Spännande smakexeriment

Jag kan fascinerat meddela att smakmässigt blir kombinationen äppelvodka och ginger ale betydligt mer än sina beståndsdelar. Närmare bestämt en distinkt smak av mögliga handdukar.

Fräck fredag: bögporrkorv*

Lisa har utnämnt denna dag till fräck, vilket innebär att man ska dela med sig av någonting roligt på temat mat och sex. Eftersom jag är är tämligen osnuskig i köket och därtill pryd som en brittisk kyrkkaffetant vågar jag inte dela med mig av egna spännande upplevelser. Därmot bjuder jag på en bild av kokkorven vi köpte i Prag.

En bild säger mer än tusen ord, men jag måste väl tillägga att den smakade helt okej, även om jag kanske inte blev lika förvånat förtjust som mannen på bilden.

*Uttrycket myntades av min mor, som uppenbarligen är mindre pryd än jag.

Fyllda vänner och dito älgfärsbiffar

Min gode vän Pelle var och hälsade på innan vi åkte till Prag. Med sig hade han två kilo älgfärs och bad absurt nog om ursäkt för att han inte lyckats skjuta ett vildsvin åt oss.

Som tack (eller kanske hämnd för det uteblivna vildsvinet?) fyllde vi honom ordentligt och försökte dessutom spela honom ett spratt när han väl somnat. Djupt som han sov bestämde vi oss för att dra ut madrassen med tillhörande Pelle ut ur lägenheten och in i hissen. Dessvärre (som tur var för Pelle dock), kom vi inte längre än till utanför dörren innan han urvaket slog upp ögonen och muttrade "höö?". Det kan ha berott på att jag vid det laget skrattade så hysteriskt att det kunnat väcka de döda.

Hur som helst, det var älgfärsen den här texten skulle handla om. Som ni vet har jag ingenting emot fusionskök, men när det gäller älgkött håller jag på traditionerna av den enkla anledningen att jag upptäckt att ingenting slår nordiska smaksättare för att locka fram de vackra smaker som döljer sig i älgåbäkets inre.

Alltså satsade jag på ett enkelt och föga nyskapande smakgifte mellan älg, lingon, västerbottenost, grädde och bacon. Jag gjorde klassiska köttfärsbiffar som fylldes med riven ost, stekt bacon och lite finhackad saltgurka. En gräddsås gjorde jag direkt i pannan och smaksatte den med lingon. Till serverade jag en enkel pytt på kålrot, morot och potatis, pressgurka och lite haricot verts.


Fyllda älgfärsbiffar med lingongräddsås
4-6 personer

Till färsen:
1/2 dl mjölk
4 msk ströbröd
500 g älgfärs
100 g fläskfärs
1 ägg
1 tsk salt
nymalen svartpeppar
smör till stekning

Till fyllningen:
1/2 paket bacon, finstrimlad och fräst
1 1/2 dl riven västerbottenost
2 saltgurkor, hackade

Till såsen:
1 msk vetemjöl
2 dl grädde
1 tsk mörk soya
1 1/2 dl lingon

Blanda samman ströbröd och mjölk i en bunke och låt svälla 10 minuter. Blanda sedan samman med övriga ingredienser till en slät färs. Låt stå och gona till sig i kylen en halvtimme.

Blanda samman västerbottenost, bacon och saltgurka till fyllningen.

Nu kommer det roliga: att få in fyllningen i färsen! Det är inte alls svårt, men det känns lättare att beskriva med hjälp av bilder (och säkerligen lättare att förstå) än att försöka formulera.

Olja först händerna och skärbrädan. Dela sedan färsen i åtta bitar.

Tag en bit färs och platta ut den ordentligt i handflatan.

Skeda på ungefär en åttondel av fyllningen.
Vik ihop biffen.
Nyp ihop kanterna ordentligt.
Rulla sedan biffen till en vacker boll och platta ut den lite.

Stek sedan biffarna på medelstark värme, 3-4 minuter på varje sida. Fös sedan biffarna ut åt kanterna på stekpannan, strö i mjölet i mitten och låt fräsa någon minut. Häll sedan på grädden och rör om ordentligt så att det inte bildas några klumpar. Smaka av med soyan, tillsätt lingonen och låt det hela koka ihop några minuter.

Now showing: en väldigt nervös matbloggare

De läsare som eventuellt är intresserade kan se mig prata goja på Niklas Mat i kväll (om de inte helt klippt bort min medverkan). Eftersom jag var så nervös att jag inte minns vad jag sa tar jag det säkra före det osäkra och låter helt bli att titta.

Och eventuella nytillkomnade läsare efter programmet - som säkert undrar vad det är för en usel matblogg som bara handlar om Prag och servitrisgnäll - lovar jag att det kommer två nya recept i morgon!

Praha goodbye

I morgon korsar jag aterigen den svenska gransen. Det kanns inte alls skont, utan bara vemodigt. I den lilla staden Kutna Hora - mest kand for sin makabra skelettutsmyckade kyrka som jag kommer beratta mer om en annan dag - sag jag jag ett ruckligt hus till salu for runt 100 000 svenska kronor, och hade jag haft summan hade jag hystat upp den dar och da.

Hur som helst har jag bagaget fullt av inlagd korv, surkal, knodelmix och annat gott och bloggar redan 0i morgon, om jag orkar.

Mer fran Prag

Sparvagnsturen blev helt underbar. Bast var ett litet mikrobryggeri langt upp i forortssluttningarna med en underbart syrlig ležac, som lager heter pa tjeckiska.

Samst var ett stalle vid namn Wings Club, som visserligen hade rolig inredning i form av WW2-bombplansrelikter, men i ovrigt var helt uselt. Utforligare rapporter, samt bilder, kommer nar jag nar svensk mark.

Bast hittills av restaurangerna jag besokt ar forvanansvart nog Countrz Life, en liten vegansk restaurangkedja dar man betalar maten per vikt. Det ar inte bara billigt, utan mycket gott. Forutom en stor och fargglad salladsbuffé, finns allt fran vegansk pizza och pastagratanger med sojakott till couscoussallader och rotsaksgrytor. Ett maste for den lunchhungrige.

Dessutom har jag for forsta gangen i mitt liv atit karp. Efter att ha besokt Wallensteinska tradgarden - dar forutom det tjeckiska parlamentet aven ett enormt antal feta karpar huserar -vattnades min mun vid tanken pa en valgodd karp. Eftersom vakterna knappast hade tillatit mig att fanga en ur den gigantiska dammen - jag var dock inte langt ifran ett forsok - styrde vi kosan till Rybarsku Klub, en liten fiskrestaurang pa kampa-on. Dar fick jag en karp, som var over forvantan. Fet och god, som en blandning mellan aborre och lax.

Nu tar min internet-sesjour slut. Hej da sa lange.

Nový záznam...

Heter nytt inlagg pa tjeckiska. Jag alskar spraket, som ar bade mjukt och hart pa samma gang. I borjan hor man bara de harda konsonanterna, men nar man val borjar lyssna till vokalerna ar det som att lyssna till en vaggvisa.

Det askar just nu, och regnet vraker ned. Helt underbart.

I morgon ska vi aka runt hela Prag med sparvagn och gora olstopp har och dar. Magnus - som i vanliga fall inget hellre vill an att bli runtskuffad av den kartlasande Gitto - har tillbringat tre timmar med att planera den perfekta rutten.

Lunch var pizza pa en av Prags aldsta pizzerior, mycket gott. Middag var plommon, ostkex och notter fran snabbkopet. Gott det med.

Nu ska jag beundra askan fran fonstret pa fjarde vaningen!

Praha!

Pa plats i Prag och lever livet. Dricker ol, ater flasklagg, knodel och surkal i mangder och njuter i fulla drag av att vara pa ett stalle dar ingen kanner en och man sjalv kanner ingen. Har redan lart mig femtiotalet matrelaterade ord pa tjeckiska och sakert fyrtio andra blandade fraser och uttryck (vi har till och med kopt en tjeckisk-engelsk ordbok enkom for att ta reda pa spannade ord som pozor och sleva. Och ju mer man lar sig, desto fler nya ord och uttryck kan man haka fast sin nyvunna kunskap i.

Vore jag mer Skuggiansk i mitt skrivande skulle jag ge mig ut i en lang och ilsken utlaggning om hur efterblivet Tjeckien ar pa manga omraden, framst toaletthallet (sallan las pa dorrarna, toalettpapper som verkar vara gjort av atervunnen taggtrad, mogliga duschar och en allman nedgangenhet), men jag nojer mig med att glatt konstatera att Prag inte ar Sverige och att det ar skalet till att jag ar har fran forsta borjan. Och jag kan meddela att det tjeckiska restauranger saknar i toalettresurser vager de definitivt upp i service. Man behover aldrig vanta mer an 30 sekunder efter att man druckit ur olglaset innan nagon ar dar och fragar om man vill ha nagot mer - inte ens i varsta rusningstid. Personalen har en otrolig koll som jag bara kan yvas over, och alla bestallningar antecknas pa en liten papperslapp pa bordet som sedan fungerar som kombinerat raknepapper for servitoren och kvitto for oss efter avslutat drickande. Tappar man bort lappen far man dock bota en ganska rejal summa.

I ovrigt har vi varit relativt kulturella. Besokt slottet, parlamentet med otroligt vacker tillhorande tradgard, Vysehrad - ett stort citadell i sodra Prag som anses vara stadens vagga. Och hapnat over husfasad efter husfasad... Prag ar en stad som sannerligen inte behover skammas over sig - har ar sa vackert att det nastan inte gar att ta in allt pa en gang. Man far fokusera pa nagon liten barockangel eller stuckaturdetalj, annars blir det sa mycket att man overvaldigas av skonhet och andnoden tar over.

Happ, nu tar den betalda internettiden slut! Skriver snart igen!

Prag nästa

Nu bär det av till Prag i två veckor. Jag planerar att äta gott, dricka på tok för mycket underbar öl och ta det förbannat lugnt. Bloggen kommer att uppdateras löpande, om än aningen sporadiskt.

Kräftfiske

Jag har aldrig fiskat kräftor tidigare av den elementära anledningen att jag aldrig tidigare haft tillfälle. Dessutom kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det var så enkelt. Jag hade väntat mig komplicerade verktyg, rituella kräftdanser och magiska beten, men möttes av genialiskt enkla kräftburar, en halv mört per bur och en stilla sjö att kasta dem i. Jag sökte en kräfta och fann flera tjog. Jag är inte besviken. Faktum är att det är det roligaste och mest avkopplande jag gjort i hela mitt liv!

Att dra in kräftburarna krävde roddskicklighet från Magnus sida (framför allt som Norrsjön är rik på undervattensstenar) och en viss våghalsighet från min sida. Att jag inte har flytväst beror på att djupet uppgår till cirka 50 centimeter.

Nu hivar jag in första kräftburen. Jag trodde ärligt talat inte att vi skulle få en enda kräfta eftersom det helt enkelt tycktes fungera enligt principen för bra för att vara sant: hiva i burar, plocka upp dem, äta kräftor.

Men omigod! Det finns kräftor i buren! Flera stycken till och med! Jag stirrar klentroget på de arga leddjuren och lyckas så småningom skaka ut dem ur buren ned i hinken. Första morgonen vittjar vi tio kräftburar och får 27 välväxta monster att kalasa på.

Kvällen efter drabbas vi av hybris och slänger i alla 24 burar. Då fick vi visserligen 42 kräftor, men eftersom vi testade olika områden fann vi många av burarna tomma. Trots att Magnus inte är någon kräftätare av rang drabbades vi av samma sorg över varje tom bur. Inte ens jag, som skulle kunna käka kräftor en månad i sträck, tyckte att ätandet var huvudsaken, utan urtidsmänniskans samlarinstinkt tog överhand.

De uppfångade kräftorna fick vila i en avdankad tvättmaskinstrumma tills vi hade tid att koka dem.

Eftersom vi fått låna en eldriven utombordare, samt bilbatteri av ett par tyskar som var inhysta hos Magnus farmor ville vi gärna bjuda dem på ett par kräftor. Dock ville vi ju inte bli av med vår skatt. Hur göra? Vi löste det smidigt genom att traska upp till deras stuga med en spann levande kräftor och fråga om de ville ha några. Sonen i huset öppnade och backade en meter när han såg de ondsinta rackarna och tackade artigt och tämligen förskräckt nej till vårt erbjudande.

Alla kräftnördar vet att det är lagen som skiljer trista kräftor från fantastiska dito. Alltså måste man koka en egen lag, om man så köper lidl-kräftor. Min version är ganska smalkrik jämfört med de flesta traditionella recept, men den blir helt underbar! Den stora ölmängden ger en fyllighet som man inte vill vara utan när man väl provat. Anledningen till att jag använder grovt salt är enbart att det var nöden som bjöd det - vill man använda finmalet salt får man minska på mängden och prova sig fram.

Kräftor enligt Gitto
2-4 personer beroende på kräftfanatism och tillbehör

40 kräftor
2 liter öl (förslagsvis 1 liter bayerskt och 1 liter lager)
10 sockerbitar
2 dl grovt salt
2 liter vatten
en rejäl bunt dillkronor

Lägg kräftorna i diskhon. Glöm inte att sätta i diskproppen innan du hivar i kräftorna, annars får du lika roligt som jag hade när jag manövrerar undan en folkarmé ilskna kräftor med blott en slev till hjälp. Tappa upp kallt vatten och låt kräftorna kräla runt ett tag för att skölja av eventuell dy och andra ovälkomna naturinslag såsom gamla löv och kvistar. Byt vatten några gången - eftersom kräftorna är växelvarma går det ganska snart att sticka ned handen för att dra ut proppen utan att riskera skador, kräftorna blir helt enkelt för slöa för att göra något värre än att vinka lojt med klorna.

Under tiden du leker med kräftorna (tro mig, det är oemotståndligt roligt att anordna kräftslagsmål och skrämma varandra med särskilt välvuxna exemplar) letar du fram två rejäla kastruller. I den första häller du upp ordentligt med vatten, och i den andra hivar du alla ingredienserna till lagen: vatten, öl, salt, socker samt dillkronorna. Koka upp båda grytorna.

Tag nu 10 kräftor och släng ned dem i det kokande vattnet - och se till att vattnet verkligen kokar. När de helt slutat sprattla efter någon minut tar du upp dem med hålslev. Låt rinna av och lägg åt sidan. Låt vattnet koka upp på nytt och upprepa proceduren tills alla kräftor är ordentligt avlivade.

Lägg nu alla kräftor i den kokande lagen, låt koka upp på nytt och koka sedan 10 minuter. Ställ sedan kastrullen i vattenbad i diskhon för snabbast möjliga avkylning. Byt hela tiden vatten så att kräftorna verkligen kallnar. Lägg sedan kräftorna i en lämplig bunke (varva gärna med nya fräscha dillkronor), sila spadet från den uttjänta dillen och slå spad över så att det täcker. Låt stå och dra i kylen - helst till dagen efter, men kokar man kräftorna på morgonen direkt efter kräftvittjet så går det bra att äta samma kväll.

Hemma igen

Precis hemkommen från en alldeles underbar långhelg. Eftersom jag är alldeles för trött för att formulera mig väntar jag till i morgon med att avlägga rapport. Men så mycket kan jag avslöja att tröttheten beror på två morgnars kräftbursvittjning. Vänta er alltså vackra bilder och recept på en oslagbar kräftlag.

Gone fishin'...

...I alla fall delvis. Utrustad med en burk mask, metspö, kastspö, filékniv och en jäkla massa krokar som jag alltid fastnar i åker vi nu till Danielsgården i Västerkvarn utanför Sävsjö. Där ska vi förutom att fiska i den lilla insjön träffa Magnus föräldrar, farföräldrar, bror med familj och annan släkt. Hurvida jag får tillgång till internet under min långhelg är inte helt säkert, alltså önskar jag er allt gott så länge. Återresa sker söndag, så på kvällen kan ni vänta er nya bloggposter.

Grönsak med mersmak

Mangold brukar liknas vid spenat i smaken, men egentligen är det i stort sett en rödbeta utan svullen rot. De mörkgröna bladen är dock desto mer rikliga och kan skördas i omgångar hela sommaren och en bra bit in på hösten. Smaken är ljuvligt klorofyllig, med märkliga toner av smör och mandel och gifter sig perfekt med olivolja och vitlök. Bladen kan tillagas som spenat elelr användas som förpackning för allehanda fyllningar: myntakryddat ris, abborre eller spiskumminkryddad lammfärs för att ge några tips. De kraftiga, vita stjälken kan ätas som sparris med bara lite smör, eller ännu hellre några droppar god olivolja. De allra spädaste bladen är perfekta att blanda i en grönsallad precis som de är.

Mangold är med andra ord en mångsidig och trevlig grönsak med ett enda fatalt fel: den är nästan omöjlig att hitta i vanliga butiker. En gång hittade jag till min förtjusning mangold på möllans torg och var givetvis tvungen att stödköpa tre fulla kassar - något som på inget vis förminskade min kärlek till mangolden, trots att den dök upp i olika former på matbordet i en vecka. Torghandel i all ära - i vanliga fall får jag förlita mig på min fars trädgårdsland för att få tillgång till mangold. För er som inte har en egen grönsaksleverantör inom familjen kan man ersätta mangolden med rödbetsblast eller i nödfall spenat - men ännu hellre kan man odla egen mangold. Själv övervägde jag att gerillaså lite mangoldfrön i rabatten utanför fönstret, men Kalmarhems anställda är så nitiska i sin ogräsbekämpning att jag bedömde slaget förlorat på förhand.

Hur som helst är den mallorcinska mangoldpizzan tarta de bladas sommarens höjdpunkt. Man kan äta den både varm och kall, men allra godast är den ljummen med lite extra olivolja ringlad ovanpå. Här använder man både stjälk och blad, men vill man finlira kan man skära av stjälken. Min mor skulle dock förfasa sig över slikt beteende, och det förstår jag. Det man vinner i homogent utseende förlorar man nämligen i smak och textur.

Tarta de bladas
1 plåt

1/4 paket jäst
2,5 dl vatten
1/2 tsk salt
1 msk olivolja
6 -7 dl vetemjöl
olivolja till utkavling
15-25 mangoldblad beroende på storlek
4 vitlöksklyftor
1 röd paprika
flingsalt, nymalen svartpeppar
1 dl olivolja

Lös upp jästen i lite av vattnet. Blanda i resten av vattnet, saltet och olivoljan. Tillsätt så mycket mjöl att du får en hanterbar deg (men gör den inte allt för fast) och arbeta degen mycket väl. Låt den sedan jäsa minst en timme.

Sätt ugnen på 225 grader. Skölj mangolden väl. Koka upp en stor kastrull vatten och doppa några mangoldblad i taget i det kokande vattnet. Det räcker med 20 sekunder eller mindre - mangoldbladen ska bara tappa spänsten. Låt de förvällda bladen rinna av i durkslag.

Hacka vitlöksklyftorna fint och skiva paprikan tunt.

Kavla ut degen till en platt botten direkt på en bakplåt. Smörj in plåt och kavel med lite olivolja så fastnar inte degen. Fördela sedan mangoldbladen över degbotten i flera lager. Strö över hackad vitlök, flingsalt och svartpeppar och dekorera med paprikan. Ringla till sist olivoljan över det hela och grädda i 15-20 minuter i mitten av ugnen. Degkanterna ska få lite färg, men mangolden får inte börja brännas.

Servera direkt, eller låt svalna.

IQ fiskmås (´Snälla hjälp mig någon!)

Det måste vara någonting fel på mig. Jag har försökt fylla i en f-skattsedel, eftersom jag närmar mig dagen då jag blir skribent på riktigt (mer än så säger jag inte just nu). Första gången var i våras. Jag fyllde i efter bästa förmåga, varpå en ilsken tant från mitt lokala skattekontor ringde och gav mig en utskällning jag sent skulle glömma. På varje fråga jag försökte få fram fräste hon bara "det står i broschyren" och ifrågasatte sedan det rimliga i att jag försökte driva ett företag om jag inte ens kunde fylla i en f-skattsedel. Till slut blev jag så uppgiven att jag helt enkelt tog tillbaka min anmälan. Jag tänkte att det nog var bäst att läsa på lite mer.

Och nu har jag läst på allt jag kan, och därför gjorde jag ett nytt och fruktlöst försök idag. Jag har lustläst alla broschyrer och jag fattar fortfarande inte ett jota. Jag förstår inte ens hur jag beräknar min moms, hur jag ska redovisa den och allt sådant. Jag känner mig så dum i huvudet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns precis som på matte c-lektionerna när jag helt enkelt insåg att jag kommit till min intellektuella gräns. Talen översteg min fattningsförmåga och ingen av lärarens förklaringar kunde ändra på saken.

Problemet är att det är så förbannat knäckande. Jag vet att jag är intelligentare än snittet. Det är inget fel på min läsförståelse, jag kan de fyra räknesätten och jag besitter en någorlunda god kunskap i allt från flugans anatomi och världens huvudstäder till molekylärbiologi och avancerad matlagning . Likväl kan jag inte fylla i ett formulär som beskrivs som busenkelt av resten av världen. Vad är det för fel på mig? Och jag som bara vill skriva om mat...

Helst av allt skulle jag vilja anställa en revisor på stört, men pengarna räcker inte riktigt till. Dessutom skulle väl stackarn skratta ihjäl sig åt min inkompetens.

Alltså, finns det någon av mina läsare som har möjlighet coh tålamod nog att lotsa mig igenom den förbannade f-skattsedeln via MSN, mejl, telefon eller öga mot öga? Jag kan inte erbjuda några pengar, däremot en evig tacksamhet och en festmåltid om och när tillfälle ges.

Tillbaka från Öland

Det är bara att inse att norra Öland är matbloggarnas Mecka. Igår, när Magnus och jag skulle inhandla en flaska Penfolds på det lilla Systembolaget i Löttorp hördes plötsligt kommentaren "De säljer ingen folköl här!" bakom oss, och när vi förvånat vände oss om såg vi en solbränd och flinande Andreas! Dessvärre hann vi inte mer än utbyta artigheter eftersom lilla E väntade i bilen.

På kvällen fick vi mycket trevligt besök av Gunilla Kinn, som min far genast fattade tycke för (att hon är mångårig medarbetare i SvD kan ha haft något med saken att göra). Givetvis åt vi oss mätta på Lammet och Grisen tillsammans med syrran Claudia och min bror Marcus och hans charmiga japanska flickvän Sawa. Dessvärre saknas bildbevis eftersom jag glömde kameran hemma, även om min bror knäppte ett foto som jag kanske får tillgång till senare idag.

Med mig från pappas land har jag mangold, dillkronor, persilja, rättikor, västeråsgurkor och sugar snaps. Upplagt för fest, med andra ord. Speciellt eftersom min gode vän Pelle kommer på besök i kväll.

I övrigt finns mycket litet att rapportera. Jag har plöjt mig igenom Stieg Larsson-triologin och måste erkänna att även om böckerna kanske inte är lika bra som alla säger så är de definitivt precis så spännande som gjorts gällande. Alltså har jag inte fått så särskilt mycket annat åstadkommet.

Återhämtning pågår...

Bloggtystnaden beror på att jag är på Öland och återhämtar mig genom att förlora mot Magnus i badminton (hans långa armar är boven!), läsa Stieg Larsson-böckerna och äta gott. Kommer tillbaks i morgon.

När kontinenten kom till byn...

Fåniga stadsslogans har diskuterats och hånats i all oändlighet, men jag skrattade så att colan sprutade ur näsan när jag såg Virserums profilering på fyrans lokarreklamsinslag... Inget ont om Virserum, men smaka på det här:

Virserums Köping - Lite kontinentalt, Mitt i Småland

Touché!

Ledighetens baksidor...

När man är ledig omfördelas energin på ett mycket fascinerande sätt. Trots att man tidigare sprungit en halv mara om dagen känns det som en överväldigande uppgift att gå tiominuterspromenaden till Maxi och köpa rotfrukter. Bättre då att ta bussen tre hållplatser, och ännu bättre att först ligga kvar i sängen och titta på ett avsnitt av Tillbaka till Aidensfield och sedan på Hem till gården när man nu ändå är igång.

Och väl på Maxi gäspar man säkert tjugo gånger när man står i den ganska korta kassakön. Helt plötsligt har man lyxen att känna efter när man är trött och agera därefter. På restaurangen vågade man inte känna efter, eftersom allting måste göras oavsett personliga preferenser och sinnesstämningar. Att vara trött, och därmed slö, existerade inte. Men så fort man är ledig hinner utmattningen ikapp, och allt blir tungt och svårt men ganska behagligt ändå, eftersom man faktiskt inte behöver göra någonting annat än att titta på tv.

Samtidigt innebär ledigheten oanande möjligheter att fokusera energin på vettiga saker. Alldeles nyss musikaldansade jag och Magnus ned till tvättstugan (och som vi dansade!). Varje dörröppning var en en möjlighet att stajla loss, och allt var så underbart roligt att vi var tvungna att stanna tio minuter i tvättstugan bara för att pusta ut. Hade jag kunnat hjula hade jag gjort det av ren glädje!

Mamma vet bäst?

Idag ringde min far för att be mig köpa badmintonracket till familjen. I bakgrunden hörde jag tydligt min mamma vråla:

-Fråga henne hur fan hon kan kan säga att man ska använda olja i stället för mjöl till pizzadegen! Det fastnar ju bara!

Det visade sig att hon gjorde den mallorcinska specialitetet tarta de bladas, och misslyckades med mina idéer. Själv kan jag inte kavla ut en pizzabotten med hjälp av mjöl, så uppenbarligen använder vi olika tekniker. Min far var dock mycket besviken eftersom min mor vägrade använda de två deciliter olivolja på pizzan som min far hävdar nödvändiga för smakens skull.

Kalmarpärlor: Lilla puben

Mitt absoluta favoritställe i Kalmar är Lilla Puben, som verkligen gör skäl för sitt namn. Det är inte mycket mer än ett hål i väggen, men med Kalmars bästa öl- och whiskysortiment skänker stället en ny glans åt den gamla klyschan att storleken inte har någon betydelse (men se till att vara där tidigt, annars är det garanterat knökat! Mellan 17-19 är bästa tiden att njuta av stället, sedan blir trängseln märkbar). Medelåldern på besökarna är just medelålders, men det gör också att atmosfären är betydligt lugnare än på de andra ställena kring Larmtorget. Hit går man inte för att råragga eller dansa loss, utan för attt njuta av en god öl i trevligt sällskap. Den lilla uteserveringen är verkligen den perfekta platsen att njuta av Larmtorgets larmande utan att hamna mitt i smeten.

Lägg dessutom till att maten är omsorgsfullt lagad utan att vara dyr, vilket verkligen är sällsynt i Kalmar och att servitriserna är så trevliga att jag misstänker att de nallat ur spritförrådet - det är omöjligt att gå dit utan att få en familjär hand på axeln och bli kallad "älskling" eller "lilla gumman". Men eftersom det inte finns någon falskhet i deras sätt är det omöjligt att bli förnärmad, tvärt om känner man sig bara ovanligt väl omhändertagen.

Och de av er som minns min förra rubrikbild på bloggen förstår att jag känner mig hemma på ett ställe där en ölflaska av varje sort sparas på hyllor...

...och det har blivit ett par med åren - här syns bara en bråkdel!


Magnus beställde biff Lindström som knappast var extraordinär, däremot välkryddad och mycket bra för 99 kronor. Jag beställde en ceasarsallad för 89 pix som både var mättande och god. Dock hade jag velat ha lite mer sardellsälta i dressingen och den färdigrivna parmesanen drog ned betyget lite. Dock väldigt prisvärt, även om jag vaknade klockan halv fyra i morse och var så vrålhungrig att jag åt en avocado med lite tabasco innan jag somnade om.

Och att avnjuta en lagavulin till kaffet med perfekt folkspanarläge mot Larmtorget är en njutning värd namnet.

Sedan kan man nöjt gå hemåt genom det alltigenom vackra Kalmar (gamla Domushuset, numera Kvasten, undantaget), njuta av grönskan, busvisslingarna från de uttråkade fångarna på fängelset och fiskmåsarnas skriande.