Sex tecken på att du är restauranganställd

Dagarna går och jag med dem. En stegräknare vore intressant att införskaffa, så mycket som jag springer. Fötterna luktar därefter och mina nyinköpta skor har redan hål i sulan eftersom jag uppenbarligen inte lyfter tillräckligt på fötterna utan liksom hasar fram. Det bevisas också av min fantastiska förmåga att snubbla runt hela tiden.

Den senaste veckan har jag arbetat nästan uteslutande heldagar. Inte heldagar som i åtta futtiga timmar, utan heldagar som i från öppning 8:30 till stängning när sista gästen gått (allt från 22-00:30). När man jobbar så intensivt händer en del märkliga saker med både kropp och psyke:

1. Man kan omöjligt hålla reda på veckodagarna. Jag har trott det var tisdag varje dag ända tills någon gäst kommenterade det underbara i att det var fredag. Vadå, sa jag, det kan det väl inte va?

2. Man drabbas av mystiska fysiska symptom. Förutom det eviga bakgrundsmolandet av trötta fötter, skavande bh:ar och svidandet från alla skärsår på händerna kan det plötsligt hugga till var som helst i kroppen. Det går över lika snabbt som det kom, men dyker snart upp någon helt annanstans. I övrigt på listan övriga fysiska symptom kan läggas trötthet (helt naturlig med tanke på sömnkvoten på sex timmar per natt), magkatarr (lika naturlig med tanke på maten), rasande huvudvärk (ljudnivån på fulla gäster samt sömnbristen), samt träningsvärk och ledont (jag flyttade om 50 läskbackar på chefens begäran).

3. Man tycker det är helt naturligt att tänka i absurda och invecklade tankebanor. Bland annat tillbringade jag säkert en halvtimme åt att fundera på om det skulle gå att sälja in idén "Nalle Puh i Babylonien" hos Disney, med tanke på att Nebukad-Nasse lät så roligt. Sedan kom tankarna in på "Nalle Puh i Etiopien" (Haile Se-Nasse) och "Nalle Puh i ANC" (Winnie the Pooh Mandela). Att mina tankar på något sätt inte borde tas seriöst insåg jag inte förrän jag var på väg att dryfta dem för Magnus. Andra konstiga tankar som dykt upp och som jag odlat är att kolsyrat kaffe borde gå att sälja och att man borde kunna operera in små mikrochip i nacken som ger elstötar när kroppen börjar bli trött, samt att använda som väckarklocka.

4. Man får människoskräck på sin lediga tid. Att gå ut i solskenet och flanera bland folk känns lika lockande som att äta glassplitter. Dels har man glömt all konversationsteknik "Hej hej, vad får det lov att vara?" hasplade jag automatiskt ur mig när jag skulle betala i kassan på ICA häromdagen, dels har man fyllt sitt kvot människor redan vid lunchtid.

5. Alla människor börjar se likadana ut. Alltså är det helt omöjligt att gå ut med maten till dem om de beställt i kassan och man inte har bordsnumren att gå efter. Alltså memorerar man något attribut, typ "randig skjorta", "feta paret" eller "Björn Ranelid-lookaliken" för att hitta dem igen. Alternativt skickar man ut någon annan med mat och en mycket vag beskrivning.

6. Man får en perverst inverterad syn på bra väder. Sol betyder upp till 400 gäster på en dag. Regn betyder i snitt 20 stycken. Alltså lusläser jag SMHI:s prognoser och jublar över regntunga skyar. Inte för att jag är arbetsskygg, utan för att vi är konstant underbemannade.


För övrigt var "Sjyssta pattar" inne igår. "Oj oj, den skulle man vilja gnugga sig mot" kved han för sig själv när jag gick förbi. Eftersom jag var på ett rasande humör vände jag tvärt och frågade ilsket "Ursäkta, vad sa du?". "En öl" sa han. "Den kan du hämta i baren" fräste jag och mådde bra mycket bättre sen.

För övrigt vill jag bara påpeka att det inte är synd om mig. Idag regnar det och jag fick gå hem vid 14. I morgon börjar jag samma tid, vilket betyder att jag nu har en sammanhängande ledighet på 24 timmar. Det är en ofattbar lyx just nu, och jag ska fira det genom att dricka folköl (trots magkatarren), sola solarium och blogga lite mer i kväll.