Hemligheter på gång

Jag har varit utan internet ett par dagar av någon outgrundlig anledning som involverat hantverkare slamrandes i korridoren och kablar, tror jag. Min erfarenhet av män i overaller med massa verktyg dinglandes i Batman-bälten är att man gör klokast i att inte störa dem - då kanske de inte kommer tillbaka. Bäst är att försiktigt betrakta dem i ögonvrån och försöka luska ut vad de sysslar med.

Men nu är internet alltså tillbaka, vilket ni kloka läsare säkert redan härlett ur det faktum att jag skriver på nytt. Och inget ont som inte har något gott med sig: jag har i helgen kunnat jobba lite extra på min del av det super-ultra-jätte-tok-hemliga projekt som så smått börjar outas på Lisas och Isobels bloggar: Taffel.se! Är ni nyfnikniga? Sajna er på nyhetsbrevet! Det kommer bli bra, det kan jag lova.

Och mat och recept och ditten och datten kommer i fler inlägg senare idag.

Vad kostar en länk?

Det var den frågan jag fick idag per mejl. Avsändaren hade ansträngt sig för att hypertexta min länk, men däremot fanns ingen länk till själva sidan jag förmodades länka till. Men via avsändarens mejladress hittade jag hit. Och missförstå mig inte, jag tror säkert att mejlavsändaren verkligen tycker att han har en sjysst sajt, men vad fasen?

Så svaret är i det här fallet gratis, för google ad-späckade sidor utan vettiga recept länkar jag inte till utan vettiga skäl. Både jag och mejlaren torde därmed blivit nöjda, utan några som helst transaktioner oss sinsemellan.

Onsdagssnusk

Vad är Jungfru Maria på rostat bröd jämfört med Venus från Willendorfs nedre regioner i en rostad kikärt?

Onsdagstrams

Min syster har skaffat sig en raritet: en huvudlös siames. Eftersom hon vägrar vara med på bild har jag dolt hennes identitet på ett numera klassiskt vis. Och med tanke på hur hon behandlar katten förstår jag att hon vill vara anonym.

Helt enkelt...

Ibland behöver man inte krångla till det. En potatis- ochpurjolökssoppa kräver inga konstigheter eller hemliga ingredienser för att bli god, och inte heller äpplen. Men det är ändå mat jag vill slå ett slag för eftersom det är underbar vardagsmat som det är lätt att glömma bort.

Mitt sopprecept är alltså inget märkvärdigt, men väl beprövat och löjligt enkelt. Och visst är det fascinerande att något så vardagligt som potatis och purjolök kan bli så gott och värmande i höstrusket?

Potatis- och purjolökssoppa
6 personer

600 g purjolök (två små eller en riktigt stor)
700 g mjölig potatis
1,3 dl vatten
2 msk koncentrerad kycklingfond
5 dl mjölk
nymalen svartpeppar och trocomare eller annat örtsalt
hackad gräslök

Strimla purjolöken. Skala och skär potatisen i kuber. Lägg allt i en stor kastrull och slå på vattnet. Tillsätt kycklingfonden. Koka potatis och purjolök tills potatisen är helt mjuk, 20-25 minuter. Mixa sedan soppan lite slarvigt med en stavmixer (eller vispa rejält med en vanlig visp). Tillsätt mjölken och ge soppan ett uppkok. Smaka av med peppar och örtsalt och strö gräslök över den färdiga soppan.

Servera gärna med skivor av baguette gratinerade med skivor av brieost.

Inte heller det här är något märkvärdigt recept, men så enkelt och gott när man är sugen på något sött efter maten. Det går att variera i all oändlighet: i stället för solrosfrön kan man ta hasselnötter eller flagad mandel, honung kan ersätta råsockret och kardemumman kan varieras med till exempel kanel, koriander eller anis. Och i stället för gräddfil kan man lyxa till det med lite vaniljglass... Hur man än gör blir det gott!

Kardemummastekta äpplen
2 personer

2 äpplen (gärna fasta och lite syrliga, t ex Belle de Bosk0op eller Gala)
2 msk solrosfrön
25 g smör
2 msk råsocker
1/2 tsk stött kardemumma
4 msk gräddfil

Kärna ur och klyfta äpplena. Rosta solrosfröna i torr stekpanna tills de börjar få lite färg och lägg dem åt sidan så länge. Smält smöret i stekpannan och tillsätt sockret när smöret tystnat. Rör om ordentligt och tillsätt sedan äpplen och kardemumma. Fräs äppelklyftorna några minuter tills de mjuknat och strö sedan över solrosfröna. Servera i skålar med en klick kall gräddfil.

Global mat

Hur mycket pengar lägger du på mat varje vecka? Och vad köper du? En mycket intressant
bildserie på ämnet hittade jag på Flickr.

Och förutom de uppenbara ekonomiska orättvisorna kan man försjunka i spännande detaljer. Som att tyskarna uppenbarligen är alkisar, att man äter grymt mycket ägg i Kuwait och att en veckoranson frukt och grönt i North Carolina är två klasar druvor och två tomater. Samt att japanerna köper sina bananer prydligt inplastade.

Ljuva mjölk!

Nej, det är inte konserverat bajs, utan dulce de leche. Ordagrant betyder det "mjölkgodis" på spanska, och det är också vad det smakar som: en krämig, kolaliknande sockersöt gegga med mjölksyrlig ton i botten.

Dulce de leche får man enklast genom att ploppa ned en burk oöppnad kondenserad mjölk i en kastrull med tillräckligt sjudande för att täcka burken med någorlunda god marginal. Sedan ignorerar man hela ett par timmar. Eller nej, det gör man inte riktigt - man lyfter då och då på locken och kollar så att vattnet fortfarande täcker burken - men nära nog. Två timmar ger en lite ljusare och rinnigare gegga, tre timmar ger en fast konsistens och en färg som på bilden ovan.

Ofta säger man att den kondenserade mjölken karamelliseras, men det är inte riktigt sant. Vad som egentligen händer är att aminosyrorna i mjölkproteinet tillsammans med laktosen genomgår den där maillard-reaktionen som jag alltid tjatar om. Samma princip som får biffen vackert brynt, med andra ord.

Har man extrem otur kan burken explodera i kastrullen, men den risken är mikroskopiskt liten såvida du väljer en oskadad burk och ser till att vattnet hela tiden täcker burken. Men för den sakens skull behöver man ju inte sticka in hela huvudet i kastrullen för att kolla vattennivån. För står man där med metallsplitter och skållhet dulce de leche i ansikter är det förstås en klen tröst att det inte borde hänt.

Vad jag ska använda dulce de lechen till? Ingen aning. Ge mig gärna förslag. Fast ingen banoffee pie bara - både Magnus och jag avskyr bananer.

Vasaru saru? Flamsig gryta?

Vlaamse stoofkarbonaden. Smaka på orden. Själv har jag belåtet rabblat frasen hela dagen och jag tycker jag sätter den perfekt. Men när jag berättade för min mor i telefon vad jag skulle laga till middag frågade hon nyfiket: "Är det något polskt eller?".

Vlaamse stoofkarbonaden. Det låter som någonting ganska märkligt att ha puttrandes på spisen, men som vanligt när jag lagar mat finns det en historia bakom. Igår slötittade jag på Niklas mat, när han lagade musslor. Då kom jag att tänka på den belgiska rätten moules et frites (jepp, musslor med pommes - belgarna är förtjusta i sin friterade potatis!). Och då slog det mig att jag inte vet någonting om belgisk matlagning över huvudtaget. Förutom då att de gillar pommes frites och till och med anser sig ha kommit på det. Och att de gärna äter musslor till.

En snabb uppdatering på Wikipedia fick mig att inse att Belgien kanske har någonting mer än pommes att erbjuda rent kulinariskt. Bland recept på stoemp, waterzooi och konijn in gueuze hittade jag det tilltalande tungvrickande namnet vlaamse stoofkarbonade som dolde en lika tilltalande (men mindre vrickad) rätt på kokt nötkött, stekt lök och belgisk ale.

Jag medger gärna att själva namnet är den en av lockelserna i den här rätten: det låter så roligt. Lite som tyskt bäbisspråk. "Vlaamse" betyder kort och gott flamländsk, "stoof" är samma sak som det engelska "stove", och betyder alltså "spis". "Karbonaden" betyder, tror jag, kotlettter. Fast det är inte kotletter man har i sitt flamländska hopkok, utan grytbitar av nötkött. På franska heter rätten carbonnade flamande, och det låter inte alls lika roligt. Mest som vilken fransk rätt som helst.

Vlaamse stoofkarbonaden smakar ganska likt svenska köttgrytor, men är ändå lite spännande eftersom den belgiska ölen ger en extremt fyllig och lite härligt bitter ton. Och att man reder grytan genom att ploppa i ett par brödskivor - för smakens skull bredda med stark senap - är förstås hur kul som helst. Och gott!

När jag googlade bilder på grytan såg jag att den ofta serverades med pommes frites. Det kan man förstås göra, men för mig kändes kombon väl märklig. Samt lite för dekadent för mitt midjemått.

Vlaamse stoofkarbonaden
6 personer

2 stora gula lökar
smör till stekning
1,4 kg högrev
2 flaskor belgisk ale* (33 cl)
2 lagerblad
1 tsk torkad timjan
2 tjocka skivor bröd av lanttyp
2 msk osötad senap
2 msk socker
1 1/2 msk vitvinsvinäger
salt och svartpeppar
hackad persilja till garnering

Strimla löken fint och stek den på låg värme i en stekpanna i lite smör tills den fått en vacker, ljusbrun färg. Lägg löken i en gryta.

Putsa högreven från överflödigt fett och senor och skär den i 3 centimeters-bitar (ungefär). Bryn köttet i omgångar i stekpannan med lite smör och flytta över köttet till grytan allt eftersom det är färdigt.

Slå i lite vatten i stekpannan och vispa ur de fastbrända köttresterna. Häll ned vätskan i grytan tillsammans med köttet och löken.

Häll ölen över köttet (men smaka gärna en klunk för husfridens skull) och tillsätt lagerbladen, den torkade timjanen, sockret och vinägern. Salta och peppra efter behag. Rör om i grytan.

Bred brödskivorna med senap och lägg dem överst i grytan.

Låt grytan koka under lock i tre timmar på låg värme och rör om då och då (det är meningen att brödskivorna ska reda såsen, så dem kan du röra ned i grytan utan dåligt samvete).

Strö över hackad persilja över grytan och servera den med kokt potatis och kanske lite brysselkål till när vi nu ändå rör oss i det belgiska köket.

*Jag tog Leffe Brune, eftersom det inte finns så mycket annat att välja på på systembolaget i Kalmar.

Snackstips!

Hittar du ett paket som det står kikärter citir på, till exempel på Coops avdelning för "etnisk mat", så slå till. Då kan du glatt bära hem en påse rostade kikärter täckta av ett lager sockersaltat kikärtsmjöl. Lite som chilinötter, fast utan chilin, lite torrare och så knaprigt att man kan väcka grannen genom att äta dem nattetid. Grymt goda, inte för salta och nyttigare än de flesta snacks. Fast eftersom de är så torra gör man bäst i att skölja ned dem med en öl. Eller flera. Och bra GI-värde har de också, om man nu är lagd åt det hållet.

Off topic: mjuka män?

Den här artikeln kan vara det märkligaste jag läst på länge.

Den självklara frågan blir ju varför de inte bara kunde anställt lite fler kvinnor i stället?

Snabbmat på älg

Har man en massa smaskig älgrostbiff över är det förstås perfekt sovel för en rostbiffsmacka. Framför allt om man fuskar ihop en nästan-cumberlandsås och kompletterar mackan med tre sorters lök: sötsyrlig syltlök, färsk rödlök och knaprig, rostad lök. Inte mycket till recept, men förbannat gott.

Rostbiffsmacka med tre sorters lök
2 personer

1 stor baguette
smör
salladsblad
200 g rostbiff i tunna skivor
1 liten strimlad rödlök
16 syltlökar
3 msk rostad lök
4 msk fusk-cumberlandsås (se nedan)

Dela baguetten i två och bred den med smör. Lägg på övriga ingredienser. Ät och njut.

Fusk-cumberlandsås

1 dl röd vinbärsgelé
saft och skal av en halv apelsin
1/2 tsk riven färsk ingefära
1 tsk dijonsenap

Sjud upp alla ingredienserna och rör om så att vinbärsgelén löser sig. Låt svalna.

Kylskåpshärvan del 7: den spännande upplösningen

Ja, nu är den äntligen tillbaka! Tack vare Magnus, som ringde och hetsade kylskåpskillen en aning, knackade det på dörren vid fyratiden idag. Samma hantverkare som tidigare stod i öppningen, men skillnaden från sist var att han var på skitgott humör. Vare sig det berodde på att det var två timmar från helg eller för att han slapp vara ensam med en tjej så visade det sig att han var både jovialisk och kompetent.

Förutom att han skämtade glatt med oss och muttrade ilsket till den trilskande kylen så tog han sig dessutom tid att förklara exakt vad som gått fel med schabraket. Det visade sig att kompressorn i frysen hade brunnit och i sin tur kortslutit kretskortet.

Mest spännande var när han släppte ut all butangas ur kylrören och det blev väldigt kallt om fötterna av all tung gas som flöt omkring i lägenheten.

Behöver jag nämna att hantverkaren nu mera är min kylskåpsjesus och att jag har förlåtit honom allt? Fast jag ska förstås fortfarande kräva hyresavdrag för 12 dagar utan kyl och frys.

God älg från Karlsborgshelg

Av Magnus rara mor fick vi en älgrostbiff med oss från Karlsborg (samt dessutom en gjutjärnsgryta, en finfin uppsättning kockknivar, kantareller och en rejäl klump älgfärs). Och omigod, vad god älgrostbiffen blev när man lågtemperaturtillagade den och serverade den med en skysås som vi smakförstärkte med ugnsbakad vitlök och lite rödvin! Jag har tidigare haft allehanda problem med mina stekar eftersom min digitala high tech-termometer varit minst sagt opålitlig. Idag använde jag mig av den gamla analoga termometern som min mor en gång gett mig - paradoxalt nog med varningen att "jag är inte säker på att den visar rätt". Men det gjorde den!

Fast kanske var det andra faktorer som spelade in... Älgrostbiffen var nätt och jämnt så pass tinad att jag kunde tvinga in en termometer i det tjockaste stället. Jag inbillar mig att det kan ge en långsammare uppvärmning av köttet och därmed saftigare kött. För saftigt och alldeles lagom rosa-rött blev det.

Att vi dessutom kompletterade köttet med en smakrik persiljerotspuré med bacon- och svampfräs gjorde ju inte måltiden sämre, även om bilden är exeptionellt dålig. Morotsgrejen som syns på bilden bloggar jag om en annan dag.

Ja, bilden är skitful och alla färger är fel. Men ibland lockar ätandet mer än fotograferandet. Och det är ingen blodklump till höger, det är röd vinbärsgelé!

Älgrostbiff med vitlökssky
4 hungriga

1 älgrostbiff (ca 800 g), halvtinad
2 msk smör
flingsalt och nymalen svartpeppar
4 vitlöksklyftor
1 dl rött vin
2 dl vatten
1 msk röd vinbärsgelé

Sätt ugnen på 100 grader. Salta och peppra älgsteken runt om och bryn den runt om. Lägg rostbiffen i en ugnsform tillsammans med vitlöksklyftorna och vinet. Sätt in i ugnen och låt rostbiffen få en innertemperatur på 60 grader. Hur lång tid det tar minns jag faktiskt inte eftersom jag var upptagen med att dricka vin och spela Guitar Hero, men jag skulle gissa på två timmar med en halvtinad stek.

När rostbiffen är klar tar du upp den och låter den vila 20 minuter i aluminiumfolie och skivar sedan upp det så pass tunt du förmår och vill. Under tiden
vispar du ut ugnsformen med lite vatten och mixar skyn tillsammans med vitlöken. Smaka av med lite vinbärsgelé.

Persiljerotspuré med bacon- och svampfräs
4 personer

400 g mjölig potatis
400 g persiljerot
ca 4 dl mjölk
25 g smör
salt
15o g ostronskivling (eller annan svamp)
1 paket bacon, hackad
1/2 dl persilja, hackad

Skala potatis och persiljerot och skär dem i centimeterstora kuber. Lägg dem i en kastrull och slå på precis så mycket mjölk att det täcker grönsakerna. Koka rotfrukterna mjuka i mjölken, ca 20-25 minuter. Häll av ungefär hälften av mjölken, men spara den tills vidare. Mixa rotfruktshacket tillsammans med smöret. Späd med mjölk till en lagom konsistens och smaka av med salt.

Hacka ostronskivlingen ganska smått och stek den på medelhög värme tills all vätska kokat in. Fös svampen mot kanterna på stekpannan och lägg baconen i mitten. Fräs baconen halvknaprig och blanda den sedan med svamphacket. Rör ned den hackade persiljan och fördela svampfräset över persiljepurén.

Kylskåpshärvan del 6: "Du är studenten!"

Nej, jag har fortfarande ingen kyl, och därmed är min matlagningsförmåga ganska begränsad. Den franska balkongen fungerar fortfarande som temporärt kylskåp, men där vågar jag bara förvara härdiga saker som mjölk och liknande. Dock lagade jag en fantastisk älgrostbiff häromdagen, men det receptet får ni i nästa blogginlägg.

Hur som helst, det här med kyl och frys... I torsdags sa bovärden och electroluxkillen (till varandra, men jag hörde dem!) att kompressorerna borde komma redan dagen efter. Men först i måndags ringde kylskåpskillen tillbaka, och det samtalet missade jag. När jag ringde tillbaka dagen efter utspelade sig följande bisarra konversation:

Jag: Hej! Margit Richert heter jag. Jag tror du ringt mig angående min trasiga kyl.
Electroluxkillen: Nä, det minns jag inte. Var det länge sedan?
Jag: Nä, igår.
Electroluxkillen: Nää..? Om vad då?
Jag: Min kyl och frys. De funkar inte. Du skulle sätta in nya kompressorer!
Electroluxkillen: Mhm? Nä, det vet jag inte. (tänker efter) Aha... Du är studenten! Med trasig kyl och frys?
Jag: Ja... Jag skulle gärna få den lagad.
Electroluxkillen: Ja... Jag hinner nog inte. Jag är i Mönsterås hela dagen. Men jag ringer dig när jag får en lucka.

Det var alltså i tisdags. Nu är det torsdag. Jag hoppas verkligen att han får en lucka innan helgen för jag börjar hallucinera isbitar, kall öl och tre kilo högrev i frysen.

Kylskåpshärvan del 5: "Där rök den också"

Igår morse, när jag och Magnus låg och var lagom bakfulla efter att ha firat min utmärkelse som Uppstickare med lite för mycket vitt vin stormade bovärden in med en kylskåpsreparatör i bakhasorna.

Bovärden: "Sover ni? Jag försökte ju ringa, men det gick inte att komma fram."

Eftersom jag dagen innan upplyst honom att jag hade nytt mobilnummer och att han kanske borde ta det - bara för att mötas av ett avärjande "det behövs inte, jag har nyckel" - blev jag minst sagt förstummad. Men hur argumentera mot någon som uppenbarligen inte har alla hästar hemma?

Magnus masade sig iväg för att köpa treo och lämnade mig ensam med de två testosteronosande alfahanarna som vederbörligen ignorerade mig totalt. Hanverkaren började skruva och mixtra med sin spänningsmätare och bovärden stod surt och tittade på. Helt plötsligt smäller det till ordentligt i kylen varpå kylskåpsnissen muttrar "Nähä, så enkelt skulle det förstås inte vara" och skruvar vidare. Sedan smäller det plötsligt till ännu högre och en grön blixt och en bränd stank utgår från kylens massakrerade innanmäte. "Jaha, där rök den också" sa hantverkaren lakoniskt.

Sedan börjar bovärden och hantverkaren diskutera - fortfarande utan att ta någon notis om mig - vad som är fel och hur lång tid det kommer att ta. Visar sig att det verkar vara kompressorn i kylen (jag har googlat på kylskåpets struktur, så nu vet jag precis vad en kompressor gör!) men att man nog ska ta och byta ut den i frysen också för säkerhets skull. Delarna kommer nog redan nästa dag. Jag försöker förklara att jag är bortrest från och med klockan 14, men det lyssnar de inte på, eftersom de officiellt ännu inte har upplyst mig om någonting. Men så vänder síg bovärden slutligen mot mig, anklagande: "Han kan ju ringa när han ska bli insläppt om vi får rätt nummer den här gången." Jag ger dem uppgivet rätt nummer och försöker återigen förklara att jag faktiskt inte kan släppa in någon efter klockan 14 eftersom jag inte är hemma.

Trots det misstänker jag att jag kommer att få ett ilsket telefonsamtal halv tre där de undrar var jag håller hus.

Helg i fästningen

I helgen bär det av mot Sveriges reservhuvudstad för frottering med svärföräldrar (får man kalla dem så även om man inte är gifta?) och eventuellt ett besök på Idas Brygga.

Och så förstås - som alltid när det finns en sjö i närheten - en hel del fiske.

Kylskåpshärvan del 4: "Det är min middag!"

Kylskåpet är fortfarande dött och fascinerande nog det varmaste stället i hela lägenheten, trots att vi slagit av säkringen i morse (ingen idé att hålla igång en sådan koloss bara för att alarmlampan ska påpeka för oss att det är någonting fel på den). Undrar om ens de mest härdade inläggningar håller formen - just nu skulle jag kunna inkubera agarplattor med bakterieodlingar i både kyl och frys med tillfredställande bakterietillväxt.

Däremot har vi insett att min franska balkong är ett utmärkt svalskåp med tanke på att temperaturerna har krypit ned en bit under tio-strecket här i Kalmar. Alltså stod där i eftermiddags en öl (till Magnus), en bibba vitt Oude Kaap samt 300 gram färsk sej som ska bli dagens middag. Det var bara det att vi inte förutsett det självklara: it's a dog eat dog world.

Så hör vi plötsligt ett märkligt sprakande ljud som påminner om fyrverkerier på för långt avstånd för att de ska vara värda att bry sig om - men det gör vi förstås ändå eftersom vi är så nyfikna av oss! När vi så försöker lokalisera oljudet går vi som små safariguider och lyssnar längs lägenhetens rörledningar eftersom de vanligtvis står för omkring 95 % av alla oidentifierade och udda ljud. Men snart hamnar vi med öronens hjälp i närheten av balkongen.... Någonting rött rör sig i våra ögonvrår i den franska balkongriktningen. Vi står blick stilla.

Det röda visar sig plötsligt vara husets stora knallröda och ganska äckliga hankatt som bestämt sig för att sejfilé står på dagens meny. Den har krafsat ned det väl inslagna sejpaketet halvvägs ut ur den nedre balkongglipan och står nu nöjt och tuggar på pappret. Jag tjuter ilsket "Kattdjävul! Det är min middag!" varpå katten först står kvar och stirrar dumt som den tjuvaktiga imbecill den är och sedan gör en vacker löpning bort mot andra sidan av gården när jag kompletterar vansinnesvrålen med yviga gester. Jag fiskar åt mig fisken och konstaterar att katten i alla fall inte tagit sig längre än ytteremballaget: plastpåsen i vilken fisken vilar är ännu intakt. Sejen får vila en timme på köksbordet. Hellre drabbas jag av botulism än ger ett gratismål till en fet katt.

Vinet och ölen lämnade kattrackaren i alla fall i fred, vilket i sig är sorgligt. En rejäl bakfylla är precis vad den demonen skulle förtjänat.

Disclaimer: Jag älskar katter. De är underbara. Men katter som försöker stjäla min middag blir jag arg på hur ulliga och gulliga de än är.

Sushi for beginners

Att göra sushi utan att ha ett fungerande kylskåp låter kanske som ett kamikazeföretag, men bara man äter upp allt på en gång är det ju inga problem. Har man dessutom en sushigalen syster på besök är det inga problem att få bitarna att gå åt.

Dessvärre överdoserade jag wasabin lite. En tunn utstruken sträng ska det vara, inte mer! Syrran, som är känslig för allt starkt klagade över begynnande hjärnblödning, och både Magnus och jag fick andas med munnen för att inte kollapsa i ett deliriskt wasabirus. Men gott var det ändå.

Sushin ni ser på bilden är makirullar, som är sushiris och fyllning på nori-ark som sedan rullas ihop. De kan fyllas med allt möjligt japanskt eller ickejapanskt. Jag fyllde några med avocado och räkor och andra med gurka, salladslök och sesamfrö. Sedan tog mitt ris slut eftersom det gått åt till pulver-ochazuke - världens bästa frukostmat! Då kan man med fördel göra rullar utan ris: fyll dem till exempel med tunt skuren avocado, salladslök, gurka och morot. Eller någonting annat du har hemma... Kanske inte helt ortodoxt, men gott det med.

Och var inte rädd för att det ska vara svårt! Det här var första gången jag gjorde makirullar, men det gick som en dans, och det utan sådan där piffig bambumatta. En kökshandduk samt ett par pilliga fingrar fungerar minst lika bra. Det viktigaste är att man inte lägger på vare sig för mycket ris eller fyllning: ett halvcentimetertjockt rislager räcker gott (lämna 2 cm på övre norikanten risfri) samt måttligt med fyllning. Ffukta den risfria nori-kanten med vatten och rulla ihop hela schabraket som en rulltårta. Skär upp i ca 2 cm tjocka bitar med en fuktad kniv. Svårare än så är det inte!

Ett riktigt recept på maki-sushi känns ganska överflödigt, eftersom det finns massor av bra på nätet. Kolla på Wikipedia för ett riktigt bra och utförligt sushiris-recept. Och lattja loss med ingredienserna - titta till exempel på Hattori Sushi Devils meny för rolig inspiration!

Jag sticker upp!

Ett mejl i morse informerade mig om att jag blivit utsedd till en av årets hundra uppstickare av Shortcut. Jag känner inte till Shortcut överhuvudtaget, men det är onekligen en rätt häftig känsla att ligga på samma lista som Zlatan, Anders Borg och Marcus Samuelsson. Som enda bloggare dessutom! Inte för att jag vet om jag är förtjänt av det, men jag tänker gotta mig i utmärkelsen ändå. Hela dagen!

Kylskåpshärvan del 3: "Och säkringen hade du kollat?"

Bovärden kom efter bara 20 minuter, vilket jag faktiskt måste ge honom en eloge för. Det första han gjorde var att kolla att säkringen verkligen var påslagen. För säkerhets skull slog han av och på den fem gånger och ställde sedan den mycket intelligenta frågan "Och säkringen hade du kollat?"

Men sedan fick han syn på Magnus och insåg att det fanns en pålitlig människa i lägenheten, det vill säga en karl. Alltså frågade han även Magnus om säkringen och diverse andra saker som jag säkert inte skulle kunna ha svarat på. Alltså drog Magnus hela historien jag redan dragit på telefon. Men uppenbarligen gick budskapet fram den här gången: det var inte säkringen som krånglade. Vilket han också lite anklagande konstaterade: "Nä, här är det ju inte kallt, den här kylen funkar inte".

Efter att ha tagit några anteckningar vände han på klacken och gick. Förhoppningsvis får vi en ny kyl och frys, men det sa han ingenting om.

Nu funderar jag på vad i hela friden vi ska äta till middag.

Kylskåpshärvan del 2: "Har du kollat säkringen?"

Tro inte för en sekund att mina problem var över bara för att jag slog på säkringen till kyl och frys igen. Till en början verkade allt väl, men snart upptäckte vi två fel: 1) kylskåpslampan vägrade slå av sig när man stängde kylen och var dessutom glödhet (antagligen därför säkringen gick 2) Det blev inte ett dugg kallare i vare sig kyl eller frys. Inte ens över natten. Där rök mangolden och andra sparade grönsaker.

Alltså ringde jag bovärden, trots min aversion mot de samma. Men aversionen var i högsta grad ömsesidig:

Jag: Hej! Min kyl och frys har lagt av.
Bovärd: Jaha?
Jag: Ja, alltså... Det fungerar inte! Säkringen gick, och sedan när jag slog på den igen så fungerar den inte trots att det lyser.
Bovärd: Har du kollat säkringen?
Jag: Ja! Jag har slagit på säkringen igen! Men nu funkar kylen inte. Lamporna lyser, men det blir inte kallare.
Bovärd: Så du har kollat säkringen?
Jag: Ja.
Bovärd: ...
Jag: Det blir alltså inte kallare i kyl och frys trots att den lyser. Den har snarare blivit varmare än igår.
Bovärd: Det tar ju tid för kylen att bli kall igen.
Jag: (med en begynnande frustration) Ja, jag förstår det! Men det har inte blivit kallare alls, utan varmare!
Bovärd: Hmm. Ja, jag kommer och tittar.
Jag: Tack!
Bovärd: Fast det är ju då Electrolux som står för garantin i det här fallet, så vi kan antagligen inget göra ändå.

Alltså väntar jag nu på en grinig bovärd som säger sig kunna göra noll och intet för att ordna kyl och frys. Spänningen tätnar...

Synden straffar sig själv!

Jag börjar få mindre och mindre tid över för bloggen just nu, på grund av ett ännu rätt hemligt projekt som ni nog kommer glädja er åt när det väl sjösätts (det var luddigt formulerat, men mer information kommer snart!).

Hur som helst krävde det hemliga projektet en helg och en måndag i Stockholm, och i dag kom jag alltså hem igen (jo, de har datorer i Stockholm också, men ingen jag kan få arbetsro framför). Funderar ni läsare möjligtvis på att straffa mig för min frånvaro kan jag upplysa er om att jag redan mött mitt rättmätiga öde... När jag kom hem insåg jag att kyl och frys uppenbarligen lagt av någon gång i lördags (av den kvarstående ismängden i frysen att döma) och att ett halvårs fonder, frysta soppor, frukostmat och ost gått åt den beryktade skogens håll. Allt var varmt och lagom mögligt.

Dock tyckte jag att mangold, lite kvarvarande nässlor och en del haricot vertes gick att rädda från döden. Däremot gick min älgfärs åt skogen. Som tur var har jag i alla fall köpt kombu och wakame, en ytterst märklig filippinsk burk saltad småfisk samt tamarindpasta i storstan.

Hur som helst har större delen av mitt kylda skafferi gått upp i rök. Det var nog i och för sig lika bra, med tanke på att jag hittade frysta ostskalkar från Birger Jarls tid i frysen... Dags att fylla frysen på nytt. Kanske med ett halvt lamm från Solberga gård?

För övrigt...

...kan jag starkt avråda från att (efter en rejäl mängd whisky) headbanga till Megadeth och Iron Maiden bara för att de var länge sedan man sist lyssnade på dem. Jag har de två senaste dagarna lidit av någonting som nästan garanterat är en självförvållad whiplashskada. Det gör fruktansvärt ont, och inte en enda nackmuskel fungerar som den ska. Men kul var det!

(Magnus vill tillägga att jag är världens snyggaste hårdrockare*.)

*När jag läste upp det här inlägget och frågade Magnus om han ville tillägga någonting nekade han tills jag tittade väldigt argt på honom och påpekade att det ville han visst.

Åpen gris

Ibland får man äta upp sin egen girighet. Ofta smakar det bittert, men ibland, bara ibland smakar det fett, salt och gott. Häromveckan snubblade jag på en sådan dag. Klart jag skulle köpa en billig rimmad fläsklägg på Coop. Klart jag skulle ha den största - jag hittade en mastodont på 1,8 kilo som jag glatt roffade åt mig. Att vara åpen heter det i Västergötland, och det betyder att man är glupsk eller girig. Jag är den åpnaste av alla, framför allt när det gäller stora köttbitar.

Ni kan alltså förstå hur åpen jag kände mig när jag insåg att min jättefläsklägg inte gick ned ens i den 10 liters aluminiumkastrull jag "lånat" från mitt restaurangjobb med Magnus goda minne - det var nämligen ingen som använde den, bucklig och dan och handtagslös som den var. Hur som helst gick den inte ned. Jag tryckte på, stånkade och förlorade. Fläskläggshelvetet gick inte i. Ett tag funderade jag på att försöka dela den i två, men eftersom jag inte har någon bensåg (eller annan såg som kunde vikariera) förstod jag att jag skulle vara tvungen att riskera någon av mina knivar för att platsa i benknäckargänget.

Men så slog det mig att jag precis läst om ugnsstekt färsk fläsklägg i Jens Linders Långkok. Visserligen krävdes det inte många tankesteg för att inse att det skulle bli lite saltare och torrare med rimmad fläsklägg, men står valet mellan att slänga en fläsklägg och att misshandla den lite kulinariskt var valet givet.

Och döm min förvåning när jag insåg att det blev riktigt bra. Visserligen blev det ganska salt, men inte på något vis övermäktigt, även om färsk fläsklägg självklart varit ännu godare. Och svålen, denna bortglömda delikatess, var underbart chipslik. Den fick mig att undra varför skinkstek bara säljs utan svål nu för tiden. När jag var liten var fläskstekarna mycket saftigare än de där torra tråktrådiga sakerna vi äter idag, och jag inbildar mig att det har att göra med att svålen och det underliggande fettet hindrade köttsaften från att avdunsta. Kanske har jag fel, men då vill jag gärna se bevis. Och för den delen svål på skinkstekarna eftersom det är så gott i sig själv.

Hur som helst ville jag ha ett gott tillbehör till min fläsklägg. Förutom lite rostade rotfrukter bestämde jag mig för en lite udda variant av julbordets rödkål eftersom det var kallt och hemskt ute och jag ville ha lite comfort food with a twist (anglicismerna haglar!). Och att koka rödkål i granatäppeljuice var verkligen en snilleblixt. Med lite arabiskinspirerad kryddning blev det ett spännande komplement till fläskläggen.

Ugnsstekt fläsklägg
En väldig massa

1 fläsklägg (1,2-1,8 kg)
1/2 tsk hel vitpeppar
vatten efter behov

Skåra svålen på fläskläggens översida - annars spricker den helt under ugnsstekningen. Mortla vitpepparn någorlunda fint och gnugga in den runt hela fläskläggen. Lägg fläskläggen i en ugnsfast form och stek den i 175 grader i 2 - 3 timmar tills köttet lätt går att lossa från benen. Ös den då och då med lite vatten så blir svålen krispigare.

Ta till vara på den knapriga svålen på ovansidan och skär eller klipp den i små bitar. Ta bort överflödigt fett och skär köttet på läggen i skivor. Servera med rödkålen nedan, en god senap och valfri kolhydrat.


Annorlunda rödkål
4 personer

700 g rödkål
1 msk olivolja
2 vitlöksklyftor
1 tsk spiskummin
1/2 tsk kanel
4 dl osötad granatäppeljuice
1 tsk torkad timjan
1 tsk torkad mejram
1/2 tsk torkad oregano
2 msk honung

Strimla rödkålen fint med en osthyvel. Hetta upp oljan och stek vitkålen på medelstark värme i 10 minuter under omrörning. Hacka vitlöken och tillsätt den, spiskumminet och kanelen och låt fräsa ytterligare några minuter. Häll sedan på granatäppeljuicen och rör ned timjan, mejram och oreganon. Låt koka på låg värme utan lock i 50 minuter (späd med vatten om det ser för torrt ut) och rör sedan ned honungen. Smaka av och tillsätt mer honung om nödvändigt. Servera till fläskläggen.

Köttbullar extra allt

Alla rykten om min död är betydligt överdrivna- jag har bara haft en del annat för mig. Men jag gör bot och bättring med ett recept på smaskiga köttbullar!

Eftersom jag inte är mamma borde jag knappast få komma med ett recept på de perfekta köttbullarna, men det gör jag ändå. Säkert är i alla fall att jag kommer laga de här köttbullarna precis likadant när jag väl får en egen parvel att göda, eftersom det är mitt absoluta favoritrecept. Att ha rödvin, grädde och senap i köttbullarna är kanske inte så värst konventionellt, men det blir underbart gott utan att ta över köttbullssmaken.

Är man fruktansvärt pedantisk av sig (vilket glatt erkänner att jag är när det gäller mina köttbullar) finns ett småhemligt knep att använda sig av för att få den perfekt runda: ploppa dem i sjudande vatten en minut innan stekning så behåller de vackert formen! Det är helt genialiskt - men det enda problemet är att det inte fungerar överhuvudtaget. Testa inte ens - det har jag, och det är helt hopplöst! De blir banne mig fulare än någonsin och dessutom garanterat överstekta när de väl steks. Dessvärre är denna ickekunskap nästan den enda jag hann plocka upp på Lernias kockutbildning i Jönköping innan jag insåg att det inte gick att kombinera nattjobb på Max med skoldagar från 8-16. Det och en (faktiskt) underbar kroppkaksfyllning med hackade rotsaker, lök och bacon som en av lärarna brukade propagera för eftersom de inte hade råd att ge oss rimmat fläsk att öva på.

Hur som helst... Köttbullar är det som flest svenskar har fasta åsikter om, och smakar det inte som mammas är det oftast fel. Men eftersom de flesta mammor har recepten implanterade i nyporna kan man lika gärna ge upp jakten på köttbullar som smakar som mammas och göra sina egna. Det blir gott det med, och eventuella framtida barn kommer vara så präglade på dem att alla andra smakar fel, inklusive din mammas!

Bild får ni klara er utan eftersom kamerabatteriet inte var laddat och jag var hungrig. Men gott blev det i alla fall!

Gittos köttbullar

1/2 stor gul lök
1 msk smör
1/2 dl ströbröd
1 dl rött vin
1/2 dl grädde
2 msk dijonsenap
1 tsk malen kryddpeppar
1 krm malen vitpeppar
1/2 tsk salt
1 ägg
200 g fläskfärs
400 finmalen nötfärs
smör till stekning

Finhacka löken och stek den på låg värme tills den är genomskinlig.

Blanda ströbröd, rödvin, grädde, dijonsenap och pepparsorterna. Låt svälla i 15 minuter.

Blanda ned lök och ägg i ströbrödsröran och rör ned fläskfärsen och nötfärsen. Blanda till en jämn smet och ställ i kylen i 30 minuter så att smakerna hinner utvecklas.

Olja händerna och en skärbräda med neutral olja. Rulla små köttbullar av smeten och lägg dem att vila på skärbrädan.

Bryn köttbullarna på ganska hög värme i omgångar och låt dem eftersteka på låg värme 3-4 minuter.

Gott till är förstås pressgurka och lingonsylt (samt gräddsås förstås!). Vill man snabbt och enkelt göra en trist köpesylt fräschare är det enklaste och bästa att blanda den med lite frysta, tinade lingon. Bara så där. Det blir en helt annan smak och tar bort jolmigheten som dessvärre är köpesyltens främsta attribut.