Diskrummet

Alla som jobbat på en restaurang vet att diskrummet är krogens egna lilla helveteshål. Det är ångande hett, smutsigt och blött. Det enda förlåtande med diskrummet är att man nästan helt slipper människokontakt, vilket vissa dagar är en gudagåva.

Jag står sällan i disken, eftersom vi har sommarjobbande småglin som vi i princip inte släpper ur diskrummet under gästrusningarna under lunch och middag. Men då och då blir man så illa tvungen. Som i klockan fyra-glipan när den första diskaren gått hem och kvällens diskare ännu inte kommit. Då kan man sluta sig till att diskungarna är förslagna små djävulsyngel.

Ingenting är nämligen diskat. I alla fall ingenting annat än tallrikar och glas. Diskrummet är belamrat av kastruller och kittlar, bleck och spannar. Alla notoriskt inbrända och givetvis skriker kocken efter bleck NU FÖR FAN! eftersom han ska köra 18 kilo kycklingklubbor i varmluftaren. Alltså står man där frenetiskt skrubbande och undrar vad ungen egentligen gjorde under de där fem betalda timmarna - ett par stickprovskontroller under lunchen avslöjade att mobilprat och läskdrickande var huvudaktiviterna för dagen. Ingenting är heller blötlagt, vilket innebär att man får plocka fram det tunga artilleriet: stålborstar och armstyrka.

Det är nu man börjar förbanna dagens lunchrätt och kockjäveln som gjorde den. För kocken på restaurangen har nämligen en fantastisk förmåga till vidbränning. En vanligt förekommande syn är kolsvarta kastruller där man inte ens med fantasi kan identifiera innehållet. Oftast har kocken slängt i potatismjöl eller annan såsbas i en kastrull och sedan helt ignorerat den rykande blandningen tills brandlarmet går.

De värsta lunchrätterna är sådana som innehåller stuvad potatis. Stuvning i sig är ett otyg att göra rent, men tillsammans med stärkelsen i knölarna bildas ett centimetertjockt lager av en ogenomtränglig bränd massa som man får hacka bort - lite i sänder in absurdum - med en målarskrapa. God tvåa kommer alla rätter som har ordet helstekt i namnet. Bleck efter bleck med inbrända kotlettradsrester måste befrias från fett och inbränd steksky. Då måste man först skrubba metallen ren från det värsta, köra blecken ett och ett i maskinen och sedan skrubba bort de sista, av värmen och vatten mjukgjorda, resterna. Sedan måste de diskas en gång till. Samtidigt kommer det gärna matsugna gäster som man tvingas rusa ut och ta betalt av med flottiga händer och en strategiskt blöt tröja. Lägg där till en allt stridare ström av smutsiga kastruller från köket och tallrikar från serveringen och du har en situation som påminner om Tetris, nivå 9 och uppåt.

Men idag fick jag gå hem mitt i bleckskrubbandet. Jag lämnade det åt tjejen som kom efter mig med en illa dold glädje. Lägg dessutom till att kvällens disktjej ringde och sjukanmälde sig, vilket fick en stid ström av obsceniteter att drypa från min servitriskollega H:s mun. Disktjejen är nämligen femton år, helt ansvarslös, och garanterat inte alls sjuk, annat än i huvudet. Till och med jag (som är oerhört godtrogen) räknade ut att hon förmodligen ska ut och supa i kväll. Hon blir nog inte långvarig på jobbet.