att se humanismen i att människor ska svälta ihjäl på grund av missväxt och torka tack vare västvärldens principfasta avstånd mot "onaturliga" grödor.

Kanske är det den vanliga okunskapen som ligger bakom motståndet mot GMO. Allt nytt är läskigt och framför allt genteknik som, dristas jag att säga, har fått vissa apokalyptiska
konnotationer. Ofta avfärdas genforskning med det minst sagt suspekta argumentet "Människan ska inte leka gud". Men är det inte det vi har gjort hela tiden, och är det inte just det som i själva verket gör oss till människor? Nyfikenhet, intelligens och en vilja att förbättra saker har lett oss hit. Den som klagar på 2000-talet gör klokt i att beställa en tidsresa till 1500-talet (eller vilket annat århundrade som helst) och se om det var så mycket bättre då. Folk svalt, dog unga i diverse numera behandlingsbara sjukdomar och slog ihjäl varandra i blodbad utan like. Allt detta finns kvar, men i bra mycket mindre omfattning.

(Som en helt ovidkommande parantes kan jag påpeka att jag minns att Sofie Zelmani en gång i en intervju sorgset suckade att hon inte visste om hon vågade föda ett barn, världen hade ju blivit så hemsk nuförtiden. Då kan man ju fråga sig vilken era hon egentligen hade velat föda barn i?)

Det finns dock ett stort argument mot GMO-grödor. Monsanto och andra storföretag använder samma genteknik som gör grödorna så användbara för att hindra återsådd. Växterna görs sterila, vilket gör att en bonde måste köpa nytt utsäde varje år. Rent marknadsmässigt kan man ju förstås argumentera att det är nödvändigt för att företagen överhuvudtaget ska kunna ta fram sådana här grödor. Hur ska man kunna begära av ett börsnoterat företag att de ska ta fram GMO bara för att vara snälla och lösa världsvälten? Sant på sitt sätt, men det är likväl skamligt eftersom det gör bönder världen över beroende av ett företags fröleveranser för sitt överlevande. Men förhoppningsvis är ändå nyttan av GMO större än bristerna med den. En människa som svälter ihjäl är alltid oändligt mycket värre än att ett multinationellt företag tjänar lite pengar till sina ägare - allt annat vore en oerhört cynisk inställning.

Odlingssäsongen har börjat!


I mitt hem brukar växter bli tämligen kortlivade eftersom jag är ruggigt disträ när det gäller vattningen. Men nu järnspikar ska det odlas! Först ut är givetvis de två mystiska plantorna jag fått av min far (det rätta svaret avslöjas i kväll!), men även andra stackars växter ska bli uppdrivna av mig. Citron och blodapelsin finns med i planerna, och kanske även oliv. Vi får se vad det lider.

Dagens projekt är avocado. När jag var liten satte vi alltid avocadokärnor som tilläts växa sig enorma. Ett träd blev mer än 2 meter högt, även om det aldrig gav någon frukt. Och att få en avocadokärna att gro är busenkelt om än tålamodskrävande för den som vill se resultat nu-nu-NU! - vilket är skälet till att jag älskar smörgåskrasse.

Så här gör du. Ta en avocado, ät upp den och spara kärnan. Skala bort det yttersta mörka skalet, skär ett grunt kryss i den runda änden, stick in två tandpetare i den andra änden (se bilden) och häng den med den runda sidan ned i ett glas vatten (vattnet bör gå ungefär halvvägs upp på kärnan). Fyll på vatten då och då så att kärnan inte torkar ut. Vänta ett par veckor. När kärnan väl grott planteras den i vanlig blomjord. Voilà!

Det går precis lika bra att peta ned kärnan som den är i en kruka och vattna lite då och då. Men då tar det längre tid. Och tror dú att du kommer kunna plocka avocados från ditt vackra träd kan du tänka om, för den börjar inte ge frukt förrän det är ett fullvuxet träd. Men den är ju söt ändå.

måndag, februari 26, 2007

Japansk räksallad


De här japanska salladsnudlarna på potatis- och majsstärkelse har jag fått av en japansk kompis. Det var uppenbarligen dags att göra någonting av dem, eftersom de trillade ned i skallen på mig när jag öppnade skafferiet för att inventera. Men har man ingen japansk vän som skickar salladsnudlar med snigelpost så går vanliga tunna risnudlar bra till den här rätten.

Det här blev en fräsch och lätt rätt som säkert inte är speciellt japansk. Jag kommer säkerligen få milt hånfulla kommentarer av min japanstationerade bror och uppmuntrande och rättande kommentarer av Jessika, men det är smällar man får ta. För det här visade sig vara en både fräsch och god sallad.


Japansk räksallad
2 personer

till räkorna:
700 g räkor med skal
saften av 1/2 citron
1/2 dl hackad persilja

till nudlarna:
100 gram salladsnudlar eller tunna risnudlar
2 msk mirin
3 msk japansk soja
1 msk riven färsk ingefära
1 tsk sesamolja
2 msk neutral olja


till omelettrullarna:
2 ägg
2 msk vatten
1/2 tsk socker
1 krm dashipulver eller 1 tsk misosoppspulver

till salladen:
1 liten burk majs (180 g)
10 körsbärstomater
1 grön paprika
10 cm purjolök
1 avocado

2 msk rostade sesamfrön (rosta dem tills de börjar knäppa i stekpannan)

Tina räkorna. Skala dem och blanda dem med citronsaft och låt stå i kylen. Blanda med persiljan strax före servering.

Koka nudlarna enligt paketets anvisning. Blanda dem med oljorna, mirinet, sojan och ingefäran. Låt vila i kyl en timme.

Blanda ägg, socker, vatten och dashipulver väl. Hetta upp en stekpanna på hög värme och häll i en fjärdedel av smeten. Vicka på pannan så att smeten fördelas tunnt över hela pannan och vänd den mycket tunna omeletten när kanterna börjar bli bruna. Stek ca 10 sekunder på andra sidan och lägg omeletten att svalna på ett fat. Stek de andra 3 omeletterna likadant och lägg dem på varandra. Rulla ihop till en rulle och skär den i centimetertjocka skivor.

Skär purjon och avocadon i tunna strimlor, avokadon i skivor och tomaterna i kvartar. Låt majsen rinna av.

Lägg nudlarna i mitten av tallriken och fördela grönsakerna och omeletterna runt om. Lägg räkorna på nudlarna och strö över sesamfröna. Servera.

Räkfrossa

Har du köpt räkor med skal är det bara dumt att slänga skalen. Har du släpat hem ett kilo räkor så vill du väl ändå ha valuta för pengarna och inte stå där med 3 deciliter räkstjärtar och hela diskhon full med skal?

Så klart inte! Koka buljong på skalen i stället och använd det i nästa fisksoppa du gör. Bra mycket bättre än fiskbuljong på tärning och mycket mer tillfredställande.

Persiljestjälkar sparar du lämpligtvis de gånger du köper persilja. Släng in dem i frysen och förgyll buljonger och soppor med dem. Fast fiska upp dem när det kokat klart - då har de gjort sitt.

Räkbuljong
1 1/2 liter

3 msk smör
resterna av 700 gram räkor med skal (skal, huvuden, rom etc)
2 små morötter
det gröna från en purjolök
3 persiljestjälkar
5 vitpepparkorn
1 vitlöksklyfta
1 1/2 l vatten
en nypa salt

Smält smöret i en stor kastrull. Släng i räkorna och låt dem steka 5 minuter på hög värme utan att de bränns vid. Skala och skiva morötterna tunt och tillsätt dem. Hacka purjon, bryt sönder persiljestjälkarna, krossa vitlöksklyftan och pepparkornen och tillsätt rubbet till
grytan. Låt fräsa några minuter till.

Slå på vattnet och låt koka 30 minuter utan lock. Sila i ett durkslag med silduk (eller en kökshandduk) eller i en finmaskig sil. Använd i soppor eller koka ihop till halva mängden och använd i såser.

söndag, februari 25, 2007

Glasögonförbannelsens helg

Den här helgen har en glasögonförbannelse vilat över oss. I fredags satte sig Magnus på sina bågar och knäckte ena skalmen. Det gick lätt att byta ut till en liknande hos optikern, så ingen skada skedd förutom irritationen i det hela.

Idag knäckte jag bågen vid näsroten med följden att ena glaset trillade ur. Det är lagat (av händige Magnus förstås!) med sådan där brun härlig packtejp och jag ser jättebra. Förutom den där stora bruna blaffan som hela tiden inkräktar på mitt vänsteröga, förstås. Dessutom råkade jag gå iväg till jourlivset med glasögonen på som ett annat miffo. Jag kom på det i samma ögonblick jag kom in i butiken och lyckades 1) smuggla ned de i$nkriminerande glasögonen i kappfickan 2) studsa runt som ett flipperspel mellan hyllorna p g a min bristande syn och 3) inte hitta kortet när jag skulle betala. Men jag slapp i alla fall skammen.

Tävling x 2

Nyss hemkommen från ett dygns gödning och avkoppling på Öland. Semlor, oxfilé, renstek, polynéer med mera har förtärts. Trevligt var det, trots att sladdsyster Siri fock ett enormt utbrott som varade större delen mitt besök när hon fick reda på att jag och Magnus kanske ska till Liseberg senare i vår.

Men, till saken. Två tävlingar utlyses härmed. Först och främst undrar min mor vad det här är:


Det är ett av min fars alla Kupan-fynd och varken jag eller mamma har lyckats klura ut vad den ska användas till. Eftersom jag inte har facit premieras vilda gissningar, fantasifoster och kreativa idéer. Fast allra helst vill jag förstås veta vad den varit ämnad till från början.

Nästa tävling har jag dock svaret på. Även här har min far varit i farten och förärat mig två stycken små plantor. Men vad ska det bli för något?

Tävlingen pågår till på onsdag och vinnarna får varsin en ärofylld plats på högerkanten i bloggen samt en drink om och när de har möjlighet att ta emot den.

lördag, februari 24, 2007

Skynda fynda

Förhandsbokat på Ad libris bokrea:

Anderson, Warren: Mastering the craft of smoking food
Turner, Jack: Spice, a history of temptation
Pamuk, Orhan: Istanbul, minnen av en stad
Auster, Paul: Orakelnatten
Bourdain, Anthony: Anthony Bourdains franska kök
Bourdain, Anthony: Kitchen confidential
Diski, Jenny: På tunn is, en resa till Antarktis
Bergenström, Anna: Annas svenska kök

fredag, februari 23, 2007

Anka för opanka!

Jag bryr mig inte om att den här bilden inte är så värst lockande, för dagens middag var så oerhört god att jag fortfarande befinner mig i halvkoma. Jag har alltså längtat efter anka i två år (jepp, så länge sedan var det sedan jag sist satte tänderna i ett av de väsande, ondsinta, vita fågelfäna), och jag har alltid tvekat inför priset. Men jag lovar dig, käre läsare, 165 pix för 4 portioner ankbröst (eller 3 portioner om man är så köttfanatisk som vi) är värt det. Fy vad gott det var! Magnus var helt lyrisk, och han är i vanliga fall så jämntjock att det förslår. Han rapade banne mig poesi, gott folk!


Anka à l'orange
4 personer

2 ankbröst (ca 600-700 g)
salt och nymald vitpeppar

5 stora apelsiner
3 schalottenlökar
1 stor vitlöksklyfta
1 msk smör
2 msk råsocker
2 msk balsamvinäger
1 dl vatten
3 msk kalvfond
50 g smör

Skåra ankbröstets skinnsida i ett rutmönster. Salta och peppra på båda sidor Stek ankbröstet utan fett på hög värme med skinnsidan ned i ca 5 minuter. Vänd ankbröstet och stek ytterligare 3 minuter. Låt steka färdigt i ugn på 125 grader tills innertemperaturen är 60 grader (ca 15 minuter). Låt vila på skärbrädan 5 minuter och skär sedan upp brösten i sneda bitar.

Till såsen:
Skär hinnfria klyftor (nej, jag orkar inte förklara själv) av tre av apelsinerna. Ta vara på juicen som samlas på skärbrädan och pressa ur det sista ur hinnorna. Lägg åt sidan så länge. Riv skalet av 1/2 apelsin och lägg undan det med. Pressa saften ur de sista två apelsinerna - det ska bli ca 4 dl totalt tillsammans med saften från de andra apelsinerna.

Hacka schalottenlöken och vitlöken. Stek på ganska låg värme i ca 1o minuter. Tillsätt sockret och låt det smälta ned. Tillsätt balsamvinäger, apelsinsaft, vatten, kalvfond och apelsinskal och reducera såsen till lite mindre än hälften. Sila av löken. Koka upp såsen igen och vispa ned smöret. Tillsätt apelsinklyftorna och mixa ihop såsen med en stavmixer. Servera till ankbröstet.

Till detta är potatisbakelser mycket gott. Se bara till att det är mjölig potatis du använder, annars blir det bara slemmigt och äckligt, i stället för fluffigt och gott...

Potatisbakelser
8 st

5 stora mjöliga potatisar
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 dl grädde
1 ägg
1 tsk rosmarin
1/2 tsk salt
1 ägg
100 gram riven stark ost

Skala potatisen och skär den i mindre bitar. Koka den mjuk. Hacka lök och vitlök och stek den mjuk i smöret utan att den får färg. Sätt ugnen på 225 grader.

Häll av vattnet av potatisen. Mixa potatisen med alla andra ingredienser, men spara lite ost till garnering. Fyll 8 stora muffinsformar med potatisröran, strö över det sista av osten och grädda i ca 20 minuter.

Panik i kubik!

Vad är det med mig? Jag har drabbats av akut folkskygghet, irritation och lipsillssyndromet om vartannat. Jag har fått trycka i mig betablockerare för att ta bort de fysiska symptomen (hjältklappning, svart hål i magen, klump i halsen, andnöd - you name it!), men den psykiska biten kvarsvår. Stackars Magnus har fått trösta och försiktigt klappa på ryggen större delen av dagen, och jag kan inte ens förklara vad som är fel. Kanske är det den hemska drömmen jag hade i morse där min mamma sa åt mig att jag blivit riktigt fet? Eller är det på grund av den hemska kylan utomhus? Eller bara den tiden på månaden?

Skit samma, jag vill inte ha det så här! Lite whisky botar temporärt, även om det säkerligen ger mig än större ångest i morgon. Men det här med långsiktiga lösningar är inte riktigt min grej. Jag ska ha en trevlig kväll, äta apelsinanka och inte grina ned i tallriken.

(Observera att det här inte är ett så kallat rop på hjälp, utan bara en saklig redogörelse för min överdjävliga situation just nu. I morgon har jag garanterat glömt bort att jag någonsin mådde dåligt.)

Do the the duck walk!

CSN bevärdigade mig med strax över 7000 kronor idag, och då måste man ju faktiskt fira - köttrestriktioner eller ej. Alltså ligger två ankbröst och tinar i köket, en flaska Grants har precis öppnats och biscotti smaksatt med sagda whisky, choklad och pekannötter torkar i ugnen. Fast till försvar för mitt hedeonistiska beteende måste jag åberopa dagens dammsugning och tvätt. Då måste man väl få unna sig någonting extra, eller hur?

Ankbrösten ska för övrigt inte experimenteras ihjäl: canard a l'orange är en ljuvlig rätt som passar utmärkt när apelsinerna ligger under en tia stycket. Tråkigt kanske, men ack så gott.

torsdag, februari 22, 2007

När bomben föll

Off topic så det skriker om det, men jag måste ändå dela med mig av minnet som poppade upp när jag såg Vetenskapens värld om strålning idag. När jag var liten, kanske 11 år eller där omkring (dvs någon gång i början av 90-talet) visade Unga tvåan en tecknad film om Hiroshimabombningen. Jag kom ihåg att programledarna varnade för starka scener, men inga varningar hade kunnat förbereda mig för mardrömsscenerna i filmen. Ansikten smälte, skelett och brända kroppar på gatorna, en mamma som överlevde bomben tog tag i sin dotters hand bara för att få näven full av lossnade skinnslamsor. Blod, död och förödelse. Jag kunde ligga vaken i panik flera år efteråt och mardrömmarna slutade inte förrän jag började gymnasiet.

Jag försöker inte skapa någon slags trauma kring det här, men faktum är att det är en av mina värsta barndomsupplevelser och allt jag egentligen undrar är om någon annan i min ålder minns den här filmen och om ni i sådana fall upplevde den som lika vidrig som jag gjorde...

Musselmums

Det var alltså detta som blev av musslorna igår. Fisksoppa på sej, fänkål, musslor och lite annat smått och gott i hemgjord hummerfond (ni trodde väl inte att jag kastade skalen från hummern?) uppiffad med saffran, tomatpuré, dill och lite grädde. Jag hade tänkt blogga receptet, men jag insåg att det är allt för likt fisksoppan jag gjorde sist för att det ska vara bloggbart. Enormt god var soppan i alla fall och den gifte sig väl med citronbrödet. I kväll äter vi upp resterna från gårdagens skrovmål och glor på tv som de fån vi är (Magnus har fått ryggskott och har beordrat sig själv sängläge - så jag sympatislöar givetvis brevid honom).

Och i morgon kommer CSN-pengarna, så då är det dags för en hel del nya köksexperiment!

onsdag, februari 21, 2007

Små citroner bruna


Ett sött litet bröd med inspiration från en gammal Allt om mat som passar utmärkt till fisk och skaldjur. Egentligen är jag inte så förtjust i Arlas smör- och rapsoljeblandning, och framför allt inte den med citronsmak eftersom den känns alldeles för stickligt syntetisk i smaken. Men eftersom den fanns med i goodie-bagen från Årets kock känner jag mig tvungen att använda upp den. Hos mig får ingenting förfaras (utom den vidriga äppelcurry-creme fraichen från samma påse som åkte direkt i soporna - tvi vale!).

Citronbröd
10 st

12 g jäst (1/4 paket)
3 dl ljummet vatten
rivet skal från 1 citron
2 msk smör- och rapsolja med citronsmak
1/2 tsk salt
1 msk honung
7-8 dl vetemjöl

Lös upp jästen i lite av vattnet. Blanda med resten av vattnet, honungen, saltet och citronskalet. Rör om. Tillsätt smör- och rapsoljeblandningen och rör om. Arbeta in det mesta av mjölet till en fast, men inte hård deg. Låt jäsa minst 1 timme, men gärna 2 timmar om du har tid och tålamod. Dela degen i 10 delar och rulla till avlånga bullar. Forma till citroner genom att lägga hårdare tryck på ändarna när du rullar. Låt jäsa i ca 1 timme. Skåra bullarna med vass kniv, spreja dem med vatten och grädda i 250 grader i 10 - 12 minuter.