måndag, juni 25, 2007

Ett år tillsammans!

Syndafloden faller över Kalmar. Men som sagt har vi på grund av vårt arbete skaffat oss en pervers syn på så kallat dåligt väder. Regn ingår inte i den kategorin, däremot solsken och milda brisar.

Firar man ett år med sin livs kärlek måste man faktiskt göra någonting speciellt av dagen. Vi bestämde oss för en picknick i Slottsparken, eftersom vår första gemensamt lediga dag förra sommaren förgylldes av en sådan. Även den gången stod gazpacho och rabarberpaj på menyn, men i år var de båda rätterna ytterligare förädlade.

I parken bygger de ett nytt konstmuseum. Lyftkranen var i alla fall mäktig även om museets placering lämnar mycket att önska.

Att regnet vräkte ned gjorde oss inte modstulna, tvärt om! Dels kändes det underbart asocialt att picknicka i ösregn, dels fick vi parken i stort sett för oss själva (vi satt regnskyddade på utomhusscenen). Fast inte riktigt. Mitt i vår fyrarätters picknick (kompletterat med favoritölen Zeunerts Werde, underbara Rotari Rosé och lättdruckna Porcupine Ridge) dök det upp en liderlig sälle i skepnad av kapten Andersson. Han var tämligen berusad, men bjöd på god underhållning och ett rejält glas whisky var. Han berättade om sin barndom med en alkoholiserad och bindgalen far, hur har blev skickad från Uddevalla till korrektionsanstalt i Kalmar som trettonåring och om när han förlorade sin oskuld med en köksa på nämnda korrektionsanstalt. Dessutom var han mycket intresserad av att diskutera sex i alla dess former.

Installerade under tak kunde vi njuta av utsikten mot restaurang Byttan. Det var underbart att använda det stora objektivet till att spana på hur servitriserna arbetade när vi själva slapp.

Kapten Andersson var underhållande ett tag (man begåvas med en abnormt stor tolerans för fulla sjömän när man jobbar på min restaurang), men så småningom ville vi vara för oss själva igen. Alltså satte vi honom, elakt nog, på en taxi till restaurangen. Idag fick vi veta att han nära nog retat livet ur C, en av servitriserna. Hon föreslog att han inte skulle dricka fler öl, varpå han svarat: "Jag förstår...". C var skitnöjd över att hon fått sitt budskap igenom ända tills han fortsatte: "Det är felet med er tjejer idag, ni onanerar för mycket".



Hur som helst, maten. Jag visste faktiskt inte att Lisa hade utlyst en gazpachotävling, men det här får bli mitt modesta bidrag. Den är väldigt traditionell, förutom att jag blandar ut den med mineralvatten. Men jag tycker att den blir extremt sommarfräsch på det viset. Givetvis får den picknickfraktas i komprimerad form och blandas i serveringsögonblicket, men det behöver jag knappast säga. Mums är det i alla fall, även en regnig dag!

Gazpacho
6 personer som förrätt

6 stora tomater
2 stjälkar bladselleri
2/3 gurka
1/2 gul lök
4 vitlöksklyftor
1 grön paprika
1/2 - 1 spansk peppar
3 skivor kantskuret franskbröd
1 dl god olivolja
2 msk sherryvinäger
salt, svartpeppar
5 dl mineralvatten

garnering:
1/3 hackad gurka
1 hackad röd paprika
hackade eller slantade rädisor
skivad salladslök
krutonger (stek tärningar av franskbröd frasiga i olivolja)

Skålla tomaterna, ta bort kärnorna och hacka dem grovt. Skär sellerin i mindre bitar (även bladen). Skala gurkan och hacka den också. Hacka lök, vitlök och paprika någorlunda fint. Släng ned alla grönsaker i matberedaren tillsammans med franskbrödet uppbrutet i mindre bitar. Kör till en puré. Tillsätt olivoljan och vinägern. Smaka av med salt och svartpeppar (den ska vara ganska starkt kryddad eftersom den späs ut senare). Häll på flaska och packa ned i picknickkorgen.

Vid servering blandar du ut den tjocka soppan med lite mineralvatten så att den får en trevlig konsistens och bubblar lite friskt. Strö över de hackade grönsakerna och lite krutonger.

I nyaste numret av Vi (som ännu inte nått butikerna) är jag med under rubriken "På uppgång" - även om de långa arbetsdagarna gör att jag snarare känner mig på dekis. Det är den utmärkta och väldigt trevliga Jenny Morelli som intervjuat mig på ett kafé på Mariatorget.

Bilden blev inget vidare (eller så har jag bara en absurd självbild - den tesen understöds av att det finns runt tre bilder på mig själv som jag är nöjd med), men vad som framför allt är intressant är att jag säger att det finns en sak jag aldrig skulle blogga om: tonfisk på burk. Lagom till intervjun publiceras därför ett recept som går stick i stäv med denna kommentar. Men faktum är att jag ogillar de flesta recept med burktonfisk, och inte gärna sätter i mig det, inte ens de dyrare varianterna. Vitello tonnato är ett ljuvligt undantag.

Se bara till att använda bra tonfisk. Köper du Euroshoppers variant smakar det därefter. Jag använde Abbas bitar i olja, och det fungerade fint. Och var inte heller rädd för att rosasteka fläskfilén, chansen är större att du dör av besvikelse över torrt, trådigt kött än av salmonella eller trikiner. Vill du inte chansa, satsa då hellre lite extra pengar på en kalvstek, det hade jag gjort om bara Maxi behagat saluföra det.

Vad gäller de två sorterna rapsolja är det givetvis överkurs, men jag gillar den nötiga smaken av kallpressad rapsolja. Men jag blandar gärna ut den med sin mildare syster eftersom jag ogillar när nötsmaken tar överhand.

Att varken vitellon eller bönsalladen som ackompanjerade den inte finns på bild beror på att vi råkade äta upp dem innan någon av oss kommit på det här med fotografering.

Vitello tonnato
4 personer

600 g fläskfilé
2 äggulor
1 tsk dijonsenap
1 dl kallpressad rapsolja
1 dl vanlig rapsolja
2 burkar tonfisk i olja
1 dl avrunnen kapris
1/2 - 1 dl vitt vin
saften av 1/2 citron
salt, svartpeppar

Kapris och citronklyftor till garnering

Sätt ugnen på 125 grader. Bryn fläskfilen runt om i en panna. Salta och peppra. Lägg i en ugnsform och stek tills innertemperaturen är 65 grader. Låt svalna och skiva sedan i 1 1/2 cm-tjocka bitar.

Blanda äggulorna och senapen. Rör ned de båda oljorna, först droppvis och sedan i lite större mängder till en majonäs. Låt tonfisken rinna av från oljan och tillsätt den. Mosa ihop till en röra och tillsätt sedan kaprisen. Späd med vitt vin till en tjock sås och smaka av med citron, salt och svartpeppar.

Bre såsen över köttskivorna. Garnera med kapris och citron. Servera kallt. Nypotatis eller bara lite bröd är gott till.

Den här bönsalladen är enkel och smakrik. Funkar givetvis med vilka bönor som helst, men just borlottibönornas milda krämiga smak gör sig perfekt till den nötiga dressingen.

Ta vilka kryddörter du vill! Det går bra med bara basilika om man inte har lyxen att odla kryddor i balkonglådan. Själv tog jag persilja, salvia, ingefärsmynta, oregano, citronmeliss och apelsintimjan.

Bönsallad med solrosvinägrett


2 msk solrosfrön
1 stor vitlöksklyfta
1/2 tsk salt
3 msk kallpressad rapsolja
1 msk äppelcidervinäger
1 tsk råsocker
1 dl hackade, blandade kryddörter
svartpeppar
1 burk borlottibönor

Rosta solrosfröna i en stekpanna tills de börjar få färg. Mortla dem tillsammans med vitlöken och saltet. Rör ned oljan, vinägern och sockret. Tillsätt de hackade kryddörterna och smaka av med svartpeppar. Rör ned bönorna och låt vila över natten, eller i alla fall 4 timmar.


Klart man måste ha lite ost också. Vi åt en härligt välstinkande roquefort. Eftersom den luktade som mina fötter efter en lång arbetsdag var bildkompositionen given. Kapten Andersson fick även han en överbliven bit och konstaterade karakteristiskt nog att den smakade flänsost. Fast han åt den ändå med mycket god aptit.

Förra året åt vi också rabarberpaj i portionsformar, men den genialiska idéen med rosenmarmelad kom till av en slump i år. Eftersom jag alltid brukar göra för mycket av allting tog jag bara ett par rabarberstänglar till pajen. Efter att jag fyllt dem såg det misstänkt ynkligt ut, så jag tog min hemgjorda rosenmarmelad och klickade på. Receptet på den kommer nog så smångingom, men annars går det bra att använda sig av den sorten man hittar i arabiska butiker. Annars kan man fuska och bara koka ihop en näve rosenblad, några droppar rosenvatten och lite socker, det fungerar också.

Men håll med om att inget säger kärleksjubileum som rosor? Att den lite jolmiga rosensmaken skulle gifta sig väl med den syrliga rabarbern hade jag redan gissat, men det här var banne mig fenomenalt! Tillsammans med den svala gräddfilsglassen kan det vara någonting av det bästa jag skapat. Eftersom jag var så mätt lyckades jag bara få i mig halva pajen, men Magnus åt med glädje upp mina rester också.

Det blir lite deg över, men den kan man antingen slänga eller frysa i väntan på bättre tider.

Gräddfilsglassen måste jag också slå ett slag för! Den är mild och krämig och med en härlig syrlighet som piggar upp det mesta. Testa den tillsammans med sommarens alla frukter!


Minirabarberpaj med gräddfilsglass
2 portioner

50 g smör
2 dl vetemjöl
1 ägg
200 g rabarber (2-3 stjälkar)
2 msk vatten
1/2 dl råsocker
1 tsk potatismjöl
2 msk rosenmarmelad

Nyp ihop smör och vetemjöl. Tillsätt ägget och blanda snabbt samman till en deg. Ta två små portionspajformar och tryck ut 2/3 av degen i dem. Nagga degen med en gaffel. Ställ formarna i frysen tillsammans med den överblivna degen i 20 minuter.

Sätt ugnen på 225 grader. Förgrädda pajskalen i 10 minuter. Under tiden skalar du rabarbern om den är grov, annars skär du den bara i skivor. Lägg den i en kastrull, slå på vattnet och tillsätt råsockret och koka utan lock tills rabarbern börjar mjukna och sockerlagen nästan kokat in. Ta från plattan och rör i potatismjölet.

Ta den sista tredjedelen av pajdegen och kavla ut den på ett väl mjölat bakbord. Skär fyra remsor som i längd motsvarar diagonalen på pajformerna. Fyll pajerna med rabarbern, täck med ett tunt lager rosenmarmelad och dekorera med två korslagda pajdegsremsor på varje paj och grädda i 20 minuter på 225 graders ugnsvärme.

gräddfilsglass


2 äggulor
1 dl sötad, kondenserad mjölk
1 tsk vaniljsocker
3 dl gräddfil

Blanda den kondenserade mjölken, äggulan och vaniljsockret i en metallskål. Rör samman över vattenbad tills krämen tjocknar. Låt svalna, blanda ned gräddfilen och frys, antingen i glassmaskin eller i frysen (rör då om smeten varje halvtimme de första tre timmarna).

Sedan gick vi hem, lagom berusade efter vinet och bjudwhiskyn och somnade sålunda klockan 16 efter en varm dusch. Klockan 22 vaknade vi igen och åt korv med räksallad och bröd och kollade sedan på natt-tv till klockan tre. En underbar dag, med andra ord.

2 kommentarer:

Christina W sa...

VIlket underbart inlägg...men det var ju som en halv roman
Tidningen VI - var hittar man den då?

Pelle sa...

håller med ovanstående tillägg, helt underbart!

grattis till 1 år! fantastiskt!

tänkte bara pipa in o säga att trikiner dör vid typ 65-70 graders värme, bra att ha koll på sånt med tanke på hur galet mycket vildsvin det finns här i krokarna. sköt ett igår förresten. en liten kulting, på söndag blir det kultingfilé :) mums sa måns!